En sista chans



Jag är 14 år, jag har mörkt hår trasiga kläder och jag har rymt. Jag hade rymt från mitt öde, jag hade rymt från mannen som ville döda mig. Döda mig för mitt mörka hår, mina mörka ögon. Döda mig för att jag inte var som han. Döda mig och alla som är som mig.

Han hade snart hela världen i sin makt, hans män jagade alla som var som jag. För alla som var som jag var farliga, vi var fel och vi skulle dödas. Han ville ha bort oss alla, jag och alla andra som mig letar efter en säker plats, en plats där han inte kan hitta oss. Där vi kan vara säkra, säkra från allt hat och allt våld. Det våld och hat som dödat min familj. Först pappa, sen mamma, efter det flydde jag och min syster. Han dödade henne också. Framför mina ögon har de alla tre dött, jag har kommit undan varje gång, varför just jag. Varför ingen annan, varför inte pappa som tyckte gott om alla. Varför inte mamma som kunde försvara vem som helst. Varför inte min syster som var så begåvad. Varför skulle jag, Retika Sentoro överleva? Jag som inte kunde rida, skjuta, skriva eller slåss. Jag som var så ful och obegåvad varför skulle jag få leva. Det enda jag kunde var springa, jag kunde springa i evigheter. Det hade jag alltid gjort och det kommer jag alltid göra.

Jag hade sprungit, krälat, svultit och varit skräckslagen i flera år nu. Jag hade nått skogen några dygn tidigare, kom man till skogarna var man halvvägs till säkerhet, halvvägs till frihet. Jag har sprungit ensam, gömt mig ensam, jag har varit ensam i tre år. Jag har inte mött människor på fyra månader, inte sett dem på flera veckor. Skogen slukar mig och grenarna river mig i ansiktet. Det var då jag såg skymten av honom. Pojken som var obehagligt stilla, jag kom allt närmare men han sprang inte framåt. Han hade trampat ned i ett hål medan han sprang och nu var han fast där. Han skulle aldrig kunna ta sig loss, inte fort nog. För de var alltid efter oss, alltid bakom oss. Du fick aldrig stanna och du inte hittade ett gömställe i ett högt träd. Jag nådde fram till honom och han såg vädjande på mig. Jag tvekade en sekund sedan stannade jag, pappa hade alltid sagt att man skulle hjälpa andra även om det betydde att du behövde riskera livet själv. Hans ögon lyste klart i mörkret och han var rädd. Han skakade av rädsla, smutsig blodig och kall. Hans kläder var trasiga. Han försökte fly precis som jag, men han satt fast.

Det var bråttom att komma i säkerhet. Jag kunde rädda mig själv eller hjälpa honom. Han låg där på marken. När jag hörde stegen som närmade sig. I hans ögon lyste skräcken. Jag ville springa iväg, då skulle jag vara säker, då skulle de inte få tag i mig. Men då skulle jag veta att han hade fått ge sitt liv. Hans blick skulle alltid vara fast etsad på mina näthinnor. Han skulle också ge sitt liv för min överlevnad, som alla andra. Det var min tur att rädda någon. Så jag sprang mot pojken, jag sprang mot honom och drog upp honom på fötter. Han var tung, tyngre än vad han såg ut. Nu var männen bara några hundra meter bort och vi behövde komma därifrån. Jag halvt bar halvt drog honom ut från gläntan, hans högra ben hade skadats när han satt fast. Det gick långsamt, för långsamt, de kom närmare och vi hade ont om tid.

Skogen kändes oändligt stor, men vi behövde komma till andra sidan, vi behövde komma dit fort. Det kändes som när en hund jagar sin egen svans, hur mycket jag än kämpade för att få fram honom kom vi inte närmare. Vad letade jag ens efter, ett gömställe? Nu skulle de snart se oss tydligt. Pojken pekade till höger och jag släpade oss ditåt. Där fanns det ett stup på flera meter, det var vår enda möjliga räddning. De skulle inte kunna se oss där nere, det var för mörkt, man såg knappt botten. Där nere kunde det vara stora stenar eller mjuk mossa och sly. Det kunde jag inte se. Jag såg på honom, han skakade av skräck. Det gjorde vi båda två, det var antingen säker död, eller möjlig överlevnad. Det kändes som om en vulkan exploderade inom mig, men den hade inte lava i sig, det var en vulkan full av skräck. Mina ben ville vikas och jag andades häftigt. Nu hörde vi deras röster de var max tretio meter bort. Det var nu eller aldrig, om bara någon sekund skulle de se oss. Vi såg på varandra, han nickade och vi kastade oss ut från klippavsatsen.

Vi föll och föll. Min mage vändes ut och in, jag ångrade mig. Jag öppnade munnen för att skrika, men det kom inte något ljud. Hans hand grep krampaktigt tag om min som om han skulle kunna hålla sig fast. Som om vi skulle sluta falla om vi höll i varandra tillräckligt hårt. Han var rädd, skräckslagen, men en våg av lugn träffade mig plötsligt. Han var så rädd för att dö, han ville inte dö. Han ville leva. Men jag, jag hade förlorat allt, jag hade lurat döden så många gånger. Undkommit med en hårsmån, medan allt jag kände och älskade utplånades framför mina ögon. Jag hade sprungit för att hinna ifrån döden i så många år nu, jag var tröt på att bli jagad. Jag var trött på att försöka överleva. Jag var framför allt tröt på att lura mig själv att jag skulle kunna klara mig och överleva, att allt skulle bli bra. Jag släppte taget om hans hand, jag hörde hur han landade bredvid mig. Han viskade ett tyst "tack" och sedan kände jag värmen sprida sig i min kropp. Det sista jag hade gjort, var att rädda honom. Jag log, nu hade jag mött tacksamhetens härskare och jag var fri.

Författare:

Publicerat

Dela: