På andra sidan bäcken

Under en blodröd måne vandrade vi på en stig. Han sade ingenting och det gjorde inte jag heller; än så länge behövdes det inte trots att jag bar på så många frågor.
Var det någon som kände till vår vandring genom skogen? Jag trodde inte det (och jag tror inte det nu heller) men jag förstod att det inte spelade någon roll.
Hade jag något annat val än att vandra på den där stigen med min okända kamrat: under en förtrollning jag inte kunde bryta mig fri från? Detta skulle jag aldrig att få svar på - jag vet inte om jag i själva verket skulle vilja veta svaret på det men gud vet att jag inte kunde bryta mig fri.
Det är en märklig känsla att inte kunna lyda sin egen fysiska vilja…

Jag har inget minne om hur jag hamnade där eller hur jag träffade den hemliga scouten men det slår mig att jag aldrig ens såg hans ansikte. Hade han ett ansikte?
Gud, jag hade ingen aning om vart vi var eller vart vi var på väg. Jag vaknade där, vilket är det enda sättet jag kan beskriva det på. Jag vaknade där, som efter en black-out, förutom att jag inte har något minne vad som hände innan. Men det märkligaste var: jag var inte rädd. Innerst inne hade jag helt enkelt accepterat att inte veta vart vi var på väg.

Vi fortsatte att vandra; grenar smekte våra armar när vi gick igenom den täta skogen. Det var ingen kuslig plats; ingen plats att vara rädd på. Tvärtom: det var en vacker och trygg plats vi befann oss på. Det var en plats där jag kände mig någorlunda säker.
“Vem är du egentligen?” frågade jag tillslut.
Det var en fråga jag velat ställa under lång tid, men någonting i vinden hade tidigare sagt åt mig att låta bli: det kommer du att bli varse snart – mycket snart. Kanske vågade jag först inte; troligtvis var jag inte heller menad att höra svaret men jag visste ingenting, vilket möjligtvis var lika bra, men jag kunde inte låta bli att undra.

Han sa ingenting; inget svar på min fråga och inget annat heller: han var helt tyst. Jag var inte ens säker på att han andades vilket oroade mig.
Jag hatade honom inte; jag älskade honom inte men jag visste inte vad jag kände. När allt kom omkring, visste jag ingenting om situationen jag fann mig i. Allt som behövde bli sagt låg i vinden.

Slutligen kom vi fram till en bäck som delade skogen i två delar. Den delen vi befann oss på var ljus och full av liv: träd som växte tätt och högt med skinande gröna löv. Myror kröp omkring på marken under oss, bärandes på barr och små barkbitar. Vilken annan kväll som helst hade man kunnat konstatera att det var vackert.

På den andra sidan av bäcken fanns dock inget tecken på liv överhuvudtaget. Träden, eller snarare det som hade varit träd, var mörka och olycksbådande. Inga löv fanns att skåda på den sidan; ingen mossa, inga myror och det låg en ödslig, dysters grå dimma över marken mellan de döda träden.
För första gången under vår långa vandring tog min kompanjon till orda. Det slog mig att jag inte visste hur hans röst lät förrän då och samma sekund han talade, önskade jag att han inte gjort det. Han talade med en hemsk stämma och det grämer mig att det kom att bli den absolut sista rösten jag hörde.
“Vi är framme,” sade han. Han pekade mot den döda sidan av bäcken. "Se dig inte om." Sedan vandrade han tillbaka in i skogen som var full av liv, därifrån vi kommit.

Jag tittade inte tillbaka när jag korsade bäcken. Det var någonting i den ödsliga platsen på andra sidan som lockade mig på ett sätt, omöjligt att beskriva.
När jag satte mitt första fotsteg på den torra marken, gick det upp för mig att jag aldrig skulle kunna vända om.

Författare:

Publicerat

Dela: