På äventyr med Tobias och Tubbe (Kap: 1-5)

1.

När Tobias Forsberg, 12 år, slår upp ögonen är det fortfarande mörkt ute. Han reser sig upp på armbågarna och tittar på klockan som står på det vita nattduksbordet, han ser att den bara är lite över fyra. Tobbe gnuggar sig sömnigt i ögonen.
– Tubbe, ropar han lågt.
Tubbe som är en långhårig schäfer kommer lydigt lufsande. Trots att han bara är ett och ett halvt år och knappt har lämnat valpstadiet lyder han sin husse.
– Hej gubben, viskar Tobbe och klappar med handen på täcket.
Tubbe gläfser till och tar ett skutt upp i sängen. Tobias suckar belåtet, lägger sig ner och somnar om. Nästa gång han vaknar är det ljust ute. Det nästan helt tyst i huset så när som på hans femtonårige bror Patrik som för liv i köket. Tobias suckar, han och Patrik drar inte jämt och det hjälper ju inte att pappa Tom alltid håller på Patrik. Tobbe slänger motvilligt benen över sängkanten.
– Kom Tubbe, frukost.
Tubbe hoppar ner och slickar Tobbes bara fötter. Tobias klappar om honom. Ute i köket sitter Patrik och käkar. Han har fötterna på bordet och rapar ljudligt när Tobbe kommer in.
– Ska inte du vara i plugget, ditt jävla offer.
– Desamma, svarar Tobbe.
– Vänta bara tills farsan får veta det här. Han kommer bli skit arg.
Tobias rycker på axlarna.
– Skiter jag i, säger han kaxigt.
– Du är ett jävla problem barn, vet du det. Du går inte i plugget, du gör inget hemma, du går bara och drar, du är totalt värdelös, fattar du. Och glöm inte att farsan kan slänga dig på soptippen när han vill, för kom ihåg att det var morsan som ville ha dig när du var spädis och inte farsan.
Tobias sväljer, tittar ner i golvet. Han vet att det som Patrik säger är sant, han vet att han är ett fosterbarn och han vet att det framför allt var mamma Camilla som ville ha honom. Denna smärtsamma sanning har Tom talat om för honom alltför många gånger. Han kommer också ihåg tiden efter den hemska bilolyckan där Camilla avled, Tom hade i sin sorg anklagat honom för hennes död, han som inte ens varit med.
– Du vet väl att det var ditt fel att mamma dog, säger Patrik plötsligt. Det är nästan som han läst Tobbes tankar.
Tobias rycker till, han är inte beredd på Patriks ord. Han sluter ögonen och minns. ” Om inte jag blivit sjuk den där vinterdan för två år sen när mamma skulle på Patas kvartsamtal, så hade hon levt i dag. Då hade inte Tom behövt hata mig och tala om för mig att det var mitt fel att hon fick bråttom och sladd på bilen och körde nedför det där stupet.” Tårarna börjar leta sig ner för Tobias kinder. Han ser på sin bror och säger med en inte allt för stadig röst.
– Sluta, det är inte sant och det vet du.
Patrik bara skrattar och återgår till mackan.
– Jo du lipsillen, säger han och tittar upp.
– Var är det nu då?
– Du vet väl att farsan ska skjuta den där byrackan, säger Patrik och sparkar åt Tubbes håll.
Tubbe börjar morra.
– Du ljuger, pappa skulle aldrig göra en sån sak.
– Gör han, vi har inte råd att behålla den, fattar du inte det.
Tobbe säger inget. Han går fram till kylskåpet och tar fram mjölken. Patrik ser på honom.
– Ring och fråga om du inte tror mig.
Tobias nickar, går fram till telefonen och slår numret till Örnsköldsviks Taxi.
– Ö-viks Taxi, Camilla.
– Hej det är Tobias, kan jag få prata med pappa.
– Jag ska se om han är inne, vänta ett tag.
Efter en liten stund kommer Tom till luren.
– Tobias, jag har ju sagt åt dig att inte störa mig på jobbet.
– Men, det är viktigt, mumlar Tobbe.
– Sluta mumla pojk, tala om vad du vill.
Tobias drar efter andan.
– Är det sant att du ska göra dig av med Tubbe?
– Vi tar det när jag kommer hem.
– Men, börjar Tobbe.
– Vi tar det när jag kommer hem, säger jag, och med dom orden lägger Tom på luren.
Kvar står Tobbe med luren och gråten i halsen.
Patrik ser mot honom.
– Ljög jag?
– Nä, svarar Tobias och vänder sig om för att gå.
– Vänta, säger Patrik.
Tobbe vänder sig om och tittar på honom.
– Vad är det?
– Här glöm inte din frukost.
Tobias tar emot den och fortsätter, med Tubbe efter sig, in på sitt rum. Tobbe slänger sig ner på sängen, borrar ner huvudet i kudden och låter tårarna rinna. Tubbe som inte riktigt förstår varför hans husse är ledsen kryper tätt intill Tobbe och slickar honom i ansiktet.
– Åh Tubbe, snyftar Tobbe och slår armarna om hunden. Jag hatar pappa, han vet hur mycket du betyder för mig och så tänker han ta dig ifrån mig.
– Jag drar ut, ropar Patrik. Du kan väl diska och plocka undan efter mig.
– Gör det själv, skriker Tobbe tillbaka.
– Det är inte mitt ansvar, du är minst och ska göra det jag säger åt dig, fattar du.
Tobbe svarar honom inte.
” Varför ska jag jämt plocka undan efter honom, varför kan han inte göra det själv, jag är inte hans slav även om han tycks tro det. ” Tänker Tobias tyst för sig själv.
Han slänger en blick på Tubbe.
– Nu skiter vi i det här, säger han till hunden.
Reser sig upp, tar en tugga av mackan och drar på sig dom svarta jeansen. Han sträcker sig efter den vita college tröjan med MoDo hockeyns märke på samtidigt som han tar en ny tugga. Tubbe ser på sin husse och gnäller tyst. Tobias skrattar till.
– Här, säger han och kastar upp smörgåsen i luften.
Tubbe hoppar upp i luften och tar vant emot den.
– Snyggt, gubben.
Tubbe gläfser till och springer ut i köket för att dricka vatten.
– Kom nu Tubbe, dags att dra, ropar Tobias och håller upp ytterdörren.
Tubbe kommer glatt rusande. Han skäller glatt. Det är det bästa han vet när husse kommer på att dom ska gå ut.
Tobbe hakar ner jackan från kroken. Han känner i fickan om han har några pengar, det har han inte.
– Jag ska bara gå in och sno lite stålar av Pata.
Tobias styr stegen mot Patriks rum. När han öppnar dörren och tittar in får han syn på att tredje världskriget har dragit fram där. Det ligger tidningar, böcker, kläder, godispapper, sängkläder plus en hel del annat på golvet.
– Jisses vilket liv det skulle bli om jag hade så här stökigt, mumlar Tobbe för sig själv samtidigt som han försöker ta sig fram till skrivbordet, utan att trampa sönder grejerna på golvet.
Han öppnar den mellersta lådan och tar fram en ett litet kassaskåp, som han snabbt öppnar genom att vrida in koden.
– Wow, va mycket pengar. Femhundra, för det skulle jag kunna åka till Johnny i Vemmis.
Han minns förra året, då han, Patrik och pappa Tom åkt upp till Vemdalen för att hälsa på Toms gamla skolkamrat Peter. Det var då som han lärt känna Johnny, Peters son. Han och Johnny hade lovat varandra att hålla kontakten, med brev och telefonsamtal. Han minns också hur vänlig Tom varit mot honom under veckorna i Vemmis, inte ett hårt eller ilsket ord bara en falsk snällhet.
Tobias griper tag i femhundringen och stoppar snabbt ner den i fickan. Han sluter kassaskåpet, lägger ner den i lådan och lämnar rummet.
– Tubbe, kom så ska jag berätta vad jag har hittat, viskar Tobias och slänger igen dörren.
Tubbe som inte har något koppel går lugnt bredvid Tobbe. Tobias pulsar iväg mot centrum. Han märker att det har snöat rätt mycket under natten, snön ligger i stora drivor på vägen. Han kan höra prat och skratt bortifrån skolgården och svänger in på en gångväg som tar honom bort från skolan. ” Om farsan tänker skjuta Tubbe, så rymmer jag. Han ska aldrig få ta honom ifrån mig. ALDRIG! ”
Tobias som går helt i andra tankar märker inte hur han plötsligt får sällskap, av en av sina plågoandar David. David drar tag i Tobbe och knuffar honom till marken. Tubbe börjar genast morra hotfullt. David sparkar undan honom och återgår till Tobias som nu har satt sig upp.
– Tjena din skit, väser David.
Tobbe sväljer. Han är rädd, mycket rädd. David sparkar till Tobias så att han faller ner på sidan.
– Tubbe, hjälp, ropar Tobias med darrande röst.
Tubbe som blivit fasthållen av en annan mobbare gör ett försök att slita sig loss. Kristoffer skrattar och rycker till i halsbandet, Tubbe flämtar till och dras bakåt. Han gör ett försök till, med samma resultat. David ser gillande på Kristoffer.
– Härligt Stoffer, håll i byrackan.
Sen vänder han sig till Tobias.
– Om du kämpar emot, stryper vi byrackan.
Tobbe flämtar till.
– Jag ska inte göra nåt, bara ni inte gör Tubbe illa.
David flinar elakt mot honom och fortsätter lugnt misshandeln. Tobias får ta emot sparkar i både rygg, mage och ansikte. David håller på en bra stund.
– Nu drar vi Stoffer, säger han plötsligt och släpper taget om Tobbe.
Kristoffer nickar, han släpper taget om Tubbe som flämtande faller till marken. Innan dom går spottar dom på Tobbe.
– Vi ses snart, väser David och går oberört därifrån.
Kvar ligger Tobias, han reser sig sakta upp i sittande ställning och känner efter om han är hel överallt, känner hur det rinner blod från näsa och mun och från pannan. Tubbe gnäller till. Tobias kommer snabbt på fötter och tar sig fram till Tubbe, sjunker ner på knä och undersöker noga Tubbes hals. Han kan snart konstatera att Kristoffer inte skadat Tubbe, annat än märket efter strypgreppet.
– Åh, Tubbe, säger Tobias och rufsar om i hans päls.
Tubbe reser sig upp, slickar sin husse i ansiktet och gnyr tyst. Tobias gräver i fickan och får fram lite bomull som han sätter i näsan och trycker mot panna och mun. Han reser sig sakta upp, känner hur något varmt och blött rinner ner för hans kinder. Marken under honom är rödfärgad.
– Tubbe, nu går vi.
Tobias vet att han borde få sin sår omsedda och styr stegen mot sjukhuset. Det går sakta, för han är öm i hela kroppen och backen är lång och jobbig.


2.

Efter mycket pulsande i snön, får Tobbe syn på sjukhusbyggnaden. Han pustar lättat ut och skyndar mot akuten. När han kommer fram säger han åt Tubbe att stanna kvar. Tubbe lyder och lägger sig ner. Han kryper in under en bänk som är placerad intill väggen för att slippa dom kalla vindarna, som kommer i stötar. Tobias klappar om honom, öppnar dörrarna och går in. Han går fram till kassan.
– Hej, jag heter Tobias.
Tjejen ser på honom.
– Vad har hänt med dig, undrar hon.
– Jag har ramlat.
– Om du sätter dig där borta så kommer en läkare snart.
Tobbe nickar och går åt det hållet som tjejen pekat. Han sjunker ner på en stol. Känner försiktigt i pannan. När han tittar på handen igen ser han att den är alldeles blodig. Tobias går in på toaletten och hämtar några pappershanddukar som han trycker mot pannan. Han tittar sig nyfiket omkring och ser att det sitter fullt av människor vid väggarna. Hans blick fastnar vid en liten pojke som sitter i sin mammas knä. Pojken gråter och håller om sin arm. Mamman försöker lugna honom. Lite längre bort står en tjej med ett djupt sår i pannan. Plötsligt hörs det tjutande sirener och en bår med en blodig man kommer inrullande. Tobias sväljer, han tycker inte om det han ser. En läkare kommer springande och snart är mannen borta.
– Boka en operationssal, ropar läkaren innan han försvinner in i hissen.
Tobbe sjunker ner på sin stol, trycker pappershandukarna mot såren och väntar på sin tur.
Efter en stund kommer det en läkare fram till Tobias.
– Hej, det är jag som är doktor Kevin McClintock och jag ser att du behöver min hjälp.
Tobbe ser upp, sträcker fram handen.
– Tobias, var namnet, men kalla mig Tobbe. Vad kallas du?
Kevin ser på Tobias och ler.
– Mickey, svarar han. Kom här så ska vi se vad vi kan göra åt ditt jack.
Tobbe reser sig upp och följer efter Mickey. Han blir förd till ett undersökningsrum.
– Sätt dig på britsen, medan jag tvättar mig.
– Varför ska du tvätta dig, frågar Tobbe och sätter sig ner.
– För att det inte ska komma några bakterier i dina sår.
När Mickey tvättat sig drar han på sig ett par handskar.
– Nu ska vi se, säger han och börjar försiktigt undersöka Tobbes ansikte.
Han börjar med näsan, som han sätter två bomullstussar i och fortsätter med munnen. Han tvättar försiktigt rent såret i mungipan och sätter dit ett plåster. Han låter fingrarna försiktigt gå upp till pannan, tvättar rent och mumlar lite för sig själv.
– Det här måste vi sy.
– Med nål och tråd, undrar Tobbe.
Mickey nickar och går och hämtar det han behöver. Han lägger bedövning innan han börjar. Tobias sitter så stilla han kan.
– Hur hände det här, frågar Mickey.
– Jag ramlade, svarar Tobbe snabbt.
– Vart ramlade du?
– På en väg. Med asfalt, tillägger han snabbt.
– Asfalt, det finns ingen frilagd asfalt nu.
– Lova att inte säga nåt till pappa, ber Tobbe.
– Jag känner inte din pappa och dessutom har jag tystnadsplikt.
– Bra, då kan jag berätta. Jag har fått stryk av David och Kristoffer, säger Tobbe och berättar vad som hänt. Och sen gjorde dom Tubbe illa.
Mickey ser på honom.
– Vem är Tubbe?
– Min hund.
– Vart är han nu?
Tobias sitter tyst en stund innan han svarar.
– Han väntar på mig utanför.
– Har du bundit honom ordentligt, så han inte rymmer?
– Bundit, utbrister Tobbe. Är du inte klok. Honom behöver jag inte binda, han stannar när jag säger åt honom att göra det.
Mickey ser leende på honom.
– Hur gammal är han?
– Ett och ett halvt år, men jag har tränat honom varje dag sen jag fick honom.
– Det måste du ha gjort, säger Mickey.
– Är du klar snart, jag måste se till Tubbe.
– Jag är klar…nu, säger Mickey och klipper av tråden.
Tobbe hoppar ner för britsen.
– Vi ses, säger han innan han trycker ner dörrhandtaget och försvinner.
Mickey ser efter honom.
– Ta det lugnt nu, grabben, ropar han efter Tobbe.
Tobias hör honom inte, han är redan på väg ut till Tubbe.
Tubbe springer fram till sin husse och hälsar glatt genom att hoppa upp på honom och skälla.
Tobbe faller omkull och hamnar under sin hund som ivrigt slickar honom i ansiktet.
– Ha, ha, jag kommer att hamna på akuten fortare än jag anar, om du fortsätter i den här stilen.
Tubbe skäller till svar.
Tobias tar sig upp och sätter sig på bänken. Han känner att det ömmar i både rygg och mage och att han är hungrig.
– Mat Tubbe, säger Tobias och lutar huvudet framåt, för att Tubbe ska kunna slicka honom.
Tubbe är inte sen att lyda.
– Vad säger du om hamburgare?
Tubbe skäller två gånger till svar.
– Bra, då drar vi till korvmojen.
Tobias och Tubbe lämnar snabbt sjukhusområdet. Tubbe springer före och leker lite i snön. Dom svänger av så att dom kommer neråt centrum.
– Tubbe, fot.
Tubbe tittar sorgset bakåt på den härliga snödriva som han lekt i och springer fram bredvid Tobbe. Tobias lägger tillgivet handen på Tubbes rygg.
Efter lite korsande av vägar kommer de fram till korvkiosken. Tobias ställer sig i kö, medan Tubbe sitter och väntar vid bänkarna.
– Hej, Tobias, hälsar Dmitri, ägaren av kiosken. Vad får det lov att vara idag då?
– Hamburgare.
– Två som vanligt?
– Japp, en till mig och en till Tubbe.
Dmitri ler. Han vet hur ensam Tobias är och att hunden Tubbe betyder allt för honom.
– Får man hälsa på honom, frågar Dmitri.
Tobias ropar på Tubbe som snällt kommer lufsande.
– Kom då, lockar Dmitri.
Tubbe känner igen rösten och lägger tassarna på disken. Dmitri klappar om honom och ger honom en kokt korv, som snabbt slinker ner.
– Tuggar du aldrig, skrattar Dimitri och sticker till honom en till.
Han tittar på Tobbes ansikte.
– Har dom vart på dig nu igen?
Tobias nickar, men säger inget.
När hamburgarna är stekta och klara ger han dom till Tobbe, som betalar med femhundralappen.
– Är Patrik en femhundring fattigare nu?
– Självklart, hur skulle jag annars få pengar.
Dmitri skrattar.
– Sätt dig inne om du vill.
– Kan inte, Tubbe får inte vara där.
– Idag får han.
Tobias ler.
– Tack. Kom Tubbe, vi ska gå in.
Tobias håller upp dörren så Tubbe kan slinka in.
Sen hugger dom in på maten. Det går i en väldig fart för Tubbe och i lite lugnare fart för Tobbe. Till maten dricker han Fanta. Tubbe sträcker belåtet ut sig på golvet och somnar. Tobias sträcker försiktigt på sig, lutar sig bakåt i stolen och känner hur han sakta tinar upp.
– Dmitri, hur kallt är det ute?
– 25 grader minus.
– Brrrr.
Dom sitter kvar ytterligare än stund och småpratar med Dmitri. Plötsligt tittar Tobbe ut, han ser att det börjat skymma.
– Det är nog bäst att vi börjar dra oss hemåt, Tubbe och jag.
– Okey, vi ses, säger Dmitri och vinkar efter Tobias när han försvinner ut genom dörren.
Ute är det kallt och vinden har ökat i styrka. Tobias börjar huttrande gå hemåt. Tubbe kryper också ihop och följer tyst efter sin vän.

3.


Hemma möts han av en ilsken Patrik.
– Du skulle ju städa efter mig, ryter han och smäller till Tobbe.
Tobias rycker till.
– Sluta.
– Varför skulle jag, vänta till farsan får veta att du inte gjort ditt jobb.
Tobbe rycker på axlarna.
– Jag kan väl göra det nu.
– Visst, säger Patrik. Sätt igång, han kommer om en halvtimme.
Tobias suckar och går ut i köket. Han möts av en proppfull diskbänk.
– Så här mycket var det inte i morse.
– Jag vet, jag och Macke käka lunch här.
– Kunde du inte ha… börjar Tobbe utan att avsluta meningen.
Han har hört ytterdörren öppnas. Snabbt som ögat börjar han diska. Kanske hinner han med lite innan pappa Tom dyker upp i köket.
– Patrik, Tobias är ni hemma, ropar Tom.
Patrik svarar ja.
– Vi är i köket, ropar han.
Tom tittar in köket och får syn på Tobbe som står och kämpar med disken.
– Det där skulle du ha ordnat i morse.
Tobias ser olyckligt på sin styvfar.
– Varför just jag, varför inte Patrik, det är inte ens min disk.
– Vad sa du, ryter Tom argt.
– Ingenting, mumlar Tobbe och ställer ner den sista tallriken i diskstället.
– Sluta mumla pojk. Nu äter vi.
Killarna sätter sig vid bordet. Patrik och Tom äter med god aptit, medan Tobbe bara sitter och petar i maten. Tubbe som sitter vid hans sida har lagt sitt huvud i hans knä.
– Pappa, är det sant att du ska göra dig av med Tubbe?
Tom tittar upp. Han ser på Tobias.
– Skjut byrackan, hojtar Patrik glatt.
Tobbe sväljer.
– Patrik tyst.
Tom ser på sin yngsta son.
– Ja, vi har inte råd att ha honom kvar.
– Men du lovade att jag skulle få behålla honom, för evigt, säger Tobias och blinkar.
– Tiderna förändras.
– Men du lovade, du lovade.
– Nu är det bara så, Tubbe ska bort. Jag tar med honom i morgon.
– Men….
– Nu är det slutpratat, och med dom orden lämnar Tom bordet för att ägna resten av kvällen åt TV tittande.
Patrik ser hånfullt på sin bror.
– Rätt åt dig, säger han elakt.
Tobias säger inget, ser bara olyckligt på honom.
– Ska du börja lipa nu?
– Nä, svarar Tobbe och reser sig från bordet.
Han ropar på Tubbe och går in på sitt rum, slänger sig ner på sängen och försöker hindra tårarna från att komma.
” Dumma pappa, han lovade att jag aldrig skulle behöva skiljas från dig Tubbe Och nu ska han skjuta dig. Jag hatar honom och Patrik med för den delen. Alla är dumma, ingen förstår. Jag önskar jag var i Vemdalen hos Johnny. Där skulle ingen kunna ta Tubbe ifrån mig. ” Tänker Tobias tyst. Plötsligt far han upp.
– Nu vet jag, Tubbe, viskar han till hunden som ligger i fotändan av sängen.
Tubbe ser undrande på sin husse.
– Du och jag rymmer till Vemmis och Johnny. Vad säger du?
Tubbe kryper fram till Tobbe och slickar honom på handen.
– Fast det är bråttom, vi måste sticka i natt.
Tobbe reser sig från sängen, går fram till garderoben och tar fram sin gamla hockeytrunk som han hade när han spelade hockey för fem år sen. Han tar också fram två par jeans, sin nya fleecetröja och fyra tjocka tröjor. Sen går han till byrån och tar fram alla sina t-shirts, strumpor och kalsonger plus ett par långkalsonger. Alltihop packar han ner i väskan. Han letar fram en bok att läsa på resan och sist av allt lägger han ner Tubbes mat, matskål, vattenskål, koppel och leksaker. Innan han drar ihop väskan slänger han en blick på ett mjukisdjur en sliten svart panter som han fått när han fyllde sex. Han tar upp den och lägger den högst upp. Därefter drar han igen väskan och skjuter in den under sängen.
– Tobias, ropar Tom. Dags för dig att sova.
Tobbe går och tvättar av sig och borstar tänderna, men innan han lämnar badrummet stoppar han ner sin tandborste i fickan. Sen går han ut i tv-rummet och säger god natt.
– God natt och sov gott. Jag hämtar Tubbe innan jag går i morgon.
Tobias svarar inte han bara nickar.
Tubbe tittar på honom när han kommer in igen. Tobbe böjer sig ner och rufsar om i hans päls. Kryper sen ner i sängen och väntar på att det ska bli tyst och stilla i huset.
Efter en evig väntan smyger Tobbe tyst upp, han drar fram trunken, går tyst ut i hallen och tar fram sin vinteroverall. Han undrar om han ska rensa hushållskassan. Kommer fram till att det är det bästa. Det ligger åttahundra kronor i burken som står ovanför spisen. Tobias tar snabbt alla pengarna och går in till sig. Tubbe gnyr lite. Han känner på sig att något ska hända. Tobbe lyfter försiktigt upp den tunga väskan som nu även innehåller overallen och bär ut den i hallen. Där drar han på sig skor, jacka, mössa, halsduk och vantar, hänger väskan över axeln och öppnar ytterst försiktigt ytterdörren. Han stannar till ett tag för att ta adjö av huset och dess invånare, innan han slutligen skjuter igen dörren och lämnar garageuppfarten och huset bakom sig.

4.

Tobias och Tubbe pulsar under tystnad genom villaområdet, dom fortsätter ner mot centrum och tågstationen. Det är kallt ute och snön faller tätt.
– Hoppas det går nåt natttåg nu. Eller vad säger du Tubbe.
Tubbe gläfser ivrigt till svar, samtidigt som han jagar snöflingor. På perrongen kan Tobbe läsa att det ska komma in ett tåg till Östersund med byte i Sundsvall om några minuter.
Han sätter ner trunken på marken och använder den som stol. Tubbe lägger sig intill. Efter en stunds väntande kommer tåget inrullande. Så fort tåget stannat öppnar Tobias en av dörrarna. Han och Tubbe hittar en ensam kupé, där hundar är tillåtna. Tobias skjuter väskan under bordet och sjunker ner i sätet närmast fönstret. Tubbe lägger sig vid hans fötter och somnar belåtet.
När tåget rullar ut från stationen, tittar Tobias ut på sin hemstad, som han nu ska lämna. Kanske för evigt, han vet inte. Tobbe har nästan somnat när konduktören kommer.
– Biljetten tack, säger han.
– Jag ska till Östersund, säger Tobias.
– Det blir tvåhundrasjuttofem kronor.
Tobbe gräver fram pengarna och ger det till konduktören, som ger Tobias en biljett. Mannen lämnar Tobias och går vidare. Tobbe sluter ögonen och snart sover han. Nästa gång han slår upp ögonen är tåget framme i Sundsvall. Tobias och Tubbe tar sig snabbt av för att byta till Östersundståget. Tobias går genom vagnarna ända tills han hittar en tom kupé. Han placerar trunken under bordet och sätter sig vid en av fönsterplatserna. Tubbe lägger sig under bordet och sover snart. När tåget rullat ut från stationen och lämnat Sundsvall bakom sig kan han blicka ut över ett härligt landområde med underbar natur. Tobias sträcker lite på sig, han är trött. Han är ju van att sova vid den här tiden på dygnet.
– Tubbe, är du vaken, säger Tobbe, böjer sig ner och klappar om hunden.
Tubbe skäller till, reser sig upp, går fram till väskan och nosar hungrigt, han vet att det finns mat där. Tobias drar skrattande upp blixtlåset och tar fram mat till Tubbe. Han häller upp i skålen och går för att hämta vatten. När han kommer tillbaka är maten uppäten och snart även vattnet.
– Oj, vad du måste ha varit hungrig.
Tubbe gnäller förtjust. Tobias känner även han att det kurrar i magen.
– Undrar om det finns nån matvagn på det här tåget. Vänta här Tubbe, jag kommer snart tillbaka.
Tobias reser sig och lämnar kupén. Han fortsätter genom det nästan tomma tåget tills han slutligen når matvagnen, som han kallar den. Tobbe går fram till luckan och beställer två stora skinkmackor, varm choklad och en påse geléhallon, att ha till efterrätt. Han bär med sig alltsammans till sin vagn. Tubbe möter honom glatt skällande.
– Tyst Tubbe, annars kanske vi blir avslängda.
Tobias placerar försiktigt brickan på bordet och börjar hungrigt äta. Tubbe sitter bredvid, men han tigger inte. Då allt är uppätet sträcker han belåtet på sig och skjuter undan brickan. ” Undrar om där hemma har vaknat ännu och undrar vad dom tycker att vi är borta Tubbe och jag, dom tycker förmodligen att det är skönt. För då slipper ju pappa lägga ut pengar på Tubbes avlivning. ”, tänker Tobbe tyst och torkar bort en tår som runnit ner för kinden.
– Undrar hur långt det är kvar.
Tobbe vänder sig mot fönstret och ser att morgondimman har kommit, han tittar på klockan, den visar fem.
– Fem, då har vi varit på väg i, nu ska vi se, vi lämnade huset vid halv två och tåget gick fem över två. Hmm, då borde det bli ungefär tre timmar, med bytet inräknat och då borde det vara två timmar kvar, sen är vi framme Tubbe, mumlar Tobbe halvhögt. Vad gör vi i två timmar?
Tobias funderar ett tag. ” Om vi tar Taxi från Östersund till Vemmis, så kommer vi dit fort, fast om vi tar bussen blir det billigare. Men om det blir Johnnys farsa som kör så kanske jag får rabatt. Det blir nog Taxi. ”
Tubbe vandrar av och an genom kupén, ivrig att komma fram. Tobbe ser på honom och ler. Han har god lust att göra detsamma, han börjar bli rastlös. Han slänger en blick mot fönstret och får se ett underbart fjällandskap som snart byts mot stora hyreshus, industrier och massor av bilar. Tobias förstår att dom är framme i Östersund. Han plockar snabbt i ordning efter sig, drar igen trunken sätter på Tubbe kopplet och går mot utgången.
– Förlåt Tubbe, säger han och tittar på kopplet.
Tubbe slickar honom till svar. När tåget stannar är Tobias och Tubbe snabbt ute. Dom styr stegen mot hallen. Tubbe går fot. ” Vad mycket folk, trots att klockan bara är lite över sju. Undrar vad taxibilarna står och undrar om Johnnys farsa jobbar. ” Tänker Tobbe.
Han går genom hallen och ut på andra sidan, där han får syn på en hel rad med taxibilar. Tobbe går längs raden av bilar, tittar in genom fönsterna för att se om det är Peter och skam den som ger, när han och Tubbe kommer fram till den näst sista bilen får han se att det är Peter som sitter bakom ratten.
– Kom Tubbe, vi ska åka bil.
– Vov, svarar Tubbe glatt och börjar dra.
Tobias följer efter. Han öppnar passagerardörren och sticker in huvudet.
– Ursäkta, är den här bilen ledig?
Chauffören ser på honom.
– Är inte du lite väl li…., börjar han innan han känner igen grabben som står och tittar på honom.
– Tobias, vad gör du här!
– Tjena Pettan, hälsar Tobbe utan att svara på frågan. Är du ledig eller?
– För dig är jag alltid ledig. Vad gör du här? Är du ensam?
Då skäller Tubbe förnärmat till. Peter ser upp.
– Förlåt Tubbe, jag menade inte så.
Tobias öppnar bakdörren, släpper in Tubbe och ställer in väskan, själv sätter han sig framsätet.
– Får jag bo hos er?
– Ja, det kan du väl få. Johnny kommer att bli glad. Men vad gör du här?
– Jag har rymt.
– Varför då?
– Pappa sa att han skulle göra sig av med Tubbe.
– Sa han verkligen det?
Tobias nickar och biter sig i läppen, sen berättar han alltihop. Peter lyssnar utan att avbryta.
– På något sätt måste vi tala om för Tom att du är här, annars blir han orolig för dig.
– Han orolig, skämtar du. Både han och Patrik skiter i mig.
– Vi får prata mer om det där när vi kommer hem och du har fått frukost i dig, säger Peter och svänger upp på sin garage uppfart.

5.

Den första som möter dom är Johnnys mamma Anita.
– Peter vad gör du hemma nu, jobbar inte du.
Peter ler mot sin fru och skjuter fram Tobbe med hund. Anita ser på honom.
– Välkommen hit, det var länge sen. Johnny kommer att bli glad över att få träffa dig och Tubbe igen.
Tobias som studerar golvet vet inte riktigt vad han ska säga. Peter ser det och rycker in.
– Han undrar om han får bo här.
– Ja, det kan du väl få. Vet din familj om vart du är?
– Nej, mumlar Tobbe. Vi stack i natt Tubbe och jag.
Anita går fram till honom och lägger armen om honom.
– Vill du berätta för mig varför, undrar hon och visar in honom i köket.
Tobias nickar och sätter sig ner vid bordet. Tubbe lägger sig vid hans fötter.
– Är Johnny hemma?
– Nej, han är ute i backen och åker Snowboard. Du måste vara hungrig, vill du ha något? Jag kan göra ordning lite gröt.
Tobias svarar ja och Anita börjar koka gröt. När gröten är färdig hugger Tobbe in med god aptit. Anita sätter sig på andra sidan och tittar på honom. Tobias tittar upp, han drar efter andan och börjar berätta. Anita lyssnar, avbryter ibland för att ställa frågor, som Tobbe svarar på så gott han kan. Precis när han är klar rycks ytterdörren upp av Johnny.
– Hallå, jag är hemma och hungrig som en varg. Finns det nåt krubb?
– Vi är i köket, ropar Anita.
– Vi, är farsan hemma?
– Nej han har åkt igen.
– Igen, va då igen, han drog ju i morse, säger Johnny och kommer ut i köket.
Där blir han stående och bara gapar.
– Tobbe, Tubbe, det var länge sen. Hur länge ska ni stanna?
Tobias vänder blicken mot Anita.
– Han ska stanna här ett tag, sen får vi se. Men jag har mina funderingar.
– Va då för funderingar, undrar Johnny med ivrig röst.
– Bara lite tankar, som jag ska prata med din far om.
Johnny öppnar kylskåpet och tar fram kräm och mjölk, sätter sig därefter vid köksbordet. Han mumsar snabbt i sig krämen. Tittar sen på Tobbe, som sitter tyst.
– Ska vi dra ut laja i snön sen?
– Ja, vad kul, utbrister Tobias ivrigt. Eller hur Tubbe?
Tubbe reser sig upp från golvet och går gläfsande fram till ytterdörren. Killarna följer efter.
– Mamma, när ska vi va’ hemma?
Anita tittar på väggklockan.
– Halv sex.
Johnny nickar. Han är på väg ut när plötsligt vänder sig om.
– Mamma, får vi ta skotrarna?
– Jag vet inte Johnny, du får fråga din far.
Johnny stönar.
– Vänta, jag ska bara ringa farsan.
Medan Johnny ringer drar Tobbe på sig vinteroverallen.
– Snälla pappa, vi ska vara försiktiga, jag lovar, hörs Johnnys röst från köket.
– Härligt farsan, vi ska ta det lugnt, hej.
Johnny lägger på luren och rusar ut i hallen.
– Vi fick ta skotrarna, hojtar han glatt.
Tobias strålar av lycka. Köra snöskoter är det bästa han vet. Dom går ut till garaget.
– Om du tar den röda, så tar jag den blåa, säger Johnny och drar ut sin.
Tobbe är inte långt efter. Tubbe tittar förvånat på sin husse. Han undrar vad det där är för nåt konstigt, morrar lite och fnyser, lägger sig och rullar i snön. Grabbarna ser på honom och brister i skratt. Anita kommer ut.
– Om ni ska åka på dom där, är det kanske bäst om Tubbe stannar hemma, säger hon vänligt.
Det håller pojkarna med om.
– Tubbe, stanna och vänta härpå mig, säger Tobias och ser på sin vän.
Tubbe tittar på honom med vänliga ögon, skäller till och går fram till Anita. Han har förstått. Grabbarna gasar och kör iväg. Anita tittar efter dom och går in.
– Ska vi köra i kapp, hojtar Tobbe.
– Ja, försten till toppen av backen vinner.
Johnny gasar och far iväg. Tobias gör samma sak. Backen är som tur är folktom. Tobias glider om Johnny när dom hunnit halvvägs. Johnny gasar ännu mer och är snart i kapp. När de når toppen av backen ligger dom jämsides.
– Ingen vann, skrattar Tobbe. Vi kom lika.
Johnny saktar in och stannar.
– Du jag vet en skoterbana, säger han. Ska vi dra dit?
– Självklart, finns det hopp där?
Johnny rycker på axlarna.
– Vet inte, kanske vi får se. Kör efter mig.
Killarna startar igen. Johnny kör först. Han svänger av åt vänster och kör slalom mellan träden, efter en stund får dom syn på banan.
– Där är det, vrålar Johnny för att höras genom motorljudet.
Tobias saktar av och stannar. Hans ögon är stora som jordglober när han blickar ut över banan. Där finns både raksträckor, härliga svängar, stora och små hopp, koner att köra slalom genom och hel del annat.
– Ska vi, frågar han.
Johnny ser på sin vän. Han ser ivern i ögonen.
– Självklart, vad trodde du?
Tobias säger inget han bara tittar.
– Du börjar, skrattar Johnny och puttar till honom.
Tobbe nickar och kör sakta fram till start linjen. Han har motorn igång när Johnny ropar klara färdiga KÖR. Tobias drar ett djupt andetag och vrider lite på gasen och far iväg. Han tar sig snabbt igenom första raksträckan, saktar av lite, vid första svängen och är till slut framme vid hoppen. Skotern flyger fram och han känner hur vinden viner runt
honom. Slalomen är lätt att klara, i sista svängen gasar han och sen far han som ett spjut över mållinjen. Där Johnny står och applåderar.
– Snygg åkning, nu är det min tur.
Johnny vänder sin skoter och rullar fram till startlinjen. Han blickar ut över banan, vrider på gasen och glider iväg. Raksträckan går fort, i första svängen lyfter han nästan från marken. Han saktar av lite vid hoppen och flyger inte lika långt som Tobbe, slalomen klarar han galant. Vid sista svängen gasar han för fullt och är nära att välta, han glider lugnt över mållinjen och stannar. Tobias tittar beundrande på honom.
– Vad fort du åkte i svängarna.
Johnny rycker på axlarna.
– Jag har åkt här förr och kan banan rätt bra.
– Jag ska också lära mig den, säger Tobbe bestämt.
Johnny ser på honom.
– Det tror jag säkert. Men om vi inte lägger på ett par kol missar vi middan.
– Bara en gång till, ber Tobbe.
Johnny ruskar på skallen.
– Då missar vi middan, kom nu.
Tobias suckar och kastar en sista längtansfull blick bakåt, innan han vänder skotern och gasar. Johnny ser på sin vän.
– Vi kan dra hit i morgon, fast säg inget till morsan. Hon kanske förbjuder oss, det kan vara farligt vet du.
Tobbe skrattar till.
– Jag säger inget jag lovar.

Fortsättning följer.


Författare:

Publicerat

Dela: