Östanvåg

Svettdroppen rinner utmed såret på hennes överarm. Den stannar till, avvaktar för en kort stund, som om den är rädd för den man som ligger bredvid kvinnan; ett fruktansvärt minne, innan modet fylls på och den skyndar sig kvickt ner i badhandduken. Malin känner den. Det kittlar till. Hon vill glömma det som har hänt och försöker upptäcka livet igen, uppleva det igen. Se det från en annan synvinkel, utifrån. Som här, från sin spontana lilla lya.
Armen fungerar dels som en huvudkudde och dels som väggarna till den lilla lyan med högsta höjden under armhålan. Här är det mörkt och lugnt, med svaga och dova ljud från omgivningen. Skyddat. Det är till och med lite svalare här inne. Ibland viskar hon något – mest för att det låter tryggt och hemligt. Då och då hörs sanden tryckas ner av fötter i närheten, men det avtar lika snabbt igen. Så här måste det har varit; att sitta i en bunker i ett krig, tänker hon. Fast säkert mycket värre förstås.
Under armhålan ser hon folk ligga och sola på den brännande sandstranden, några svalkar av sig nere i vattnet. Hon betraktar vågbrytarna som hon minns från någon film på bio, tänk att hon är här. Filmen var bra, men det är det enda hon minns av den. En mamma och hennes barn leker nere vid vattenlinjen; de springer fram och tillbaka, jagas av vågorna. Flickans skräcksaliga skrik sprattlar till i Malins öron. Hon längtar så vansinnigt efter små egna barn så att det nästan gör ont. Det kanske kommer en dag säger hon, lågt för sig själv. Hon kastar en blick ut bland vågorna där en liten båt med segel ligger stilla, någon står böjd över något och reparerar.
– Helvete va´ varmt det är. Patrik som ligger vid hennes sida skruvar på sig. – Ska du ha nåt från kiosken? Hon ruskar på huvudet. Hör hur han reser sig tungt och trampar iväg. Ensam. Det är ju riktigt skönt, så här på en badplats vid Rockaway Point på Queens, en bit utanför New York. Här ska de vara i två veckor och bara har det skönt. Strunta i det som har hänt, plåstra om varandra och kanske hitta tillbaka till livet igen. Försonas. Men det känns nästan som om alla har glömt bort vad som egentligen hände där hemma. Patrik som har varit så snäll på sistone; han har kommit hem med blommor och de har varit på teater – säkert Patriks första teaterbesök för han såg sådär osäker ut som han brukar i ovana situationer. Hans föräldrar ringde ofta och de var ovanligt hjälpsamma. För första gången har hon och hans mamma shoppat tillsammans, ja, fler gånger dessutom. Och nu det här. Hans föräldrar har säkert betalat resan, det har hon förstått trots att Patrik har sagt att han har betalat den. Hon har inte brytt sig om att motbevisa det, bara nickat snällt och visat tacksamhet. Hon ville bara iväg och hoppades på att det skulle bli bättre, men såret spänner då till av ren djävlighet och filmen rullar om och om igen i hennes huvud. Middagen, hans föräldrar var bjudna och allt var så trevligt tills Patrik och hans pappa började prata om framtiden. Patrik viftade bort ämnet som om det vore flugor och sa enkelt: ”sånt ordnar sig”. Det första glaset vin hade fått henne att bli glad och uppsluppen, men då ämnet kom på tal var det som om något väcktes i ur djupet av henne, något primitivt som tvingade henne att, nästan bara på skoj, ta upp ämnet, testa lite; "Gifta sig, få barn, bli en familj, så där… typ." Hon ville det så intensivt, då. I ögonvrån såg hon Patriks blick bakom den leende masken. Hon tystnade och blev sen smått frånvarande resten av kvällen, mest förundrad över sina egna känslor. Att det kunde blossa upp så där? Hon blev rädd och försökte trycka undan det med ett extra glas vin, men det glödde fortfarande inom henne. När de sen blivit ensamma blev det bara värre och värre. De skrek mot varandra som de aldrig gjort förr, slängde porslinet och vreden exploderade av splittret, de bultade på varandra, slogs allt hårdare. Plötsligt stannade allting till. Han stirrade maktlöst och chockad på henne, hon hade fått ett par snytingar och det smakade blod i saliven. Det brann och sved i överarmen, hon stirrade på kökskniven som han höll i, blodig.
Hon reser sig, ovan vid det starka ljuset kisar hon och håller nästan på att bränna ena handen i den heta sanden. Snabbt gräver hon fram radion ur sin väska och trycker in öronsnäckorna i öronen och återgår sen till sitt tillhåll, medveten om att hennes rygg känns öm av all sol. En liten stund till tänker hon. Hon sjunker in i det amerikanska språket. Massa löst snack, varvas med tryckande musik och återkommande reklam. Helt plötsligt stångas en störning sönder mitt i en Coca–Colaramsa. En harkling. Onaturligt eller oredigerad, eller ännu ett nytt grepp? En ängslan i någons röst för en kort stund innan en faderlig röst tar överhanden med en harkling. Rösten presenterar sig som borgmästaren av New York och meddelande att samtliga medborgare i New York och över hela kusten bör ta meddelandet på största allvar. Alla bör fly per fot från kusten in mot land. Helst 2-3 mil. Han berättar att en stor flodvåg närmar sig staden och utmed östkusten. En annan röst som presenteras som polischefen fortsätter med samma allvar i rösten. Bilder dyker upp i hennes inre; vågen som reser sig upp där borta och forcerar mot stranden, alla skriker och springer. Du milde. Det är ju som tsumanin i Asien för några år sedan. Det känns overkligt. Kommer jag dö så här? Kommer jag och Patrik dö nu? Får jag inte leva längre? Känner en kraft som drar henne in mot land. Hon vill springa iväg, från det onda, in mot land. Vill också se hur vågen kommer in, är den lika stor som på film? Hjärtat bultar i bröstet, kan knappt andas, allt är så stilla, andaktsfullt. På helspänd lyssnar hon på rösten, koncentrerar sig till det yttersta för att inte missa något. Känner sig så liten och maktlös. Reser sig upp och tittar utåt och runt omkring.
Och alla de andra?
Polischefen manar alla att ta det lugnt och börja promenera ut ur New York eller ta bussarna eller tunnelbanorna till utkanterna av staden och fortsätta att promenera minst två mil, helst tre in i landet. De som har bil bör lämna den vid trottoarkanten, för att inte blockera motorvägarna, och påbörja sin promenad. Malin tvivlar starkt på att det är genomförbart. Nio miljoner i New York, de flesta har inte någon aning om hur det är att promenera mer än en halvmil i en brännhet julisol. Och hur många är i den konditionen? De flesta är ju överviktiga. Räcker vattnet i butikerna utmed gatorna? Hur många kommer att kunna ta det lugnt? Många kommer säkert att få solsting eller få hjärtslag. Många blir säkert frustrerade eller panikslagna och några av dem har helt säkert vapen, Gud vet vad de kan hitta på då.
Och vågen. En vulkanö i de östra delarna av Kanarieöarna har kollapsat under en jordbävning Det har skapat en tryckvåg som färdas precis under ytan rakt mot norra USA:s östkust. Ingen kommer att se den innan den rullar in på grunt vatten. Där den kommer den att resa sig och skölja över femtio mils kust och två mil inåt landet. Om fyra timmar beräknar experterna att den ska komma. Malin tar av sig öronlurarna och ser sig om. Människor ligger fortfarande och solar nära varandra som sardiner, andra spankulerar vid strandkanten eller har hoppat i vattnet som om ingenting har hänt eller kommer att hända. Hon får en impuls att skrika rakt ut att en jättevåg är på väg in. Men hon säger ingenting. En mäktig känsla ligger som en bulle i magen; hon vet plötsligt att någonting hemskt ska hända, något som ingen annan vet. Har hon hört fel? Var det bara ett sjukt skämt? Hon måste höra igen. Var är förresten Patrik? Varför dröjer han?
Plötsligt reser sig en svart man bland folkmassan femtio meter bort. Han drar av sig hörlurarna och börja skrika och drar snart med sig sin familj. Det blir allt oroligare. Någon ställer in lokalfrekvensen och backar bakåt av förbryllelse. Polischefen hörs där med. Kylan sprider sig som ringar i vattnet över stranden. Vad ska hon göra? Är detta slutet? Men vågen kanske ebbas ut innan den når kusten? Vad vet experterna med sina datorer och simulatorer när det gäller själva verkligheten? Det kanske blir en lite större våg bara. Man skulle kunna hyra en surfingbräda och paddla ut en bit och vänta? Kanske hamnar man i nyheterna? Svenskan som kom med vulkanvågen. Bli berömd. Vad tänker hon på egentligen? Var är Patrik? Då kommer han springande, hoppande genom den oroliga massan. Maktlösheten i ögonen får henne att bestämma sig.
– Vi måste sticka. På direkten.
– Javisst, säger hon klart. Vi simmar ut dit till den där båten där ute. Hon pekar på den lilla segelbåten som hon tidigare sett. Det finns bara en väg härifrån och det är att segla mot vågen.
Patriks ansikte rycker lite här och där för att säga något innan signalerna hunnit bearbetats i hjärnan. Sen fryser det till. Han skakar av sig förlamningen.
– Malin, lägg av! Det är en jättevåg på väg mot kusten. Vi måste sticka. Fattar du?
– Jag fattar, jag hörde det på radion.
– Vill du dö?
Hon väntar tills han lugnar ner sig och väntar på nästa knivhugg. Men ändå…
– Patrik! Tror du på mig? Tror du på oss över huvudtaget?
Hon ser hur han kämpar med sig själv, hur han stampar, hur han redan är på väg någon annanstans. Händerna knyter sig och öppnar sig för att greppa om något verkligt.
– Här kommer vi att drunkna. Jag vill att vi ska leva för helvete, kom nu!
Patrik tar hennes hand och drar i den men hon står tjurigt kvar. Hjälplösheten och frustrationen blommar upp igen, samma blick. Han släpper handen med ett tunt, knappt hörbart ”förlåt” innan han rusar upp över klitterna. Är det där min man, är det honom jag ska gifta mig med? Stackars man. Vilken nöt jag är, mumlar hon, som har gett honom två år. Hon förundras över dessa tankar, klara som vatten, men hon känner sig naken och har aldrig känt sig så här utlämnad och ensam förut, men samtidigt ändå inte. Kroppen börjar förbereda sig för det som den ska göra. För ett ögonblick har hon glömt sin rädsla för det som finns där ute.
En helikopter dånar över stranden med de varnade orden. Hänvisningar till radio och tv för mer information. Folk börjar dra sig tillbaka. Den lilla båten ligger fortfarande kvar där. Mannen på båten står handfallen men tycks inte ha så bråttom att ger sig av. Hon börjar vada ut mot den. Beslutsamt men hon stångas tillbaks av vågorna tills suget drar ut henne. Så förlorar hon fotfästet och klänger sig fast i ingenting. Hostande kommer hon upp igen över vattenytan, drar vettskrämd upp fötterna och börjar simma mot båten med hjärtat i halsgropen. ”Simma inte längre ut!” hör hon någon skrika från barndomen. Hur djupt är det här? Är det ett stup rakt ner här? Trettiofyrtio meter rakt ner? Alger? Vad sysslar jag med egentligen? Hon har hört att man kan sno fast fötterna i långa alger och dras ner av dem och drunkna. Livrädd håller hon kroppen så högt mot ytan som det bara går. Vad finns under mig? Hon får kallsupar, klamrar sig fast i ingenting. Luft. Hon hostar och spottar och fortsätter. Hon blir medveten om att hon inte tar ut simtagen helt och hållet. Paniken nafsar mot hennes mage och ben. Musklerna arbetar frenetiskt, ta ut mer, långa fina simtag kickan! Om hon bara visste vad som finns där nere. Hon vågar inte titta ner utan håller siktet på båten. Men den är så långt borta och skymtar bara till då och då. Mer luft, andas! Ännu en våg från ingenstans, hon sväljer kallsupen och tvingar sig själv att komma upp. Vad var det? Något slingrar om foten… algerna, gode gud, hjälp! Hon pressar sig till sitt yttersta för att komma upp, för att andas men en våg dränker henne. Sväljer mer vatten, hostar och spyr. Sväljer. Saltet sticker i ögonen, hon tittar ner. Alger där nere, hon sjunker och ser plötsligt Patrik glida upp ur det svarta och griper tag i hennes fot. Du är väl inte rädd, va? Ta det lugnt. Jag ska ta hand om dig. Hon vill fråga honom hur han kommit hit. Men istället svarar hon på hans kyssar på hennes läppar. Hon njuter av hur han tar i henne; på brösten, benen, mage, överallt. Viskar i hennes öra. ”du kan inte, fjolla, du vågar inte”. Hon ler. Så dumt, visst vågar hon. Hon smeker hans kind. Det är halt och lite smetigt. Hans händer om hennes kropp är smetiga och kalla, hala. Armarna reagerar, mot något – hon förstår inte varför. Så mycket vatten, hur ska jag kunna skrika och gråta? Bara se på båtens konturer där uppe. Så mörkt det är här nere. Helt svart.
Då. Nästan direkt exploderar en smärta rakt genom hela bröstet. Något går sönder i henne, dånar till något förskräckligt. Hon sliter bort det onda som trycker ner henne och öppnar ögonen. Solen sticker henne i ögonen och hon ser en skäggig gubbe sitta vid henne, han skrattar och tjoar och klappar händerna. Hon försöker skrika men spyr. Hon spyr vatten, salt och sörja. Det gör förskräckligt ont i bröstet, hon måste ha knäckt ett revben. Chockad av smärtan försöker hon andas med små tag. Inte andas så våldsamt, bara lugna små andetag nu, såja, försöker hon lugna ner sig. Stilla så nu. Och det känns bättre.
– Du klarar det! Vänta, jag ska hämta lite filtar. Så försvinner han. Kvar ligger hon och tankarna kommer till henne. Ligger hon i båten? Ja, det gör hon. Jag har klarat det. Jag är i båten. Den skäggige kommer tillbaka till henne, tittar på henne. Hon får en filt över skuldrorna.
– Jag heter Pär, säger han med dålig engelska. Det låter mer som danska. Sätt dig upp så får du lite luft. Det gör dig gott. Vi måste åka, ut mot havet, mot vågen. Annars är vi dödens lammungar vi med. Luften pyser ut ur näshålorna och hela han tycks sjunka ihop till en dystergök. Sen, sprittar ett leende upp och en mängd av skrynklor tecknade hans vindhärdade ansikte.
– Du är fan så tokig men smart. Det var ren tur att jag såg dig i vattnet. Frågan är bara om vi hinner ut till så pass djupt vatten innan vågen kommer. Det är långgrunt här, serru. Sen vänder han sig om och startar motorn. Och alltför långsamt åker de iväg. Malin drar åt sig filten, försiktigt så att det inte ska göra ont, och tänker på vad han hade sagt. Mot vågen. I den här lilla båten, en träbåt med segel. Idiotiskt. På dörren till en liten hytt står det med gyllene bokstäver ”M/S Santo Cumbre”. Hur gammal är den? Orkar motorn hela vägen? Finns det nog med bensin? Klarar den sig? Hon kommer ihåg då hon var i vattnet. Patrik, algerna. Gode Gud, det var alger. Den skäggige har räddat henne. Vad sa Patrik där nere? Drömde jag? Höll jag på att drunkna? Tänderna börjar hacka vilt av sig själv. Hon tittar över relingen, ut mot horisonten och kan knappt urskilja landsremsan mer. Kommer vi att dö här ute? Nej, inte en gång till, sa hon för sig själv. Bilden av den lilla flickan på stranden dyker upp i huvudet. Hon överlever nog inte det här. Herregud. Varför? Vad är det för mening med det här? Åka mot vågen i en gammal träbåt! Det kanske inte spelar någon roll att jag simmade ut hit.
Med det monotona dånet från motorn somnar hon. Drömmarna kastas fram och tillbaka, bjudningen med Patriks föräldrar, där hon satt snällt vid bordet med händerna knäppta under bordet. Alla log mot henne och klappade henne på huvudet och där borta på byråns hörn sitter en liten flickdocka med en gul badring runt midjan. Liten som teskedsgumman som torkar bort en tår från kinden. Gråter den? Varför då? Hon var också en docka när hon var liten. Badade med sin gula badring. Nådde den fina sanden med tårna. Dansade och skuttade. Glömde bort pappas röst ”gå inte för långt ut bara”. Så tränade hon på att simma. Tog sina simtag. Var duktig. Träna. Hon såg en racerbåt långt där borta göra en snabbsväng och snart rullade en svallvåg mot henne. Ojojoj, hon ville vända och då helt plötsligt fanns inte den mjuka sanden under henne. Hon blev så rädd att hon sprattlade för livet utan att skrika. Hon sjönk, som om djupet drog ner henne. Men hon klängde fast sig i den gula badringen ännu mer, hårdare. Svalde skräcken. Simtag. Snälla, simtag. Upp till pappa och ma…
Hon vaknar upp med ett ryck av att motorn hostar till och dör. Porlet från kölen är det sista som hörs innan tystnaden sätter sig ner hos dem. Den skäggige suckar, kliar sig bakom nacken och lämnar förarplatsen. Han går in i hytten och kommer sen ut med en flaska vin och en påse franskbröd.
– Jag tänkte att vi kunde ta oss lite fika. Du är nog hungrig, va?
Och de äter av brödet och dricker av vinet. Gubben Pär ser bara hur festlig ut som helst med sitt oborstade hår, som ett yrväder. Malin börjar känna sig varm och behaglig i hans sällskap och trivs för första gången med sig själv, trots smärtan i bröstet. De glömmer hotet om vågen. Allting känns så avlägset nu. Till och med vågar hon sig på ett skämt som hon tycker är riktigt fyndigt. Den skäggige förstår inte helt men de skålar ännu en gång. För livet. Utan förvarning trycks de ner mot skrovet av en enorm kraft underifrån, lyfts upp för att i nästa sekund nästan falla ut ur båten. Livrädda för att den ska kapsejsa håller de i sig i allt de får tag i. Men när båten lugnar ner sig och de kravlar sig upp igen ser de hur vågens rygg reser sig och med ett dovt muller försvinner den bort mot horisonten i väst. Stilla och handfallna står de intill relingen; skrämda av den enorma kraften och vad som kommer att ske på land. Frustrerade över att inte kunna göra något. Ingenting alls.
Plötsligt hör Malin ett barnaskratt. Det är samma kittlande skratt som flickan på stranden bland vågorna. Men skrattet övergår snart i en förtvivlad gråt. Hon hörs nära, som om hon skulle vara bakom henne. Är det möjligt? Det kan inte vara så. Hon vänder sig om och där står flickan: mitt på skrovgolvet, genomvåt, frusen och med tårarna rinnande nerför kinderna. Hur hon kom hit? Var är hennes mamma? Instinktivt böjer Malin sig ner och tar henne i sin famn. Hon håller hårt om henne för att hon inte ska försvinna. Flickan luktar salt, svett och smuts, som får Malin att tänka på jord.
­– Var inte rädd. Jag ska ta hand om dig, viskar hon i flickans öra.

Författare:

Publicerat

Dela: