På liv och Död

Liv och död. Två alternativ, ett val.

Jag ligger i min säng och gråter. Livet är ett helvete, och jag vill snart inte förknippas med livet längre. jag funderar över att ta vid där jag slutade för ett halvår sen. Jag vill fortsätta... fortsätta med att avsluta. Undrar varför jag slutade då överhuvetaget? Av vilken anledning? Jag vill inte leva, det har jag aldrig viljat sen jag började fundera över livet och vad det egentligen är. Vad mitt liv är, och vad det innehåller; tomhet. Som om du står på månen och letar efter en vän, eller du står i en ravin och det enda som svarar när du ropar är ekot. Jag står och skriker rakt ut efter hjälp, men det enda jag hör är ett dovt klingande eko. Som om ekot från min röst inte trivs med att behöva återvända till mig.
En tunn platta av kallt stål, med tre hål, varav det mittersta lite avlångt. Dess utseende är inte obekant för mig. Undrar just om man använder rakblad när man syr nuförtiden, eller är de kvar bara för sådana som mig?
Jag håller det i min hand, kallt, tomt, precis som mitt innre. Jag ser på min handled, full av ärr. Fast jag kan fortfarande se de röda, svullna såren som talar till mig;
- Gör det! skär! du vill!
Tänker jag verkligen klart? Min vilja och beslutsamhet har nog aldrig varit så här stark. Jag vet verkligen vad jag vill, det hela är glasklart för mig, allt är helt glasklart.
Tårarna har sedan länge börjat fylla mina ögon. Jag ser upp och undrar för en sekund hur världen kommer se ut utan mig. Jag letar efter nån som skulle bry sig två veckor efter jag gått bort. Jag ser hur allt är som vanligt. Jag bekräftar än en gång för mig själv att jag inte fyller nån som helst funktion i världen. En tår faller ner för min kind och landar i min mungipa.
Jag tittar åter på min handled... jag blundar... och när jag åter öppnar mina ögon finns där ett tjockt rött streck tvärs över min handled. Mitt tomma, sorgsna innre fylls med hat, förakt och ilska och jag skär igen. Känslorna blir bara starkare, och jag känner hur fler tårar faller samtidigt som jag skär mer och mer, djupare och djupare.
Plötsligt känns det som jag vaknar upp. Jag finner att jag slutat skära. Hela min hand, tillsammans med halva underarmen är mer eller mindre täckt med blod. Det går sakta upp för mig att det inte slutar blöda den här gången.
Skar jag för mycket? eller bara tillräckligt?
Var det fel? eller var det rätt?

Skriven av: sårad