På discot 1984 - del 1

Där, i det röda strålkastarljuset står hon. Med blicken halvt ner i golvet och halvt upp, som för att se efter om någon är intresserad av att bjuda upp. I högtalarna sjunger Prince sin Purple Rain. Discjockeyn puffar ut lite rök som luktar svagt av lavendel.

”I never wanted 2 be your weekend lover.
I only wanted 2 be some kind of friend, yeah”

Jag kan inte tro att det är sant. Låten har varat i ett par minuter och ändå är det ingen som har bjudit upp henne. Hon brukar ju alltid vara upptagen. Hon putar med läpparna och bättrar på sin läppglans så att de ser ut som kanderade äpplen. Undrar vilken smak det är – jordgubb, körsbär eller kanske aprikos?

Jag känner försiktigt på mitt hårt sprayade hår och går sakta fram mot henne. Mina händer är fuktiga och halsen torr. Kanske någon annan hinner före. Där, mitt ibland omslingrande, hormonstinna par, står hon – dansgolvets gudinna. Hon har fått syn på mig.

”I only wanted 2 see u underneath the purple rain,
purple rain, purple rain…”

– Ska vi dansa, frågar jag med ett stelt flin i ena mungipan.

Jag låtsas att jag är Harrison Ford, vilket ger mig tillfälligt mod.

– Ja, säger hon och lägger sina armar om min hals.

Jag knäpper mina fingrar om hennes ryggslut som är lite kallt och fuktigt. Jag känner hennes muskler röra sig när vi står där och vaggar fram och tillbaka. Hon lägger sin kind mot min och tar ett stadigare tag med sina armar runt min hals. Jag känner doften av jordgubbe. Men också lukten av spya. Kommer det ifrån henne?

Jag försöker inte tänka på det utan glider upp med mina händer innanför hennes silkiga blus som är vit och nästan genomskinlig. Hon sticker ner sin händer i mina bakfickor. Prince går upp i falcett och låten tonar sakta ut. Hoppas det kommer en tryckare till, hoppas.

”…keep the vampires from your door…”

Yes, Frankie goes to Hollywood med The power of love. Antagligen den bästa tryckare som gjorts. Nu får jag minst fem minuter till med henne.
Plötsligt släpper hon mig och våra kinder är det sista som skiljs åt. Det är som att riva bort ett klistermärke. Hon går snabbt iväg från dansgolvet. Och där står jag som ett övergivet skepp på ett stormigt hav av ensamma själar. Jag ser henne försvinna bort mot garderoben och jag ska just gå efter.

– Tjena, Pelle, fick du nobben?

Det är Micke som ser vad som händer och häller lite salt i mina sår. Han har stått i baren och hängt hela kvällen. Jag har faktiskt aldrig någonsin sett den killen dansa.

– Jag vete fan vad som hände, hon bara stack. Jag tänkte faktiskt gå efter och…
– Nä, skit i det. Det är det inte värt, säger Micke.
– Vaddå menar du? undrar jag och ser henne försvinna ut med sin jacka.
– Bara skit i henne, säger jag, säger Micke och ställer sig i vägen för mig.

Jag vräker mig förbi Micke och springer mot ytterdörren. Utanför står hon på parkeringen och tittar bort mot infarten. Jag hoppar ner för trapporna och landar på den isiga asfalten nedanför. Jag halkar till lite men rätar snabbt upp mig när hon vänder sig om och tittar på mig. Hennes ögon är fyllda av tårar och hennes kinder blänker som silver i månskenet.

En bit bort på parkeringens infart sladdar en bil in och man kan redan höra det monotona dunket från bilstereon. Micke kör ut huvudet genom entrén och viskar högt till mig.

– Ser du nu vad jag menar?
– Vaddå, säger jag medan bilen närmar sig med hög fart.
– Det är ju för fan pettingboxen! Ser du inte det? väser Micke.

Pettingboxen är som den huvudlöse riddaren. En sänkt Volvo 740, silvermetallic med aluminiumfälgar, kjol- och spoilerpaket och röktonade rutor runtom. På framrutan, en dekal med texten ”Have an eargasm”. Inuti, högtalare överallt och en förare som ingen annan kille någonsin har sett. Bara de småtjejer som hela tiden åker med honom.

Hon öppnar framdörren och ut strömmar totalt mörker och en konserthög volym med MAX MIX 3. Hon hoppar in och hinner knappt stänga dörren förrän bilen spinner loss och kör iväg. Det enda som syns efter Volvon är spåren i snön, som efter en kobra. Och i luften, min andedräkt i den kalla januarinatten som bildar puffar av rök där jag står och hackar tänder.

– Kom in nu, hojtar Micke.
– Jag kommer, säger jag och kastar en blick uppåt.

Natthimlen ser precis ut som på skivomslaget till Iron Maidens ”The number of the beast” med månen inhöljd i blåsvarta molnslöjor. Klockan börjar närma sig ett och snart är festen över. Kanske kan man få en sista dans. Kanske inte.

”The power of love, a force from above, cleaning my soul…”

Sista tryckaren är slut. Det skarpa ljuset från lysrören bryter genast förtrollningen på dansgolvet. Det rödrosa skimret och de söta dofterna av Date och Lagerfeldt försvinner. Alla par släpper varandra som på en given signal och sprids som snökristaller för vinden.
Den där lukten av spya igen.

Som zombies i Michael Jacksons ”Thriller” går alla till garderoben och sedan ut på parkeringen för att invänta nattbussarna hem.

Skriven av: Fredric Alqvist