Osynligheten bakom dimman

Dimman skingrades antligen och han visste att det inte var långt kvar till start när hans blick gled mot monitorn som visade scenen. Den konstgjorda dimman var en signatureffekt som de hade använt sig av under alla hans uppträdanden i år; den agerade som en tickande klocka för både han, publiken, och hans team. Han - världstjärnan som vann miljontals hjärtan med den energi och sång han uppvisade, var en välkänd artist. Var han än gick blev han igenkänd av sina fans; hans popularitet var oerhörd och var den mest omtalade artisten i hela världen.

Världsstjärnan satt nervöst i sitt omklädningsrum backstage och hörde klockan ticka monotont. Det var snart dags, snart skulle han än en gång charmera publiken genom sin nyårskonsert. Han stampade foten i golvet och satt framåtböjd i soffan samtidigt som han stirrade fundersamt på allt, och inget. Managern stod lutad mot dörren och stirrade oroligt på sin främsta klient, men även sin bästa vän. Han hade aldrig varit så här nervös inför en koncert. Tidigare i år hade artisten gjort hundratals uppträdanden, någonting som han gjorde utan att uppvisa någon slags nervositet. Men idag? Idag var ett undantag, någonting störde honom

"Mår du bra?" frågade managern med en omtänksam ton.

Inget svar. Artisten stirrade fortfarande ned på golvet med tomhet. Managern suckade och upprepade frågan lite högre.

“James, hör du mig? Hur mår du?"

“Min mamma.." började han men blev avbruten av en instormande schemaläggare för evenemanget.

"Det är dags, gör er redo!" sade han och försvann lika snabbt som han hade kommit.

James tittade på klockan och reste sig upp långsamt. Han tog fram sin telefon och tittade en sista gång efter det meddelande han hade sökt efter under hela dagen, men fann inte det han sökte. Artisten suckade och mötte sedan managerns oroliga blick. James gick mot dörren och stannade vid hans sida.

“Tack för allt, min vän," var allt han sade och lade handen på managerns axel.

Managern stod där, förvirrad, fundersam och orolig. Vad har hänt? Varför betedde sig vännen så underligt ikväll, och vad tänkte han säga? Alla tankar bröts dock när han såg att James var uppe på scenen, bakom den skingrande dimman. Det var bara en liten dimma kvar som dolde honom från publikens synfält. Nu var det dags, året show hade börjat.

Scenens alla strålkastare var fokuserade på honom. Tre, två, ett... Strålkastarnas ljus skar genom den mörka anläggningen och bildade en perfekt ring runt världsstjärnan, samtidigt som de första tonerna i hans mest berömda låt spelades. Publikens skrik var bedövande när de såg honom och sekunden därefter blev skriet till en spektakulär samt majestätisk allsång.

Arenan var fullsatt som förväntat. Biljetterna till denna exklusiva koncert hade blivit utsålda inom en halvtimme efter utsläpp. Det var en mäktig syn att bara blicka över publikhavet. Managerns blick var som helt fastklistrad när han följde koncerten från omklädningsrummets monitor - att fånga publikens totala uppmärksamhet var något som James var extremt bra på att göra.

De tre första låtarna spelades och världsstjärnans oro var som bortblåst, eller? När artisten klev av scenen efter dessa tre låtar för en kort paus var han densamma, oroliga person som hade klivit upp på scen en stund tidigare. Han andas snabbt och han var helt genomsvettig. Managern stod vid James sida med en flaska vatten och en handduk. Han visste att det var detta som artisten brukade fråga efter under pausen. Men idag var ingen vanlig dag.

Fastän James var helt slut och hans hals var lika torr som Saharaöknen bad han om att få sin telefon först

"Telefon...?" sade managern överraskat.

"Var är den?" frågade managern sedan.

"O-o-omklädningsrummet" svarade James svettigt.

Det tog inte en sekund innan managern skrek för full hals på teamet att hämta telefonen i omklädningsrummet.

Det var inte lång tid kvar på pausen nu. James tog handduken som managern stod med och torkade svetten av sig själv. Vattnet drack han i ett enda svep, det syntes verkligen att låtarna hade varit fysiskt krävande. Nu var det en minut kvar på pausen. Samma schemaläggare som stormade in i omklädningsrummet en stund sedan, kom nu springande med telefonen.

"Du har fått ett samtal!" skrek han från distans.

Världsstjärnan hörde detta och det tog inte lång tid innan de var sida vid sida. Han tog telefonen och svarade på samtalet. Det var ett kort samtal och James lyssnade fokuserat. Managern såg att oron växte inom honom. Schemaläggaren stod bredvid och hojtade att det var dags. Samtalet avslutades, och innan James kunde reagera rusades han uppför scenen. Managern tog hand om hans telefon.

Tre låtar, några ord från artisten, och tre låtar till gick. Publiken var i extas och sjöng med i varje låt som spelades. Managern såg James glädje på scen, men han visste att det fanns en viss oro inom honom. Det var hans professionalism som gjorde att han dolde sina känslor inför tiotusentals människor. Managern funderade och funderade. Varför var han så orolig? Vad tänkte han säga tidigare och vad har hänt med hans mamma? Vem fick han samtalet av? Plötsligt ringde telefonen igen. Managern tog upp den och svarade.

"Hej, det är doktor Smith från operationsmottagningen," sade rösten.

"Operationen är färdig. Det var utmanande, men patientens tillstånd är stabilt nu," fortsatte doktorn.

"Operation?" undrade managern.

Klick.

Allting blev glasklart för honom. James moder opererades idag. Hans oro och nervositet var inte för konserten, men för sin mamma. Han tittade upp mot monitorn och såg James samma glädje som han alltid hade haft på scenen. Hur orkade han? Hur orkade han visa samma glädje mot publiken fastän han var så orolig? Tårarna rann nedför managerns kinder samtidigt som han hörde den sista läten spelas och publiken började räkna ned. Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, och noll. Ett nytt år. Konfetti sprutade över publiken och små fyrverkerier sköts upp i arenan.

Managern rusade uppför trappan och inpå scenen. Han släppte telefonen, sprang mot James och slöt armarna runt honom.

"Hon klarade sig," viskade managern i världsstjärnans öra.

I det ögonblicket brast James i tårar. Bördan han hade stått ut med och försökt dölja under hela konserten förvandlades till tårar. Tårar av glädje och lättnad som han äntligen fick ur sig. Det osynliga klev in i ljuset, och blev ett med det synliga. Dimman - osynligheten skingrades lika väl som bördan.

Det var ett nytt år; ett bättre år.

Copernicium

Pennamnet är Copernicium. Jag är 16 år och brukar träna mina fingrar när inspirationen knackar på.
Copernicium är medlem sedan 2019 Copernicium har 1 publicerade verk