Otrohet/Åtråhet

Otrohet/Åtråhet
av Flera författare

OTROHET

Skada, förbannelse
idioti och dårskap.
Kortvarig åtro, spänning, kåthet.
Samvetet, känslan för
det sanna livet
framhävs och man tappar
förtroendet för sin egen godhet.
Nu är jag käreksfull och varm inuti,
inser att han är min stora kärlek.
Stora svekfulla drag
får en del människor att inse livets betydelse.


Terese

-----

ÅTRÅHET

Om du vågar vill jag
tänker jag och blundar
ser i minnet hur du ler
känner doften av dig
flyktig lockande lovande
känner värmen din hand
strålar mot min, nära,
när som av en slump
vi snuddar varandra
avger ett hemligt löfte
om du vill så vågar jag


maggie melander

-----

FRITJOF OCH INGEBORG

Aldrig hade hon trott att det skulle hända. Andra, helt visst, men inte
henne. Men när det nu ändå hände, fann Ingeborg till sin förvåning, att
hon inte ångrade en sekund av hela skeendet. Ändå var hon säker på, att
det aldrig skulle komma att hända igen.

Redan när de radade upp sig på gradängerna inför det första
repetitionspasset, såg hon honom. Två meter bakom henne, längst fram i
tenorstämman. Det klack till i henne – hon hade inte glömt när de
dansat, till det lokala storbandet, efter middagen vid en körfest ett
par år tidigare. Hon hade stått där, halvt gömd bakom en pelare, och
begrundat sitt öde: leder man en damkör, får man finna sig i att bli
utan danspartner, på en sådan här tillställning, med sexhundra
körsångare, som verkade umgås bara intern, inom sina egna körer. Men så
hade hon fått syn på honom, såg hur han dansade, och fångats av lusten
att bli förd runt golvet, styrd av hans kraftiga armar. Så fort han
blivit ledig, hade hon ilat fram och huggit honom, och dansen hade varit
precis vad hon föreställt sig. Han dansade bra, hon slappnade av och
blundade, och det kändes som han bar henne fram över dansgolvet, de två
var ett. Det var något helt annat än att dansa med hennes Bernt, de
fåtaliga gånger hon lyckats övertala honom att de skulle gå ut. Den här
mannen och hon var ett med musiken, det var visst Count Basies
Splankin’. Han dansade tyst, det var bra, hon slapp bli störd. När hon
gick tillbaka till hotellrummet, hade de dansat flera danser, och han
hade inte sagt mer än sitt förnamn och 'Vad mysigt det var att dansa med
dig!'.

Och nu stod Fritjof där, två meter bakom henne, och en hel körhelg hade
de framför sig, i en sporthall av alla ställen. Det var ett av
Länsmusikens större arrangemang det året, en stor gospelkonsert med
amerikanska gästsolister, lokala jazzmusiker i kompgruppen och
fyrahundra körsångare från hela länet. Hon hade slitit i månader med att
öva in materialet med sin kör – stämmorna var i och för sig inte
svårsjungna, men det var rytmer som
tjejerna inte var vana vid, och hon hade till sin förvåning upptäckt,
att några av de äldre damerna inte hade kunnat engelska. Men nu satt
alltsammans där hjälpligt, och nu gällde det bara att komma i samklang
med alla de andra, och så göra en konsert.

Repetitionsarbetet gick ganska bra, de var verkligen duktiga, de här
unga amerikanska pojkarna, och så de rörde sig! Ingeborg tyckte nästan
det kändes syndigt – det var ju i alla fall djupt religiös musik de höll
på och jobbade med. Så där hade man aldrig fått vagga med höfterna hemma
i Missionskyrkan, och nu skulle de ha alla fyrahundra att göra likadant!

Tjejerna i kören hade dragit med sig henne in på någons rum, när de var
ute på folkhögskolan för att byta om till middagen, och hon hade blivit
bjuden på vargtass – vodka och lingondricka. En avskyvärd kombination i
Ingeborgs smak, men hon hade hållit god min – de var ju snälla, hennes
tjejer, och roligt hade de ju alltid tillsammans. Mona, som hon delade
rum med, hade till och med fått henne att våga ta de svarta
underkläderna, de som hon fått i julklapp av Bernt och som hade legat
kvar i väskan ända sedan den där teaterresan till Stockholm i våras, där
de inte ens kommit till användning – de hade stupat i säng, så fort de
kommit tillbaka till hotellrummet.

Fritjof satt två långbord ifrån henne, i glatt samspråk med några som
hon antog var medlemmar i hans kör. Själv hade hon sina flickor runt
sig, och så några gubbar från en manskör i ett brukssamhälle några mil
uppefter kusten. De doftade kraftigt av punsch, skrattade bullrande åt
varandras tarvliga skämt och kastade fräcka blickar på det mesta som kom
i kjol. Ingeborg var lindrigt road och försökte prata med Mona om hur
hon trodde det skulle bli på jobbet nästa månad, när omorganisationen
skulle träda i kraft. Mona och hon hade jobbat tillsammans på
Försäkringskassan nästan sedan de gick
ut skolan, och allt verkade bara bli sämre nuförtiden.

Som väl var, tog någon upp Uti vår hage vid ett bord där längst bort.
Efter åtta – tio takter var hela salen med – fyrahundra körsångare sjöng
Hugo Alfvéns arrangemang för blandad kör, med varierande grad av
kördisciplin, det var inte så många som följde Kalle Dahlströms
dirigering där borta i hörnet, men med mycken känsla. Ingeborg var lite
tveksam på altstämmans Dess på krusmynta, det var länge sedan hon
sjungit det här arret, men med stöd av ett hundratal altar runtomkring
var det inte svårt att hitta tonen. Andra sånger följde, Musikanter
speeler opp, Glädjens blomster och till och med Waldemar Åhléns
Sommarpsalm, så här i början av november! Så såg hon Fritjof resa sig
två bord längre bort och ta upp en stämgaffel ur kavajens bröstficka.

Han gav ton till sångarna vid sitt bord, och så slog han in Bort allt
vad oro gör. Han stod upp, dirigerade tydligt, och snabbt hade han fått
hela salen med sig. Lite mer tog han ut svängarna i ritardandona än vad
hon var van vid, men han fick det att fungera. Ingeborg kunde inte ta
ögonen från hans händer. Det mest erotiska som finns är en dirigents
händer, hade hon hört någon säga, och nu förstod hon plötsligt vad orden
betydde.

Efter kaffet drog flickorna med henne till ett piano, som stod i ett
hörn. Nu ville de sjunga Fiolen min och annat, som hon hämtat från
Postflickornas repertoar. De trängdes runt pianot, och hon njöt
verkligen, när hon fick ackompanjera dem och leda dem samtidigt. Så
värst välvårdat lät det inte i ärlighetens namn, men roligt var det.

Hon tog upp Olle Adolphsons Grön kväll i Margretelund, den som blir så
finstämd, trots att den bara går på fyra ackord i samma följd hela
tiden, Am7-Dm7-G7-Cmaj7, och trots den enkla valsrytmen. Och där kom
Fritjof. Han hade lämnat sitt sällskap och trängde sig fram till pianot
och ville vara med. För Ingeborg lät det som om han med sin kraftiga men
mjuka tenor, eller var det egentligen baryton, tog över hela
melodistämman från
förstasopranerna, men det gjorde ingenting, det blev bara bättre,
alltsammans. Hon måste slå ned ögonen, när han kom till den där versen

Vem satt mätter och trind

med en mun mot sin kind

en skymmande aftonstund,

vem tog flickan så skön

under lönnen så grön

den aftonen i Margretelund?

Flickorna bläddrade i sina notpärmar och fick henne att ta ytterligare
ett par sånger, men då sjöng han inte med, utan stod bara tyst och
lyssnade. Så kom han och drog henne i armen.

'Det hörs dansmusik där nerifrån', sa han. 'Jag vill dansa med dig'.

Stödd på hans arm gick hon nerför trapporna. Lite ont gjorde det i ena
knäet, hon hade ramlat förra veckan, men hon följde med, när han på en
gång drog upp henne på dansgolvet. Trots att musiken inte alls var lika
inspirerande, kändes det likadant att dansa med Fritjof som det gjort
förra gången. Men efter fyra låtar förklarade hon, att hennes knä inte
orkade mer.

'Men då sätter vi oss och vilar en stund', sa han enkelt. 'Vad fint de
sjöng, dina flickor, förresten!'

Trekvarts timma senare hade hon fått veta, att han var musiklärare och
ledare för kyrko- och hembygdskören i en av landskapets nordligare
socknar, och att han var frånskild och femton år yngre än hon. Och hon
hade berättat om sitt utredarjobb på Försäkringskassan, och om att hon
var gift med en man som hon älskade, och att hon tagit över körledandet,
när den förra dirigenten flyttat iväg för åtta år sedan. Knäet smärtade
inte lika mycket längre.

'Jag vill dansa lite till med dig. Men sen måste jag nog hem och sova',
sa hon.

De delade på en taxi ut till folkhögskolan.

'Får jag bjuda på ett glas vin, som sängfösare?' frågade han och öppnade
dörren till sitt rum.

Hon tvekade. Så bestämde hon sig snabbt.

'Jag ska bara se efter om Mona har kommit tillbaka', sa hon.

Mona hade redan gått och lagt sig, men hade ännu inte släckt sänglampan.

'Jag ska bara gå och få mig ett glas vin. God natt, om du har somnat när
jag kommer!'

'God natt', mumlade Mona och släckte sin sänglampa.

Fritjof hade redan hällt upp vin i de två tandborstglasen. Han ställde
dem på bordet och kramade om henne. Så räckte han henne det ena glaset.

'Skål och välkommen!'

'Skål!' sa hon och log mot honom. 'Du vet verkligen hur man ska uppvakta
en kvinna, du.'

'Så har jag aldrig tänkt på det', sa han och kramade om henne igen. Så
kysste han henne. Hon blev alldeles het inuti.

'Jag har aldrig i mitt femtiofemåriga liv föreställt mig, att jag skulle
vara otrogen någon gång', sa hon och började knäppa upp hans
skjortknappar.

Han tog tag i hennes armar. 'Ska du verkligen vara det, då? Med mig?'

'Det vet jag inte än. Men jag vill vara nära dig, en stund.'

Snart låg de tätt bredvid varandra på den smala sängen, halvt avklädda,
och hon kände hans hud mot sin. Han var ännu ungdomsslät och nästan
hårlös på bröstet – det var något annat än den rynkige Bernts ullmatta.
Försiktigt rörde hon vid hans bröstvårtor.

'Jag vet inte om jag ska göra så här'.

'Gör inget som du inte vill.'

Men lusten, åtråhettan tog överhanden. Hon smekte honom över bröstet och
magen, och han besvarade hennes smekningar. Hon flämtade till, när han
kupade handen över hennes bröst, utanpå den svarta spetsbehån, och hon
samtidigt kände hans tilltagande styvnad där nere.

Länge låg hon och tvekade, medan hon kände hur lusten blev allt
starkare, både hans och hennes egen. Så tog hon av sig ringarna och
halskedjan, den som hon fått efter Bernts farmor, och släckte lampan.

'Nu är det inte jag', sa hon och lät sig förföras.

På väg tillbaka i korridoren till sitt och Monas rum bestämde hon sig.
Det här var hennes hemlighet, hennes egen heliga hemlighet, och den
skulle ingen någonsin få veta.


Gustaf Berglund

-----

FÖRBJUDEN KRAFT

En dragningskraft så stark
En förbjuden känsla
Varför känner jag just så för dej
Den jag inte vill se
Den jag inte känner
Känner inte till hur du är eller vad du vill.
Jag har ju redan en i mitt liv.
Två stycken
blir en för mycket
mitt hjärta till hör en
men min kropp ropar efter den andra
varför
vet jag inte
jag vill inte
vet inte
men min kropp vill något den inte får.


-=ZaZz=-

-----

Skriven av: Flera författare