På Banken

På Banken

Martin Josefsson kommer in i en mycket speciell, stor banklokal, som är full
av människor i olika åldrar. Hans skoklackar ekar mot det blanka golvet när han går mot en ung kvinna i 20-årsåldern som är på väg ut.
Martin hinner se in i hennes fräscha, unga blå ögon, innan hon nuddar hans högra armbåge under mötet.
” Ojoj”, tänker han, under tiden som han vänder sig efter henne och ser hur de tunna byxorna avslöjar linjen av överdelen på en stringtrosa. ”Man skulle vara i den åldern igen. Inte för att man är någon gammal gubbe, precis, men... ” tänker han när han ser bilden av sig själv då han passerar en spegelvägg. Det är en rätt snygg 31-åring, med tjockt mörkt hår i ostyriga lockar.
Martin, verkar något andfådd.
Han stryker bort några svettpärlor från pannan, och styr snabbt sina steg mot en disk som verkar fri från köande kunder.
Banktjänstemannen, som verkar vara i hans egen ålder, står bakom disken och arbetar med en dator. Han har lossat på sin slips, och knäppt upp översta skjortknappen. Martin tänker: ” Denna kille brukar säkert gå i slitna jeans och T-shirt, och så måste han tränga in sin kropp i denna kostym, bara för att han arbetar på bank, stackare.”
Plötsligt rycker mannen till. Han har inte sett Martin stå framför disken och han ser överraskad, och nästan yrvaken ut.
- Vad kan jag hjälpa Er med, frågar han vänligt.

- Jag skulle vilja göra ett uttag från mitt konto, svarar Martin och
låter fingrarna glida genom håret, och försöker styra det bakåt.

- Jaha …..hur var namnet? Banktjänstemannen börjar skriva på datorns
tangenter, och väntar på svaret.

- Martin Josefsson, 631203-5650….

Tjänstemannen skriver snabbt och effektivt ner uppgifterna, samtidigt som han pratar:
- Underbart väder vi har. Våren är nog det vackraste som finns.
Martin fascineras av mannens förmåga att skriva så fort, och prata samtidigt.
De långa, smala fingrarna tycks nästan sväva över tangentbordet.

- Jaa, svarar han, jag ser verkligen fram emot värrrme och soool nu!
Efter en sån vinter som vi haft, är vi värda detta, tycker jag.


Banktjänstemannen klapprar på, och tittar sedan med rynkad panna mot sin
datorskärm.
-Jaa……hmm……..
Mannen verkar plötsligt ha stelnat till i ansiktet. Han tittar skeptiskt på
skärmen, utforskar varje siffra med ovanlig noggrannhet.
Det blir så underligt tyst.

- Är allt okej? Frågar Martin och drar ett djupt andetag. Jag hade tänkt att ta ut en så där 500.000, denna gången.

- Njaa……det verkar inte finnas mycket kvar på kontot….

- VA?
Martin känner sig plötsligt yr. Han tar ett stadigt tag i diskens rundade
trälist.
- Jag ser här att ni har tagit ut exakt 244.404.000 hittills.

- Ja!…. Och? Hör Martin sig själv säga med ostadig röst, och försöker
kasta en hårslinga bakåt från sitt glödande heta ansikte. Han känner en krypande panikkänsla pressa ihop lungorna, och han kippar efter syret i den stillastående luften i lokalen.
Tjänstemannen samlar krafter och börjar tala med darrande, låg röst, långsamt och allvarligt:
- Enligt uppgifterna i min dator, finns det bara 135 kvar.

- 135!!!???
Martin tror inte sina öron. Han börjar flämta våldsamt.
Hela banklokalen börjar gunga. Martin håller i diskens list, så att knogarna vitnar. Ögonen stirrar som blicken på en galen hund.

- Är det någon som skämtar, eller? Haha.. ha.. ja, du skojar, ja, ha
ha…. Martins stela krampaktiga skratt ekar entonigt då det slår mot väggarna, och får folk att vända sig om och titta frågande på honom.

- Nej, det gör jag dessvärre inte.

- Men, vad FAAAN är detta???? Jag har ju för HELVETE minst
300 miljoner kvar!!! Du har gjort FEL! DUU har gjort FEEEL!!!!
Ett överväldigande illamående får Martin att svälja gång på gång. Hans rödsprängda ögon söker förvirrat efter en papperskorg,
eller något som han skulle kunna springa till och kasta upp.
De ryckiga ögonrörelserna stelnar till för en stund, då han ser den orangefärgade plåtlådan som står bara en meter ifrån honom, vid nästa bankdisk. Detta gör honom något mer samlad.
Han lägger sin överkropp med armarna korslagda framför sig på disken
och väser hest:
- Kolla igen: Martin Josefsson, 63…12…03..-56..-50!!!!!

Banktjänstemannen gör som han blir ombedd, men uppgifterna som lyser honom i ansiktet, med en underlig blå ton, som liksom smittar av sig på hans hud, säger precis samma sak som förut.
- Tyvärr, säger han. Detta är säkra uppgifter. Ingen kan gå in i systemet och
fiffla med siffrorna på något sätt, över huvud taget.
Detta är riktiga uppgifter. Jag beklagar verkligen…

- Detta är inte sant!!! Det kan bara inte vara sant!!! Fattar du?
Men GÖR något, då!

- Ni är inte rökare? Då kan kontot snabbt sjunka. Förklarar
tjänstemannen och börjar knäppa nervöst i sin knallröda bläckpenna.

- Jag har inte tagit ett enda bloss i hela mitt liv! Det MÅSTE vara fel
någonstans!!!



Martins hår har trasslat ihop sig och blivit vått av svett. Kläderna klibbar fast
på hans kropp, så att det känns som om han blivit bunden med blöta rep.
Han hostar till, flåsar ursinnigt.
Människorna runt omkring, börjar se på honom med undrande, oroliga blickar. Han är väl inte en rånare? Kanske en mentalpatient som fått något slags anfall?

- Ni kanske har motionerat mycket? Det tar ju ganska mycket på kontot,
säger tjänstemannen, som även han nu börjar torka sin panna.

- NEJ, NEJ, NEEEJ!!!! Klart att man har sprungit en och annan slinga, men
inte så mycket! Det kan du väl förstå, att man bara inte kan göra slut på så mycket på 31 år!?

FÖR FAAN, jag är ju bara 31 år!!! Jag skulle ju bara en sväng hit och ta ut litet, när jag ändå var i stan….suck….

- Jaa….jag kan inte se någon annan förklaring, än den att ni över
huvudtaget bara har haft 244.404.135 på ert konto. Jag är mycket ledsen.

- Ledsen? Flämt, är DU ledsen? Vad tror du att….. JAG är , då? Ska jag inte få uppleva en sommar till? Jag är inte färdig än….flämt.. med mitt liv!!!
Jag kommer ju att DÖ…… HÄR OCH NU!!!…
Fattar du??? Jag har små barn hemma!!! Jag har familj!!!….

Ett ihåligt tjutande hörs långt nerifrån hans luftrör när han förtvivlat försöker
dra efter andan.
- Måste hem!….måste hem till Lena…flämt…och ungarna!!!

Martin känner snaran av syrebrist snöra åt hans strupe. Ögonen är blodsprängda. Hans läppar börjar skifta i en cyanotiskt blå ton, då han med ett gurglande läte drar sitt 244.404.135:te, och sista….andetag.





SLUT

Skriven av: Kicki Mellryd