Orättvisans barn

Orättvisans barn

-Kom igen nu era små äckliga yngel. Klockan är fem och ni sover fortfarande! Fönster ska putsas, golvet skall skuras, det finns mycket att göra idag! Frukosten serveras till de som gjort sina uppgifter färdiga till klockan sju. Sätt fart!
Ägarinnan fortsatte att gapa. Stekjärnets gällande ljud upphörde aldrig.
Den lilla taniga flickan San-Fung klev snabbt ur sängen. Hon tog på sig den slitna och urtvättade gula klänningen. Den hängde som en trasa på den undernärda och magra flickan.
Flickan visste vad som skulle göras. Sängen skulle bäddas och gjordes inte det ordentligt fick man sig en rejäl örfil.
Till frukost fick man endast en bar bit bröd och ett glas vatten. Om man hade skött sig och gjort det man skulle kunde man få sig en klick smör, om ägarinnan var på bra humör.
Efter frukosten skulle man ut och rensa trädgården. Då räknades alla rabatterna in, gräsmattorna skulle vara fria från vissna strån och från minsta lilla tecken på ogräs och mossa. Träden skulle ansas från rutten frukt, gamla blad och söndriga grenar. Grönsakslandet skulle vara rent från ohyra, vissna grönsaker och söndertuggade blad, allting i hela trädgården skulle vara fläckfritt! Huset skulle putsas rent så att alla i omgivningen skulle få se hur bra och fint det var på barnhemmet. För om någon skulle få en flicka, kunde de placera henne där. Då ägarinnan kunde tjäna en slant att skämma bort sig själv med.
San-Fung placerades på detta barnhem direkt efter hennes födsel. Hennes föräldrar skulle skämmas om de behöll henne. I Kina är det inte så populärt att ha flickor. Man vill ha så många pojkar som möjligt, för de är de ända som får arbeta och tjäna pengar. Det är pojkarna som ska försörja familjen.
San-Fung har precis fyllt arton och har börjat förstå vad livet innebär. Hon har alltid trott att hon var älskad på barnhemmet, men hon hade trott fel.
En dag i juni månad fick hon reda på att det var åldersgräns på hemmet. Hon var tvungen att packa sina saker och lämna hemmet snarast.
San-Fung står utanför de gigantiska grindarna till barnhemmet. Hon bara står för att se, få se hur världen ser ut. En värld hon aldrig upplevt förr, en värld så fri och vacker.
Hon börjar gå. Men vet inte vart. Hon tar upp den lapp hon fick av ägarinnan till barnhemmet. Där står alla San-Fung's namn, förnamn, hennes fyra mellannamn och efternamn. Längst ner på pappret står den adress där barnhemmet finns, i Yumen. Hennes far och mor bodde i Zhangye (vid bergskedjan Nan Shan).
San-Fung börjar sin långa resa trallandes på sin favoritlåt ”den vita svanen”, det är en låt hon själv hittat på. Den handlar om en svan som inte är så omtyckt av familjen, men svanen älskar sin familj i alla fall. Det är svanens kamp mot kärleken.
San-Fung sjunger vidare fastän alla runtomkring står och tittar. Hon vet inte om de tycker om henne eller ej, för när någon skrattade åt henne på barnhemmet var det för att hon gjorde något fel och de hånade henne. Men ändå måste de tycka något bra om henne, de jublar och skänker pengar. San-Fung blir salig av lycka, pengarna ska hon spara så hon kan köpa något vackert.
-Kanske något till mor och far? Eller nej, Jag vill nog ha pengarna själv... Jag ska köpa det vackraste som finns bara till mig. En brudklänning ska det bli. En brudklänning i självaste silke och med en spets till krage. Slöjan ska vara lika vit som klänningen, rosornas skönhet skall pryda min kropp.
När flickan hade gått en tre timmars vandring stannade en bil precis intill hennes sida. I bilen satt en man. Han hade kortklippt hår, välskött mustasch och dyra kläder. Han erbjöd henne skjuts så långt hon ville.
-Du behöver ej vara rädd, jag är så snäll. Jag kan ej ens göra en fluga något förnär. Du behöver ej oroa dig över någon betalning. Din skönhet så vacker räcker för mig.
San-Fung blev smickrad av de fina orden, ingen hade varit så snäll mot henne förr. Hon kunde inget annat än att tacka ja.
-Jag insisterar. Låt mig få betala något, även om jag inte har så mycket pengar att erbjuda. Och du vet lika väl som jag att min skönhet inte kan betala en så vänlig man som du.
-Nej du min kära, du ska inte betala ens ett yuan till mig. Idag i Kina finns det ont om så vänliga själar som jag. Tro mig, du behöver inte betala någonting. Vart skulle fröken åka någonstans igen?
-Zhangye, till Zhangye. Mina föräldrar bor där. Tror jag i alla fall. De har kanske flyttat därifrån, jag vet inte. De ville nämligen inte veta av mig... Jag blev lämnad på ett barnhem i Yumen. Jag kommer därifrån just precis nu.
Diskussionen fortsatte medan de tillsammans fortsatte sin resa över Nan Shan's slätter.
Efter ett dygn var de till slut framme vid sitt mål. San-Fung släpptes av i utkanten av staden. För då var det inte så långt borta som hennes föräldrar bodde. Mannen i bilen gav henne ett nummer och sade att på det kunde hon nå honom på om det blev några problem.
San-Fung tackade så mycket för hjälpen och gav mannen en nätt kindpuss. Hon gick sin väg i en rask takt, hon hoppade och studsade fram längs gatans smala trottoar. Hon svävade som på moln. Hon hade just träffat en man så vänlig och snart skulle hon träffa det hon längtat mest efter i hela sitt liv. Sin familj!
När hon sedan stod utanför huset började hon bli nervös. Tänk om de inte visste vem hon var. Tänk om de inte ville ha henne. Tänk ifall de skulle göra sig av med henne igen... Många tankar susade runt i hennes huvud. Utan att vetat om det hade hon gått fram till dörren och ringt på. Efter en kort stund stod hon öga mot öga med den gumma hon trodde var sin mamma.
-Ja? Hade du tänkt stå kvar där hela dagen eller hade du tänkt säga vad du skulle? Sade gumman.
-Jo jag söker efter min familj, är det ni som är fru Liu? Jag är dottern som de gav bort efter min födsel.
Gummans ögon fylldes genast med tårar. Hon sade någonting som San-Fung aldrig hann uppfatta. Gumman, eller fru Shi-Peng Liu slängde sig runt halsen på sin dotter. De grät i varandras famn en bra stund tills en man visade sig i dörren. Han var mycket stor och kraftig, men ändå lagom för sin längd. Han stod och tittade som om han inte kunde förstå. San-Fung presenterar sig för honom. Det visade sig vara hennes bror Tung. Han blängde ilsket på henne och gav henne en hård örfil.
-Det fick du för att du överhuvudtaget vågade visa dig här! Har du ingen skam i kroppen? Han gick närmre henne och höjde handen för att ge henne ytterligare ett slag. Mamma Shi-Peng började skrika hysteriskt och slå på sin son.
-Släpp henne ditt avskum, ska jag göra samma med dig som jag gjorde med din far? Och tro inte jag friar dig från fängelset bara för att du ångrar dig. Du kan sitta där vid sidan av din far ruttna i helvetet! Tung backade tillbaka igen och gick därifrån.
-San-Fung, min älskade dotter. Jag kan tyvärr inte ha dig här. Din far bli friad från fängelset snart, det är bara någon dag kvar. Får han syn på dig avrättar han dig direkt, utan att ens blinka. Du måste ge dig av härifrån genast, du kan låna telefonen om du behöver ringa någon.
San-Fung fällde ännu en tår, men inte för glädje. Men för den sorg så stor. Hon tackade sin älskade Shi-Peng för allt och ringde den vänliga man hon träffat innan. Hon beklagade sig för att hon störde och frågade om han hade kraften att göra ytterligare en god gärning. Det hade han, han begav sig genast till den plats där den mest vackra och ensamma flickan i världen fanns. När han kom dit stod San-Fung med ett ansikte så förstört av tårar.
-Men min älskade, hur är det med dig? Följ med mig på livets långa väg och du kommer aldrig bli olycklig igen. Jag lovar, jag kan sätta mitt liv för att du inte ska bli skadad. Så min älskade, gift dig med mig, jag vet att vi inte känner varandra så bra men ge mig en chans. En kärlek så stor går ej att krossa.
San-Fung's tårar slutade att ramla ner för hennes kind. Hon sprang bort till sin blivande man och slängde sig i hans famn.
-Aldrig någon gång har någon sagt något så vackert för mig, inte ens den vackraste sång kan överväga min kärlek till dig. Och vad du än gör, släpp mig aldrig igen!
San-Fung's dröm hade blivit uppfylld, den vackraste brud hon blev till slut med fem underbara barn. Tre flickor och två pojkar. Nåder den som någon gång skulle ge dem någon form utav lidande. Ingen skulle bli utsatt för det som San-Fung själv hade blivit drabbad av, någon gång i evigheten.
Av: Cassandra och Evelina på Vannarödsskolan den 30 Mars 2004

Skriven av: Evelina Nilsson