Ont i bröstet

Man måste välja sa du och jag var väl inte riktigt säker på vad jag kände då och hade gärna haft flera utvägar för hjärtats önskningar. Du var en röd ros i regnet, en uppenbarelse av något som var ärligt och rakt och hjärtats val var bara ett enda. Jag drev på med idéer och alternativ och ett späckat program och när jag blev sur för att du var kall mot mig så blev du ledsen. Du hade fått mig att känna mig osäker men nu var det jag som sårade dig. Du tog mig med överraskning och visade upp hur i grunden ledsen och sårad du blev. Det kalla var inte kallt det stela fanns inte där utan det var bara du och du var ledsen. Hela du sa var snäll mot mig och riddaren i mig var för evigt fångad med hjärtat klappande för dig.

Vi passar nog inte ihop och jag sårar bara dig genom att försöka berättade du. Min kropp den spändes och jag bara tänkte ”men det menar väl inte du” och mer ont i bröstet det kom för varje fråga jag ställde dig. Du behöver inte göra en sån stor sak av det tyckte du och jag ville skrika och slå men det kunde jag inte göra för jag vill att du ska välja själv. Du var så kall mot mig och hoppet försvann allt längre bort men sen så plötsligt du visade upp en liten flicka så ledsen och rädd. Du visade upp någon som var trött och hade svårt att räcka till för allt hon måste och den starke mannen där inne i mig han vaknade och jag bara ville finnas till för dig.

Tankarna kretsar kring dig och jag provar de olika sätten jag kan för att vinna dig. Provar om du vill kramas, längtar du lite efter att hålla om mig. Kommer du ihåg den där gången är också leken minns vi minnena med samma glädje. Det finns ingenting att hitta. Det finns inte någon tråd att börja nysta i. Du är så finkänslig, du är så snäll och du har inte bråttom men jag hittar inget som visar att du vill vara med mig. Det gör så ont i bröstet och allt mer ont det gör. Det är som en orkester som brassar på. En ny ide ett nytt sätt att vinna och det onda rinner bort och plötsligt går jag med den käcka pojkens steg. Det varar inte länge för sanningen är en. Sanningen är den att du inte vill ha mig och sån är bara den. Det gör så ont i bröstet där hjärtat sitter.

Veckorna går och jag diktar, jag skriver och jag försöker att glömma dig. Jag räknar upp varför vi inte passar ihop och skriver listor där du är dålig och jag är bra. Vi möts ibland och du blir allt mer irriterad och avvisande mot din före detta. Jag är så glad och skämtsam så det gör ont och det är så trevligt att träffas och allt det där men efteråt gör det bara ont. Jag läser om unge Verter men självmord i blå frack känns kanske ändå inte riktigt som ett val som jag vill ta. Jag skriver skämtsamma limerickar om hur dåligt vi passar ihop och tränar upp rimmet så det blir som en kanon. Det som gör så ont i bröstet vad kan det användas till?

Det är dags för den gemensamma resan vi skulle göra ändå. I veckor har jag försökt samla kraft för att orka med. Den görs för barnen så då får man ju inte förstöra för dom. Vi åker skidor, vi spelar spel och jag rullar mig i snön tillsammans med hennes son. Jag har en arsenal med lekar, skämt att ösa ur och det finns inte mycket där jag inte kan komma med förslag för att det ska vara skoj. Mobiltelefon går varm till systrar som finns där så härligt till hands för ibland gör det så ont i bröstet att det blir svårt att härda ut.

Nu är det slut på anledningar att träffas mer, det blir ett slumpartat möte och en hälsning med handen och det blir ett kort på hennes födelsedag. Tiden läker alla sår, vet jag nog inte om det är sant för kärlekens sår kan nog följa en livet ut. Det som gör ont i bröstet blir dock allt mer diffust och jag måste tänka tillbaka ordentligt om det ska kännas som det gjorde då. Nu gör det ont i bröstet precis som det gjorde då.


Författare:

Publicerat

Dela: