Pan och Liv om Kärlek part 1

Det är tunga ord som fastnar för att jag låter dom vara kvar, men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har.

Prolog

Pan

Jag förstod inte riktigt hur kontakten med Ella uppstod.
Plötsligt stod hon utanför min dörr, hennes hår droppade av regn.
Hon bad om att få stiga in, för hon hade vandrat omkring i stan utan att veta vart hon var på väg, och plötsligt hade hon sett att det lös i ett lägenhetsfönster.
Mitt lägenhetsfönster.
Jag släppte in henne, och utan att förstå hur eller varför så blev hon plötsligt den enda, efter min bästa vän Envy, som existerade i mitt liv.
Den enda som tog plats, som exploderade i mitt tomma inre.
Det var inte precis så att vi satt uppe och pratade hela nätterna, nej, verkligen inte.
Från första gången våra blickar möttes så visste vi båda att vi skulle hamna i samma säng.
Hennes regnvåta hår hann knappt torka innan jag hade hennes händer var över hela min kropp.
Det bultade i hela mig, den förnuftiga delen av mig slogs av utan förvarning.
Nästa morgon när jag vaknade så var hon försvunnen, men hon hade lämnat en lapp på kylskåpet.
0765386448, call me
/Ella
Jag slet ner lappen från kylskåpet och gjorde en ansats att slänga den, men istället gled den på något mirakulöst sätt ner i min jeansficka.
Jag ringde henne redan samma dag.
Först kände hon knappt igen min röst, men sedan kom hon på vem jag var.
"Flickan i lägenheten, va?", sa hon. "Fantastiskt sex."
Jag rodnade när hon sa det. Det var redan då som hon började vattna mitt ego.
Vi bestämde att vi skulle ses dagen därpå, och på den vägen var det.
En vecka senare var hon officiellt min flickvän.
Jag kunde inte komma underfund med vad det var med Ella som fångade mig, men jag ville att hon skulle vara min.
Och hon var min. Bara min.
Hon ljög en hel del för mig, det visste jag från början. Men det var okej, för VI återstod ändå.

Envy hatade Ella från första stund.
"Hon är med dig för att släcka sin sexuella törst.", sa hon minst en gång om dagen, men jag lyssnade aldrig.
Hon kunde omöjligt veta någonting om Ella, jag tog för givet att hon helt enkelt var sur för att hon fick för lite uppmärksamhet.
Men det blev bara så. Ella blev mitt syre.

Liv

Jag hade nog inte riktigt planerat att hamna i en nybyggd fyra på Andra Långgatan, men det hade väl ingen.
I alla fall inte jag och min storebror Miqe.
Efter våra föräldrars död för tio år sedan hade vi bott hos våran mormor, men nu var hon för gammal och det var dags för moster Amanda att ta vid som förmyndare.
Amandas lägenhet var rätt okej ändå, och våran lilla kusin Alfons spred en hemtrevlig känsla genom rummen.
Det första halvåret på Andra Långgatan gick ändå segt.
Amanda jobbade en hel del, och när hon inte jobbade fick Alfons full uppmärksamhet.
Men så kunde han ju knappt gå än, den lilla krumeluren.
Alfons pappa fanns inte med i bilden längre, han hade lämnat Amanda under graviditeten och stuckit tillbaka till sina sjutton kusiner i Turkiet.
Så Amanda hade fått ta sig an rollen som högt uppsatt chefredaktör plus ensamstående småbarnsmamma, plus att hon hade fått mig och Miqe på halsen.
Eftersom att Amanda var så upptagen försökte jag ty mig till min storebror en del och han var väl en trygghet, men nästan all hans tid gick åt till rockbandet.
Så jag satsade allt på mina konstnärsstudier på Alec Miller-gymnasiet där jag nu gick mitt fjärde och sista år.
Konsten var min tillflykt, jag tecknade hela nätterna och skrev dikter tills mina händer krampade.
Och när vinterns mörker äntligen gjorde plats för vårsolens glitter, började jag jobba i en tebutik med café i Haga efter skolan och på helger.
Jag bara älskade det där stället, dofterna gav mig inspiration till konsten och dikterna.
Så även om varken Amanda eller Miqe hade speciellt mycket tid för mig, så klarade jag mig ganska bra.
Och så hade jag ju min bästa och närmaste vän Müsli.
Alltså, han var ju döpt till Marcus egentligen, men kallades Müsli efter sin favvomat.
Müsli hade funnits vid min sida sen vi lekt med tennsoldater hos samma dagmamma för femton år sen.
Han var som en andra bror för mig, och kanske för Miqe också.

"Lyssnar du på mig, Liv?", sa Amanda och gav mig en orolig blick.
Jag slet blicken från mitt skolarbete och såg förvirrat på henne.
Jag hade inte hört ett ord, Alfons skrek och grät mot hennes axel och fick en att vilja hålla för öronen snarare än att lyssna.
"Jag vill bara inte att du ska överanstränga dig", fortsatte Amanda. "Är du säker på att du har tid med jobbet? Och sover du ordentligt?"
"Mandy, du måste helt enkelt lita på att jag klarar mig", sa jag lugnt.
"Ja ja, du gör väl det", sa Amanda och såg kärleksfullt på mig. "Du är så duktig, Liv. Men snälla du, varför pluggar du en fredagskväll?"
"Jaså, tycker du att jag ska ut och roa mig istället?", skrattade jag och slog ihop engelskboken.
"Jag tycker att du ska ta det lugnt", sa Amanda och vaggade Alfons fram och tillbaka i sin famn.
"Jag är lugn", sa jag. "Tack för att du bryr dig om mig."
Jag reste mig från bordet och gick in på mitt rum.
Tori Amos stirrade på mig från planschen på väggen och jag tänkte att jag kanske faktiskt skulle gå ut och roa mig.
Greta's kändes lockande och antagligen skulle Nike vara där.
Jag drog av mig mina svarta mysbyxor och öppnade garderoben.
Jag bytte till nätstrumpbyxor, svart och- grårandiga benvärmare och en ganska kort, svart klänning.
Då fläckte Miqe upp min dörr och studerade mig.
"Ska du ut, syrran?", sa han och log.
"Jag hade tänkt det", sa jag och trängde mig förbi honom in i badrummet.
"Får jag och Ville hänga med, eller ska du på homoklubb?".
"Jag tänkte gå till Greta's", sa jag och började toupera håret.
"Okej, men släpa inte hem en massa flator bara!"
"Varför skulle jag göra det? Vad tror du egentligen, att jag har en massa gang bangs i vardagsrummet?"
"Man vet aldrig med dig, Liv", sa Miqe och log mot min spegelbild.

Klockan började närma sig tio och mina lackstövlar klick-klackade fram genom stan.
Jag fick stå i kö en stund utanför klubben och sedan fick jag visa leg som vanligt.
För jag såg knappt ut som tjugo, eller jag var nog ett gränsfall.
Hon satt i baren.
Jag såg henne direkt, hon gick inte att missa.
Hon var så sexig.
"Nike.", sa jag och satte mig bredvid henne.
"Åh, Liv.", sa hon och granskade mig uppifrån och ner. "Jag har faktiskt saknat dig."
"Har du?"
"Kom du hit för att träffa mig?"
"Kanske."
"Kan vi inte sticka härifrån i så fall?", sa Nike. "Jag pallar inte värmen och mörkret."
"Är det ljusare ute då?"
"Vi kan gå längs vattnet och bara... Jag vet inte... Andas", sa Nike.
"Okej", log jag. "Vi kan andas."

Jag skulle nog aldrig kunna sätta fingret på Nike.
Hon var full av överraskningar, oförutsägbarhetens drottning.
Müsli gillade inte Nike.
Han tyckte att hon utnyttjade mig.
Men jag såg det inte så, jag gillade våran grej - helt utan förpliktelser.
Och all den här spänningen gav mig en kick, men egentligen sökte jag väl kanske efter något djupare.
Någon man kunde lita på.
Första gången jag träffade Nike var på Pridefestivalen förra sommaren.
Av en slump hade vi hamnat bredvid varandra under en liten konsert och inte kunnat slita blicken ifrån varandra.
Hon var väldigt iögonfallande, Nike.
Hon var snygg, men inte på ett vackert sätt, hon var som sagt mer sexig.
Med sina långa platinablonda flätor med svarta slingor, urringade tröjor och getingmidja föll hon nog dom flesta i smaken.
Men ändå var det jag som hamnade på hennes hotellrum natten efter Pride.
När det sedan visade sig att vi båda bodde i Göteborg, stämde vi träff på Greta's två veckor senare.
Men hon ville absolut inte att vi skulle byta nummer, och det var nog där spänningen kom in, att jag inte riktigt kunde få kontroll över Nike.
Nu hade vi känt varandra i drygt sex månader, men jag visste fortfarande nästan ingenting om henne.
Men vad kunde man egentligen förvänta sig?
Våran relation var väl mest bara sexuell, eller endast sexuell.
Och vi ville nog heller inte ha ut något mer av varandra, vi kände väl inget behov av det.

Tori Amos' From Choir Girl Hotel, miljontals levande ljus och Nike i min säng.
Digitalklockan i fönstret visade 02:14 och vi hade väl varit hemma någon timma.
Jag satt på golvet med ritblock och kolpenna och försökte samla inspiration, men det gick inte.
Jag hade målat av Nike många gånger, men dom senaste månaderna hade teckningar mist sitt djup.
Jag visste inte varför, kanske hade jag sett Nike utifrån alla vinklar man kunde se henne.
Började jag tappa intresset för denna sexiga varelse?
"Liv, lilla Liv", sa Nike och drog i sina bh-band. "Du är en konstnär, det vet hela världen. Kan du inte bara komma hit och låta mig ta på dig?"
"Vänta lite", sa jag och fick plötsligt en idé. "Ta av dig bhn!"
Jag reste mig upp, gick fram till bokhyllan och tog ner min systemkamera. Nike gjorde som jag sa.
"Åh, så du ska leka fotograf", sa hon och log.
"Vi gör en fotoserie istället", sa jag och ställde in kameran på low key och självutlösare x50.
Jag placerade kameran på sängbordet och studerade Nike där hon låg och väntade på mig.
"Kära Liv, kom nu", sa Nike och drog i mina nätstrumpbyxor.
Och jag lät henne vinna såklart.
Eller, jag lät min sexuella lust vinna över mitt tvivel.
För jag hade verkligen börjat fundera.
Var det här verkligen vad jag ville?

Pan 16-17/4-2010

Små, mjuka trampdynor mot min kind, morrhår som kittlar min bara överkropp.
Bredvid mig i sängen sträcker Edgar ut sin slanka kattkropp och spinner mjukt.
"Åh, Edgar. Ditt lilla kattkräk."
Han ger mig ett misstänksamt ögonkast och jag kliar honom ömt under hakan.
"Jag skojade bara."
Jag sparkar av mig täcket och ser avundsjukt på Edgar som jag vet kommer ligga kvar i min säng hela dagen.
"Du har tur, Edgar. Ni katter har det bra."
Han blinkar mot mig som svar.
En sista puss på hans mjuka kattnos innan jag stiger upp.
Trägolvet är iskallt mot mina nakna fötter.
Jag önskar nästan själv att jag hade egna trampdynor att tassa fram på.
"Kan jag få låna dina?", frågar jag Edgar, men han har somnat om.
Jag kastar en strumpa på Edgar, och går sedan fram till garderoben.
Den är liten, jag får inte plats med någon större i min lilla lägenhet.
Dessvärre är den fullproppad med kläder, och när jag slår upp dörren rasar ett klädberg ner över mig och jag begravs under stickade tröjor, strumpor och benvärmare.
"Jävlar.", mumlar jag och föser undan kläderna. "Jag behöver verkligen rensa min garderob."
Ur klädhögen plockar jag fram ett par svarta snickarbyxor, raggsockar, en mörkgrön t-shirt och pappas gamla tjocktröja.
Den är så stor att den når mig till knäna.
Man kan inte direkt säga att jag ser ut som en artonåring, eftersom jag är ganska kort med extremt små fötter.
Det är ganska så irriterande att man inte kan vattna sina fötter för att få dom att växa. Det skulle underlätta.
Suckandes studerar jag mig själv i helfigursspegeln på väggen.
Mitt chockröda, långa hår faller i naturliga lockar över mina axlar, det sträcker sig enda ner till mina höfter.
Jag samlar ihop det och flätar samman det till två lösa flätor.
Under tiden börjar min mobil vibrera och underbara Kristian Anttila låter sin själs språk uppfylla mitt sovrum.
Jag släpper kajalpennan som jag har i handen och plockar upp telefonen.
Ellabejb<3 står det på displayen.
"Hej, det är Pan."
"Darling, hej, det är jag!"
Jag himlar med ögonen. Jag borde väl ändå känna igen min egen flickväns röst vid det här laget.
"Jag hör det.", svarar jag och försöker låta uppåt och glad.
"Kan jag komma över? Jag saknar dig verkligen. Du är yummi."
Ella. Hon är inte riktigt som alla andra. Jag tror inte att hon älskar mig på riktigt. Ärligt talat känns det mest som om hon utnyttjar min kropp.
"Visst. Kom över du. Vill du ha kaffe när du kommer?"
"Nej. Jag vill bara ha dig."
Hon lägger på och jag suckar djupt.
Hur desperat är man inte ändå när man är tillsammans med någon som bara vill ha en för ens kropp?
Varför är jag tillsammans med Ella när hon bara använder mig som sexpartner?
Jag vet faktiskt inte.
Det är sjukt och jag hatar mig själv för det, men jag vågar inte lämna Ella. Jag är så rädd för att vara ensam.

Det tar knappt en kvart för Ella att ta spårvagnen hem till mig.
Hon ringer på och jag hinner knappt öppna dörren innan jag har henne över mig.
Hennes läppar är överallt på min kropp, och ivrigt sparkar hon igen dörren och drar med mig in i vardagsrummet.
Hon puttar ner mig på madrassen på golvet som ska föreställa säng, och hon smeker mig på magen och längs låren.
Det pirrar lite i min mage, för trots allt så älskar jag sexet med Ella. Hon är erfaren och har världens mjukaste läppar.
Det faktum att hon utnyttjar mig glömmer jag alltid bort när jag ligger där med henne över mig.
"Du har dom vackraste brösten jag någonsin sett, och jag har sett många.", mumlar Ella med läpparna mot min nakna hud.
Jag suger åt mig hennes ord som en tvättsvamp. Oavsett hur falsk hon är, så kan jag inte säga annat än att hon är expert på att vattna mitt ego.
"Du ljuger väl inte för mig, Ella?"
"Aldrig!", flämtar hon och den naiva delen av mig tror henne, litar på varje ord hon yttrar med de där mjuka läpparna.
Hennes långa naglar rispar mina lår när hon drar av mig snickarbyxorna och trosorna.
Dom åkte visst av lika fort som dom kom på.
Jag suckar av upphetsning när hon ritar cirklar med sin tunga runt min navel, ivrigt drar jag av hennes gråa, tunna linne.
Den följande timmen glömmer jag precis allt som jag ogillar hos Ella.

"Har du många cigg?" frågar Ella mig och ler flörtigt mot mig.
"Ööh..", svarar jag.
"Har du det, eller?"
Jag ser mig omkring efter mitt ciggpaket.
13 stycken kvar.
"Okej, du kan få en."
Jag kastar över en Lucky Strike till henne och hon tänder den med en min av tillfredställelse.
"Vi har det väl bra? Du är ju så snygg att man skulle kunna knulla dig dygnet runt. Fyfan, vore inte det jävligt nice?"
Jag höjer skeptiskt, och lite äcklat, på ögonbrynen.
"Ööh, jo..visst.", svarar jag utan entusiasm.

Ella i ett nötskal.
Lite info om Ella:
Hon är relativt lång, väldigt smal, men med ganska så stora bröst.
Hennes hår är svart och kortklippt, och det spretar åt alla håll.
Hennes namn stavas som E-L-L-A men uttalas som E-J-J-A, som i Spanien ni vet, och det är hon alltid väldigt mån om att påminna folk om.
Ella har vart med nästan varenda tjej i stan. Ja, de lesbiska alltså. Ändå vägrar jag inse att jag bara är ännu en av hennes erövringar.
Typ.."Hej jag heter Pan Elvira Milian Månsdottir, och jag är ensam, dum och patetisk. Jag ligger med Ella för att min naiva hjärna vill tro att hon älskar mig.".
Tanken får mina kinder att rodna av skam.
Hur kan jag vara så äcklig att jag säljer min kropp för något jag vill tro är kärlek?
Hon är inte ens särskilt snygg, och hon är definitivt ingen älskvärd person.
Sex är det enda hon vill ha, och sex är det enda hon någonsin kommer att få.

När Ella fått sin dagliga dos av sex klär hon på sig, ger mig en hastig kyss på munnen och försvinner ut i vårnatten.
Jag ser inte ens efter längre när hon går, har slutat följa henne med blicken genom fönstret tills hon försvinner runt ett hörn.
Jag saknar henne inte när hon har gått.
Kanske borde jag göra slut, skrika att hon får hitta någon annan jävla slampa att ha sex med.
Men nej..då kommer ensamheten ikapp mig.
Jag har bara Ella, hon är den enda i mitt liv.
Ella hjärta Pan, Pan hjärta Ella.

Snö, slask, snö och slask.
Tråkigt och grått.
Världen utanför fönstret är målad i gråskala.
Röken från min cigarett urskiljer sig knappt då den har samma färg som himlen.
Ibland går tiden alldeles för fort, ibland går den för sakta.
Idag är en dag då det känns som om den knappt går alls.
Varför ringer inte Envy mig?
Säger ens bästa vän att hon ska ringa så borde hon faktiskt göra det.
Jag fimpar min sjunde cigarett på en timme och hoppar ner från fönsterkarmen.
Stänger fönstret för att stänga ute kylan, drar ner rullgardinen.
Det kan ändå inte bli gråare inomhus än det redan är.
Jag ser mig omkring, och trots att min "säng" bara är en madrass på golvet så ser den ovanligt inbjudande ut.
Innan jag kryper ner under täcket sätter jag på en skiva med Tori Amos.
Jag hinner knappt slumra in innan min mobil ringer.
"Det är bäst att det är du, Envy.", muttrar jag och svarar. "Hallå?"
"Hej. Förlåt för att jag inte ringt. Jag var tvungen att..um..du vet..äsch."
"Eh?"
"Du känner mig.", kvittrar Envy i luren. "Skulle vi fika eller?"
"Du skulle ringt för två timmar sedan."
"Surpuppa. Antingen hänkar du..eller så drar jag själv och kollar in snyggingen i kassan."
"Du kollar in honom oavsett om jag är med eller inte.", säger jag och tvingas dra på smilbanden en aning.
"Jag ser så löjlig ut om jag flörtar själv.", gnäller hon. "Snälla, snällaaa Pan. Följ med!"
"Bjuder du på kaffe?"
"Tar du reda på snyggingens nummer?"
"Det här är under all min värdighet, men okej."
"Deal."
Vi bestämmer att vi ska ses en halvtimme senare vid Järntorget och lägger på.
Efter att jag har lagt på rotar jag fram ett par tjocka, mörkbruna strumpbyxor och en stor, stickad svartgrårandig tröja.
Över mitt smårufsiga hår placerar jag en mysmjuk mössa.
Efter en snabb, men noggrann sminkning plockar jag ihop några nödvändiga grejer, så som plånbok och mobil, och drar på mig mina kängor.
Det är precis så att jag hinner med spårvagnen, men efter en viss möda kommer jag till sist fram till Järntorget.
Jag kan se Envy redan på långt håll.
Hennes blåa hår och färgglada kläder är inte direkt något man går miste om.
Jag och Envy har alltid varit något av ett föremål för andras blickar när vi umgåtts in public.
När hon ser mig kommer hon fram och omfamnar mig lätt.
"Hej, din smurf", säger jag och studerar henne. "Du har inte sparat på sminket idag heller ser jag."
"Håll käften, okej okej?"
Utifrån sett skulle man nog kunna tycka att jag och Envy är överdrivet elaka mot varandra, men det handlar bara om att vi älskar att munhuggas, och ingen av oss tar illa upp.
"Om jag är en smurf så är du lätt en skogsmulle.", biter Envy tillbaka.
"Jag tycker bara om naturliga färger.", svarar jag och ser menande på hennes uppseendeväckande klädsel, frisyr och hårfärg.
Hon skakar på huvudet och krokar arm med mig.
Bestämt drar hon med mig över gatan och styr stegen mot sitt favoritkaffeställe i Haga.
På vägen kan jag inte låta bli att lägga märke till en söt liten teaffär som jag aldrig uppmärksammat förut.
Jag stannar och drar Envy i armen.
"Envy..kan vi inte gå in där?"
"Te..? Pan, snälla..te?"
Hon rynkar på näsan och höjer menande på ögonbrynen.
Hennes panna får en lustig liten rynka och jag tvingas hålla mig för skratt.
"Ja, Envy. Det är väl inget fel på te?"
"Jag vill ha kaffe och snygging.", muttrar hon.
Jag ser bort mot teaffären igen, och får syn på en svarthårig, kort tjej som är upptagen med att torka av några utebord.
"Jag lovar att dom har kaffe också..", säger jag, lite förtrollad av tjejen jag nyss sett. "Och jag kan lova dig att det finns snyggingar därinne."
"Det här är en engångsgrej, Pan. A once in a life time-grej."
"Fjolla."
Motvilligt följer hon med mig in, och jag blir definitivt positivt överraskad.
Det är litet och mysigt, med tända ljus och små runda bord utspridda i den lilla lokalen.
"Här var ju skitmysigt ju.", utbrister jag fascinerat.
"Prata för dig själv, skogsmulle."
Jag knuffar till henne lite löst och hon räcker ut tungan åt mig.
Envy har faktiskt lite småtur, för i kassan står det en ganska så söt kille och sorterar teburkar.
"Jag beställer.", säger hon och ler mot mig, hennes blick är fäst på något bakom min axel. "Sätt dig du så länge."
"Vaniljte till mig, tack."
"Ja ja.", svarar hon, uppenbarligen någon annanstans i tankarna. Antagligen hos killen i kassan. Typiskt Envy.
Hon kommer tillbaka till mig efter drygt en kvart, och hon ler stort.
"Jag fick hans nummer.", flinar hon och slår sig ner på stolen mittemot mig.
"Så jävla typiskt dig, Envy. Är du en häxa eller något? För så många killar som du lyckas fånga så måste det vara något..ehrm..övernaturligt."
"I alla fall så sa han att någon tjej eller något skulle komma ut med grejerna snart."
Efter en stund ser jag något som får det att brännas lite extra någonstans i magtrakten.
Den lilla, mörkhåriga tjejen är på väg mot oss med en bricka i händerna.
Hon kommer fram till vårt bord och ställer ner den.
Hon nickar kort mot mig och Envy.
Jag ler mot henne och hon ler snett tillbaka.
Hjälp, vad hon är söt!
Jag får lite dåligt samvete. Jag borde inte sitta och spana in andra när jag har Ella.
Äsch, jag får titta hur mycket jag vill.
Och det gör jag också. En hel del.
Jag lägger märke till hennes namnbricka, LIV står det på den med stora bokstäver.
Liv..jag smakar på namnet. Det rullar fint på tungan.
Och jag tänker, att det kanske är precis vad jag behöver.
Ett nytt liv.

Vi fikar ganska länge, Envy och jag, nästan två timmar.
Trots att vi är väldigt olika som människor så har vi alltid mycket att prata om.
Dagens centrala huvudämne är förhållandet mellan mig och Ella, och om hur pissed off Envy är på henne.
För första gången erkänner jag för Envy hur trött och osäker jag är på Ella.
Jag lägger märke till att Liv ser bort mot oss flera gånger under de två timmar som vi sitter där.
Hon har de finaste isblå ögon jag någonsin sett.
När hon ser att jag sneglar tillbaka på henne så ler hon sitt sneda leende igen.
Jag blir abrupt avbruten i mina tankar av Envy som sitter och viftar med en servett framför mitt ansikte.
Hon daskar till mig på näsan flera gånger med den och ser faktiskt riktigt upprörd ut.
"Hallå?! Lyssnar du på mig, eller?"
"Ja, egentligen så gör jag det..", svarar jag drömskt.
"Hmpf, säkert."
Jag försöker att le oskyldigt mot henne, men det blir nog mest en lustig grimas.
"Ska vi gå eller? Jag tror inte vi kommer få ut något mer av det här samtalet. Du är ju helt borta."
"Måste vi..?", frågar jag, lite sorgset.
"Japp. Kom nu, din dagdrömmare."
På vägen ut ställer sig Liv i vägen för oss.
"Ursäkta, jag tänkte bara att, ah, det spelar ett jävligt bra band på Greta's ikväll. Jag tänkte att ni kanske skulle vara intresserade."
"Är inte det den där homoklubben?", frågar Envy skeptiskt.
"Öh, jo. Men jag tänkte att ni kanske skulle gilla det..Ja, bandet alltså!"
"Kanske det.", säger jag. "Vi får se."
"Jag kommer att vara där.", ler Liv och försvinner in bakom disken.
"Har jag fel nu, eller stötte hon på dig?", frågar Envy när vi kommer utanför dörren.
Jag rycker på axlarna, men kan inte låta bli att småle.

Min spegelbild ser retsamt tillbaka på mig.
Den ser missnöjd och skeptisk ut.
Det är inte meningen att jag ska gå ut på klubb, nej, jag ser bara dum ut.
Jag känner mig som en uppstoppad korv i den tajta, röda klänningen som jag tryckt ner mig själv i.
Jag ringer Envy som genast svarar.
"Pan, din fjant. Vad vill du? Ska du ut?"
"Inte på långa vägar. Jag kan inte gå ut, jag ser ut som en jävla mupp!"
"Jag tycker om Kermit i mupparna faktiskt.", svarar Envy lättsamt. "Ser du ut som honom?"
"Snarare som Miss Piggy.", säger jag nedstämd.
"Tror jag inte på. Ska Ella med?"
"Jag ska ju inte gå, säger jag ju."
"Så fan heller! Du ska dit. Om du inte går säger jag upp kontakten med dig. Så det så, Kermit darling."
Jag skrattar. Ibland så älskar jag verkligen Envy och hennes sätt att vara, trots våra olikheter.
"Okej, jag går"
"Bra, då ringer jag imorgon och kollar hur det gick. Bye bye baby."
Hon klickar mig och jag lägger ifrån mig mobilen.
Klänningen ser fortfarande lika dum ut på mig, men jag är gladare och bryr mig inte lika mycket.
Till klänningen drar jag på mig ett par tunna, svarta strumpbyxor, och låter håret falla fritt över axlarna.
"Okej, Pan.", säger jag till spegelbilden. "Du är snygg, hör du det?"
Liar, liar, skriker spegelbilden tillbaka, men jag vänder ryggen åt den och går mot ytterdörren.
Jag ska möta Ella om en halvtimme utanför Greta's och har ganska bråttom.
Tyvärr så fastnar jag vid skohyllan.
No way att jag tar på mig klackskor, aldrig i livet.
Det får bli mina gamla, gula Converse som jag knappt använder, men som känns aningen mer passande än mina klumpiga kängor.
Ofrivilligt klar tar jag på mig jackan och beger mig mot spårvagnarna.
Jag är tio minuter tidig, men Ella är redan där.
Hon fångar upp mig i sin famn och kysser mig länge och djupt.
Men det pirrar inte längre i mig när våra läppar möts.
Jag känner djupt inombords att Ella snart är ett avslutat kapitel i mitt liv.
"Åh, Pan, snygga, snygga Pan. Äntligen är du här, lika sexig som alltid."
"Ja, här är jag. Och där är du."
Ellas komplimanger känns bara meningslösa och dom rinner av mig som vatten mot en regnkappa.
"Vi går in.", säger Ella och tar min hand i sin.
"Jag lovar, jag kommer få visa leg. Jag ser ut som en fjortonåring.", muttrar jag surt.
"En jävligt het fjortonåring i sådana fall."
Jag ryser. Hon är bara för mycket.
Mycket riktigt får jag visa leg, och det är knappt så jag blir insläppt ändå.
Ser jag verkligen så ung ut?
"Dom trodde nog att du hade falskleg.", skrattar Ella.
Jag låter bli att svara på hennes påstående. Det fattar jag ju själv.
Ella drar med mig in i trängseln och bort mot baren.
Hon ger plötsligt ifrån sig ett förtjust rop och vinkar åt någon vid bardisken.
En platinablond tjej med flätor vinkar tillbaka.
"Det är Nike.", säger Ella. "Jag bara måste hälsa."
Jag stirrar surt efter henne men får plötsligt syn på någon bredvid Nike.
Flickan från teaffären.
Liv.

Liv 17-18/4-2010

Müsli ser skeptiskt på mig och får riktigt kämpa för att hålla sig för skratt.
Jag har precis berättat om den söta tjejen jag träffat på jobbet tidigare på dagen, och hur jag bara inte kunnat låta bli att stämma träff med henne.
Eller nästan stämma träff.
Men det räcker i alla fall för att få Müsli att nästan vilja vika sig av skratt.
"Åh, du är så söt, Liv. Det finns ingen annan som skulle våga gå på så första gången man träffar någon."
"Håll käften", säger jag och blänger på honom. "Jag råkade göra bort mig också. Fick det att låta som att hon och hennes kompis kanske skulle vara jätteintresserade av att gå på homoklubb..."
Nu kan inte Müsli hålla masken längre, utan lägger sig raklång på golvet och tjuter av skratt.
Vilken tur att jag känner min vän så väl, annars hade jag kanske tagit illa upp, men jag vet ju att Müsli inte menar något elakt.
"Jaha, men ska du inte träffa Nike där då?"
"Vi har inte bestämt något, som vanligt", säger jag och tänker tillbaka på förra helgens sexlekar i Nikes lägenhet.
"Men du, jag kom på! Jag och Sammy kan ju hänga med!"
"Ja, det kan ni göra. Vänta, dejtar ni fortfarande?"
Müsli ser på mig några sekunder innan han öppnar munnen.
"Alltså, han har väl inte riktigt bestämt sig för om han tänder på killar eller inte. Men ja, vi ses fortfarande."
"Vad kul!", säger jag och hoppar upp och ner. "Jag älskar när man är ute ett helt gäng sådär."
"Men då ska du baka chokladmuffins till mig", säger Müsli och ler finurligt.
"Imorgon. Nu måste jag hem och bosätta mig framför spegeln några timmar."

Klockan i baren visar tio över nio och Greta's är fullt med folk.
Jag känner mig definitivt inte med i samtalet där jag står med Nike, Müsli och den nästan två meter långa Sammy.
Jag väntar spänt på den rödhåriga tjejen och kan nästan inte slita blicken från ingången.
Tillslut kommer hon.
Men inte med den blåhåriga tjej hon hade fikat med, utan en kortklippt tjej med nästan ovanligt stora bröst som jag känner igen.
Och det verkar som att hon känner Nike, så jag har väl sett dom tillsammans någon gång.
"Ella!", tjoar Nike och viftar med sitt halvfulla ölglas.
Ejja, vad fan är det för jävla namn?
Dom tränger sig fram till oss, och då får den rödhåriga syn på mig.
Hon rodnar lite, men jag lägger märke till att hon håller Ella i handen.
Nike slänger sig om halsen på Ella och ger henne en puss på munnen.
Typiskt Nike, tänker jag. Säkert typiskt för den där storbystade bruden också.
Eller just det, handen.
Handen som fortfarande vilar i Ellas och som tillhör den rödhåriga sötnosen som jag bestämt skulle ha hit ikväll.
Skiter Nike fullständigt i att Ella och den rödhåriga kanske är ihop?
Eller är pussar på munnen bara en hälsningsgrej mellan dom båda?
Jag vet inte varför jag tänker så illa om Ella, men det kan bero på att hon står där och skrattar och minns med Nike samtidigt som hon bestämt ska hålla den rödhåriga i handen.
"Jag kom ändå. Pan heter jag."
En otroligt len röst.
Plötsligt står hon bara där, precis framför mig.
Hon har släppt Ellas hand och är nu mer fri och självständig.
Och fruktansvärt söt.
"Pan?", säger jag och höjer ögonbrynen. "Peter Pan?"
"Om du vill, så", säger Pan och ler.
Hon rodnar igen, och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska tolka hennes rodnad.
"Pan Elvira Milian Månsdottir, för att vara exakt. Det är isländskt."
"Fan, vad coolt!", hörs plötsligt Müslis röst.
Var fan kom han ifrån?
Jag hade nästan glömt honom där i tumultet.
Pan-tumultet, tänker jag och målar upp en teckning och en dikt i huvudet.
Alla hälsar på varandra, och vi står där en stund och småpratar och Pan och Ella beställer varsitt glas vin.
Sen drar vi oss bort mot scenen och fem över halv tio drar det lokala Willy And The Band igång och fyller kvällen med alternativ rock.
Pan är så otroligt snygg där hon studsar runt och sjunger med i låtarna.
Hennes chockröda hår lyser upp hela klubben och jag kollar nog mer på henne än på Willy uppe på scenen, stackarn.
Men Pan..!
Hon är nästan mer iögonfallande än Nike, och Nike är som sagt väldigt iögonfallande.
Var håller hon hus, förresten?
Jag ser mig omkring och hittar Nike i armarna på Ella en bit bort i folkmassan.
Och inte bara i armarna på, utan även med läpparna mot hennes.
Jag blir lite förvirrad, tar tag i Pan och skriker i hennes öra.
"Hallå, din brud typ hånglar med Nike!"
"So what? Jag bryr mig inte, du är ju här!"
Hon ger mig en hastig puss på kinden och dansar in mig i en musikglädje jag inte känt på mycket, mycket länge.

Teckningarna täcker nästan hela mitt golv, men så är det inte så stort heller.
Jag har satt ord, färg och former på Pan-tumultet med endast en röd krita.
Jag tar upp mitt senaste alster och håller papperet en bit ifrån mig.
Ett vimmel av folk, en tydlig gestalt mitt i.
Och nere i kanten har jag skrivit VI ÄR DOM SOM FÖRLORAR MEN JUBLAR ÄNDÅ. VAD SER JAG NÄR JAG SER PÅ DIG, KOMMER JAG NÅGONSIN ATT FÖRSTÅ?
Plötsligt vibrerar mobilen som ligger på sängen.
Ett sms från Peter Pan.
”Sover du? Eller hatar du mig om jag föreslår nattligt möte vid Brunnsparken? Typ nu?”
Jag ler när jag läser det.
Skickar iväg ett snabbt svar och frågar vad hon gör i Brunnsparken klockan fyra på natten.
Pans svar kommer samma minut.
”Väntar på dig.”
Jag drar på mig en lång, randig tröja och en svart kofta, blåser ut mina stearinljus och lämnar Andra Långgatan.
Spårvagnen är nästan tom.
Jag fryser lite, men blir varm så fort jag tänker på en viss rödhårig sötnos.
Hon går omkring mellan träden och gör ljud i gruset med sina skor när jag hoppar av spårvagnen en kvart senare.
Jag nästan springer fram till henne och tar henne i min famn.
"Liv", säger hon och ler med det vackra ansiktet.
"Schh, Peter Pan", säger jag, blundar och kysser henne.
Fem sekunder känns som flera timmar och jag vill aldrig någonsin förlora kontakten med hennes mjuka läppar.
Men kyssen tar slut och våra blickar möts.
"Du ser trött ut", säger Pan. "Jag väckte dig väl inte?"
"Nej, jag har tecknat ända sen jag kom hem", säger jag och känner mig ganska stolt.
"Vad har du tecknat?"
"Vill du verkligen veta det?"
"Mer än gärna", svarar Pan.
Jag tänker efter en stund.
Hur förklarar man flera miljontals känslor som man omöjligen kan få kontroll över?
Det finns knappt ord, och inga lätta förklaringar.
"Kan jag inte få visa dig istället?"


Pan 19-20/4-2010

Ellas röst i telefonluren ger mig rysningar av obehag.
"Försöker du säga att du lämnar mig?", frågar Ella förvånat.
"Ja."
"Du kan inte göra så."
"Jag är en fri själ. Jag gör precis som jag vill. Vi är slut."
"Men vi har det bra? Sexet, Pan! Sexet! Det är fantastiskt!"
Jag morrar i luren.
"Jag är inte din jävla knulldocka. Dra åt helvete."
Förbannad slänger jag på luren i örat på henne.
Fri, äntligen fri.
Telefonen börjar ringa igen, men jag ignorerar den och plockar fram min gitarr.
I huvudet har jag miljontals av texter, men jag lyckas inte få ner en enda av dom på papper.
Dom är för stora, för mäktiga, skulle aldrig få plats.
Jag saknar Liv så att det vibrerar i hela mig.
Jag vet inte riktigt vart vi står, jag och Liv, men jag vet att det här är början på något nytt, slutet på något gammalt.
I mitt huvud spelas nattens händelser upp gång på gång.
Livs teckningar, dom täckte hela golvet!
Hon tycker väl om mig? Eller?
Jag får en plötslig impuls att ringa Envy, så jag slår hennes nummer och väntar på att hon ska svara.
Segproppen tar god tid på sig, men lyfter till slut på luren.
"God morgon, Pan."
"God morgon? Klockan är halv fem på eftermiddagen, Envy."
"Ingen sover när jag är vaken. Och när jag vaknar så är det morgon. Och jag vaknade nyss. Faktum är att du väckte mig."
"Herregud.", mumlar jag. "Vad gjorde du igår egentligen?"
"Såg på film med killen från teaffären."
"Jag antar att du inte såg så mycket av den?"
"Hehe, inte direkt."
"Vill du inte veta hur jag hade det igår?"
"Berätta allt. Jag vill veta alla, och då menar jag alla, smaskiga detaljer."
Jag berättar i princip allt för henne, men utelämnar kyssen.
Envy lyssnar intresserat och hummar lite vid passande tillfällen.
"Är du kär?", frågar hon efter ett tag.
"Är du galen? Jag har nyss träffat henne."
"Men i sådana fall måste ju hon vara värsta freaket som har rummet fullt med teckningar på dig."
Jag blir irriterad när hon säger så.
"Hon är inget freak. Hon är jättevacker och mysig. Det är du som är störd."
"Alltid dessa ömma ord, Pan. Jag älskar dig med."
Jag vet att hon ler där hon sitter vid telefonen på andra sidan stan.
"När ska ni ses igen då?", frågar Envy.
"Så snart som möjligt, hoppas jag.", blir mitt svar.

Rastlös och full av saknad går jag i cirklar runt, runt i lägenheten.
Lars Winnerbäcks senaste skiva Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar mig Igen är det enda som hjälper mig att stå ut med tristessen.
Den och mina cigaretter.
Längsta stunden utan en cigarett i handen på över nio timmar är tjugo minuter då jag tog en dusch tidigare på dagen.
Den digitala klockan på fönsterblocket visar 18.32 och jag funderar på att bjuda över Liv innan jag imploderar av saknad.
”Liv, vackra Liv. Kan du inte komma hem till mig ikväll? Jag saknar dig. Redan.”
Jag trycker på sänd och får strax därefter en leveransrapport.
Hon svarar snabbt.
”Jag är på jobbet men slutar halv åtta. Jag kan ta med mig lite te härifrån och komma hem till dig vid nio?”
Det pirrar i magen på mig när jag smsar tillbaka att det blir perfekt och att jag längtar.
Glatt ser jag mig omkring men när jag inser hur ostädat det är så sjunker min glädje en aning.
Jaha, då har jag åtminstone något att göra fram till nio.
Jag städar och städar och dansar till Lars Winnerbäck.
Klockan är exakt 20.24 när jag är klar med städningen.
Ganska stressad hoppar jag in i duschen och tvättar av mig dammet, för det var inte lite damm i lägenheten direkt.
Nyduschad och fräsch tar jag på mig ett par trosor, bh, gråa raggsockor och en knälång tjocktröja.
Lite hud har aldrig skadat, så jag skiter i byxor.
Jag känner mig avslappnad med Liv och kan inte se varför det skulle bli obekvämt för någon av oss att jag går byxlös.
Jag hinner precis dra på mig tröjan innan det ringer på dörren.
Jag snubblar ut i hallen och tar av säkerhetskedjan.
Med blodet i huvudet och pirr i magen öppnar jag dörren, och där står hon.
Hon är vackrare än någonsin förut i sina svarta stuprörsjeans, sin gråa tröja och skinnjacka.
Hennes isblå ögon glittrar i ljuset från trapphuset.
"Hej.", säger Liv ömt.
Orden stockar sig i halsen på mig.
Hon är så vacker att det känns som att bli påkörd av en långtradare.
"F-förlåt", stammar jag. "Men du är så vacker."
Liv lägger armarna om min hals och ser mig i ögonen.
"Får jag komma in?"
Jag nickar och hon kliver in i hallen.
Hon hänger av sig jackan och följer med mig in i vardagsrummet.
"Det är inte mycket till lägenhet..", säger jag lite besvärat.
"Den är fin. Precis som du."
Jag rodnar intensivt.
"Jag har med mig te, precis som jag sa.", säger Liv. "Det blev Lyckliga stunder, blir det bra? Ja, det heter så alltså."
Vad som helst skulle vart perfekt, bara du följer med på köpet, säger jag nästan.
"Det blir bra.", säger jag istället.
Medan Liv slår sig ner i soffan och gör sig bekväm sätter jag på tevatten.
Under tiden som det kokar upp tar jag fram skorpor och smör.
Inte mycket att skryta med, kanske, men det är..eh..tanken som räknas.
När teet är klart ställer jag allt på en bricka och bär in det till Liv.
Hon sitter kvar i soffan, och hon blundar, rör lite på kroppen i takt till musiken.
"Winnerbäck.", säger hon, fortfarande med slutna ögon.
"Ja, Winnerbäck."
Liv öppnar ögonen och ser på mig.
"Vill du veta en sak?"
"Absolut."
Hon berättar om ett skolarbete hon gjort för något år sedan.
Hur hon tecknat en bild för varje textrad i Winnerbäcklåten Du Hade Tid.
Jag blir fascinerad och grymt imponerad.
"Det är ju sjukt bra.", säger jag uppspelt.
"Jag fick högsta betyg.", säger Liv, men på ett väldigt ödmjukt sätt.
Vi dricker kopp efter kopp med te och pratar tills gryningen nalkas.
Jag är nu så trött att mina ögonlock hotar med att falla ihop.
"Vi borde verkligen sova nu.", gäspar Liv.
"Ska du sova här?"
"Dum fråga. Jag hade inte planerat det, men det blev visst så ändå."
Hon ler lite.
"Tack gode gud för att jag har lång sovmorgon imorn. Börjar inte förrän halv ett."
"Lyckos dig.", mumlar jag trött. "Jag börjar tio. Men jag skolkar nog första lektionen."
"En sista fråga innan vi somnar?"
"Visst."
"Vilken skola går du på?"
"Musik på Schillerska."
"Coolt."
Vi är övertrötta och börjar fnissa lite.
"Dags för sängen!", skrattar jag och drar upp henne ur soffan.
Hon gör inte direkt motstånd när jag drar ned henne på madrassen.
Jag låter henne ligga innerst, och hon sparkar av sig jeansen. Tröjan behåller hon på.
Precis när jag tror att hon somnat så vänder hon sig om och ser på mig.
Hennes ansikte är så nära att jag kan känna hennes andedräkt.
Plötsligt möter hennes läppar mina i en öm kyss, och en färgexplosion fortplantar sig genom min kropp och får mina händer att börja skaka lätt.
Kyssen är kort men himmelsk.
"Godnatt, Peter Pan."

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk