Över tid

Jag ser henne innan hon lägger märke till mej, och jag tackar någonting högst obestämt att jag valde just den här dagen att sätta på mej kepsen.
Hon pratar i sin mobiltelefon och verkar nyligen ha klippt håret, en kort snagg i rött och orange och hon pratar som om hon gick hemma i vardagsrummet.
Bårder med stilla kroppar kantar plötsligt min väg.
Som står längs utmed tysta korridorer med stumma dörrar. Jag går genom korridoren och var dörr jag går förbi lägger jag min hand på.
Här bor Nils, och där bor Irené, och här borta bor Gunnar. Jag ser gravstenar utan rosor och utan ljus, gravstenar utan skrift.
Jag ser en märkt grav för ett ofött barn och jag ser Stefans varggrin ta form i ett moln, som blir till en låg dimma som lägger sej över kyrkogården och jag hör orden: jag har inte fått den än, och jag ser dimman upplösas till ett myller av människor.
Vi sitter mitt emot varandra på hennes stamhak. Vi dricker alkohol, och när jag tittar på klockan är det inte den tiden jag tänker på, och när det går upp för mej reser jag mej upp.
- Jag fick den för flera dagar sedan, ropar hon efter mej, men hon blir stående i dörren framför röken och rösterna, som ropar hennes namn.
Oftast vet man aldrig när det sista ögonblicket äger rum, när den sista stunden man delar med en människa som man delat otaliga stunder med, och som det under lång tid, under en definitiv tid, har tett sej inte bara osannolikt och orimligt, utan otänkbart att man inte skulle fortsätta att dela sina stunder med, så länge det fanns stunder kvar, blir den sista.
Jag böjer ner skärmen för ansiktet och håller nästan andan när hon passerar i folkvimlet på den trånga trottoaren.
Vi går alla igen.

Författare:

Publicerat

Dela: