Östanvinden

Det är kväll, det har börjat mörkna. Ja, så mycket att det till och med är svårt att se de allra starkaste eldflugor som flyger i luften. Luften är kvav, endast en ensam östanvind letar sej genom den tjocka och täta luften. Vinden är inte ens stark nog att få en fjäder att röra lite på sej. Men den är stark nog att lyfta den lilla flickans hår och få dem att dansa bakom hennes huvud, som små älvor. Vinden leker med hennes hår, försiktigt, svagt. Den är noga med att inte göra henne illa. Hon är redan illa däran. Hennes kläder är trasiga, och hennes händer blodiga och smutsiga. Hon har gått i skogen länge, länge. Hon är i stort sett nästan död. Hon andas knappt, hennes ögon flimrar och fötterna snubblar allt eftersom. Vinden leder henne vidare i mörkret. Den måste ta det försiktigt, flickan är liten, ja, hon har nästan nyligen lärt sig gå. Och snubblar ideligen på grenar och stenar. En gång snubblar hon, två gånger, men den tredje gången är det något som tar emot henne. Det är inte vinden, för vinden har försvunnit. Armar tar henne i sin famn, kramar henne, luktar på henne, smeker henne, leker med hennes hår. Hon blir bortburen. Trötta fötter vandrar genom skogen med henne i sin famn. Vinden blir arg, det var ju hon som skulle ta hand om den lille. Men den magra flickan sover redan gott i främlingens armar. Vinden brusar upp, hon har tappat sina moderskänslor. Hon gör luften frisk, lätt att andas igen. Hon dansar runt främlingen och den sovande flickan och spelar dem spratt.
Hon blåser i deras ansikten, så de inte ser något, de skyndar sej. De är snart framme. Ett stort hus tornar upp sig. En gul villa, två våningar högt. Vinden lugnar sig, och erbjuder sig att hjälpa till. Hon vill ju hjälpa den stackars flickan. Hon blåser upp dörren och främlingen går in. Hon lägger flickan i en bädd i ett litet rum, ett vitt rum. Alldeles vitt. Hon bäddar om henne, kysser henne på pannan och går ut. Hon tappar upp ett bad, riktigt varmt vatten, och gör i ordning the. Lagar mat, och baddar flickans sår, medan hon ännu sover.

Ett par timmar senare står solen redan högt på himlen, vinden är lugn, vakar över den gula villan som en skyddsängel, som är nerskickad från gud, för att hålla ett öga på den lille. Främlingen väcker den lilla flickan och leder henne till badet, nu är det precis lagom varmt för ett litet barn. Hon låter flickan bada så länge hon vill och sätter henne sedan i köket i en liten stol med the och frukost. En rejäl frukost till den magra. Sedan sätter hon flickan i bilen, en blå volvo V70 och kör till stan och handlar kläder och leksaker till flickan. Hon kallar barnet för Joanna. Hon är det barn främlingen aldrig själv fått. Hon köper kläder, klänningar i alla möjliga former och färger, tröjor med små rosa hjärtan och byxor med kattungar på. Hon köper vita lack skor och svarta lackskor. Hon köper sandaler och gummistövlar. Hon köper skor med glitter och rosetter på. Hon köper strumpor och strumpbyxor, randiga och prickiga och rosa och vita och svarta. Hon köper tofsar och hårborstar. Hon köper make up till den lille som hon kan använda när hon blir äldre. Hon går till en frisör för att reda ut det slitna, lockiga håret. Hon köper parfymer som luktar som blomsterängar och balsam som gör håret lent som silke. Allt som Johanna kan tänkas vilja ha. När hon blir större med. Ja, hon köper till och med nagellack i vita och rosa, vackra, diskreta färger. Glittriga nagellack som torkar fort. Och allt det där kom Joanna att använda när hon växte upp.

Tio år efter att främlingen hittat Joanna i skogen, bodde de kvar, som mor och dotter. De delade allt. De var själsfränder. Som riktiga tvillingsjälar. De gick ut tillsammans, de gick på bio, de gick på fester och lyssnade på samma musik. Joanna kallade främlingen 'mamma'. Mamma hade vackert, brunt hår. Det hade samma lockar som Joannas, och hade samma färg. De hade samma ögon, och samma humor. Mamma köpte allt som Joanna ville ha. Hon ville så gärna att hennes flicka skulle vara lycklig. Men Joanna hade inga riktiga vänner i hennes egen ålder. Hon visste inte hur hon skulle komma till stan, hon hade inga pengar. Mamma tyckte inte hon behövde några, eftersom hon ändå fick allt hon pekade på. Joanna gick inte i skola, eftersom mamma inte heller gjort det. Johanna levde i sitt gula hus med sin mamma ända tills hon fyllde fjorton. På hennes 14- års dag lämnade hennes mamma Joanna ensam hemma en kväll då hon skulle ut i ett ärende. Joanna somnade tidigt och när hon vaknade på morgonen hade mamma fortfarande inte kommit hem. Hon gick ner för att äta frukost och såg då en blodfläck på köksgolvet. Hon torkade snabbt bort den och tänkte att snart kommer nog mamma hem, och då ska vi åka på teater. Men timmarna gick och mamma kom aldrig hem. Joanna började känna sig ensam. Hon bodde själv i huset, någon betalade henne mat och kläder som skickades direkt till dörren. Hon fick aldrig veta vem. Hon pratade inte med någon, eller hade inget som helst socialt ungänge under hela sitt liv. Tills den dag hon fyllde 20. Då hon beslöt sig för att acceptera att hennes mamma inte skulle komma tillbaka. Hon gick ut i skogen för att plocka blommor och lägga på en sten hon tillägnat sin mamma. Men hon gick vilse och snavade på stenar och grenar, händer och fötter blev snabbt blodiga och smutsiga av jorden.

Det mörknar och blir kväll. Luften är kval. Bara en ensam östanvind letar sej fram i luften. Den är knappast stark nog att lyfta en fjäder, men den leker med liten flickas bruna lockar där hon vandrar genom skogen. Hon är trött och hungrig. Hon är så liten, nästan just lärt sig gå. Hon snavar många gånger, men sista gången är det någon som tar emot henne, kramar henne, kysser henne, leker med hennes hår och smeker henne över kinden och pannan. Flickan somnar snart och låter främlingen bäre henne till en gul villa.
Flickan växer upp och främlingen kallar henne Evelina. Och Evelina kallade främlingen för 'min mamma Joanna'. Och de är för alltid fångna utav Östanvinden.

Författare:

Publicerat

Dela: