Osynliga skiljeväggar

Hans nyckelknippa ekar i farstun när han låser dörren efter sig. Skinnväskan trär han vant över axeln och med några snabba steg nerför trapporna är han ute i fiska luften. Det är en kylig höstmorgon och han drar några djupa andetag och blåser ut rök genom munnen. Det är säkert nära noll tänker han och med ens känns sommaren så långt bort. Nu är det några månader med mörker och kyla framöver som väntar, det är ingen idé att sakna värmen och solen tänker han medan han går den vanliga vägen till bussen. Man får trotsa mörkret tills det vänder och våren plötsligt är här igen. Som varje år kommer och går årstiderna utan förvarning här i Stockholm. Om man inte anpassar sig dag för dag, är det lika bra att ge upp och flytta söderut. Men att ge upp finns inte i mannens sinne. Inte ens i hans natur att ge upp. Det har han aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Han passerar COOP i gatukorsningen innan busshållsplatsen och slänger vant ett öga på tiggaren som sitter på en pall med en hög filtar om sig. Det går inte att titta bort ifrån tiggarna. Hur mycket man än försöker så drar sig blicken alltid dit. De ska sitta där utanför COOP varje dag. Då vet man att allt är i sin ordning. Ibland är det en ung tjej som sitter på den där pallen och ibland är det en något äldre man, kanske 50 år som sitter där. Han har sett dem prata med varandra. Kanske byter de skift med varandra? Men när han kommer närmare idag, så ser han en ung man sitta där. Honom har han aldrig sett förut. Han måste vara en nykomling från Rumänien. Eller så har de bytt kvarter med varandra? Han har ingen aning om hur de arbetar och verkar i staden och många påstår att de har hur mycket pengar som helst egentligen. De har ju ändå haft råd att komma hit på något sätt. Så något stämmer inte med det här att det inte har pengar. Varför
kan de inte bara ta ett jobb som alla andra istället för att ägna sitt liv åt att sitta och tigga av andra på gatorna? Det är ett slöseri med arbetskraft också tänker han medan han synar mannen på pallen. ”Hej kompis” säger tiggaren och visar fram sin pappmugg. Han säger det med en slags gnällig röst och det där med ”kompis”, vem fan har lärt dem det? Han ska just till att vända bort blicken när den faller ner på tiggarens skor. Ett par svarta Converse med lågt skaft. Han har inga strumpor i dem och mellan byxan och skon ser man huden blottad. Med ens känner han sig skamfull. De har likadana skor. Till och med strumporna saknas. Men de upprullade jeansen är ju stor skillnad mot tiggarens beige grå förkorta byxor. Han skyndar sig ändå iväg med en olustig känsla i kroppen. Hur har tiggaren egentligen råd med att köpa ett par sprillans nya Converse?

Bussen kommer precis in när han kommer fram till hållplatsen. Kön ringlar sig redan lång och han ställer sig i den utan större besvär. Han tar upp mobilen och ser att klockan är 8.35. Det är god tid kvar och det känns bra. Han tar en fönsterplats och sticker som vanligt in lurarna i öronen. Det brukar sällan vara störande röster så här på morgonen på bussen men det händer ibland att någon får ett telefonsamtal. Han vill inte ta risken, så det blir lurarna varje gång. Men han måste börja leta lite ny musik och göra en höstlista. Sommarlistan är lite väl uttjatad, det bara det han inte har haft tid, eller engagemanget helt enkelt. En kvinna kommer på vid nästa hållplats hon hittar platsen bredvid mannen och sätter sig med ryggsäcken på bredvid honom. Jävla amatör tänker han och irritationen är plötsligt tillbaka. Han ser ut genom fönstret och försöker slappna av lite. Hon är typen som tror att hon äger hela bussen och kan ta upp hur mycket
plats som helst. Han ser på människomyllret som korsar kalla gator på sin väg mot jobbet. Dagen har just börjat och han har redan blivit irriterad två gånger. Människor borde helt enkelt lära sig mer hyfs. Det börjar gå överstyr här i staden.

Han stoppar ner handen i skinnväskan och letar efter nyckelknippan i alla facken. Klockan börjar närma sig 8.30 och det börjar bli ont om tid. Var fan har han lagt dem? Tänk om någon kunde komma på en app som kan visa var nyckelknippan ligger? Det måste väl ändå vara dagens största bekymmer, att man lägger ifrån sig nycklarna och letar efter dem just när man måste gå. Hur mycket tid går inte åt att leta efter nycklar och mobiltelefoner, som också är en sådan där oumbärlig sak, just när man ska lämna hemmet på morgonen? Tänk om någon kunde utföra en undersökning om hur mycket tid människor slösar på letande? Och sedan kunde staten beordra något appföretag att uppfinna en sådan app…

Han stoppar handen i jackfickan och hittar nyckelknippan där. Kastar sig sedan ut och låser med en hand medan han med den andra slänger skinnväskan om halsen och med några få steg har han tagit alla trapporna ner till portdörren. Han känner inte luften idag. Den har fallit glömska. När kylan väl har kommit och man plockat fram halsduk och mössa, så känner man inte efter längre utan då har det blivit rutin. COOP skylten lyser upp tiggaren på pallen med filtarna om sig. Idag hinner han inte tänka på tiggaren utan tar långa kliv och tittar samtidigt på mobiltelefonen. Han kan missa bussen om han inte snabbar sig. Fan. Han ökar farten och märker knappt att foten har fastnat i något och det går inte att få loss den. Det hela går så fort att han blir överrumplad och faller hejdlöst ner mitt framför tiggaren. Han slår i armbågen just på det där äckliga stället som gör så förskräckligt ont att man inte ens får ut ett ljud utan bara gapar rätt ut i l
uften. Tiggaren reser sig genast och kommer till undsättning. Han hjälper honom upp och i den fruktansvärda smärtan möter han tiggarens blick på nära håll. Den är så genomträngande och samtidigt så otroligt igenkännande. Har han inte stött på honom någonstans förut? På universitetet eller på någon fest någon gång? Tiggaren hjälper honom upp och plockar sedan upp skinnväskan från marken och ger den till honom. Han står och håller sig om armbågen och stirrar på tiggaren. Tiggaren ler tillbaka, säger något och pekar på marken en bit bort. Mobiltelefonen hade ramlat ut i fallet. Han tar de få stegen fram till mobiltelefonen på marken och lägger tillbaka den i väskan. Samtidigt kommer känslan av skam tillbaka. Så fruktansvärt det känns att göra en klumpig manöver mitt framför tiggaren. Och sen att det är tiggaren som har kontrollen och ser till att han återfår sin sans. Han vänder sig sakta om och ser på tiggaren igen. Men alltså seriöst.
Jag vet att jag har träffat den där killen förut. Men frågan är bara var? Han säger ett lågt ”tack” och skyndar sig mot bussen.

Armbågen värker fortfarande men han försöker ändå sträcka ut armen lite i taget. Det går bättre och bättre. Fy fan så klumpig han är. Han ser sig om bland människorna på bussen. Tänk om någon såg honom falla ner framför tiggaren? Han letar i jackan efter lurarna men de är inte där. Bakom honom hör han två gälla kvinnoröster baktala någon annan gemensam kollega. Något appföretag som kunde uppfinna en fjärrkontroll som kunde få tyst på omgivningen hade inte heller varit fel… Vilken affärsidé!

Han kastar sig nervöst runt i sängen. Han vet inte hur länge han har hållit på sådär, men någon sömn har det egentligen inte varit tal om. Mardrömmar hade avlöst varandra och de slutade alltid med att han står öga mot öga med tiggaren på gatan. I drömmen ser han tydligt att tiggaren har samma hår som han själv, fast kanske lite längre. Det skruvar sig i ändarna och lika brunt som hans eget. Hans ögonbryn har samma form fast är något yvigare och hans leende. Det är det mest skrämmande. Han är säker på att han sett det många gånger förut. På massor av foton och i spegeln. Han drar täcket närmare kroppen och sträcker ut en hand till fönsterkarmen och letar rätt på mobiltelefonen som ligger där. Det står att klockan är 03.11 och att han har fått fyra nya mail. Han kämpar emot lusten att öppna dem och stänger av mobiltelefonens display. Lägger tillbaka den på fönsterkarmen och försöker lägga sig på magen denna gång. Armbågen värker fa
ktiskt fortfarande och såret i handflatan som han inte ens upptäckte förrän han var på jobbet pulserar och ömmar rejält. Finns det något man kan ta för smärtan tänker han och minns att han hade värktabletter i medicinskåpet i köket förut. Han kliver upp i mörkret för att leta efter dem och hittar en burk med lock på. Han har ju bara en medicinburk så det kan inte vara fel. Utan att vara helt säker häller han ändå upp ett glas vatten och sväljer två tabletter. Sedan går han och lägger sig igen. Denna gång somnar han djupt.

Ljuset sipprar in genom fönstret och en solstråle leker i hans ansikte. Långsamt rör han på huvudet fram och tillbaka men solstrålen lyser alltjämt i ögonen på honom. Han sträcker på sig och fryser plötsligt till is i rörelsen. Vad är klockan egentligen?! Det är torsdag och inte helg! Han sträcker ut handen och letar vant efter mobiltelefonen på fönsterkarmen. Han hittar den och den visar 09.35. Ingen har ringt och väckt honom! Vad är detta? I sin förvirring rusar han upp och letar efter sina kläder som han slängde på golvet kvällen innan. Han rusar vidare in i badrummet och möts av en glansig blick, buskiga ögonbryn och yvigt hår. Idag hinner han inte fixa något utöver det viktigaste tänker han och drar tandborsten ett par gånger över tänderna. Genom spegeln ser han handen och ett stort tjockt knallrött sträck där hans sår var igår. Det ser ut som att det är dit sminkat och att det ersatt såret. Han försöker gnugga bort det men det är omö
jligt. Han drar fram en bit toapapper och virar runt handen. Det får inte gå mer tid nu, varför har de inte ringt från jobbet?

Han går raskt emot busshållsplatsen och vågar knappt se på tiggaren som idag sitter i dagsljus utanför COOP. Men blicken dras ändå motvilligt dit och han möts av ett leende. ”Hej kompis” och en hand som räcker ut en pappmugg. Han stirrar på pappmuggen. I den brukar det ligga några femmor och tiokronor men nu ligger däri hundralappar, femhundralappar och tusenlappar huller om buller. Låg det inte en Rolex däri också? Han saktar in och stannar framför tiggaren. Han ser tydligt att under filtarna som tiggaren har om sig, har han en likadan jacka som honom själv och hans gråbeige byxor har ersatts av ett par likadana Acne som han själv har. Det här är ju inte klokt! Fyfan vilket bedrägeri! Han sparkar till pappmuggen som far iväg ut på gatan och skriker åt tiggaren att nu får det fan vara nog! Han får fan ta och skaffa sig ett jobb som alla andra och sluta bete sig som ett offer! Några människor som samlar sig runt dem ber honom lugna ner sig och en ung k
vinna plockar upp pengarna som han sparkade ut på gatan. Han ser att det är femmor och tiokronor hon lägger ner i pappmuggen igen. Tiggaren får sin pappmugg tillbaka en man ställer sig mellan tiggaren och honom ”Att du inte skäms! Ge dig på fattiga människor så där! Har du inget bättre att göra?” Han känner sig hotad och börjar sakta gå mot busshållsplatsen framför honom. Människor han möter på sin väg dit har bevittnad händelsen och viskar när han kommer nära. Han hör dem säga saker om honom men han förstår inte vad de säger. Han anstränger sina öron men det är lönlöst. Han vet att det var väldigt dåligt gjort att sparka till pappmuggen. Men det var ju fyfan massor av pengar i dem. Han ville bara visa dem att tiggaren är en bedragare! Att han inte alls är vad de tror att han är! Han vänder om börjar gå tillbaka och ser filtar slängda på gatan. Hela vägen fram till pallen som är tom. Tiggaren har gått iväg och lämnat sina filtar k
var. Han har bara slängt dem så där helt slarvigt på trottoaren. Han böjer sig ner och plockar upp dem och får syn på sina skor. De är grå och smutsiga och av något okänt märke. Men vad nu detta? Har han tagit fel på skor hemma? Han ber en kvinna om hjälp med att plocka upp filtarna men hon ser inte på honom utan går vidare som om han inte fanns. Nog för att han betedde sig dåligt men det var väl höjden av snorkighet att inte ens svara. Han försökte igen med nästa person och nästa utan att få gensvar. Ingen verkade intresserad av att hjälpa honom att plocka upp filtarna. För en sekund sedan var han boven i dramat och nu när han ville hjälpa till att ställa allt till rätta ville ingen ta emot hans goda gest? Han stod nu mitt i gatan och höll filtarna mot kroppen och såg sig förvirrat sig omkring. Så hörde han en röst från trottoaren. ”Hörru grabben! Flytta på dig från gatan!” Han kände igen rösten och letade från vilket håll den kom if
rån. Då såg han en man på trottoaren, klädd i filtar och bärandes på en överfylld IKEA kasse. ”Menar du mig?” ropade han tillbaka. ”JA DU! Flytta på dig från gatan, du stör ju trafiken! Har du inte en plats att sitta på?!” Han vände sig om och såg sig runtomkring ”Vem jag?” ”JA DU!” ”Om jag har en vadå? En plats att sitta på?” ”OKEJ. Stanna där, jag kommer och hämtar dig!” Mannen lämnade IKEA kassen på trottoaren och kom emot honom med snabba steg. Han tog hans arm och ledde honom tillbaka till trottoaren och plockade upp sin IKEA kasse igen. Han stirrade på mannen med filtar om sig och på den överfyllda IKEA kassen med skräp. ”Nu känner jag igen dig!” Sa mannen. ”Ska jag hjälpa dig till din plats?” ”Men det måste ha blivit ett fel här. Tror du att jag är tiggaren?” Mannen ryckte på axlarna. ”Det finns varm soppa kvar nere vid torget” sa mannen och vände om och började gå vidare. ”Vänta!” ”Kan du prata
svenska?” Mannen vände sig inte om igen och han såg på medan hans ryggtavla avlägsnade sig allt längre bort på trottoaren.

Han kände plötsligt inte igen sig. Vilken stad befann han sig i? Han såg ner på de slitna gråbeige byxorna och slitna skorna. Drog filtarna närmare om sig i kylan och började gå efter mannen med IKEA kassen. Då ringde mobiltelefonen i byxan och han svarade i den. ”Vart är du? Skulle du inte vara på jobbet för en timma sen?” ”Åh gode gud! Tack för att ni ringde! Jag undrade just varför ingen saknat mig på jobbet?!” Hans lättade leende spred sig över ansiktet. ”Ta det lugnt nu va. Du sitter vid COOP idag igen. Jag hämtar innehållet vid 19 tiden.” Klick.

Författare:

Publicerat

Dela: