På väg hem

Hanna är på väg hem efter en lång kväll ute med tjejerna. Det har varit en riktigt vild kväll och hon har till och med hunnit med en hel del flirtande. Nu är hon trött och längtar efter att få komma hem, göra sig en kopp te, varva ner lite och sedan gå och lägga sig. Hon ler av bara tanken av det varma teet som värmer hennes nu rätt frusna kropp. Hon tänker att hon kanske skulle tagit ett par byxor att dra på sig under promenaden hem. Det är inte särskilt skönt att gå i tunna strumpbyxor i mitten av oktober. Jaja, gjort är gjort, hon får helt enkelt skynda sig hem.
När hon går igenom den mörka stadsparken, som endast är upplyst av några parklampor, ser hon någon som sitter på en bänk ungefär en hundra meter framför henne. Hanna saktar ner lite och tittar sig om efter en annan väg att gå. Men hon hittar ingen, och hon fryser riktigt rejält nu och har ingen lust att gå tillbaka och gå runt parken istället. Så hon fortsätter gå och ökar farten lite.
När hon kommer närmare ser hon att det är en man som sitter på bänken med luvan över huvudet. När Hanna går förbi bänken går hon så långt bort från den som möjligt och går ännu fortare. Hon tittar rakt fram och försöker se så självsäker ut som möjligt, även fast hon känner hur rädslan börjar gräva sig in i magen på henne.
Hon har ju hört och läst om ensamma tjejer som gått genom parker och blivit misshandlade och våldtagna och gud vet vad. Men nu är hon förbi honom så hon pustar ut en aning och känner sig lite bättre till mods. Hon börjar vissla lite för sig själv och tänker på kvällen som varit.
Plötsligt hör hon att det är någon som går bakom henne. Hon slutar vissla för att höra bättre och hon konstaterar att det definitivt går någon bakom henne. Hon vänder på huvudet, utan att sluta gå, och tittar efter personen som hon hörde alldeles nyss bakom henne. Men till hennes förvåning är det ingen där. Hon fortsätter gå och ökar farten lite igen och svär åt sig själv för att valt att gå igenom den här dumma parken.
Nu hör hon fotsteg igen och stannar tvärt och tittar bakom sig men det varken syns eller hörs någonting längre. Hon känner hur rädslan griper tag i henne igen och börjar små springa genom parken och tittar bakåt med jämna mellanrum. Hon förbannar sig igen och frågar sig själv varför hon var tvungen att ta sådana höga klackar. De är ändå hur obekväma som helst och man får bara ont i fötterna av dem.
Med blicken bakåt ser hon inte vart hon springer riktigt och helt plötsligt springer hon in i någon. Hon skriker till av rädsla och rent reflexmässigt slår hon till personen som hon sprungit in i.
”Aj, vad sjutton!” säger personen som hon nu kan höra är en man. Samma man som suttit på bänken längre bort. Hon backar ifrån honom och höjer sin handväska som för att slå till mannen med den.
”Vad är det du vill? Varför följer du efter mig?” Hon kan höra rädslan i sin egen röst bereder sig för att springa. Hon tänker att det kan bli svårt i de här skorna men hon har ingen annan utväg.
”Lugna dig, jag bara såg dig gå förbi förut och jag blev orolig. Tjejer ska inte gå själv om nätterna” Han höjer sina händer för sitt huvud, säkert rädd att få Hannas väska i huvudet. Mannen har tagit ner sin luva nu och hon kan se att han ser ut som en helt vanlig man. Men hon låter sig varken lugnas av hans ord eller hans utseende.
”Men hur kunde du försvinna när jag tittade bakom mig för då? Och hur kom du framför mig helt plötsligt?” nästan skriker jag ut. Rädslan börjar övergå till ilska nu och hon känner hur det börjar koka inom henne.
”Tja jag…alltså…det är svårt att förklara…” han blev helt plötsligt generad och Hannas ilska övergår nu till misstänksamhet. Hon lugnar ner sig lite och sänker handväskan och tittar misstänksamt mot honom.
”Jasså, men varför skulle du bry dig om jag skulle råka illa ut?” frågar hon. Mannen märker att hon sänkt sitt så kallade vapen och han sänker även sina händer och tar ett steg närmare. Hon märker genast det och tar ännu ett steg bakåt.
”Jo, jag är parkvakt här och jag brukar alltid se till så att tjejer, och killar också så klart, klarar sig oskadda. Man vet aldrig vem som kan härja runt här om nätterna.” svarar mannen. Han sträcker sen fram sin hand för att presentera sig.
”Bo heter jag föresten, men du kan kalla mig Bosse” säger han och ler vänligt mot Hanna.
Hanna rätar lite på sig och börjar känna sig lite lugnare, men misstänksamheten försvinner inte riktigt helt. Hon tar hans hand för att skaka den.
”Hanna” säger hon kort.
”Förlåt att jag skrämde upp dig, det var absolut inte min mening. Låt mig följa dig genom parken som gentjänst” säger han med en vänlig ton i rösten.
”Jag antar det” svarar Hanna och börjar gå igen, men håller sig lite på avstånd från den här Bosse. Hon känner fortfarande en obehaglig klump i magen men hon vet inte riktigt varför. Han verkar trevlig och han har ju förklarat sig som parkvakt. Men hur kunde han komma framför henne sådär? Och varför försvann han alltid när hon tittade bakåt? Hennes tankar fortsätter sådär medans Bosse och Hanna går genom parken. Hon säger inte så mycket men Bosse pratar på om allt konstigt folk han stött på i parken och sakta börjar hon slappna av och deltar mer och mer i samtalet. Hon slutar oroa sig och avståndet mellan de krymper allt mer under promenaden. Vid parken slut säger Bosse att han lika gärna kan följa Hanna hem eftersom hans skift slutat och de fortsätter sin promenad.
När de kommer fram till Hannas port stannar de upp.
”Jaa, det är här jag bor” säger hon och pekar upp mot porten.
”Okej, men du får ha en trevlig kväll” säger Bosse. Han tittar på sin armbandsur och skrattar lite. ”Eller snarare morgon, klockan har hunnit bli fyra på morgonen” säger han sen. Hanna skrattar förvånat och säger;
”Jaha, oj då. Tiden går visst fort när man har roligt” Hon ler mot honom och tittar in i hans ögon. Han ler tillbaka.
”Det gör den verkligen” säger han och har kvar hans blick i hennes.
”Jaa, jag ska väl ta mig upp då.” Hon tvekar lite. Ska hon våga ta hans nummer? Bosse, parkvakten som följt henne hem och pratat oavbrutet med henne och verkat jätte intresserad av allt hon hade haft att säga.
”joo, jag tänkte om jag kanske skulle få ditt nummer” fortsätter hon generat och tittar ner på sina fötter. När hon inte får ett svar tittar hon upp mot honom och möter hans blick. Hon blir förvånad för hon ser inte glädje i de, utan mer ledsamt. Nästan som om han blivit deprimerad av att jag frågat honom.
”Jaa alltså, du verkar vara en jätte trevlig tjej…men det går liksom inte för mig. Det går inte att förklara riktigt” säger han tillslut och tittar ledsamt ner i marken.
Hanna känner hur besvikelsen sköljer över henne och hon tittar också ner i marken.
”Jaha, okej, ja men det är okej. Jaa, men jag ska väl ta och gå upp då” hon pratar på för att han inte ska se hur besviken hon blev. Sedan tittar hon upp mot honom och ler.
”Tack för att du följde med mig hem i alla fall” säger jag sen och tar ett steg fram och pussa honom lätt på kinden och går sedan in i trapphuset.

När hon kommer upp i lägenheten tar hon av sig ytterkläderna och går mot fönstret för att titta efter honom när han går iväg. Till hennes förvåning står han mitt ute i gatan och tittar upp mot henne. Konstigt, sa hon verkligen vilken lägenhet som var hennes? Hur kunde han veta det? Hon ler i alla fall mot honom och vinkar lite. Hon kan se att han ler tillbaka och hur hans sedan vänder sig om och går bort på gatan. Hon följer honom med blicken och plötsligt börjar han sakta tyna bort. Hans karaktär liksom försvinner sakta och precis innan han försvunnit helt vänder han blicken mot Hanna och ler. Sen är han borta. Hon står som chockad och stirrar ut ur sitt fönster och frågar sig själv om det där verkligen hände. Hade hon just blivit följd hem av ett spöke? Ja, det verkade som det.

Skriven av: BellaOTH