Otäckt

- Berätta om er och hans relation.

- Han brukade dra mig över sig och linda mig kring sin kropp och jag gav med det honom den värme han länge trånat efter. Vi var beroende av varandra för att ta oss igenom den mörka natten för utan mig var han blottad för den kalla verkligheten utanför våra sammanflätade öden och utan honom hade jag inget syfte i livet.
Tillsammans med honom var jag olycklig i min lycka och lycklig i min olycka. Han gav mig bara uppmärksamhet när han behövde mig men jag älskade honom när han väl gav mig den. Saknaden om dagarna var olidlig och jag gjorde allt för att han skulle vara hos mig, stanna hos mig och leva sitt liv med mig. När han gick förbi gjorde jag allt som stod i min makt för att han skulle se mig, längta efter mig och omfamna mig. Ibland kunde jag se hur han stannade upp och sneglade mot mig med en åtråvärd blick och då tändes ett hopp om att han till slut skulle välja mig framför allt det där andra som verkade ockupera hans tankar.
Sen gick han vidare och jag såg honom inte igen förrän på kvällen om han bemödade sig att komma hem och sova i sin egen säng. Det gjorde han inte alltid, i bästa fall gick det veckor innan han försvann till den plats han kallade soffan men han hamnade alltid där till slut. Jag undrar vad han gjorde där om nätterna och vem han var där med. Min illvilliga väninna K brukade viska hemskheter i mitt öra om att han var där och gick och lade sig med någon som kallades för Filten. Jag vägrade tro henne, den man jag kände skulle aldrig göra något sådant mot mig, speciellt inte med någon som Filten. Vad jag hört var hon ingenting i jämförelse med mig, hon skulle aldrig kunna mäta sig med den värme och trygghet som jag kunde ge honom. Trots det fastnade Ks ord hos mig fastän jag inte vill tro henne och jag kunde fantisera i timmar om vad han gjorde där ute i den mörka världen utanför vår gemensamma säng. Mina tankar slutade alltid på samma sätt, att han och F somnade tillsammans varje natt men att han aldrig kunde vara säker på om hon var kvar när han vaknade på morgonen. Kanske var det också precis vad han behövde för att känna sig levande, en stilla påminnelse om sorg, svek och smärta. Den riktiga världen.
Någonstans i mig själv insåg jag att K förmodligen talade sanning. Det skulle förklara vad som hemsöker hans oroliga själ i drömmarna. Skulden över att bedragit mig var vad som fick honom att svettas och stressat röra sig fram och tillbaka i sängen när natten lagt sig kring oss. Skulden förgjorde honom, åt upp honom inifrån och jag förstod varför, jag led med honom och jag bad honom berätta för mig vad som var fel men han lät mig aldrig komma tillräckligt nära för att få ta del av hans inre mörker. Jag har varit nära att nå fram vissa nätter när han kommit hem berusad men hans svar på mina frågor har mest bestått av monotona gutturala läten som lämnat hans öppna mun med stadig takt.

- Hur såg er framtid ut?

- Jag skulle aldrig lämna honom fastän han förmodligen svikit mig och skulle komma att svika mig igen. Han gav mig ett skäl till att leva och han skämde bort mig med nya väldoftande kläder varje månad, nu senast gav han mig en blommig kreation av finaste siden och även om jag inte gillade att den fick mig att se fyrkantig ut älskade jag den för sättet han såg på mig när jag bar den. Skulle en man som inte älskade och saknade en sådan som mig göra något liknande?
Dessutom hade han allt oftare börjat säga att han någon gång ska ta med mig till den plats han kallade för soffan. Av någon anledning tycktes han alltid vara frånvarande och upprörd när han berättade det för mig, som om han förmedlade ett hot och inte avgav ett löfte. Ibland verkade han till och med tala till det manliga täcket och hans kvinna som var våra grannar och inte till mig fastän det var mig han höll hårt i näven.
Trots det är jag säker på att ha menade det han sa, vi älskade varandra och var på väg mot något annat, något nytt.

- Du vet varför vi är här idag?

- Det är klart jag vet.

- Kan du berätta för oss?

- Nej, jag orkar inte tala om det, varje gång jag påminns är jag nära att bryta ihop.

- Då ska jag hjälpa dig på vägen, vi är här idag för att han inte längre lever och du står anklagad för att ha bragt honom livet.

- Jag skulle aldrig göra honom illa, jag älskade honom.

- Så du nekar till anklagelserna? Kan du då inte vara snäll och berätta för oss vad som egentligen hände den natten han dog. Hjälp oss förstå så att vi kan få klarhet i allt som har hänt.

- Han kom och la sig senare än vanligt, vart han varit och varför han var så sen ville han inte svara på och jag såg på honom att det var något som inte stod rätt till men jag ville inte pressa honom på svar, han blev alltid så upprörd när jag gjorde det.
Han somnade snabbt och jag såg ingen anledning till att vara vaken när han väl fått ro så jag somnade en liten stund senare jag med. När jag vaknade på morgonen förstod jag att klockan var senare än vanligt, rummet var för ljust för att vara klockan 08.00 och han låg fortfarande kvar, stilla och rofyllt som om inget längre hemsökte honom. Jag var glad att han fortfarande sov, det verkade som om han äntligen kommit till sans och valt att spendera dagarna tillsammans med mig istället för att fly mig så fort han fått ut det han önskat av min närvaro. Efter en timme eller så förbyttes min glädje mot oro, han som vanligtvis alltid rörde en massa på sig på morgontimmarna hade inte rört sig en millimeter under tiden jag varit vaken.

- Vad hände sen?

- Sen kom polisen instormande i lägenheten och det var först då jag insåg vad som hade hänt.

- Vad insåg du?

- Att han var död.

- Kan du minnas att något ovanligt hände den natten?

- Inte vad jag kan komma ihåg.

- Det var alltså en helt vanlig natt?

- Nu när jag tänker efter minns jag faktiskt en sak! Någon gång mitt i natten kände jag en tyngd över mig som jag aldrig brukar känna. Som om någon lade sig över mig med hela sin vikt.

- Varför har du inte berättat det här för oss tidigare?

- Det pågick bara i någon minut och när trycket försvunnit återgick allt till att bli som vanligt igen, så jag somnade om utan att tänka mer på saken.

- Vet du vad jag tror?

- Nej det vet jag inte.

- Att trycket du kände över dig var paniken över att du insåg vidden av det du precis gjort.

- Vad menar du?

- Att du under natten förde dig över hans ansikte och la hela din vikt över honom och inte släppte taget för ens du var säker på att han inte andades längre.

- Jag skulle aldrig göra honom illa säger jag ju. Hur kan du påstå något så hemskt?

- Om inte du, vem skulle det annars kunna vara?

- F kanske, jag vet inte.

- Nu får du förklara dig.

- F var nog ledsen över att han aldrig skulle känna för henne som han kände för mig. Kanske valde hon att ta hans liv och sedan avsluta sitt eget för att vara säker på att ingen annan skulle få ta del av den kärlek hon trånade efter.

- Hur troligt tycker du det låter?

- Jag försöker bara ge er de svar ni söker, jag har inget med hans död att göra. Jag älskade honom och förstår inte hur ni kan anklaga mig för att ha mördat honom.

- Du var den enda som var hos honom den natten. Du måste förstå att det är mycket misstänksamt att ni två gick in i sovrummet tillsammans men bara du var vid livet när natten blev till morgon.

- Grannkvinnan kan ha kommit in under natten, är det någon som kollat upp hennes historia?

- Jag tror vi hört nog för idag och jag lämnar över beslutet till domstolen att avgöra din inblandning i mordet på honom.
När ni fattar beslutet vill jag att ni har i åtanke att Täcket har ett motiv, jag vill påstå att hon mördade honom i vredesmod för att han bedragit henne ännu en natt och hon inte stod ut mer vid tanken över att någon annan skulle få ha honom som sin. Dessutom pekar all teknisk bevisning mot henne, vi har hittat textilier från hennes kläder på hans kropp samt hennes DNA från det dun som låg utspritt runt om på brottsplatsen.

Hon såg grannkvinnan lämna rättssalen med ett självgott leende där tårfyllda ögon hade varit på sin plats.


Författare:

Publicerat

Dela: