Ondskans Tjänare

Ondskans Tjänare

Du…du ondskans tjänare. Dina svarta ögon ser allt. Du lockar till dig de rena och oskyldiga. Du driver människor till vansinne. Ingen ser vem du är, men alla anar att du finns här, mitt ibland oss. Du leker med våra oskyldiga sinnen. Din kraft är så stor.
Och jag vet…
…att snart är det min tur.


***


Jag vaknade med ett ryck. Drömmen hade varit så verklig; ett par svarta ögon, lysande av ondska. Jag kände att något var ute efter mig.
Jag intalade mig själv att det bara varit en dröm, och när morgonen kom hade jag nästan glömt rädslan jag känt under natten. Jag kunde ju inte veta…
En stormig natt en tid senare hörde jag plötsligt en knackning på dörren, och jag skyndade mig för att öppna. Jag kastade en snabb blick på nyckeltavlan för att se vilka rum som var lediga. Regnet smattrade mot trappen där en mörk gestalt som liknade en gammal man stod lutad på en käpp. Hans huvud doldes av en svart huva, men i skenet av en blixt fick jag ändå en glimt av hans ansikte. Det var ungt, nästan pojkaktigt och passade inte alls in på den tillsynes gamla mannen. Hans ögon var alltjämt skuggade av huvan.
”Hyr ni ut rum?” frågade han med dov röst. Hans läppar rörde sig knappt när han talade.
”Javisst,” svarade jag, ”kom in.” Han följde mig in i hallen och ställde sin käpp i paraplystället. Jag såg att den var snidad i mönster av mörka, förvrängda ansikten. Han såg mina blickar, men sa fortfarande ingenting. Han bara log, ett underligt, snett grin som förvred hans ansikte till något hemskt. Något som jag inte kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier. Jag gick före uppför trappan och visade honom hans rum.
”I slutet av den här korridoren har Ni badrummet,” sa jag och pekade, ”och nerför trappan till vänster ligger köket. Säg bara till om det är något Ni behöver. Hur länge önskar Ni stanna?”
”På obestämd tid,” svarade han med sin djupa stämma. Sedan försvann han in på sitt rum. Jag hörde hur det klickade i låset och mer såg jag inte av honom den kvällen.
På natten kom min mardröm tillbaka. Samma svarta ondskefulla ögon, sökandes…efter mig. Nu hade ögonen fått en gestalt; en gammal mans kropp med en ynglings ansikte, dolt i en mörk kåpa och en dov röst. Jag vaknade lika plötsligt som förra gången, men denna gång var skräcken mycket större. Som i dvala tassade jag upp och låste sovrumsdörren, utan att egentligen veta varför. Resten av natten sov jag bara till hälften, jag slumrade till lite då och då. En gång under natten tyckte jag mig höra någon försöka öppna den låsta dörren, men det kan ha varit inbillning.
Det gick några dagar utan att jag hörde så mycket som ett ljud från min märklige gäst, men jag låste ändå dörren varje natt. Det fick mig helt enkelt att känna mig trygg. Men så en kväll när jag precis skulle gå till sängs avbröts jag av en knackning på dörren.
”Kom in,” sa jag och reste mig från sängen. Dörren öppnades och han klev in i rummet. Nu såg jag tydligt hans lysande svarta ögon.
”Ja…?” frågade jag.
”Jo, jag undrar…” började han, ”mitt rum…vem hade det före mig?”
”En gammal dam har jag för mig,” svarade jag. ”Hon stannade bara en natt, tror jag, eller två. Jag minns inte riktigt, hurså?”
”Åh, ingen speciell anledning…” sa han svävande. ”Jag tror jag går och lägger mig. God natt.”
”God natt,” sa jag tillbaka. Jag satt en stund och funderade på varför han hade kommit. Jag tvivlade starkt på att det var för att få reda på vem som haft hans rum tidigare. Nu vet jag att han bara ville ha en anledning att komma in i mitt rum. Det var antagligen då han tog min nyckel så att jag inte kunde låsa om mig. Men det anade jag inte då. Jag gick och la mig och somnade nästan med detsamma.
Jag sov oroligt. Alla möjliga drömmar snurrade runt i mitt huvud och alla slutade likadant: Jag såg rakt in i ett par gnistrande svarta ögon. När jag vaknade var det fortfarande natt. Jag slog upp ögonen och fick se en mörk gestalt. Hans svarta ögon glimmade där han stod böjd över mig. Jag minns inte om jag skrek, men jag kände en sån obeskrivlig smärta. Så plötsligt tog det slut, men jag var inte längre mig själv. Det var som om mitt innersta väsen höll på att glida ifrån mig. Det fanns ingenting jag kunde göra.
Snart är det jag som går runt stormiga nätter och ber om husrum. Snart är det jag som smyger om natten. Men innan jag går skriver jag ner denna historia medan jag fortfarande har kvar en bit av mig själv och mina egna tankar. Så att någon, någon gång, någonstans kanske kan förstå vem jag är och förgöra mig.
Nu tar jag min käpp och går, ut i den mörka natten…


***


Jag…jag ondskans tjänare. Mina svarta ögon ser allt. Jag lockar till mig de rena och oskyldiga. Jag driver människor till vansinne. Ingen ser vem jag är, men alla anar att jag finns här, mitt ibland er. Jag leker med era oskyldiga sinnen. Min kraft är så stor.
Och snart…
…snart är det din tur.


Av: Boel Marcks von Würtemberg -03

Skriven av: Boel Marcks von Würtemberg