Ormar Del 2

NÄR DET BLEV FÖR MÅNGA ORMAR I PARADISET


Jag drömde jag satt i ett paradis,

så glad och förnöjd på alla de vis.

*

Där har man det bra på många de sätt,

men ganska tråkigt, om rätt ska va’ rätt.

*

Dock fanns som sig bör en avlång reptil

så flink att förleda, med tvetungat smil.

*

Hos kvinnan han väckte en sällsamt stark lust

som blev mig till glädje och innerlig tröst.

*

Men vart tog hon vägen? Hon plötsligt var borta.

Vid Kunskapens Träd kom jag avgjort till korta.

*

En orm där i gräset mig fresta’ med frukt,

men innan jag smakat, jag kände en lukt.

*

Så sällsam var doften jag aldrig förr känt.

En underlig längtan i bröstet den tänt.


*

Jag grep efter frukten, men fick den ej fatt.

Det syntes mig som om jag spelats ett spratt.

*

Jag vände mig om då jag kände mig vill.

Då såg jag i gräset en slingerorm till.

*

Den talade varmt för sin utmärkta vara

som också var frukt. Nu en allt större skara


*

av ormar försökte mig locka med rop,

och tydligt jag såg att jag stod i en grop

*

med massor av ormar som kräla’ däri.

Den hette Marknadsekonomi.

*

Alla de ormar försökte nu sälja

frukten till mig, men jag kunde ej välja.

*

Jag vaknade svettig och slak ur min dröm

och grubblade envist på tankars ström.

*

Vad sade mig drömmen? Jo, möjligtvis:

det räcker med en orm i paradis.


Gustaf Berglund, Interloquium

-----

NÄR DET BLEV FÖR MÅNGA ORMAR I PARADISET

Det här är historien om en vanlig man, som du och jag. En snickare som
tyckte om att lägga ner sina verktyg ibland och fundera lite över varats

irrgångar. Han levde i ett land som vi kan kalla Paradiset, för det är
nämligen lite så människorna där såg på sin gemenskap och det egna. Det
kanske inte var helt felfritt i alla hörn men var ändå i deras ögon det
bästa stället man kunde bo på.
Snickaren satte sig en dag i skuggan av ett av de otaliga äppelträden
och funderade. Han hade inte suttit länge förrän en orm kom slingrande,
oblygt dessutom, eftersom den hade en skallra längst ut på stjärten som
den rasslade med. Den presenterade sig som Herr Världsskallerorm och
lovade snickaren att om han bara ville följa med en bit bort och avnjuta

en viss äppelsort så skulle han erhålla vishet och se omvärlden lika
klart som Herr Världsskallerom själv gjorde.
- Kunksapernas träd är många, svarade snickaren. Likaså de otaliga
ormarna. Varför skulle just du besitta kunskapen om den sanna vägen?
Världsskallerormen slutade att rassla och höjde sitt huvud.
- Jag kommer att lära det det fina med att betrakta vår värld som en
helhet. En enda zon där dina produkter och tjänster kan röra sig fritt.
Du kan bli rik som ett troll om du slipper en massa trams som skatter
och tullavgifter vid länders gränser.
- Det låter ju vackert det där, men är det verkligen så viktigt. Du
kom faktiskt och avbröt mig nyss när jag som bäst satt och funderade på
orättvisor och svält i världen utanför Paradiset.
Ormen skruvade lite på sig.
- Det löser ingenting att du avstår från det som dig kan tillkomma.
Vi måste ha ett system för att skapa större värden. Det i sin tur kan
hjälpa andra. Kom så ska jag visa dig frukterna som bär denna insikt i
sig.
Snickaren blev sittande tyst några sekunder innan han svarade.
– Jag tycker du talar med kluven tunga. På vilket sätt skulle en
fortsatt ökning av silverpenningarna i de redan rikas kistor vara
tillgodo för de fattiga. Rikedomar skapas redan idag på deras bekostnad.

Vi behöver en ny världsordning, inte en förstärkning av det redan
rådande.
Världskallerormen rasslade lite med sin stjärt för att visa sitt misnöje

och lät sedan de mörka spaltpupillerna på de ljusgula ögongloberna
glittra insmickrande.
– Se så! Schas på dig! fräste snickaren och lät högerfoten skrapa upp

lite grus mot ormen. Den fann det för gott att ringla vidare.
Så kom det sig att snickaren mindes flera ormar som uppvaktat honom
genom åren. Flera som försökt visa honom vägen till just sina äppelträd.

Den första han kunde minnas var den rödmönstrade huggormen som hade
kommit till honom och talat om gemenskap, samhörighet och
grupptillhörighet. Snickaren hade så fallit för ormens tal att han följt

med den rödryggade till dennes äppelträd. Men väl där så kände snickaren

att han väl inte alls var blott en gruppvarelse och likformig. I
huggormens exempel på det som varit såg snickaren inget av den goda
gemenskap han talat om utan bara nya maktgalna kejsare. Han vände ormen
och äppelträdet ryggen.
Kort därefter hade den blå mamban uppvaktat honom och talat om frukterna

som kunde ge honom det som den rödkindade huggormen inte kunnat. Den
talade om det personliga, det privata, valmöjligheter och frihet. Men
när mamban visade exempel på vad hans äpplen lett till såg snickaren
bara en massa navelskådare som hade glömt bort att mänskligt vara är
gemenskap i första rummet. När snickaren hade pressat den blå mamban med

nyfikna frågor kring frukten och dess konsekvenser hade den bara fräst
att ”passar det inte så kan du ju bita i den rödas sura kart!”
Snickaren kunde också minnas den lömska nazikondan som bjöd på frukter
som kunde konservera det gamla och stänga ute det nya. Nazikondan menade

att roten till det onda var den osaliga blandningen av kreti och pleti
hur som helst.
– Paradiset är ju vårt, vi byggde det, menade han och spottade bort
mot nykomlingarna.
Uh, det var en ruggig typ, tänkte snickaren. Det skulle inte förvåna mig

om han stryker omkring här fortfarande.
På sistone hade den blåkindade eko-ormen allt oftare ringlat förbi och
erbjudit sina frukter. Först tänkte snickaren att det var bra att någon
tänkte på ekologin och miljön. Men snart stod det klart att eko-ormen
förespeglade något annat. Den talade bara om pengar och värdepapper, han

ville få alla att tänka som bankirer och företagsledare.
– Men jag är ju varken bankir eller företagsledare, sa snickaren med
hög röst då han slutgiltigt tröttnat på den ettriga eko-ormens
uppvaktningar. Jag är ju bara en vanlig snickare, ska inte jag tänka och

agera som en sådan då?
Eko-ormen brydde sig inte mer om den trilskande snickaren, han hade ju
så många andra att dela ut sina frukter till. Så många som valt att
anamma nymodigheterna.
När snickaren suttit tyst en stund och begrundat alla dessa ormar och de

äppelträd de lismande försökt att locka honom till, slog det honom vad
som fattades. Det var inte ett rätt och riktigt äppelträd som saknades i

Paradiset. Det var heller inte nån slingrande orm som visade vägen som
saknades. Nej här var tvärtom alldeles för många reptiler.
Snickaren reste sig och gick beslutsamt mot sin verkstad. Här skulle
byggas ormfällor!


Roger Forslund

-----

NÄR DET BLEV FÖR MÅNGA ORMAR I PARADISET

Lena var på väg hem från jobbet. Det var nu helg, och ett eventuellt
besök till systembolaget var att vänta. Hon duschade snabbt, och slängde

in en pizza i mikron. Påklädd och klar för vininköp stod hon framför
spegeln och synade sig själv.
Hon såg på sina bröst, och andades in för att öka deras omfång. 'Jag är
27 år gammal, och ser snart ut som en tant…som min mamma', tänkte hon.
Hon ryckte på axlarna, tog på sig jackan och gick ut.
På systembolaget var det en lång ringlande kö, som törstande väntade på
sin tur. En av kunderna var uppenbarligen påverkad, och blev nekad
utskänkning. Han passerade Lena, och det osade av svordomar ur hans mun.

En torrperiod väntade denne man, där
gommen smetade fast sig i gomseglet som ett läskpapper.
Lena tänkte: 'två hela vinare räcker väl', och tog den tillräckligt
snabbt så att hon inte skulle ångra sig och ta två.
När hon kom hem ringde hon sin kompis Anna-Karin. Hon svarade, och Eva
frågade:
- Vad ska du göra ikväll?
- Mamma och pappa kommer hit ikväll.
- Hmm…då kan du inte gå ut med mig då?
- Nä, kanske nästa helg.
De pratade en stund till, och sedan lade de på luren.
Eva tittade på klockan, och den visade kvart i sex. 'Va’ fan ska jag
göra ikväll då?', tänkte hon. Hon trummade med pennan på bordet, och
tittade på väggen.
Hon gick till datorn. 'Jag tror jag chattar en stund', tänkte hon och
klickade in sig på Aftonbladets chatt. Hon bestämde sig för att ha
'Afrodite_27' som nickname.
Det dröjde inte länge förrän hon hade flera killar att chatta privat
med. Per_Erik_28 och John_Holm_29 verkade vara trevliga, och hon vet
inte hur det urartade sig, men bestämde träff med båda. Telefonnummer
och emailadresser utbyttes, och gif-bilder på dem
själva skickades. När hon hade chattat klart så tänkte hon en stund på
vad hon hade gjort, men ryckte på axlarna. 'Det ordnar sig nog'.
Per_Erik hette faktiskt Per-Erik, men John_Holm hette Johannes. Hon
skrattade för sig själv vilken skillnad det var på John_Holm och
Johannes. Det är nog en bra kille, tänkte hon.
Per-Erik hade hon bestämt träff med på söndag på fiket i Gallerian, och
med Johannes på lördag på biblioteket. Biblioteket var faktiskt hans
förslag, och förmodade att Johannes är en blyg kille, kanske lite
litteraturintresserad. 'Jag undrar om den riktige John Holm är
litteraturintresserad', log hon för sig själv.
Hon for i alla fall till biblioteket, och satte sig i en soffa nära
utgången. Hon såg folk gå in och ut med böcker omfamnade hårt mot
bröstet. Hon reste sig upp, och gick fram till tidningsstället. Bestämde

sig för att läsa i Moderna Tider. Hennes ögon tittade endera på
utgången eller ned i tidningen.
Nu kom han! Hon reste sig snabbt upp, och gick fram till honom.
- Hej!, sade hon.
Han sken upp.
- Hej på dig! Jag skulle ändå lämna in några böcker, så…
- Det gör ingenting. Vilka böcker har du lånat?
- 'Kejsaren av Portugallien' av Selma Lagerlöf och 'Bör Börson' av Johan

Falkberget.
- Selma känner jag igen, men har aldrig läst den boken. Jag har inte
läst böcker sedan jag slutade nian.
- Det är en höjdarbok! Och 'Bör Börson' var också bra.
När Johannes hade lämnat in böckerna, gick de ut.
- Var ska vi gå någonstans?, frågade Eva.
- Vi kan gå till Gallerian och fika!
- Nej! Jag menar…dit går alla. Vi far in till Gamla stan. Där är det
mycket mysigare!
Han nickade, och de tog bussen. Hon kände hur nära hon satt honom. Det
var som elektricitet, och hon kände hur nervös hon var.
Hon ville så gärna ta honom i handen, och hon satt som på nålar.
Hon såg båtarna på Mälaren, och pekade på dem och frågade:
- Har du åkt båt på Mälaren någon gång? En sån där liten båt.
- Nä.
- Min pappa hade en sån båt när jag var liten. Jag minns när vi hade
gått iland på en ö, och då såg jag en huggorm!
- Blev du rädd, då?
- Jag minns inte, men jag tror att det är ett av mina tidigaste minnen.
Jag har inga fobier för någonting, är inte ens rädd för råttor!
Det var som hon ville berätta sin livs historia för honom, så hon
tystnade.
De hittade ett fik i Gamla stan i ett av sjuttonhundratalshusen. De
tittade på bakelserna i skyltfönstren. Eva tänkte att egentligen så
skulle hon vilja äta lagad mat istället. Hon tittade på Johannes.
- Du kanske vill äta lunch istället?, frågade han.
'Den där mannen måste vara den rätte för mig! Han vet exakt vad jag
tänker!', tänkte hon och sökte trevande hans hand. Två svettiga
handflator omfamnade varandra medan du sökte ett matställe.
De gick en lång promenad på Djurgården, och daten avslutades med en lång

kram. En sådan där lång kram då världen tycks stå stilla, då man hör
inom sig vårfåglarna sjunga fastän det är höst, och då det brusar i alla

sinnen av vårfloden.
Eva sade att hon skulle få besök av en kompis imorgon söndag, och de
bestämde för att träffas på måndag.
När Eva var på väg hem, tänkte hon på Per-Erik. 'Han var säkert inte min

typ, men han har ett vackert leende. Och jag gillar den där
Tintinluggen han har på kortet. Den skulle jag vilja stryka tillrätta!'.

'Vad håller jag på med', fortsätter hennes tankegångar. De irrar sig hit

och dit. Ingenting verkar vara iordning. Plötsligt blir 2-1 inte 1
längre. 'Nu har du ordnat snyggt för dig, Afrodite!'. Hon rycker på
axlarna. 'Man lever bara en gång'.
Hon hade mycket svårt att somna den kvällen, och när hon väl lyckades
drömde hon att Johannes och Per-Erik slogs med varandra.
Medan de slogs, så passade en tredje ansiktslös person på att kidnappa
henne.
Söndagsmorgonen sken genom fönstret, och löste upp drömbilderna, och hon

lyfte sakta ögonlocken. Lät ljuset strila in i ögonen, och låta henne
återvända till verkligheten.
'Per-Erik' var det första hon tänkte på. Hon tittade på väckaren, och
den visade 8:46. Hon skulle träffa Per-Erik klockan ett på Gallerian.
'Om jag somnar om nu, så försover jag mig'.
Hon masade sig sakta upp ur sängen, och gick sakta in till köket. Medan
bryggaren puttrade i köket, duschade hon. Hon tänkte på
båda killarna, och log åt det hela. Tittade på sina bröst och insåg att
de såg inte så tokiga i alla fall.
Efter att ha duschat tittade hon sig i spegeln, drog med händerna utmed
håret.
- Tjenare, snyggis!, sade hon till sig själv.
Hon tog bussen in till Gallerian, och var där kvart i ett. Hon satte sig

vid ett bord, beställde in kaffe, och när hon lyfte upp kaffekoppen
spretade hon ut med lillfingret som dom gör på TV. Hon tog med en
självsäker gest fram fickspegeln och bättrade på sin mascara. Hon log
ett självsäkert leende mot sig själv i spegeln.
Hon såg Per-Erik komma, och han hade fortfarande den där Tintin-luggen.
'Oh, Gud! Vad gullig han är!'.
All självsäkerhet försvann, och armsvetten kom än en gång tillbaka. Han
satte sig mittemot henne.
- V…vill du ha kaffe?, frågade hon.
- Ja, jättegärna!
Han tyckte att han var lik Johannes, samma ljusa hår men lite längre.
Både hade blå ögon, men Johannes var lite längre…trodde hon.
De satt och pratade, och han berättade att han var född i Enskede. 'Det
är ju Johannes, också!', tänkte hon. 'Det bor många människor i Enskede,

och Per-Erik och Johannes känner nog inte varandra. Äh! Det får gå som
det går'.
Han fortsatte att berätta om sin familj, och tog fram ett kort.
- Det här kortet är taget ifjol, sade han.
Hon såg hans mamma och pappa på kortet, och bredvid Per-Erik stod en
kille som var exakt lik Johannes. Med darrande hand pekade hon på
kortet, och frågade:
- Vem…vem är det där?
- Det är min brorsa Johannes.
Hon tänkte: 'Vad i fan ska jag göra nu!'.


Göran Selin

-----

NÄR DET BLEV FÖR MÅNGA ORMAR I PARADISET

En lång och smal man kom gående genom dimman. Han bar en hög hatt, och
stödde sig mot en vandringsstav med mässingsbeslag. Manteln fladdrade
över hans rygg. Kläderna var välpressade och knapparna glänste som guld.

Han hade grå polisonger, och en välansad mustage. Ögonen var mörka,

huden rynkig och sjukligt blek.
I byn samlades folk för att ta emot den höge herren. Byäldsten
bugade sig djupt, och två flickor i vackra klänningar gav mannen en
bukett blommor för att välkomna honom.
I värdshuset slog den långe främlingen ned bakom ett bord och drack

den välkomstöl som byborna bjöd honom på. Då han inte presenterade sig,

frågade byäldsten rakt på sak vem han var och vad som fört honom till
byn.
- Jag är Åklagaren, sade mannen.
Det fanns något slutgiltigt i hans röst. Något som förde tankarna till
ödemarker där vinden ven över grus och sten.
Byborna verkade frysa, trots värmen från eldstaden.
- Jag är här för att besöka en släkting i ett för mig angeläget
ärende, fortsatte åklagaren. - I morgon reser jag igen.
Byborna utväxlade lättade blickar.

*

I byn dansade kvinnorna runt elden för att välkomna våren. Deras slanka
kroppar blänkte av svett i eldsskenet, och deras glädje smittade av sig
på männen, som ju var stolta över sina kvinnor. Från ett fönster såg
åklagaren på alla dessa leende ansikten. Denna fest, där unga och gamla
rörde sig till musik fick honom att darra. Han knöt sina rynkiga nävar
och blundade hårt. Sedan slog han näven i väggen och svor tyst.
- Ni ska bli varse min makt era kryp, viskade han.
Han satte sig på sängen i eldstadens sken, och tog upp ett paket ur
en av sina fickor. Han vecklade upp papperet, och ett svart hjärta. Det
slog och bultade obevekligt, för det var ett hjärta från ett svart lejon

från trakter dit den sanne gudens namn ännu inte nått.
Till det dova ljudet från hjärtat, lade sig åklagaren i sängen och
slöt ena ögat. En gång för länge sedan, i en by långt borta hade bönder
överraskat honom i sömnen och nästan lyckats driva in en påle genom hans

hjärta. Bara hans osvikliga tur räddade honom den gången. Sedan dess sov

han alltid med ena ögat öppet.
Elden brann ned, och det blev becksvart. Åklagaren väntade tills
skratten utanför tystnat. Sedan tog han hjärtat, och vandrade genom byns

månupplysta gator tills han kom till dricksbrunnen. Han höll hjärtat
över brunnen och öppnade sina knotiga fingrar. Bakom honom rasslade det
i sanden.
Häftigt vände han sig om. Där stod en kvinna i svart klänning. Hon

hade korpsvart hår och månstrålarna fick ögonen att lysa som på en katt.

Kvinnan var fortfarande vacker, fastän hon var i fyrtioårsåldern.
Vad hon gjorde ute så här sent hade han ingen aning om. Inte heller

varför hon befann sig vid brunnen.
Bägge stirrade på varandra. Sedan utbrast kvinnan:
- Åh, min skapare. Det är du! Minns du inte mig? Vi träffades på
blåkulla!
Nu kände åklagaren faktiskt igen henne.
- Ser man på. Är det inte Katja? Vad har du för ärende till
brunnen?
- Jag kom i förrgår. De här människornas lycka äcklar mig. Deras
kärlek är kväljande. Jag bestämde mig för att sänka ett pestsmittat
hjärta från ett svart lejon i brunnen. I morgon kommer de att vrida sig
i sjukdomens plågor.
Åklagaren harklade sig. Han kliade sig osäkert på pannan.
Då, plötsligt hörde han ett vrål. En samling bybor kom rusande
längs gatan, med prästen i spetsen.
- Stoppa dem, de tänker förgifta vattnet.
Åklagaren skrek till och tappade hjärtat på marken. Det sprack,
och svart blod rann ut över stenläggningen. Tillsamman med Katja sprang
han mot träsket och den skyddande dimman. Bägge blev nedsolkade av
gyttja och smuts. Till sist hördes inte förföljarna längre.
- Fördömda lyckliga människor, svor åklagaren. - Vart ska du ta
vägen nu Katja?
- Till min stuga i träsket. Du får gärna följa med om du vill,
höge herre.
- Gärna! Synd att vi båda skulle dyka upp på samma ställe. Annars

hade sjukdom och död härskat i byn.
- Jag ska baka en kaka åt dig som tröst, svarade Katja.


Robert Andersson

Författare:

Publicerat

Dela: