Pan och Liv om Kärlek part 8

Envy 4/10-2010
Det är mitt på förmiddagen när Miqe ringer på min dörr.
Nervöst går jag och öppnar.
Han lyser upp när han ser mig och gör en ansats att krama mig, men jag går åt sidan, gör en inbjudande gest med handen.
”Kom in”, säger jag och darrar lite på rösten.
Det glada försvinner från hans ansikte.
”Envy?”, säger han frågande när jag stänger dörren om honom.
”Vi måste prata”, säger jag och har extremt nära till tårarna.
Han slår sig ner på sängen och jag sätter mig bredvid honom, men ser till att det är i alla fall en halvmeter emellan oss.
Jag klarar inte av att sitta för nära honom just nu, jag är rädd för att jag ska fega ur om jag kan känna lukten av hans rakvatten slå emot mig, den trygga Miqe-lukten.
”Vad är det frågan om?”, säger Miqe med tjock röst. ”Snälla Envy, vad är fel?”
Jag tar några djupa andetag, försöker samla tankarna.
”Du vet hur mycket jag älskar dig, va?”, börjar jag. ”Verkligen jättemycket, för du är den finaste killen i världen. Men du förtjänar något bättre, Miqe, för jag kan inte vara din på det sättet som du vill ha mig längre..”
Han ser chockad ut, hans bröstkorg höjer och sänker sig i en rasande fart.
”Vad me-menar du?”, stammar han.
”Jag är kär i någon annan, och har egentligen alltid varit det..”
”Pan..”, viskar han.
”Ja, Miqe..Pan.”
Hans axlar börjar skaka våldsamt och han slår händerna för ansiktet.
”Gör du slut med mig?”, frågar han utan att se upp på mig.
”Jag tror det”, svarar jag och känner hur tårarna börjar rinna ned för mina osminkade kinder.
”Herregud”, mumlar han ner i knät. ”Det kan inte vara sant. Snälla, säg att det inte är sant.”
Han ser upp och hans ögon är blanka av tårar.
”Åh, Miqe, jag kan inte säga det”, hulkar jag och börjar gråta på riktigt. ”Om du visste hur mycket jag önskar att det inte vore sant! Men det är såhär det är..alla mina förhållanden har varit dömda att misslyckas, för egentligen är det meningen att jag ska vara med Pan..”
”Har du ljugit för mig hela tiden?”, frågar han och hans ögon är så mörka, så fientliga, så förtvivlade.
”Herregud, nej! Jag trodde verkligen att det skulle funka, för jag är verkligen kär i dig! Men det räcker inte alltid..se bara på Pan och Liv. Dom älskar varandra mer än livet, men kan fortfarande inte leva med varandra. Jag skulle hata mig själv om jag inte tog den här chansen med Pan, även om jag hatar mig själv nu för att jag sårar dig.”
”Barnet då?”, frågar han tyst.
”Jag vill inte förlora dig helt”, snyftar jag. ”Det här barnet..det är ditt också, och du får vara med så länge du vill Miqe, enda tills slutet..”
”Jag tror inte jag kan det, Envy. Jag vet inte just nu. Jag måste bort ett tag. Och jag vill inte att du kontaktar mig. Jag måste tänka. Jag kommer tillbaka, men till dess..tills dess måste du låta mig vara.”
Jag nickar och drar Miqe tätt intill mig, borrar ner ansiktet i hans axel.
”Förlåt, älskade. Hata mig inte, hata inte Pan.”
”Det skulle jag aldrig kunna göra. Vi hörs när vi hörs Envy. Hejdå.”
Han ställer sig upp och går snabbt fram till dörren, försvinner ut genom den.
När han gått faller jag ner i ett djupt hål av förtvivlan, av avsky inför mig själv.
Hur kunde jag med att såra någon så skör som Miqe?
Jag kan bara hoppas att han klarar sig, att Liv och bandet kan ge honom styrka.
Jag vet att han är stark i själen, att han kan hålla sig själv uppe.
Det lär bli svårt, nästan outhärdligt, men jag litar på Miqe.
Litar på att han ska överleva det här också och komma tillbaka till mig som en starkare människa.

Pan, som varit i lägenheten och matat Edgar och hämtat lite grejer, skyndar sig hem när jag smsar.
När hon kommer inrusandes genom dörren kryper jag upp i hennes famn och brister i gråt.
”Jag har gjort slut med Miqe”, hulkar jag. ”Och nu hoppas jag verkligen att du väljer mig, Pan, annars vet jag inte vad jag ska göra..”
”Det är väl klart jag gör!”, utbrister hon och stryker mig över ryggen. ”Jag har ju äntligen fått dig!”
Jag kysser henne och det är en våt kyss för tårarna rinner fortfarande ner för mina kinder, men nu mest av glädje.
”Jag släpper dig aldrig nu”, viskar jag, fortfarande med läpparna pressade mot hennes.
”Jag tror verkligen att det blivit rätt nu.”, svarar hon och smeker min mage.
Det tror verkligen jag också, och inom mig växer den där nyförälskade upphetsningen jag känt varje dag det senaste.
”Jag vill ha dig, och jag vill ha dig nu.”, säger jag och drar lite i hennes jeans.
”Inte mig emot”, svarar hon och leder mig bort till sängen.
Vi ramlar ihop på madrassen och hon kysser mig passionerat.
Hårt trycker hon sig mot mig och för upp ett knä mellan mina lår, pressar det mot mig, retar mig.
Det pulserar inom mig, upphetsningen växer och tar över mig.
Jag stönar lågt och lägger handen under hennes bak, försöker komma så nära som det bara går.
Hon stoppar in handen innanför min tröja och smeker mina nakna bröst, får det att flimra framför mina ögon.
Jag kan inte hålla mig borta, och hon trycker sig hårt mot min hand när jag lirkar mig innanför hennes jeans och rör vid henne utanpå trosorna.
”Snälla, kom in i mig”, stönar hon och jag knäpper upp hennes byxor, drar ner dom till knäna.
Hon flämtar till när min hand letar sig innanför hennes trosor.
Hennes nyrakade underliv är lent och varmt under mina utforskande fingrar, och det är lätt att komma in i henne för hon är våt av upphetsning.
”Herregud”, mumlar hon när jag försiktigt för mina fingrar in och ut ur henne, triggar henne.
”Envy, jag kommer snart, du måste sluta..”
Jag tar bort min hand och lägger den på hennes mage.
”Jag blir galen”, flämtar hon. ”Du driver mig till vansinnets rand och jag vill aldrig att det ska ta slut.”
”Det kommer inte ta slut”, lovar jag och hon drar av mig min t-shirt.
”Du är den finaste jag vet. Och har du sett Envy, din mage..”
Jag ser ner på mig själv, lägger märke till den lilla, nästan minimala, kullen som är det tydligaste tecknet på att jag faktiskt är med barn.
”Det är vackert tycker jag”, säger Pan och kysser min mage, mina höfter.
Det pirrar till i mitt mellangärde, min kropp längtar så innerligt efter Pans beröring.
”Rör vid mig”, ber jag. ”Jag blir galen annars.”
Jag har inga byxor på mig, eftersom jag precis vaknade innan Miqe kom, så det är inte mycket kläder som behöver åka av innan jag är helt naken.
”Titta på dig, Envy, har du sett något så vackert förut?”
En lång stund sitter hon bara där och studerar min kropp, fingrar lite på mitt lår.
Jag kvider till när hon sveper över insidan av det med fingertopparna.
”Vill du ha mig?”, frågar hon.
”Mer än allt annat!”, flämtar jag och hon kysser sig nerför min nakna kropp, lämnar inte en centimeter av den orörd.
När jag kommer är det i en känslostorm av lycka, tillfredställelse och fullkomlig njutning.
Jag slutar andas för en stund, och rummet börjar snurra runt för mig.
”Pan, det där var..obeskrivligt. Kom hit.”
Hon kommer upp till mig och vi kysser varandra länge och hårt.
Under tiden återgår jag till att tillfredsställa henne, och när hon också kommit ligger vi båda där och andas tungt av utmattning.
”Jag är så kär i dig att jag snart går i bitar”, säger Pan och kurar ihop sig i min famn.
Jag smeker hennes nakna rygg och viskar att jag känner precis likadant för henne.
Trots att det är mitt på dagen somnar vi sådär, tätt intill varandra, hjärta mot hjärta.

Miqe 4-5/10 - 2010

Ville gestikulerar vilt framför mitt ansikte, men jag lägger knappt märke till det.
Även om jag märker att han är orolig för mig så får han gärna vara det nu faktiskt.
Jag har redan förklarat så mycket som får plats i hans hjärna och kan inte göra mycket mer.
Det enda jag vill just nu är att låtsas som om ingenting har hänt.
Vi kan väl bara låtsas, om så endast för någon sekund, att jag aldrig träffade Envy och att hon inte just i detta nu bär på vårt barn?
Men jag får väl acceptera att det är en fullkomlig omöjlighet, för det har ju faktiskt hänt.
Och det blir ju inte lättare när Ville och dom andra killarna i bandet hela tiden upprepar ”öh, Miqe, shit, ska du bli farsa!?” och beter sig som om det är världens hippaste nyhet.
För det är det verkligen inte, just nu känns det bara hemskt och tragiskt och det enda jag vill är att stänga in mig någonstans och skära sönder hela min kropp.
Blodbegäret river så fullständigt i mig, jag kan inte sitta still, paniken bara rusar.
Jonathan sitter i bortre hörnet av Villes lilla vardagsrum och klinkar melodiskt på en stålsträngad, akustisk gitarr.
Plötsligt får jag en idé, jag behöver verkligen komma bort ett tag, och minns någonting killarna sa sist gång vi repade.
”Hörni”, säger jag högt för att överrösta sorlet. ”Kan vi inte försöka haka på den där Sverigeturnén som Young Music For Young People anordnar?”
”Just det ja, Ville”, gormar Anton. ”Sa inte du att du hade snackat med Claes?”
Ville håller på att sätta en klunk öl i halsen när Anton dunkar honom i ryggen och han måste hosta flera gånger innan han kan svara.
”Jo, vi är tydligen redan anmälda eftersom att han tycker att vi är så jävla grymma. Så allt vi behöver göra är att sätta ihop några låtar till en spelordning och sedan är vi klara, dom bjuder på resor och hotell och mat och allt!”
Jag tänker över alltihop, det hade ju verkligen varit helt perfekt.
Då kan jag dränka mig själv i musiken och behöver inte sätta min fot i Göteborg på ett bra tag.
”När startar turnén, då?”, frågar jag och öppnar en ölburk.
”Redan nästa måndag, alltså om ungefär en vecka”, svarar Ville. ”Första spelningen är här i Göteborg och nästa stopp är Karlstad, tror jag.”
”Precis, det stämmer!”, säger Sebbe som sitter och kollar igenom några papper. ”Shit, vi är inte tillbaka förrän den nittonde december, då får man fixa ledigt från jobbet och hoppas på semesterersättning!”
Vi börjar garva åt honom och en strimma av hopp, en fantastisk musikglädje, börjar sprida sig inuti mig.
Jag ringer till Amanda redan samma kväll och berättar.
”Åh, vad underbart! Nu blir jag verkligen stolt över dig, Miqe!”
”Ja, det känns riktigt stort. Jag är taggad!”
”Men hur kommer du klara att vara ifrån Envy så länge då?”
Det knyter sig i magen på mig, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Amanda tycker verkligen om Envy och har gett oss vårt fulla stöd när det gäller barnet.
Det smärtar mig att jag är tvungen att göra henne besviken nu.
”Amanda, vi har gjort slut.”
”Vad menar du? Ni också? Först Liv och Pan och nu...”
”Envy och Pan kom på att dom alltid har varit kära i varandra, så nu är dom tillsammans...”
Min röst låter grötig och pressad när jag pratar, jag känner hur ångesten börjar stiga i mig igen.
”Åh, men herregud... Mina kära, små systerbarn...”, säger Amanda och låter alldeles förtvivlad.
Febrilt börjar jag se mig om efter potentiella självskadeföremål där jag ligger ensam i soffan i Villes nedsläckta vardagsrum.
Jag vill avsluta samtalet nu, bara skära mig och aldrig någonsin sluta.
”Hur går det med Liv, egentligen? Bor hon fortfarande hos Pans syster?”
”Ja, det gör hon, men vi får lägga på nu”, säger jag stressat. ”Vi hörs i morgon.”
Sedan trycker jag på röd lur innan hon hunnit säga ett ord till.
Jag hatar att behandla min moster på det här orättvisa sättet, men min självdestruktiva del har helt tagit över mig.
Jag kan inte riktigt ta ansvar för mina handlingar eftersom att det inte riktigt är jag som styr.
Det är liksom inte riktigt jag som rusar upp ur soffan och bestämt stegar in i det lilla badrummet.
Det är inte heller riktigt jag som letar fram Villes oöppnade paket med rakblad och fläker upp det så att flera, sylvassa blad sprids över klinkergolvet.
Däremot är det jag som någonstans där långt inne får lite dåligt samvete över att dom här bladen skulle användas till Villes rakhyvel och nu kommer att användas till något helt annat.
Ångesten står mig ända upp i halsen när jag plockar upp ett rakblad, pressar det mot vänster underarm så hårt jag bara förmår och drar till.
Dom nästkommande minuterarna är ett fullständigt töcken och det gråblå klinkergolvet fläckas av blod.
Jag sluter mina ögon, framför mig ser jag Envy stå med ett nyfött spädbarn i famnen.
Hon räcker fram det mot mig, jag kan inte riktigt tyda hennes blick.
”Ska vi döda henne nu? Precis så som vi dödade vår kärlek, ska vi döda dess avomma?”
Hela jag börjar skaka, jag slår upp ögonen igen och ser Ville sitta på huk framför mig med ett förtvivlat uttryck som jag aldrig sett i hans ansikte förut.
Först då blir jag medveten om att jag skriker och att han försöker hålla för min mun.
”För i helvete, Miqe, du kommer att väcka grannarna!”
Frustrerat försöker han få stopp på blodflödet från mina otaliga öppna sår på vänsterarmen samtidigt som han torkar golvet med en bunt papper.
Jag vänder blicken upp i taken, tystnar, men bryter snart ut i ett panikfyllt känsloskri och kniper ihop ögonen.
”Håll käften”, säger Ville bestämt. ”Vi ska fixa det här, okej? Du behöver inte hålla på såhär, det finns andra sätt, Miqe!”
”Jag vet ju att det gör det”, kvider jag. ”Men varför är alla andra sätt så jävla osynliga?”
Vi går inte och lägger oss igen på hela natten.
Egentligen ska vi båda upp och jobba i morgon, men det känns helt enkelt mer rätt att sitta i soffan och klinka på varsin gitarr än att sova.
Jag kommer på där, mitt i allt gitarrklink, att jag kanske inte har värdesatt Villes vänskap tillräckligt.
Vi har känt varandra och spelat i bandet i över fem år och visst, vi har umgåtts som bästa polare hela tiden, men vi brukar inte direkt vända oss till varandra och prata om känslor och problem.
Det har väl hänt några gånger att vi liksom pratat igenom saker som hänt oss, men då har det varit på ett sådant där grabbigt och ganska känslokallt sätt.
Fast det är ju inte alls sådan jag är egentligen.
Ville å andra sidan är väl ganska mycket åt det hållet, men i natt får jag se en helt ny sida av honom.
När han äntligen hade fått stopp på mitt blodflöde och lagt om såren så gott han kunde med plåster och gasbinda, gav han mig en väldigt djup blick för att vara Ville och sa att jag är hans bästa vän och att han vill göra allt han kan för mig.

Pan 9/10-2010
Alessas röst i telefonen är trygg och varm.
”Ska jag komma förbi?”, frågar hon och låter orolig.
I min hand glimmar ett alldeles nytt rakblad och på golvet runtomkring mig har det samlats flera pölar av klarrött blod.
”Ja, det är nog bäst, jag tror jag behöver hjälp..”, säger jag och hör själv hur svag jag låter.
”Jag kommer direkt, gör inget dumt!”
Lite sent för det, tänker jag sorgset, men jag säger ingenting om det.
”Vi ses snart” svarar jag och lägger på.
Blodet forsar fortfarande från dom nyskurna, breda såren på mina handleder.
Jag känner mig lite yr, men bara jag inte blundar så..
Innan det ringer på dörren hinner jag sätta rakbladet mot huden och dra hårt ytterligare sju gånger.
När jag ställer mig upp för att öppna snurrar det till i mitt huvud, men jag lyckas ta mig fram till dörren och släppa in Alessa.
Hon flämtar till när hon ser mig.
”Åh, Pan, nej..nej, nej, nej..”
”Förlåt”, säger jag och känner mig som den hemskaste människan i världen.
”Tänk inte på det”, svarar Alessa och plötsligt faller jag ihop i hennes armar.
”Handdukar, Pan, var har ni handdukar?”
”Badrummet”, mumlar jag. ”Ta den blåa, inte den vita..”
Hon försvinner iväg men kommer strax tillbaka med min handduk och en näve papper.
Ur bakfickan på jeansen plockar hon fram kompresser, gasbinda, kirurgtejp och en flaska sårtvätt.
Försiktigt baddar hon alla mina sår och lägger om dom.
Det tar en liten stund, och hon ser alldeles slut ut när hon är klar.
”Sådär, nu..ser det lite bättre ut”, konstaterar hon och slänger pappret i papperskorgen. ”Pan, du får inte göra såhär, det kunde verkligen slutat illa.”
”Jag vet det”, säger jag och sätter mig i soffan. ”Egentligen. Kan du snälla hämta tre Stesolid och ett litet glas vodka till mig?”
”Ska du verkligen blanda dom två?”
”Ja, jag känner lite för det, faktiskt. Oroa dig inte, det kommer inte bli som sist gång, jag lovar. Det här är en rimlig dos, till skillnad från då.”
Hon gör som jag säger och tar ett glas till sig själv också.
Jag sväljer ner dom tre vita tabletterna med den rena vodkan och grimaserar lite.
”Starkt”, säger jag. ”Men effektivt.”
”Vet Envy om hur mycket du skadar dig själv?”
”Snälla Alessa, vi ser varandra nakna varje dag. Hon är inte blind.”
”Hur kan hon tillåta det?”
”Det tror du väl ändå inte att hon gör?”, säger jag och halsar resten av vodkan i glaset. ”Hon är bara oförmögen att hindra mig. Hon kan inte passa mig jämt.”
”Nej, visst..”, säger hon och ser bekymrad ut. ”Du måste sluta, för din skull, och Envys skull. Hur länge tror du hon klarar av att se dig sådan här?”
Det börjar dunka i mitt huvud, jag håller på att få huvudvärk.
”Inte så länge till, skulle jag tro. Jag ska sluta. Jag ska bara få ur mig det allra värsta först.”
Hon suckar, men det är ingen elak suck, bara en uppgiven sådan.
”Jag bryr mig bara om dig, det vet du.”, säger hon och dricker lite ur sitt glas.
Jag reser mig upp och hämtar resten av den halvtomma flaskan med vodka.
Vi fyller på våra glas och jag plockar fram en kortlek.
Envy kommer inte hem ännu på ett tag, så vi sitter där och spelar Ölspelet tills kortleken gått runt flera gånger och flaskan är tom.
Vi är båda rätt kraftigt berusade, och jag ganska hög, när Envy kommer indansandes genom ytterdörren.
”Hej!”, säger hon och hänger av sig sin skinnjacka.
Jag rusar upp från stolen och kastar mig i hennes famn, och hon kramar mig hårt och länge.
Det är motvilligt som jag släpper taget om min älskade Envy.
”Jag har saknat dig!”, säger hon och går bort till köket. ”Jag blir alldeles sjuk av att vara borta bara några timmar från dig.”
”Jag har saknat dig också, men som tur var hade jag Alessa.”
Det är först då som Envy faktiskt inser att Alessa är där.
”Hej Alessa!”, säger hon glatt. ”Vilken trevlig överraskning.”
Så faller hennes blick på den tomma flaskan på bordet.
”Här har vi druckit, ser jag.”
Men hon låter inte arg, snarare road.
”Tja..det bara blev så”, fnissar Alessa.
”Jag tänker låtsas att det är en tom vattenflaska som står på bordet, annars kommer jag bli alldeles för frustrerad.”
Jag går fram till henne och kysser hennes mjuka läppar, övertygad om att dom fortfarande har en eftersmak av hallonsoda och vodka.
”Du smakar gott”, säger hon och bekräftar mina misstankar.
Alessa börjar fnissa ännu mer, och det låter så roligt att jag också börjar skratta.
”Ni är knäppa.”, säger Envy och sätter på kaffe. ”Alldeles koko!”
”Men du är en mupp, så det går jämt ut”, svarar jag.
Hon ler, men sliter plötsligt tag i min arm, ser ledsen ut.
”Igen?”, frågar hon tyst.
Jag skäms som en hund där jag står med armarna inlindade i gasbinda.
”Förlåt, älskling..”
Hon drar mig mot sig och tar mitt ansikte mellan sina svala händer.
”Pan, det här måste få ett slut. Jag går inte med på att se dig tyna bort nu, aldrig någonsin. Och jag tror att vi måste prata, för en gång skull.”
Ordet prata skrämmer mig, det är så mycket lättare att hålla borta känslorna om man inte sätter ord på dom.
”Sätt dig ner”, fortsätter hon, och jag slår mig ner på stolen bredvid Alessa, som lägger armen om mig.
”Vi måste prata om Liv. Vi måste rensa luften, du kan inte bära på alla känslor själv.”
”Jag vill inte prata om henne”, kvider jag.
”Nej, vi vet det”, säger Alessa. ”Men det är nog viktigt att du gör det.”
”Men det gör så ont! Vad finns det att säga liksom? Ni vet ju redan allt!”
Jag kan se Envy och Alessa utbyta blickar, men jag förstår ändå inte vad det är dom vill att jag ska prata om.
”Vad vill ni höra mig säga? Att jag är jättedeprimerad och hatar mig själv ibland? Japp, där sa jag det! Nu sa jag det..”
Jag kan känna hur hela jag sjunker ihop när jag erkänner det inför dom, inför mig själv.
”Jag vet ju att det inte skulle funka med Liv i längden, men det suger att det skulle ta slut såhär..det ska inte sluta i misär, jag ville aldrig det..”
”Det var faktiskt inte ditt fel att det tog slut sådär, Pan.”
”Jag vet ju det! Och därför är jag arg på Liv, men jag vill inte vara det, för jag älskar henne för fan fortfarande..”
Envy ser lite besvärad ut.
”Men du vet att jag älskar dig mer och att det är dig jag vill vara med”, inflikar jag.
”Jag vet, älskling. Oroa dig inte. Det är okej, prata på.”
”Jag saknar allt vi delade, jag saknar första gången jag såg henne..hur bra vi passade ihop i början. Jag saknar hennes otaliga teckningar, hur hon verkligen såg mig. Jag saknar att få spela gitarr för henne, saknar hur vi kunde hitta tillbaka till varandra gång på gång. Men jag borde förstått redan från början när det trasslade till sig första gången att hon inte var redo att älska på rätt sätt..även om jag vet att hon älskar mig jättemycket.”
Minnena sköljer över mig som en tidvattensvåg och jag vill verkligen inte känna.
”Snälla, kan vi släppa det här nu? Jag vill verkligen inte mer..Kan vi inte bara sätta på en film och umgås? Helst vill jag bara krypa ner emellan er och kramas och känna mig älskad.”
Envy ser kärlekfullt på mig, och Alessa kramar min axel.
”Självklart”, säger dom i mun på varandra, och jag vill skratta åt dom, men kan inte riktigt med att göra det.
Vi sätter igång Natural Born Killers och tränger ihop oss i tvåsitssoffan, trots att det finns en med tre platser, bara för att jag ska kunna vara nära dom båda.
Envy lägger armen om mig, och Alessa tar min hand.
”Vi älskar dig”, säger Envy.
”Jättemycket, mest i världen.”, fyller Alessa i.
Jag lyckas le, för deras ord når mig enda in i själen.

Liv 10-11/10-2010

Dagen före Miqe ska åka i väg på sin turné träffas vi och Müsli på ett café och tar en fika tillsammans.
Det är första gång på evigheter som jag träffar dom båda två på samma gång, och första gången på säkert en vecka som jag visar mig ute på stan.
Så fort jag får syn på Miqes nyuppskurna arm, drar jag åt mig den och kysser såren ömt.
Jag blir inte direkt förvånad, med tanke på allt som har hänt med Envy och även med mig.
Men jag ger honom ändå en orolig blick, kommer han verkligen att klara sig igenom det här?
Müsli sitter bredvid mig och håller armen om mina axlar, jag kryper upp i hans famn och tar några klunkar av mitt varma te.
”Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta”, säger jag och ser på min bror som sitter där på andra sidan bordet och ser alldeles nerdeppad ut. ”Självklart är jag jätteglad över att ni ska åka på turné, men det känns lite som att du flyr...”
”Och det är kanske precis det jag behöver, Liv.”
Müsli håller med honom och jag blir nästan arg på dom båda.
”Vad fan ska det bli av mig när du försvinner, då? Du ska ju vara borta i flera månader...”
”Jag litar på dig, syrran, du kommer att klara dig bra. Du har ju Müsli, eller hur?”
”I vått och torrt”, bekräftar han och kramar om mig hårt.
Jag gör vad dom säger och försöker glädjas åt det, men det är svårt.
Under vilka andra omständigheter som helst hade jag inte haft några problem att låta Miqe åka, men just nu behöver jag honom så fruktansvärt mycket.
Och det är så oerhört svårt att säga hej då till både honom och Müsli när vi har suttit där och fikat i nästan tre timmar och cafeét ska stänga.
Jag slår armarna om min älskade storebror och han kramar hårt tillbaka.
”Det är ingen fara, Liv. Jag kommer alltid att älska dig och finnas vid din sida.”
”När du säger sådär låter det som att du ska försvinna för alltid...”
Han bara skrattar åt mig, pussar mig på pannan och lovar att höra av sig snart.
Det är snart en vecka sedan jag drack någonting nu, men med rädslan för att Miqe aldrig ska komma tillbaka till mig, släntrar jag nästan som på rutin in på Systemet och roffar åt mig två stora flaskor vodka.
Tjejen i kassan verkar känna igen mig alldeles för väl, ser lite misstänksamt på mig och ber om legitimation.
Med en ganska irriterad suck slänger jag upp mitt leg på disken och skyndar sedan ut på gatan.
När jag står och väntar på spårvagnen, ringer min telefon och det är Alessa.
”Var är du, Liv? Det börjar bli sent.”
Hon låter både hård och orolig på rösten, men min irritation bara stiger.
”Kollar du mig nu igen?”
”Det skulle jag inte kalla det, men jag bryr mig verkligen om dig. Du vet ju det?”
Jo, det vet jag mycket väl.
Åh, jag blir nästan alldeles knäsvag när jag står där i busskuren med systemetpåsen i handen.
Vissa delar av mig vill vara arg på henne och andra delar vill bara vika mig för henne direkt och göra precis som hon önskar bara just för att hon önskar det.
”När kommer du hem?”, frågar hon mig och jag kan höra Alina i bakgrunden.
”Jag är på väg, lugna ner dig lite... Vi ses snart”, säger jag och avslutar samtalet.
När jag kommer upp i lägenheten bara några minuter senare är det Alessa som kastar sig om halsen på mig först.
Jag blir lite förvånad men det känns riktigt skönt att få en trygg Alessakram.
Men när hon släpper mig och får syn på påsen jag har i handen får hon en väldigt smal min i ansiktet.
”Miqe sticker i morgon, som du vet”, säger jag ursäktande och sparkar av mig skorna.
”Jo, jag vet det”, säger hon, ser lite mildare ut.
Jag skäms nästan lite inför Alessa eftersom att jag vet att hon vill mig så väl.
Men samtidigt kan jag inte riktigt ta hänsyn till hennes önskedrömmar om att jag ska bli något slags nykterist.
Eller okej, det kanske var att ta i lite, men ändå.
”Kan vi inte dela lite, då?”, frågar hon och tar påsen ur min hand.
”Självklart”, svarar jag och tycker faktiskt att det låter som en helt underbar idé.
Vi går in i köket och tar ner varsitt glas ur köksskåpet och plockar fram slödryck ur kylskåpet.
När vi står där vid bordet och blandar vodka med alkoholfri päroncider kommer Alina in i köket och kramar om mig bakom mig, kysser min hals.
”Tänkte ni supa utan mig?”, frågar hon och låtsas missnöjd.
”Nej, du får också ta om du vill ha”, säger jag snabbt och nästlar mig diskret ur hennes grepp.
”Det är okej, ni kan supa hur mycket ni vill för jag ska sova hos min mamma i natt.”
Jag ser lite frågande på henne och tar en klunk ur mitt glas.
”Ja, ni förstår... Alessa vet redan, att ungefär en natt i månaden sover jag hos mamma för att hon vill upprätthålla vår relation”, förklarar Alina. ”Det är ungefär det enda kravet för att hon ska betala lägenheten åt mig, så det kan jag faktiskt gå med på.”
Alessa fnissar till lite.
Jag säger att om jag hade fått chansen att träffa min mamma en gång i månaden hade jag sett fram emot den dagen resten av tiden, varpå Alessa säger att hon inte hade känt riktigt likadant.
Men efter det jag förstått på Pan så var deras föräldrar riktiga freaks rent ut sagt så det kanske inte är så konstigt att Alessa känner så.
Men hur vi än känner så försvinner Alina en dryg kvart senare när hon har gett mig säkert tusen kyssar och kramat Alessa några gånger.
Jag är ganska glad att bli av med henne, hon har tömt mig på nästan all min sexlust gentemot henne och jag känner mig numera näst intill äcklad när våra läppar möts.
Och så står jag och Alessa ensamma där i vardagsrummet och bara ser på varandra en lång stund.
Jag undrar verkligen vad hon tänker på egentligen.
Hennes blick är väldigt svår att tolka, hennes ögon verkar svepa över hela min kropp men samtidigt är hon lite tillbakadragen.
Drickan i våra glas tar slut och vi går till köket för att fylla på.
Alessas hand stöter emot min när hon fyller sitt glas med cider och våra blickar möts.
Sådana här blickar har vi aldrig någonsin utbytt förut och en känsla stiger i mig.
Jag vill känna hennes kropp mot min, nu, fort.
Hennes baggyjeans hänger så snyggt på hennes höfter och det svarta, tajta linnet hon har på sig på överkroppen får hennes runda bröst att se så tilltalande ut att jag håller på att bli galen.
I jämförelse med henne känner jag mig så avtändande där jag står i mina röda stuprör och en svart Thåström-tröja.
Men Alessa verkar vara ganska nöjd ändå, för hon lägger armen om min rygg och drar mig till sig.
”Vad är det som händer, Liv? Känner du det också?”
”Ja, om jag gör!”, säger jag och sveper lätt med fingrarna över hennes hals.
”Men vad är det vi känner?”
Hon släpper mig och så fort hennes arm har släppt min rygg vill jag bara att hon ska lägga tillbaka den igen.
Vi greppar våra påfyllda glas och går in i vardagsrummet, sätter oss i soffan och tänder varsin cigarett.
”Behöver vi inte lite musik?”, frågar jag.
Alessa nickar och reser sig upp, går in i sitt rum och återvänder snart med en cd-skiva i handen.
”Jag har lite blandad partymusik på den här”, säger hon och lägger in den i stereon.
I nästa sekund strömmar Lady Gagas Poker Face ut högtalarna.
Låten gör mig danssugen så jag flyger upp från soffan och tar tag i Alessa, börjar dansa runt på vardagsrumsgolvet i takt med musiken.
Hela situationen är så extremt otippad, men ändå känns det så rätt.
Jag hade verkligen inte velat vara någon annanstans nu, för jag trivs verkligen där i musikvimlet med Alessas snygga kropp tätt intill mig.
När låten tar slut och byts ut mot Kapten Röds Du E La Go.
”Lyssnar du på Kapten Röd?”, frågar jag glatt överraskad.
”Det var Jasper som fick mig att börja”, svarar Alessa. ”Dom är faktiskt riktigt bra.”
”Ja, helt klart!”
Vi kommer plötsligt på att våra cigaretter ligger i askfatet och håller på att ta slut, så vi tar upp dom och hinner röka ungefär tre bloss innan det bara är filtret som återstår.
Så vi tänder varsin ny och ställer upp balkongdörren eftersom att det börjar bli ganska varmt i lägenheten.
”Alessa, hur gay är du egentligen?”
”I procent?”, frågar hon och blåser ut cigarettrök på mig.
Jag nickar till svar, tar en klunk ur mitt glas och ser forskande på henne.
”Ungefär nittiotre, skulle jag tro...”, säger hon och biter sig i läppen.
Mina känslor håller på att fullständigt svämma över när hon säger det och jag kan inte låta bli att dra henne till mig.
Hon ser på mig med en blick som säger att hon är på precis samma spår som jag, i alla fall är det vad jag tror.
Och jag får det bekräftat för mig när hon sätter sina läppar mot min hals.
”Liv...”, viskar hon. ”Jag har aldrig har sett dig på det här sättet förut, och det skrämmer mig lite samtidigt som det känns så...rätt.”
Min hand letar sig in under hennes linne, rör vid hennes lena, varma hud.
Vi fimpar våra cigaretter i samma stund som Kapten Röd-låten tar slut och ersätts av The Sounds’ Hit Me Hard, vilket passar mig precis.
Jag sätter händerna på Alessas höfter och hon drar upp dom så att dom hamnar innanför hennes linne igen.
Sedan drar hon av sig linnet och jag fumlar med knäppet på hennes bh.
Varsamt tar hon av mig tröjan och slänger den på golvet bredvid hennes linne.
Så många, stora delar av mig vill ha henne precis här och nu och dom delarna håller på att ta över mig.
Våra blickar möts än en gång på det där nya, speciella, odefinierbara sättet och i nästa sekund pressar jag mina läppar mot hennes.
Hon kysser mig hårt och nästan lite desperat, jag ryser till och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Något säger mig att jag har längtat efter den här stunden ända sedan jag först såg Pans förlorade tvillingsyster den där dagen på psyk för flera evigheter sedan.
Vi får av varandra alla klädesplagg utom trosorna och jag håller på att gå upp i atomer när jag studerar Alessas muskulösa, kurviga och samtidigt smala kropp.
Det går upp för mig att våra kroppar påminner en hel del om varandra och det kanske är just därför det känns så magiskt fulländat när vi lägger oss ner i soffan.
Hon gränslar mig och jag kan verkligen inte titta mig mätt på henne.
Men plötsligt dyker en oroande tanke upp i mig, och jag får en klump i halsen.
Vad skulle Pan säga om det här?
”Alessa...”, mumlar jag och det låter mest som stönanden.
”Vad är det?”, frågar hon och ser på mig med ögon som fullständigt glittrar.
Jag tar hennes händer, kysser dom ömt, ser på henne igen.
”Är det här alldeles fel?”
I mitt huvud brottas jag med min längtan efter Alessa och något som kanske är rent sunt förnuft.
Men när hon kysser mina läppar, masserar min tunga med sin och viskar att hon knappt vet varken in eller ut men att det inte spelar någon roll för just nu vill hon bara ha mig, då är kampen vunnen.
Och segraren är min längtan efter Alessa.
Innan vi gör något förhastat får vi ut i köket och fyller på våra glas igen.
”Liv, jag tänker inte knulla med dig i kväll”, säger hon och känns väldigt rakt på sak även för att vara hon. ”Men du ska veta att...jag verkligen vill.”
Jag kysser hennes hals, andas in hennes ljuva doft av någon parfym jag aldrig har känt förut.
”Jag vet, jag känner och tänker som du...”
Med någon slags besvikelse lurande i mitt bröst försöker jag lägga band på mig själv medan jag fyller på mitt glas.
Egentligen har jag väl ingenting att vara besviken över, snarare tvärtom.
Alessa tar min hand och kramar den hårt.
”Vi skjuter upp det här lite, okej?”, viskar hon. ”Men vi avslutar ingenting, för då skulle jag bli helt galen.”
”Då är vi två”, säger jag och kysser hennes underbara läppar.

Alessa sitter bredvid mig i soffan, fortfarande bara iförd trosor.
Hon blossar på cigaretten hon har i handen med blicken fäst på Mtv.
Jag vill så väldigt gärna röra vid henne igen, men ännu hellre vill jag lätta mitt hjärta.
För det har dykt upp tusen nya funderingar i mitt huvud under kvällen som jag gärna vill dela med denna fantastiska och underbart kloka människa.
Hon verkar väldigt inne i programmet Disaster Date som just nu visas på tvn, men när skivan i stereon byter spår till Joseph Arthurs In The Sun kan jag inte hålla tyst längre.
”Alessa...”, börjar jag och försöker hitta rätt sätt att formulera mig på.
Hon vänder ansiktet mot mig, hennes ögon glittrar lika mycket som förut och det börjar pirra i hela mig.
Men jag måste försöka behålla fokus nu, annars kommer jag aldrig få ur mig det jag vill ha sagt.
”Du får verkligen inte tro att jag bara vill ha dig för att du i princip är en kopia av din syster. Du har blivit så mycket mer för mig nu när jag lärt känna dig på riktigt. Och när jag säger ‘vill ha’ så menar jag inte bara sexuellt...”
Jag stakar mig, hittar inte riktigt orden trots att jag egentligen vill säga så mycket mer.
”Jag tror inte heller att det här har med Pan att göra”, säger Alessa. ”Det känns verkligen som att du ser mig för den jag är, på insidan. Men...det var inte på grund av Pan som jag ville avbryta...”
Hon får ett lite uppgivet uttryck i ansiktet, fimpar sin cigg och suckar djupt.
”Men jag menar, du är trots allt ganska psykiskt instabil just nu och det gäller nog oss båda. Så vi kanske behöver lite tid att tänka igenom allt det här... Jag vet att jag behöver det i alla fall.”
Mina ögon fylls på tårar när jag lyssnar på hennes ord, jag känner inte direkt för att tänka just nu, men självklart inser jag att hon har rätt.
”Om vi förhastar oss kommer det säkert bara bli fel...”, instämmer jag och tänder en cigarett.
Mitt huvud snurrar av förvirring.
Det jag känner för Alessa är så mycket mer än åtrå och lust, min längtan handlar om mer än så.
Och innan jag träffade Pan hade jag inte känt sådan längtan efter någon på väldigt länge.
Men nu har Alessa plötsligt börjat fylla mitt inre med känslor så starka att jag nästan håller på att explodera.
Jag undrar hur länge jag har känt såhär för henne utan att riktigt ha velat inse det.
Och så har vi ju Alina som fortfarande är så upp över öronen förälskad i mig att hon är beredd att ge mig hela sin värld, men jag vill inte ha den.
Ingenting hon kan säga eller göra kan någonsin få mig att ändra mig, för vi saknar det som jag känner med Alessa, kände med Pan och till viss del även med Nike.
”Vad ska vi säga till Alina?”, frågar Alessa efter en stunds tystnad.
”Vi behöver väl inte säga någonting?”
”Liv, hon tror verkligen att ni är tillsammans nu! Allvarligt talat, du måste göra någonting åt det. Du är den enda som kan väcka henne från hennes drömvärld.”
Jag ger ifrån mig en djup suck och tar ett bloss på cigaretten.
”Jo, jag vet... Men det är bara så jävla svårt, jag vill inte såra henne. Hon har varit så snäll mot mig...”
”Nej, Liv”, säger Alessa bestämt och spänner ögonen i mig. ”Det enda hon har gjort är att tillfredsställa sig själv och spä på sina egna sjuka fantasier. Och tro mig, du kommer att såra henne mer om du inte väcker henne.”
Det som gör mest ont i mig just nu är att jag vet att hon har rätt.
Men hade jag varit Alina hade jag blivit så förkrossad om hela min verklighet hade blivit raserad på det sättet som tyvärr är tvunget.
Fast samtidigt skiter jag nästan fullständigt i hennes känslor eftersom att hon är mig helt likgiltig.
Mina tankar flyger i väg till det oerhört sjuka förhållande som Pan hade med Ella och det slår mig att jag lika lite vill använda Alina som någon slags knulldocka som Pan ville bli använd av Ella.
”Jag vet ju egentligen att du har rätt”, säger jag och tar Alessas hand. ”Och jag vill inte ha det såhär längre... Vad är det för mening med att utnyttja henne för sex när jag inte ens får ut något av det längre? Det stjälper ju mer än det hjälper...eller hur?”
”Ja, det stjälper er båda. Eller vänta lite, jag vet inte riktigt vad det betyder... Är det motsatsen till att hjälpa?”
Jag nickar och kan inte låta bli att fnissa lite.
”Förlåt”, säger hon och börjar fnissa ikapp med mig. ”Du vet att jag egentligen har lärt mig flytande svenska, men jag är full, okej?”
”Det är helt okej”, säger jag och kysser henne lite snabbt.
Hon rodnar lite och är ungefär så jävla söt som det bara är möjligt.
Vi fastnar båda i programmet på tv en stund och säger ingenting på säkert tjugo minuter.
Men när det blir reklampaus går vi ut i köket och fyller på våra glas en fjärde gång.
Den ena vodkaflaskan börjar ta slut så vi bestämmer att efter dom här glasen får det räcka för i kväll.
Vi återvänder till vardagsrummet, Alessa drar på sig sitt linne och jag sätter på mig min tröja.
När vi slår oss ner i soffan igen lägger hon armen om mig och jag kryper ihop i hennes famn.
Jag känner mig ganska liten, men det är okej i Alessas sällskap.
”Jag saknar Miqe redan...”, mumlar jag och börjar nästan gråta.
”Jag saknar honom också. Men du kan ringa honom när som helst, eller hur? Han ska ju inte lämna landet.”
”Jo, men jag tänker inte göra det. Han säger att han behöver lite tid för såg själv så jag ska ge honom det.”
Nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre, dom börjar göra svarta ränder i mitt ansikte men dom gör det ganska tyst.
Alessa stryker försiktigt över min mascararandiga kind och viskar att det är bra att jag gråter istället för att trycka tillbaka känslorna.
Så jag låter tårarna rinna ganska länge där jag sitter uppkrupen i Alessas famn och saknar min storebror alldeles gränslöst mycket trots att jag träffade honom tidigare idag.
Men eftersom att jag och Miqe är dom enda som återstår av vår familj så tror jag att vi känner ett väldigt starkt band till varandra, och någon form av telepatisk kontakt.
Visst, vi har mormor, Amanda och Alfons också men dom räknas inte riktigt till vår familj även om vi är släkt och har levt som vilken familj som helst i flera år.
Det slår mig ganska hårt hur mycket jag egentligen saknar både Amanda och mormor, och framför allt Amanda.
Någonstans inom mig har jag väl vetat det hela tiden, men jag har inte riktigt velat tänka på det.
”Kanske ska jag hälsa på min moster snart...”, säger jag och tar en klunk ur mitt halvfulla glas.
”Det tycker jag låter som en bra idé”, säger Alessa och drar fingrarna genom mitt hår.
Beröringen får mig att rysa av välbehag och jag vill aldrig att hon ska sluta.
”Ni står väl varandra ganska nära?”, frågar Alessa.
”Ja, det gör vi verkligen”, svarar jag och fylls av dåligt samvete för att jag inte har pratat med henne en enda gång sedan jag flyttade in här. ”Vi har gjort det hela mitt liv, men nu har ju jag och Miqe bott hos henne ett bra tag och hon har blivit lite som en mamma för oss...”
Minnesbilder dyker upp i mitt huvud, saker som jag har förträngt näst intill helt och hållet.
Men nu blir dom plötsligt tydligare än någonsin.
Jag kan inte bära på alla dom här minnena själv, jag måste få dela dom med någon.
Och jag väljer inte Alessa bara för att jag råkar sitta uppkrupen i hennes famn utan för att hon antagligen är helt perfekt att dela dom med.
”Alessa, jag skulle vilja berätta för dig...”, börjar jag. ”Om saker jag varken sagt högt eller ens tänkt på, inte på väldigt lång tid...”
”Jag lyssnar gärna”, säger Alessa intresserat och stänger av tvn med fjärrkontrollen. ”Vad handlar det om?”
Jag tar några djupa andetag och förbereder mig så gott jag kan innan jag öppnar munnen igen.
”Det handlar om mina föräldrar. Jag vet inte hur mycket Pan har sagt om det här, men dom dog i en bilolycka när jag var åtta och skulle fylla nio...”
Dom sista orden låter lite kvävda eftersom att en obehaglig klump sätter sig i min hals, jag försöker svälja den men det funkar inte.
”Är du säker på att du klarar av det här?”, frågar Alessa och ser på mig med tårfyllda ögon.
”Ja, jag måste få ur mig det här nu”, säger jag bestämt. ”Jag orkar inte bära på det själv...”

(flashback/återblick) Solen lyser från en klarblå himmel och jag är alldeles full av förväntan när mamma kommer och hämtar mig och Miqe efter skolan.
I morse sa hon att det skulle hända något speciellt i eftermiddag så jag har gått och väntat hela dagen på att skoldagen skulle ta slut så att det kunde bli eftermiddag någon gång.
Klockan är snart halv fyra när hon äntligen kommer, vi har hunnit vara på fritids en bra stund och jag påminner henne om att det har varit eftermiddag i flera timmar nu.
Men hon bara ler mot mig och lyfter upp mig i famnen, säger att hon inte berättat när på eftermiddagen det speciella ska hända.
Jag säger att hon är dum, men menar det inte riktigt, och självklart förstår hon det.
Mammas och Miqes nästan lika röda hår lyser ikapp i solskenet när vi går mot hennes nästan splitternya, mörkblåa BMW.
Bilen är ganska lyxig och doftar starkt av läder.
Hon fick den när hon började på sitt nya jobb som någon slags enhetschef på ett företag som tillverkar mobiltelefoner.
Jag har för mig att det heter Sony Ericsson, men jag har inte så bra koll på det där.
För mig var det alldeles självklart att mamma skulle få jobbet för hon är jätteduktig och så har hon alltid så vackra klänningar på sig.
Ingen skulle kunna säga nej till henne, hon är bäst.
När vi sätter oss i bilen och mamma har påmint oss om att spänna fast oss, plockar jag upp mitt ritblock ur ryggsäcken och försöker måla av henne.
Men det är ganska så svårt eftersom att hon har fullt sjå med att köra och när mamma kör så sitter hon aldrig still.
Miqe som sitter i framsätet frågar vart vi är på väg, men mamma bara ler finurligt och säger att vi får se när vi kommer fram.
Först känner jag inte igen mig alls, men efter en stund ser jag huset där pappa jobbar torna upp sig en bit längre fram och mamma stannar bilen precis utanför dörren.
”Vad gör vi här?”, frågar jag lite förvirrat.
I samma sekund kommer pappa ut ur huset och hoppar in i baksätet bredvid mig.
”Hej, mina älsklingar”, säger han och ler med hela ansiktet.
Det är något lite annorlunda med honom, han har skjorta på sig och det brukar han bara ha vid särskilda tillfällen som födelsedagar och middagsbjudningar.
”Är allt klart?”, frågar mamma och kastar en blick på honom.
”Ja, allt är klappat och klart!”
Jag håller nästan på att spricka av nyfikenhet och förväntan, jag hoppar upp och ner på sätet.
Pappa säger åt mig att sitta still, mamma startar bilen och kör ut på vägen igen.
Nu märker jag att Miqe också börjar bli otålig för han ändrar kanal på radion hela tiden trots att jag hör flera låtar som jag vet att han tycker om.
”Men berätta nu då!”, säger han. ”Vad är det som ska hända, egentligen?”
”Ser ni verkligen inte var vi är?”, frågar mamma och låter busig på rösten.
När jag vänder på huvudet och ser ut genom bilrutan går det upp för mig att vi precis svänger in på mormors garageuppfart.
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad det är för speciellt som ska hända, men när vi kliver ur bilen och går runt huset börjar det klarna för mig.
På mormors stora gräsmatta håller Amanda, hennes kille Magnus, mormors syster Anette, hennes man Yngve, deras son Johan och hans två barn på att göra i ordning en stor picknick.
Dom har lagt ut flera stora filtar på gräset, dukat upp med plasttallrikar och glas, och vid husväggen står ett långt bord med en massa mat som ser jättegod ut.
Alla hälsar och vinkar åt oss, Johans två-årige son Linus springer fram och kramar mig.
Jag blir väldigt glatt överraskad av att se allihopa för det var ganska längesedan vi träffade någon av dom nu.
Förutom Amanda som vi träffar nästan varje dag eftersom att vi bor rätt så nära varandra och det är alltid hon som får agera barnvakt när mamma och pappa måste jobba sent, vilket dom gör minst två dagar i veckan.
”Är det här det speciella?”, frågar jag mamma som står bredvid mig och plötsligt tar upp ett stort paket inslaget i guldpapper med silvriga snören ur en stor papperskasse.
”Ja, det är det”, svarar hon med ett solskensleende och pussar mig på hjässan.
Jag undrar vem som ska få den fina presenten och kommer på att någon fattas.
Var håller mormor hus, egentligen?
Mamma försvinner bort till Amanda för att hjälpa henne med något innan jag hinner fråga.
Hennes långa, blåblommiga klänning fladdrar i vinden och jag tycker att hon är så vacker.
Förvirrat ser jag mig om efter pappa men han syns inte till, den enda rödtotten är Miqe som skuttar runt på gräsmattan och leker med Linus och hans storasyster Anna.
Men jag behöver inte vara förvirrad så länge till.
Bara några minuter senare öppnas bakdörren och mormor kommer ut ur huset, tätt följd av pappa.
Hon verkar bli helt chockad när hon ser oss, ännu mer chockad blir både hon och jag när alla börjar sjunga.
”Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar våran Britta idag! Med blommor och blader vi hyllar denna dagen, vi gratulerar våran Britta idag!”
Jag förstår verkligen inte vad det är som pågår, mormor fyller ju år dagen före julafton.
Det måste vara något annat vi ska gratulera henne för, och jag får mitt svar när Yngve höjer sin basröst.
”Ett fyrfaldigt leve för Britta som äntligen, efter många års slit, har fått sin plats som Socialdemokraternas kandidat nummer två till riksdagsvalet! Hon leve, hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurra!”
Vi andra stämmer in på hurra, hurra, hurra, hurra.
Även jag, trots att jag inte hann sjunga med i sången eftersom att jag inte riktigt förstod vad som hände.
Mormor ser alldeles överväldigad ut och ler sitt unika, underbara mormorleende.
”Äsch, ni hade inte behövt göra er sådant besvär”, är det första hon säger och viftar avfärdande med händerna. ”Jag ska ju ändå gå i pension om sju år!”
Alla börjar skratta och Anette säger att hon ska ha hunnit med mycket innan dom åren har passerat.
Jag har stått lite avsides fram tills nu, men kan inte hålla mig längre så jag rusar fram till mormor och ger henne en lång kram.
Hon stryker mig över mitt mörkbruna hår och vaggar mig fram och till baka i sin famn.
”Hej, mitt lilla Liv”, säger hon glatt med sin trygga röst. ”Hjälp, vilken överraskning!”
”Jag visste inte heller om det”, säger jag och skakar på huvudet. ”Har du alltså äntligen blivit vald?”
”Vi fick beskedet sent igår kväll så jag förstår inte riktigt hur dom fått reda på det, för jag har då inte hunnit berätta något än...”
”Vi har våra knep, svärmor”, säger Magnus som dykt upp bakom mig. ”Jag känner ett par killar som är ganska aktiva i partiet och dom skvallrade.”
Mormor bara skrattar och kramar mig ännu hårdare.
Det blir en jättemysig picknick där på mormors gräsmatta, alla har hur trevligt som helst och jag tänker att det här är mycket roligare än att sitta vid Müslis dator och spela Flygande Start som vi har gjort dom senaste dagarna.
Fast det hade kanske varit ännu roligare om Müsli varit här, men han hör ju inte riktigt till släkten även om det oftast känns så.
När alla har ätit sig mätta och den goda maten som Amanda och Anette hade lagat är så gott som slut, kommer Yngve ut ur huset med en stor tårta som har självklart har gjort själv.
Han är expert på tårtor av alla dess slag.
Tårtexperten ställer ner sitt mästervärk mitt på en av filtarna och då ser jag att det står GRATTIS BRITTA OCH MIQE med chokladsprits ovanpå grädden.
Nu blir jag lite förvirrad igen eftersom att min storebror redan har fyllt i år, han blev tio för knappt två veckor sedan.
Men Anette förklarar att eftersom att ingen förutom mormor, Amanda och min familj har hunnit fira honom än så tänkte dom slå två flugor i en smäll nu när vi ändå ses.
Så vi sjunger och hurrar för honom också, och sedan får han lite presenter av släkten.
Vi stannar kvar hos mormor till sent på kvällen och det är tur att det är så varmt idag för vi kan sitta ute hela tiden, vi behöver inte ens sätta igång värmesakerna som sitter på husväggen där mormor har sina trädgårdsmöbler.
Det känns verkligen att det börjar bli sommar nu, lovet börjar om knappt två veckor och jag kan knappt bärga mig.
Dessutom ska jag och Miqe sluta skolan fyra dagar tidigare för vi ska på bilsemester till Gotland med mamma och pappa och vara borta i tre hela veckor.
Vi brukar bila till Gotland nästan varje år, och i år kommer det bli mycket roligare eftersom att vi ska ha mammas nya BMW som är så mycket bättre än pappas gamla, risiga Volvo.
När vi tillslut åker hem från mormor den kvällen är klockan långt efter läggdags för mig och Miqe och jag börjar bli ganska trött.
På vägen märker jag hur mamma fångar min brors blick i backspegeln och påminner honom om att dom ska till BUP i morgon och att hon kommer och hämtar honom i skolan runt halv elva.
Han muttrar lite surt till svar, möter min blick och mimar att han hatar sin psykolog.
I brist på något klokt att säga, eftersom att jag inte vet riktigt varför han måste prata med en, mimar jag tillbaka att han kan få mitt godis som jag har kvar från helgen om det skulle göra honom lite gladare.
Miqe nickar ivrigt och verkar med ens lite mer nöjd med livet. (flashback/återblick över)

Jag bryter ihop i tårar flera gånger medan jag har berättar för Alessa om den här alldeles speciella händelsen, som är mest speciell av den anledningen att det var sista gången mormor, hennes syster, hennes man och alla dom andra utom Amanda och Magnus träffade mina föräldrar.
”Det var sista gången vi träffades allihop, som vi gjort så många gånger förr”, säger jag och försöker torka dom värsta tårarna. ”Och jag tyckte verkligen om att vara omgiven av familj och släkt och ingift släkt, för vi gick så himla bra ihop. Självklart har jag fler släktingar men det var vi, som i alla fall fram till dess, bodde i Göteborg eller strax utanför och kunde ses ofta och gjorde det.”
”Wow”, är det första Alessa säger på en lång stund eftersom att hon mest bara har lyssnat uppmärksamt på mig. ”Det låter verkligen som om ni hade det helt underbart, och uppriktigt sagt har jag lite svårt att föreställa mig det eftersom att mitt förhållande till familj och släkt varit ganska så...känslolöst, är nog det bästa ordet. Men, Liv, det där låter ju...”
”Men nu kommer jag aldrig mer få träffa samma gäng igen, mitt favoritgäng”, fortsätter jag och avbryter henne. ”För mamma och pappa dog ifrån oss, Magnus lämnade Amanda, Yngve gick bort och så vidare..Dom har försvunnit en efter en och det gör så ont i mig.”
Alessa lägger mitt huvud i sitt knä när nästa störtflod av tårar forsar ner för mina kinder.
Jag har så mycket mer att säga, så mycket känslor som aldrig kommer gå att sätta ord på.
Men en sak har verkligen gått upp för mig nu under natten, jag ser det så klart.
”Det här är en av anledningarna till att jag har förträngt min barndom, att nästan alla jag älskade och som var trygghet för mig bara försvann”, får jag fram mellan snyftningarna. ”Jag var bara tvungen att vända blad efter mina föräldrars död, börja leva ett nytt liv med helt nya förutsättningar och helt nya perspektiv på saker och ting. Annars hade jag nästan med all säkerhet tynat bort sakta och tillslut försvunnit jag med. Men jag ville ju stanna kvar så jag hittade styrkan i mig själv, undvek dipparna som Miqe gick igenom en efter en, och fick tillslut tillbaka modet att älska och släppa in nya människor igen.”
Jag tvingas göra en paus och ta ett djupt andetag trots att jag inte har kommit till poängen än.
”Pan var den första sedan mina föräldrars död som jag verkligen vågade släppa in och älska på riktigt, och det var tack vare hennes ord och hennes sätt att vara som gav mig modet”, fortsätter jag. ”Jag har det fortfarande kvar i mig, det är jag helt övertygad om, annars hade jag aldrig suttit här och berättat allt det här för dig.”
Alessas ögon glittrar fortfarande i mörkret, och hennes blick på mig gör att jag verkligen känner mig trygg med henne.
Och jag antar att jag känner så eftersom att hon har varit ganska fientlig gentemot mig, med all rätt, men ändå stannade hon kvar och trodde på mig, hon gav sig inte.
Bara för att hon ville mitt bästa, och det måste väl vara äkta kärlek?
”Jag är verkligen glad över att du kände att du ville och klarade av det”, säger Alessa och kysser min vänstra handrygg. ”Och jag förstår nog det mesta, jag analyserar och kommer att tänka igenom allt du har sagt när jag är ensam.”
Hennes ord träffar rakt i mitt hjärta, och dom sätter sig djupt.
Jag är så tacksam för att hon finns vid min sida nu och att hon har gjort det ända sedan jag flyttade in här, på sitt eget lilla vis.
Men det är nog inte bara jag som känner att vi har kommit oerhört mycket närmare varandra den här kvällen och natten, och att det är något väldigt positivt.
Även om rädslan ligger där och lurar någonstans, rädslan för vad vår längtan efter varandra kommer att leda till, så känner jag mig lugnare än jag gjort på väldigt, väldigt lång tid när Alessa tillslut reser sig ur soffan och gäspar.
Vi konstaterar att vi är ganska trötta båda två och att vi vill sova.
Trots att vi är ensamma hemma, vill Alessa ändå ligga ensam i sitt rum, säger att hon sover mycket bättre när hon får ha sängen för sig själv.
Jag nickar åt henne och väljer att stanna kvar i soffan.
Det känns inte riktigt som att jag hör hemma i Alinas säng längre, den är inte ens särskilt skön.
Det sista Alessa gör innan hon lämnar vardagsrummet är att böja sig ner och ge mig en mjuk, men intensiv kyss på munnen.
Hon är den första som har gett mig sådana kyssar och jag tror att det är dom bästa jag fått i hela mitt snart tjugoettåriga liv.
”Liv”, viskar Alessa i mörkret när hon nästan är ute i hallen.
”Ja, Alessa?”
”Jag älskar dig, jag vet inte riktigt på vilket sätt eller hur starkt, men jag älskar dig.”
Ett leende sprider sig på mina läppar.
”Jag älskar dig med.”

Pan 29/10-2010
Envy står och röker vid fönstret och blickar ut över Göteborgs gator.
Jag går fram till henne och lägger armarna om henne bakifrån.
”Vad tänker du på, älskade?”, frågar jag ömt.
”Jag undrar vart Miqe befinner sig. Hur han mår..”
Det sticker till i mig när tanken snuddar vid honom.
Jag är arg på mig själv för att jag tog Envy ifrån honom, men samtidigt vet jag ju att det var mitt enda val.
Hur skulle jag annars ha gjort?
Det fanns inga andra alternativ.
Envy verkar läsa mina tankar, för hon släcker cigaretten mot fönsterbrädan och vänder sig om.
”Men jag ångrar ingenting, Pan. Det är dig jag vill leva med. Jag hade inte kunnat vara tillsammans med Miqe och samtidigt älska dig såhär innerligt. Det hade inte vart schysst mot någon.”
”Jag hade nog också haft svårt för det”, säger jag. ”Även om jag aldrig riktigt förstod hur mycket jag älskade dig fören nu.”
Det är tre veckor sedan Miqe försvann nu, men Envy klarar sig ganska bra.
Självklart är hon ledsen, och jag med, men vi har varandra.
Jag kysser Envy och smeker henne inte länge riktigt lika platta mage.
Man kan se att hon blivit i alla fall lite tjockare.
Hon får alltid något oroligt i blicken när jag påpekar det.
”Pan, jag är rädd för att du inte ska tända på mig längre om jag blir tjock och äcklig och..nej, jag är rädd helt enkelt.”
”Sluta Envy! Du är jättefin nu, och kommer att vara jättefin sen också!”
Hon lägger en hand på magen, låter den ligga där.
”Jag vill inte var med barn längre, det är inte kul alls och till vilken nytta?”
”Jag vet inte riktigt”, svarar jag ärligt. ”För att den här lilla människan inuti dig också ska få en chans?”
”Du har nog rätt.”
Vi ställer oss tillsammans framför spegeln, och jag drar av henne linnet.
Sedan står vi där och betraktar vår spegelbild.
Min jättemagra kropp ser ännu mindre ut bredvid Envys nu när hon gått upp i vikt.
”Jag ser ut som en flodhäst.”, muttrar hon.
”Nej, det är jag som ser ut som en jävla glasspinne!”
”Glasspinne?”, säger hon skeptiskt och skrattar lite.
”Mm”, svarar jag och lägger armarna om min flickvän. Hennes söta lilla gravidmage pressas mot min, och jag blir alldeles fnittrig i kroppen när jag tänker på det.
Vi ser så perfekta ut bredvid varandra där i spegeln, jag blir nästan gråtfärdig.
Envys mobil vibrerar på bordet och hon lösgör sig ur mitt grepp, går och plockar upp den.
”Vem var det?”, frågar jag när hon stått tyst med mobilen i handen en stund.
”Det var..Miqe”, säger hon sakta.
”Miqe? Vad skrev han?”
Hon räcker mig mobilen och jag läser igenom smset.
”Envy, jag saknar dig så mycket att jag stundvis inte kan andas.
Jag är inte arg på dig, men det är så svårt ändå.
Jag mår inte alls bra, men jag satsar allt på musiken just nu, är på turné och det känns ganska bra.
Ta hand om dig, vackra du, och ta hand om Pan.”
Jag ger tillbaka telefonen till Envy, som slänger den på sängen.
”Ska du inte svara?”, frågar jag.
”Nej”, säger hon.
”Nähe..”
Precis då ringer min telefon och jag möter Envys blick.
”Ska du inte svara?”
”Men det kanske är..?”
”Ja, kanske det. Svara nu.”
Jag fiskar upp mobilen ur fickan och det står Miqe på displayen.
”Det är han”, säger jag.
”Svara!”
Jag trycker på grön lur.
”Hallå?”
”Hej där, Peter Pan.”
”Åh, Miqe rockstjärna! Det är verkligen du!”
”Jag vill mest be om ursäkt för att jag inte sa hejdå.”, säger han.
”Det är okej, Miqe. Jag tror inte att jag hade klarat det. Jag älskar dig, vet du, musikbror.”
”Jag älskar dig också, och jag är inte arg.”
Jag känner mig så lättad när han säger det.
”Men jag måste gå nu, Pan. Ska repa. Men det var skönt att höra din röst, verkligen. Ta hand om dig.”
”Detsamma.”, säger jag och så lägger vi på.
“Gick det bra?”, frågar Envy.
”Ja, älskling, det gick bra.”
Vi kramar varandra och Envy trycker sig hårt mot mig.
”Pan, kan du förklara för mig varför jag är så tänd på dig hela tiden?”
”Det kan bero på att vi har flera års knullande att ta igen.”, svarar jag.
Hon skrattar.
”Vad grov du är i mun då”, säger hon.
”Jag vet att du gillar dirty talk, älskling.”
”Du kan ha avslöjat mig.”
”För länge sen, Envy. Vill du röka på?”
”Jag skulle inte säga nej.”
Jag rullar en spliff medan Envy glider ner bakom mig på sängen och kysser mig på halsen.
”Du distraherar mig”, säger jag till Envy, som fortfarande är så gott som naken på överkroppen.
”Förlåt”, säger hon och försöker låta oskyldig. ”Men det är väldigt svårt att hålla sig borta från dig.”
Jag har precis blivit klar och tänder spliffen.
”Jaså?”
”Mm”, fortsätter hon och lägger händerna ovanpå mina bröst.
”Vill du ha sex med mig?”, frågar jag ogenerat och tar ett djupt bloss.
”Ja, så gott som hela tiden”, svarar Envy lika enkelt.
”Ska vi knulla?”
”Ja, men först ska vi röka på.”
Hon skrattar lite och tar emot ciggen när jag räcker den till henne.
”Envy..hur mår du egentligen?”
”Hur menar du?”
”Tja, jag antar att du borde vara ganska upprörd över Miqe..eller?”
”Det börjar lägga sig. Jag är lycklig med dig, och det är vad som räknas.”
Jag tar sista blosset och släcker spliffen.
”Jag blir väldigt glad när du säger så.”, svarar jag. ”Men jag förstår inte riktigt hur någon med din stil kunde falla för någon som jag.”
Hon höjer på ögonbrynet och ser ut som om hon ska börja skratta.
”Vadå, ett freak och en skogsmulle? Asgulligt ju!”
Jag drar fingrarna genom hennes rufsiga, blåa hår och ser in i hennes tindrande ögon.
”Det är coolt, tycker jag, faktiskt.”, håller jag med till slut.
”Men nu tycker jag faktiskt att skogsmullekläderna måste av!”
Hon drar av mig min mörkgröna, långärmade tröja, den där som går mig enda till knäna.
”Vänta lite”, säger jag och reser mig upp. ”Jag ska sätta på musik eller något.”
Jag går fram till cd-hyllan och fastnar för en skiva jag aldrig direkt lyssnat på, jag tror faktiskt att den tillhör äckelbitchen Ella.
Jag slänger in den i stereon och vrider upp ljudet.
Pussycat Dolls låt Buttons strömmar ut genom Envys megahögtalare.
”Okej, wait a minute..”, säger Envy och ser förvirrad ut. ”Det här lyssnar väl inte du på?”
”Vanligtvis inte”, säger jag och börjar dansa bort mot henne. ”Men det kändes passande.”
”Passande för vadå?”, frågar hon.
”Det här”, säger jag och drar upp henne från sängen.
Så förföriskt jag bara kan rör jag mig framför henne, hon lägger händerna på mina höfter.
”Det här är så inte du, Pan”, säger hon och låter lite ansträngd. ”Men jag måste erkänna att det är fruktansvärt tändande.”
Jag passar på att föra min hand upp och ner längs hennes lår, och hon ser alldeles svimfärdig ut.
”Herregud..”, stönar hon tyst.
”Jag vet allt att du gillar det här”, säger jag.
”Hur kunde du gissa det?”, frågar hon och trycker sig hårt mot mig.
”Jag bara gissade.”
Lagom hårt puttar jag ner henne på sängen.
”Girl, you’re wild tonight.”, mumlar hon.
Jag är faktiskt lite förvånad själv, men det är precis så jag känner mig ikväll.
I stereon byts Buttons ut mot Don’t Cha.
”Fan Pan, jag älskar allt hos dig. Du är precis allt jag behöver och vill ha.”
Vid det här laget är vi båda helt nakna på överkroppen, och jag kysser Envys perfekt rundade bröst.
Hon spänner sig under mina händer när jag rör vid hennes nakna mage.
Hon har ett smycke i naveln och jag fingrar lite på det.
”Nu retas du bara”, påpekar hon och låter lite missnöjd.
”Det kanske medföljde när jag blev lite vild.”
”Jag sa vild, inte elak!”
Vi skrattar båda lite, men det håller inte i sig särskilt länge, vi är för upphetsade.
”Är jag den bästa du varit med?”, frågar jag plötsligt.
”Ja, faktiskt. Sex med dig är inte alls som med killarna jag legat med. Det här är mer..passionerat, och framför allt skönare. Jag då? Jag som är så oerfaren.”
”Man kan inte tro att du är det.”, svarar jag ärligt. ”Jag älskar att vara med dig, så svaret är ja..på riktigt.”
Hon kysser mig och smeker mig utanför trosorna.
”Visa nu hur vild du är ikväll då, Pan älskling.”
Och så gränslar jag henne och vi har det konstigaste, underbaraste sexet jag någonsin haft.

Alessa 4/11-2010

I min Ipod sjunger Disturbed att det finns alldeles för många män, alldeles för många människor, som ställer till med alldeles för många problem, och så känns det lite grann idag.
Jag sitter framför tvn och låtsas vara väldigt koncentrerad av programmet som visas, men ärligt talat har jag inte ens kollat tillräckligt mycket för att ens veta vad det är som är på.
Istället sneglar jag oavbrutet på Liv som sitter uppkrupen i fåtöljen och skissar.
Det är kaos i mitt huvud, för jag kan verkligen inte placera mina känslor för Liv.
Jag är absolut inte kär i henne, men vi har kommit varandra väldigt nära det senaste.
Enda sen Miqe försvann har vi umgåtts dom gånger som Alina inte är hemma.
Tyvärr är hon hemma alldeles för ofta.
Men det är en massa annat som rör sig i mitt huvud också, och den stora frågan är om Liv verkligen gillar mig som person, eller om det är för att jag är en nästan exakt kopia av min syster som hon håller sig till mig.
Hon säger gång på gång att det inte har ett dugg med Pan att göra, men jag har svårt att verkligen tro henne.
Jag vet ju att hon inte har kommit över Pan på långa vägar, och jag tvivlar på att hon någonsin kommer göra det helt.
Dessutom är hon min syster ex, och det, om något, är förbjudet område.
Uppgivet reser jag mig och går ut i köket för att ta fram en flaska vin.
”Liv, vill du ha vin?”, frågar jag högt och får ett glatt ja tillbaka.
Jag vet att jag verkligen inte borde uppmuntra henne att dricka, men jag måste tänka lite på mig själv, och jag behöver verkligen det där vinet.
När jag kommer tillbaka har Liv lagt undan blocket och slagit sig ner i soffan där jag nyss satt.
”Jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker dricka för att jag är ledsen, utan för att jag uppskattar att dricka vin med dig.”, säger hon och ler lite.
Hon har verkligen ett fint leende, och ärligt talat, ikväll är hela hon otroligt snygg.
Klädd i en tight svart klänning och svarta strumpbyxor sitter hon där och väntar medan jag häller upp vin till oss.
”Det är verkligen mysigt att vara med dig.”, erkänner Liv och dricker upp halva sitt glas i ett enda svep.
Jag kan inte förneka att det pirrar till lite i mig när hon säger så, men jag gör mitt bästa för att inte tänka för mycket på det.
”Detsamma, Liv.”
Jag vet att jag låter lite tillbakadragen, men det är ett sätt för mig att skydda mig, och det vet hon vid det här laget.
”När skulle Alina komma hem egentligen?”, frågar jag.
”Om ungefär..”, Liv kollar på klockan ovanför tvn. ”Två timmar.”
”Varför kan hon inte bara..stanna borta föralltid”, muttrar jag på isländska så att Liv inte ska fatta.”
”Va?”, frågar Liv och fnissar lite. ”Vet du hur roligt det låter när du pratar på isländska?”
”Nej, jag är faktiskt van vid det”, svarar jag och fnissar lite jag med.
”Men sluta vara sarkastiskt, din..din..kortis!”
”Jag är inte kort! Eller okej, det är jag kanske..”
Jag hinner inte avsluta meningen, för precis då trycker Liv sina läppar hårt mot mina.
En del av mig vill putta bort henne och springa därifrån, men en annan del vill verkligen kyssa tillbaka.
Och det verkar som om den sistnämnda delen segrar, för jag protesterar inte när hon sätter sig gränsle över mig och smeker min mage innanför linnet.
”Liv..det här så jävla fel”, mumlar jag tyst.
”Ingen behöver få veta.”
”Jag tycker mycket om när du tar i mig, men jag kommer inte ha sex med dig ikväll. Jag är verkligen inte redo för sex, inte med någon.”
Hon kysser min hals och rör snabbt vid mitt bröst.
”Det är okej, det begär jag inte. Men det är väl okej..att du vet, strula lite?”, säger hon.
Jag skrattar till.
”Ja, Liv, det är okej.”
Och så kysser jag henne så ingående jag bara kan, drar av henne klänningen.
Vi har ganska lik kroppsform, vi är båda smala men ändå lite muskulösa.
En kort sekund undrar jag om hon föredrar min kroppsbyggnad, eller om hon hellre har någon som Pan.
Men jag får snabbt svar på mina funderingar.
”Ärligt talat, vet du hur skönt det är att faktiskt ta i någon som inte har utstickande revben eller så kantiga höfter att det nästan gör ont?”
Jag fattar att hon syftar på Pan, och blir en kort sekund förkrossad över att min syster faktiskt är så sjuk och mager som hon ser ut att vara.
Men jag blir snabbt återförd till verkligheten, för Liv puttar ner mig i liggande ställning och börjar fumla med blixtlåset på mina jeans.
”Liv, babe, gylfen är trasig. Den sitter fast med en säkerhetsnål.”
”Det förklarar en hel del”, säger hon och avlägsnar den. ”Är det här okej för dig, eller är det för mycket?”
”Underkläder är okej.”
Försiktigt drar hon av mig jeansen och blottlägger mina nakna ben.
Jag hatar mig själv för att jag blir så upphetsad av hennes beröring, men jag står fast vid att jag inte tänker ha sex med henne.
Men visst är det väl okej om jag njuter ändå?
Jag kommer fram till att det måste vara okej, för jag kan verkligen inte låta bli att göra det när Liv lägger sig ovanpå mig, hennes mjuka bröst trycks mot mina, hennes lår hamnar mellan mina ben.
”Jag tror verkligen vi måste sluta..”, säger jag motvilligt.
”Jag vill verkligen inte sluta..”, viskar hon, men gör en ansats att sätta sig upp.
”Åh, screw it!”, utbrister jag och sliter tag i henne, kysser henne.
”Vad menar du?”, frågar hon, aningen överlumpad.
”Jag orkar inte vara rädd och tillbakadragen längre! Varför ska jag hålla tillbaka när allt jag kan tänka på just nu är att jag vill se dig naken?”
”Jag vet inte..jag vill inte göra något som du kommer ångra sen.”
”Jag kommer fan inte ångra mig!”
”Är du säker?”
”Ja.”
Jag tar hennes hand och drar med henne bort till mitt rum.

Liv 4/11-2010

Alessa ligger naken bredvid mig i hennes säng och har precis tänt en cigarett.
Jag håller på att svämma över av känslor som inte går att sätta ord på.
Hennes kropp var nyss så mjuk och samtidigt hård mot mina handflator och jag tror inte att jag någonsin har njutit så mycket bara av att ta i någon förut.
Tanken skrämmer mig en aning, men jag försöker skjuta ifrån mig den känslan.
”Hur mår du?”, frågar jag och hon blåser ut ett stort moln av grå rök.
Den virvlar upp mot taket, hon ser ut att tänka efter noga.
”Rätt bra”, svarar hon efter en stund betänketid.
Det är väldigt skönt att höra henne säga det och få det bekräftat för mig.
Jag skulle aldrig någonsin göra något mot Alessas vilja, och jag hoppas verkligen att hon menar vad hon säger.
”Hur mår du själv?”, frågar hon och ser på mig med ett uns av oro i blicken.
”Hela mitt huvud snurrar, men jag mår alldeles fantastiskt.”
”Jo, mitt huvud snurrar också...”
”Alessa”, börjar jag och sätter mig upp, ser ingående på henne. ”Det här var utan tvekan det skönaste jag varit med om på länge, och det kan väl inte vara fel?”
Min ena hand tar ett grepp om hennes underarm, kysser hennes handrygg.
Hon ger ifrån sig en djup suck, sätter sig upp och kramar mig hårt och länge.
”På ett sätt är det väl kanske det, men till väldigt stor del är det helt rätt... Tror jag i alla fall.”
Innan någon av oss hinner säga något mer hör vi hur ytterdörren öppnas och Alina stormar in i hallen.
”Hallå tjejer!?”, gormar hon.
Dörren till Alessas sovrum står lite på glänt, vi kan skymta Alina snöra av sig sina högklackade stövlar och sedan står hon plötsligt utanför dörren och bara stirrar på oss genom springan.
Hon puttar upp dörren helt, spärrar upp ögonen ännu mer.
”Vad fan håller ni på med?”, säger hon förvirrat.
Jag och Alessa sitter där i sängen och håller om varandras nakna kroppar.
Vi verkar båda ha tappat talförmågan för vi får inte fram ett ord.
”Hallå, vad i helvete...ni är ju helt nakna!”
Plötsligt får både jag och Alessa väldigt bråttom att skyla oss med täcket, men vi säger fortfarande ingenting.
Alina blir alldeles tårögd och rusar ut ur rummet.
Så fort hon försvunnit utom synhåll skyndar Alessa upp och drar på sig en stor, mörklila t-shirt som räcker henne ner på låren och sedan sätter hon på sig ett par boxershorts.
Jag sitter kvar där på sängen, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Alessa slänger en filt på sängen och säger åt mig att svepa den om mig och gå ut i vardagsrummet och hämta mina kläder.
Jag gör som hon säger och återvänder till rummet.
”Vad ska vi göra?”, viskar jag och drar på mig trosorna och strumpbyxorna.
”Ja, vi måste ju prata med henne...”
När har fått på mig kläderna tar jag Alessas hand och vi går ut i köket där Alina sitter på en stol med armbågarna på bordet och biter frenetiskt på naglarna.
Framför sig har hon ett halvtomt vinglas som Alessa sliter åt sig och tar flera stora klunkar.
Alina ger henne en ursinnig blick som hon fullständigt ignorerar.
I Alinas mahognybruna hår sitter ett stjärnspänne som hon har fått av mig och jag tycker faktiskt lite synd om henne.
Egentligen skiter jag i henne, men jag är alldeles för sympatisk av mig för att kunna göra det fullt ut.
Hon ser upp på oss med tårar i ögonen och darrar på rösten när hon öppnar munnen.
”Jag fattar inte hur ni kunde göra såhär bakom ryggen på mig. Jag är värd bättre än så.”
”Vi har inte gått bakom ryggen på dig!”, protesterar Alessa. ”Vi har ju knappt ens hunnit göra någonting...”
”Det såg då ut som om ni hade hunnit göra en hel del...”, muttrar Alina och roffar åt sig vinflaskan på bordet, halsar i sig vätskan.
Till en början står jag bara där med armarna i kors och tiger medan dom andra två käftar med varandra, men tillslut måste jag säga någonting.
”Alessa, vi går inte bakom ryggen på dig bara för att vi inte berättar allt som vi gör för dig”, säger jag och försöker låta relativt samlad.
”Nej, precis”, säger Alessa bestämt. ”Alltså, vi har inte ens riktigt förstått vad det är som händer...men någonting har definitivt börjat hända mellan oss..”
Hon ger mig en blick som jag vill fånga, jag vill spara den för evigt och mitt hjärta hoppar över ett slag.
”Kunde du inte nöja dig med en Månsdottir?”, frågar Alina mig med oerhört spydig röst. ”Var du tvungen att göra samlingen fullständig?”
”Du vet inte vad du snackar om!”, säger jag irriterat och knyter nävarna av ilska.
Vilket jävla angrepp!
Alina har ingen rätt att säga så och dessutom är det bara hennes egna sjuka fantasier.
Jag har aldrig någonsin, inte ens för en sekund, sett tvillingarna som några slags samlarobjekt.
Den tanken är ju fullständigt absurd.
”Jag tänker inte så, inte ens i närheten och det tror jag att du egentligen vet”, fortsätter jag.
Hon ser plötsligt lite vekare ut där hon sitter på den svarta köksstolen och hänger med huvudet.
Hon mumlar någonting som varken jag eller Alessa uppfattar ett ord av.
”Vad sa du?”, frågar Alessa. ”Prata tydligare, människa!”
”Jag sa ‘Liv, jag älskar dig för mycket för att någonsin kunna förstå mig på allt det här’!”, nästan skriker Alina och först nu märker jag att hon gråter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det måste vara riktigt för jävligt att vara Alina just nu, men jag är inte hon.
Och varken jag eller Alessa har några egentliga skyldigheter gentemot henne.
”Fy fan för dig, Alina!”, ryter Alessa. ”Allt kan inte handla om dig hela tiden. Du är kär i Liv, visst, okej, men hon känner inte samma för dig, tyvärr. Ska ingen annan få henne nu heller bara för att inte du kan få henne? Du äcklar mig, ärligt talat.”
”Ni ska ut härifrån, nu”, säger Alina bestämt och spänner ögonen i oss. ”Jag klarar inte av att se er just nu, så stick!”
Jag får en klump i halsen och paniken stiger i mig.
På tre minuter är jag och Alessa ute ur lägenheten och vandrar planlöst längs trottoarkanten.
”Vart fan har hon tänkt sig att vi ska ta vägen, egentligen?”, muttrar Alessa.
”Vi kan sova hos min moster i natt”, säger jag och tar hennes hand. ”Och i morgon får väl försöka prata med henne.”
”Jag är så trött på henne att jag kan spy”, suckar Alessa och gör en grimas.
”Men tänk inte mer på det nu”, säger jag och kysser hennes handrygg.
Hon ler mot mig och hennes ögon glittrar sådär magiskt som bara dom kan.

Alessa 5/11-2010

Envy dukar fram kaffe och tigerkakor, sätter sig mittemot mig vid köksordet.
Bredvid henne sitter Pan och ser förvirrad.
”Jag fattar inte, varför vill Alina att du ska flytta ut?”
Jag blir plötsligt väldigt besvärad, jag kan ju inte gärna säga till Pan att Alina vill kicka ut mig för att jag knullade med Liv.
”Alltså, vi går inte så bra ihop, helt enkelt..”
Nu ser Envy också på mig, men hennes blick är mer misstänksam än förvirrad.
Hon börjar trumma med fingrarna mot bordet, en typisk Envy-sak att göra när hon funderar på något eller är irriterad.
Jag blir rädd för att hon ska säga något högt, för det är uppenbart att hon i princip fattar vad det egentligen handlar om.
Jag hatar att Envy är så smart ibland.
När Pan reser sig för att gå på toa lutar hon sig över bordet och ser mig i ögonen.
”Är jag den enda som inte har knullat Liv?”, frågar hon.
Till min förvåning låter hon inte arg direkt, hennes röst är fylld av något annat som jag inte riktigt kan placera.
”Snälla, säg inget till Pan..det vore så dumt, hon skulle bli så arg..”
”Jag ska inte, Alessa. Det är inte min ensak. Jag undrade bara.”
Hon hinner precis sätta sig tillrätta på stolen igen innan Pan kommer tillbaka.
”Värst vad ni ser hemlighetsfulla ut”, påpekar hon.
”Gör vi ju inte alls, älskling. Sluta vara så misstänksam.”, svarar Envy och kysser henne på kinden.
Pans ögon smalnar lite, men hon säger inget mer om det.
”Förresten, det jag egentligen ville säga, eller alltså, fråga..Pan, bor du här nu?”
”Ja, det kan man säga. Jag vill ju bo med Envy, och dessutom..nej, jag vill aldrig se den andra lägenheten igen.”
”Och jag vill verkligen ha dig här, älskling”, inflikar Envy och kramar Pans hand i sin.
”Jag tänkte..alltså..”
”Om du skulle kunna ta över lägenheten?”, frågar Pan och ser lite road ut.
”Ja, nåt åt det hållet.”, svarar jag och ler ursäktande.
”På ett villkor.”
”Visst. Vad för något?”
”Att du tar hand om Edgar.”
Hon får tårar i ögonen, men börjar inte gråta.
”Va? Jaha, katten. Just det. Självklart!”
Hon försvinner iväg någon minut och kommer sen tillbaka, slänger en liten nyckelknippa på bordet.
”Varsågod, det är bara att flytta in. Jag är innerligt glad att du slipper Alina, ärligt talat.”
Och det är jag med.
Det enda som känns lite jobbigt i mig är att Liv knappast kommer klara av att hälsa på mig.
Men det ordnar sig..kanske.
”Du borde gå ut lite mer, Alessa. Träffa någon, om du fattar. Ta inte det här på fel sätt bara!”
Jag stirrar på min syster och tar faktiskt illa upp en halv sekund, men det rinner snabbt av mig.
Hon har rätt, jag vet ju det.
”Jag vet inte vart jag ska ta vägen..”
”Du och jag ska gå ut, syrran. Jag ska visa dig världen! Eller nåja, jag ska visa dig Göteborg i alla fall, om inte annat.”
Envy börjar skratta och jag stämmer in.
”Det blir nog bra.”, säger jag.
”Klart det blir.”, håller Envy. ”Ni kommer ha hur kul som helst. Pan är en riktig vildkatt ska du veta!”
Pan blir röd i ansiktet och knuffar till Envy, som vägrar låtsas om henne.
Jag fattar ingenting, men det gör mig inte så mycket.
Jag har aldrig direkt förstått mig på någon av dom.
Men hur trevligt jag än har det hos Pan och Envy känner jag att jag kanske borde ta tjuren vid hornen och hämta mina saker hos Alina.
Så jag säger hejdå och tar första, bästa spårvagn.
Alina tog ifrån mig min nyckel igår, så jag tvingas ringa på.
När hon öppnar dörren och ser mig smalnar hennes ögon, och det syns att det är motvilligt som hon släpper in mig.
”Jag ska bara hämta mina grejer.”, säger jag irriterat.
”Bra.”, svarar hon kort och försvinner in i vardagsrummet.
Jag lyssnar för att höra om Liv är hemma eller inte, och det verkar så, för hon frågar Alina vem som ringde på.
”Alessa.”, svarar Alina, och hennes röst dryper av avsky.
Jag känner mig väldigt besvärad, så jag skyndar in i mitt rum och börjar packa ner mina grejer i två stora papperspåsar.
Efter en stund öppnar någon min dörr och smyger in i rummet.
Det är Liv, och hon sätter fingret mot läpparna för att jag ska vara tyst.
Jag stannar upp i mina rörelser och reser mig från sängen, går fram till henne.
Hon kastar sig i min famn och kysser mina läppar.
Det tar inte lång stund innan jag står upptryck mot väggen med Livs ena hand innanför mina jeans.
Jag får anstränga mig för att inte ge några ljud ifrån mig, men det är svårt.
Ännu svårare blir det när hon helt plötsligt drar tillbaka handen och ser på mig.
”Jag måste gå.”, säger hon och ser ledsen ut. ”Alina tror att jag är på toa. Men jag ringer dig ikväll, okej?”
Jag nickar och Liv ger mig en sista kyss innan hon smyger ut ur rummet lika tyst som när hon kom.
Snabbt packar jag ihop dom sista sakerna och lämnar Alinas lägenhet.

Det tar inte lång tid för mig att få upp mina grejer i Pans lägenhet.
Till min glädje hittar jag en vinflaska i skafferiet, och jag tror faktiskt att det är okej om jag tar den.
Jag dunsar ner i Pans skinnsoffa och korkar upp flaskan.
Jag känner mig dum som nästan tagit över Livs alkoholproblem, men livet är alldeles för snurrigt för att jag ska kunna låta bli.
En lång stund förflyter utan att jag rör mig alls, förutom när jag ska dricka eller fylla på mitt glas.
När flaskan är slut letar jag igenom Pans lägenhet och hittar en karta kvarglömda Stesolid i hennes badrumsskåp.
Jag sväljer ner fyra stycken och återvänder till min plats i soffan.
Det är skönt att slippa tänka en stund.
När jag är som allra mest påverkad ringer min telefon, det står Min babe Liv på displayen.
”Hej babe”, säger jag.
”Hej.”, svarar Liv.
Det blir tyst i luren och jag biter mig nervöst i läppen.
”Jag saknar dig.”, viskar Liv. ”Alina är döjobbig här borta..”
”Hurdan är hon då?”
”Ena stunden är hon jätteklängig och försöker övertala mig att komma tillbaka till henne, och sen övergår hon plötsligt till att vara jättetjurig. Och så håller hon på..”
Jag försöker febrilt fatta vad hon pratar om, men det är riktigt svårt, för kombinationen av vinet och tabletterna har verkligen slagit till.
”Mm..det är inte..kul.”, säger jag och låter riktigt trög.
”Alessa, har du druckit?”
”Mm, lite..”
”Lite? Du är ju jättefull!”
”Nää..”, svarar jag sakta.
”Men är du okej?”
”Ja, lite påverkad bara.”
”Var inte dum. Du mår dåligt, eller hur?”
Jag är nära att börja gråta, och det tänker jag inte göra.
I princip ingen har någonsin sett eller hört mig gråta, och det är ingenting jag tänker ändra på.
”Lite kanske, fast mest..”
Jag orkar inte avsluta meningen.
”Alessa? Hallå?”
Jag försöker svara, men min kropp vägrar samarbeta med mitt huvud.
”Alessa, är du där? Fan, svara! Jag blir orolig..”
”Mm.”, får jag fram till slut.
Mina tankar glider iväg, Livs ord når mig inte riktigt..
”Alessa, kan vi ses imorgon?”
”Jag vet inte vart bara..”
”Hos Amanda kanske, på dagen. Hon jobbar ju och Alfons är på dagis, så..ja, vi skulle ha hela lägenheten för oss själva.”
”Ja, kanske det. Vi kan ju prata imorgon och se.”
”Ja, okej..”, svarar Liv och låter lite ledsen.
”Förlåt, jag är inte riktigt mig själv nu, men jag tycker om dig!”
Hon låter lite gladare när hon svarar att det är okej och att hon tycker om mig med.
”Snälla, ta hand om dig, Alessa. Och ring om det är något, okej?”
”Jadå, babe. Pussar, hejdå.”
Vi lägger på och jag sjunker ner i soffan.
Mitt huvud snurrar, samtalet med Liv tog mycket energi trots att vi inte sa så mycket.
Men nu när jag är ensam kan jag äntligen gråta, det är skönt men smärtsamt, och jag somnar mitt i alltihop.

Liv 5/11-2010

Det blir inte direkt svårt att övertala Alina att jag ska få komma tillbaka till lägenheten.
Självklart dyker tanken upp att jag faktiskt fortfarande har ett hem hos Amanda, men jag klarar bara inte av att flytta tillbaka dit än.
Jag måste få flyta omkring i den här mellansfären lite till innan jag försöker börja leva som jag en gång brukade.
Stämningen är ganska spänd mellan mig och Alina hela kvällen och hon verkar mer desperat än vanligt.
Hon tafsar på mig så fort hon kommer åt och försöker kyssa mig hela tiden, vilket verkligen går mig på nerverna.
Plötsligt slänger hon ur sig att hon har tagit tre Stilnoct, varpå jag får nog och ringer till Alessa.
Hon låter konstig i telefonen, hon verkar full och bara allmänt ointresserad.
Så vi pratar inte så länge och när vi lägger på brister jag i gråt där jag sitter uppkrupen i hennes säng.
För första gången på flera veckor känner jag mig riktigt ensam.
Visst, Alina är här, men vad är hon för sällskap när hon är skyhög, totalkär och överkåt?
Tanken på att Alessa har flyttat in i Pans gamla lägenhet får hela mig att rysa.
Jag har alldeles för många, för känsliga minnen därifrån som troligtvis aldrig kommer varken försvinna eller neutralisera sig.
När jag sitter där på Alessas säng mitt i tårkaoset ringer min telefon och det är Müsli.
Vi har varken setts eller hörts på ett tag eftersom att han har varit ganska upptagen, han har nämligen börjat jobba på ICA Maxi i Kungälv.
Därför blir jag väldigt glad när hans namn dyker upp på displayen och jag svarar.
”Hej, ICA-Müsli!”
”Hahahaha, mycket klyftigt, Liv, verkligen”, säger han och skrattar till.
”Hur går det på jobbet?”, frågar jag och torkar mina våta kinder med täcket som doftar Alessa.
”Det är faktiskt riktigt kul”, svarar han. ”Jag går omkring där i min röda skjorta och ställer ut varor och tittar på folk.”
”Jag kan se det framför mig, en intressant syn, måste jag säga.”
”Jaså, det säger du. Hur går det för dig då, min älskade Liv? Med allt, menar jag?”
Jag tänker efter en lång stund innan jag svarar.
I allmänhet börjar det väl gå ganska bra nu, men jag har inte berättat för Müsli om Alessa än.
Tillslut bestämmer jag mig för att göra det.
”Müsli, det har hänt lite saker med Alessa...”
”Vadå, är hon okej?”, frågar han oroligt.
”Ja, alltså... Det har hänt saker...mellan henne och mig.”
Hjärtat slår väldigt fort i mitt bröst och plötsligt börjar jag frysa av spänning inför hur han ska reagera.
”Vad för saker? Har ni...haft sex?”
”Ehm, ja, det har vi. Men det är inte bara det...jag tror att vi börjat få något slags känslor för varandra. Och dom här känslorna är skrämmande nog väldigt, väldigt starka.”
Jag ser Alessa framför mig och konstaterar att det här är första gången jag verkligen erkänner det för mig själv, hur det egentligen ligger till.
Mina känslor för Alessa är mycket starkare än jag egentligen vill erkänna varken för mig själv eller för henne, men jag lyckas aldrig riktigt komma underfund med exakt vad det är för slags känslor.
”Alltså, shit...”, flämtar Müsli fram. ”Liv, har det här någonting med Pan att göra, med tanke på att hon faktiskt är hennes tvillingsyster?”
”Jo, jag vet, men jag tror inte det. Jag kan se Alessa för den hon är, på insidan och det är därför jag har fastnat så fullständigt för henne.”
”Men vad händer med Alina nu då?”
”Hon är fortfarande upp över öronen förälskad i mig och alldeles för desperat”, säger jag med en djup suck. ”Och när hon kom på mig och Alessa igår blev hon helt rasande och körde ut oss. Fast hon har tagit tillbaka mig nu och Alessa har tagit över Pans lägenhet.”
”Har hon gjort det?”, säger Müsli och låter fundersam. ”Hur känns det för dig, egentligen?”
”Jag vet inte riktigt, om jag ska vara ärlig. Och just dom känslorna tänker jag faktiskt förtrycka för jag orkar verkligen inte med dom.”
”Men det kanske är okej att göra det. Åh, vänta lite, jag måste samla mig nu..!”
Han tar flera djupa andetag och har lite konstiga ljud för sig, suckar.
”Du och Alessa är alltså...på g? Eller?”, frågar han sedan.
”Det vet jag inte om jag skulle kalla det”, svarar jag. ”Men någonting ditåt, antar jag.”
”Men ni pratar väl med varandra, eller hur? Om hur ni känner?”
”En del, men inte sådär överdrivet mycket...”
”Ni får försöka göra det, Liv. Så att ni kanske kan få lite rätsida på allt det här.”
Med Müslis trygga ord i tankarna somnar jag en timma senare under Alessas Alessa-doftande täcke.

Alessa 6/11-2010

En lång stund står jag med fotona av Leia i handen.
Jag har plockat ut dom ur fotoalbumet och försöker förmå mig till att slänga dom i papperskorgen framför mig.
Det är mitt i natten och jag vaknade nyss upp, trots Stesoliden och vinet som fortfarande rusar omkring i mitt huvud.
I mina drömmar satt Leia i soffan bredvid mig och bad mig låta bli Liv, och det är just det som fick mig att inse att Leia måste bort, att allt som någonsin varit hon måste slängas eller glömmas.
Men jag måste ändå tillåta mig att minnas en stund.

(flashback/återblick) Leias glittrande ögon möter mina, och jag kan se ömheten i hennes blick.
Men samtidigt kan jag se osäkerheten i henne också.
Någonstans inom mig vet jag att vi håller på att glida ifrån varandra, och det skrämmer mig verkligen.
Men jag är för kär för att inte ta vara på tiden vi faktiskt har tillsammans.
Om jag inte frågar varför kanske hon själv glömmer.
”Alessa, vad tänker du på?”
Jag rycker på axlarna.
”Lite allt möjligt.”, ljuger jag.
”Jaha..”, säger hon och låter lite besviken, som om mitt svar inte duger.
”På dig”, tillägger jag.
”Du ser väldigt bekymrad ut, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.”
”Som att jag älskar dig, mycket.”
Hon lägger armarna om mig och kysser min kind.
”Vill du verkligen vara med mig, Alessa?”
”Va? Ja? Det vet du!”
”Jag vet inte riktigt om jag förtjänar dig. Du är för bra..”
”Men Leia, det är jag inte alls!”
En oro jag känt i många veckor nu bränner i mitt bröst.
Leia har inte vart sig själv riktigt, hon har mer blivit som en sorgsen skugga av sitt forna jag.
Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tror att det kanske har med hennes mamma att göra.
Det är inte många som vet det, men Leias mamma lider av kronisk depression och schizofreni.
Men Leia pratar nästan aldrig om det, så egentligen vet jag inte så mycket jag heller.
Jag är mest orolig för att Leia börjar ta efter sin mamma, eller att det till och med ligger i generna.
Att inte tänka för mycket är nog bäst.

Leia har inte svarat på ett enda av mina sms på nästan en vecka, inte heller när jag ringer.
Min ångest och oro vet inga gränser, och jag måste verkligen åka dit.
Mamma kör mig till Leia och släpper av mig utanför hennes hus.
Jag går fram till dörren och ringer på flera gånger, men ingen öppnar.
Om jag inte minns helt fel ligger hennes extranyckel under askkoppen på trädgårdsbordet utanför.
När jag hittar den låser jag upp ytterdörren och går in.
Lukten som möter mig är så stark och obehaglig när den slår emot mig att jag är nära på att kräkas på hallmattan.
Varför i helvete luktar det så illa?
Jag skiter i att ta av mig skorna och klampar rätt upp för trappan.
Dörren till Leias rum står på glänt, så jag går fram till den och skjuter upp den.
Sedan viker sig benen på mig.
Rummet är mörkt, men jag kan ändå se Leias kropp på sängen.
Men den ligger i en konstig ställning, halva kroppen hänger utanför.
Skräckslagen kryper jag bort mot sängen, undslipper mig ett skrik när jag sätter handen i en halvstelnad gegga som inte kan vara annat än blod.
När det sedan sticker till och blir varmt i handen förstår jag att jag av misstag råkat lägga halva min tyngd på Leias använda rakblad.
Mitt hjärta bultar våldsamt när jag tar ett hårt tag om Leias handled.
Inte nog med att den är iskall, det värsta av allt är när min tumme av misstag sjunker in i ett av de breda sår som måste vara en av huvudorsakerna till att min flickvän nu är totalt tömd på liv.
Innan jag tumlar bakåt i förskräckelse hinner jag känna benet i Leias handled mot min fingertopp.
Det blir för mycket för mig, allt runtomkring mig sjunker ihop och jag tappar medvetandet.

Mammas röst är ganska likgiltig när hon sätter sig på min sängkant två dagar efter Leias död.
”Alessa, jag har ringt runt lite..Leias mamma är också död. Hon dog någon gång på natten, cirka tio timmar innan Leia. Stackars tjej, hon måste ha hittat henne och fullkomligt förlorat förståndet..”
”Stackars tjej? Mamma, hon är DÖD, fattar du?”
”Ja, jag fattar, och jag är ledsen för din skull. Men du måste ta dig igenom det här, mot alla odds.”
Jag hatar min mamma mer än någonsin förr när hon säger så.
Jag vill inte ta mig igenom någonting, jag vill vara med Leia. (flashback/återblick över)

Tårarna forsar ner för mina kinder, och korten på Leia faller ur min hand.
För att kunna älska Liv måste jag släppa Leia, men hur ska jag kunna släppa någon som redan är försvunnen?

Liv 6/11-2010
I mina snyggaste svarta, högklackade, lackstövlar stegar jag fram genom Göteborg.
För första gången på jag minns inte hur länge har jag fixat i ordning mig och sminkat mig riktigt snyggt.
På benen har jag tunna strumpbyxor med svarta och gräddvita lodräta ränder och över dom har jag en av mina kortaste, svarta klänningar.
Den med röd spets i kanten och i den djupa urringningen.
Ovanpå klänningen har jag en svart, ganska lång stickad kofta och känner mig uppriktigt sagt ganska snygg där jag klick-klackar fram på trottoarerna.
Jag är på väg till Brunnsparken för att möta Alessa och sedan ska vi ta en fika eller åka hem till Amanda och umgås fram till jag börjar jobba halv tre.
Det är ganska mycket folk på stan idag, men det stör mig inte direkt för en hel del positiva blickar dras åt mitt håll.
Väl framme är det med ett nöjt leende på läpparna jag springer fram till Alessa och slår armarna om henne.
Hon skiner upp och kysser mina rödmålade läppar.
”Vad fin du är!”
”Tack”, säger jag och studerar hennes mörkgrå baggyjeans och tajta, svarta, långärmade tröja som framhäver hennes former perfekt. ”Du är riktigt snygg, du med.”
Vi står där en stund och bara ser på varandra.
Runt sina glittrande ögon har hon mörka ringar av gammalt smink och antagligen trötthet, jag blir lite orolig för henne.
Jag tar hennes hand och vi börjar gå mot ingången till Nordstan.
”Gick det bra att sova ensam i natt?”, frågar jag och sneglar forskande på henne.
”Tillslut. Liv, vi måste prata om en sak.”
”Okej... Ska vi sätta oss på Espresso House?”
”Det blir bra”, svarar Alessa och vi styr stegen ditåt.
Vi beställer varsin liten vaniljlatte och sätter oss vid ett av dom höga borden.
Flickan mitt emot mig har satt upp sitt röda hår i en tofs i nacken som hänger fram över hennes axel och får hennes hals att se lång och ståtlig ut på den korta, lilla kroppen.
Hon har blicken fäst på servettstället på bordet, fingrar lite på sin pappersmugg.
Jag skulle så gärna vilja veta vad som rör sig inne i hennes huvud, egentligen.
Och det får jag ganska så snart för Alessa öppnar munnen och får ett lite besvärat uttryck i ansiktet.
”Det jag tänkte berätta nu har jag aldrig sagt till någon förut”, börjar hon. ”Men för det första känner jag mig väldigt trygg med dig och för det andra känns det som att det står i vägen för...oss.”
”Jag lyssnar och lovar att försöka förstå så gott jag kan”, säger jag och trycker hennes hand.
Alessa ger ifrån sig en djup suck och sedan börjar hon berätta.
”För ungefär tre år sedan var jag tillsammans med en tjej hemma på Island, Leia. Vi kom väldigt, väldigt nära varandra och jag trodde nästan inte att man kunde bli så kär som jag blev i henne. Men hon...hon tog livet av sig och det var jag som hittade henne, och då hade hon redan varit död i flera dagar. Det här har jag helt enkelt bara fått lära mig att leva med. Det har nästan känts omöjligt ibland, men så träffade jag ju Jasper och han kunde göra mig glad, i början. När mina föräldrar dog tror jag att allt det här med Leia växte sig större. Men hon måste försvinna, jag måste glömma och radera. Annars tror jag inte att jag kommer kunna älska någon annan fullt ut...”
Jag får tårar i ögonen när jag lyssnar på hennes ord.
Det är något vackert med Alessas berättelse även om jag förstår att det är svårt att behöva ha upplevt en sådan sak och att den har etsat sig fast i henne.
”Liv, du får inte tro att jag säger det här för att jag vill sluta träffa dig, utan det är precis tvärtom. Jag säger bara att jag kanske behöver lite tid att verkligen aktivt försöka göra mig av med alla dom här plågsamma minnena som håller mig tillbaka. För vår skull.”
”Men det kommer inte att funka, tro mig”, säger jag mjukt. ”Minnena kommer alltid att finnas kvar och att försöka göra dig av med dom kommer bara att få dig att minnas ännu mer. Men om dom nu håller dig tillbaka så mycket så måste du fokusera på att lära dig att leva med dom, försöka göra dom till ett mindre laddat ämne. För minnas kommer du alltid att göra, men det ska inte behöva göra så ont att göra det...”
Jag förvånas nästan själv över att jag har sådana kloka saker att säga.
Men å andra sidan gick jag igenom allt det här efter mina föräldrars död så jag har ju en del erfarenhet.
Det märks att Alessa förstår att jag menar vad jag säger och verkligen är säker på min sak, för hon lutar sig över bordet och kysser min kind.
”Du har antagligen rätt”, säger hon sedan och tar en klunk av sin latte. ”Jag vill ju egentligen inte glömma, jag vill bara inte att det ska spärra mig så...”
”Jag kan hjälpa dig så gott jag kan, men egentligen kanske du borde söka upp en psykolog för att reda upp det här ordentligt?”
”Nej, det behövs nog inte”, säger hon och sänker blicken en aning. ”Det känns mycket bättre bara att jag har fått ur mig det.”
”Alessa”, säger jag och fångar hennes blick. ”Jag har inte precis kommit över Pan än heller. Men vi har all tid i världen, eller hur? Och dessutom tror jag inte att jag är riktigt redo att ge mig i in i ett fast förhållande än... Det är lite för tidigt för det...”
”Det är ingen fara, älskade du. Vi tar det bara lugnt.”
Nu lutar jag mig fram över bordet och kysser hennes svala, mjuka läppar.
Det kittlas i hela mig när hon sticker in tungan i min mun och fingrar lätt på min hals, får mig att rysa av välbehag.
”Hur sa vi nu, skulle vi dra hem till din moster, eller?”, frågar hon och biter sig i läppen.
”Kom, vi skyndar oss”, säger jag.
Vi hoppar ner från stolarna, går ut och hoppar på första bästa spårvagn.
Redan när vi sitter där bredvid varandra på ett säte börjar jag kyssa hennes hals, hon blundar och njuter.
När vi väl kommer upp i Amandas lägenhet har vi redan börjat dra av varandra kläderna.
Jag längtar verkligen efter att få känna Alessas kropp mot min.
Bestämt leder jag henne in i Amandas sovrum och puttar ner henne på dubbelsängen.
Hon ligger där på rygg i bar överkropp och ser förföriskt på mig, och först då känner jag hur tänd jag verkligen är.
Alessa sveper fjäderlätt med fingrarna över sina runda bröst och jag bara måste böja mig över henne och ersätta hennes fingrar med min tunga.
Jag kysser henne passionerat över magen, letar mig upp till hennes underbara läppar.
Känslan jag känner nu är verkligen helt överväldigande, jag bara måste ha henne!
Jag knäpper upp knappen på hennes jeans och drar ner dragkedjan, sedan tar hon av sig dom själv.
Helt nakna lägger vi oss bredvid varandra på sängen och bara ser på varandra.
Alessas gröna ögon är på något sätt så mycket djupare än vad Pans någonsin var och jag förlorar mig själv i dom gång på gång.
Försiktigt smeker jag hennes rakade underliv, fortfarande med blicken fäst på henne.
När jag känner att hon är riktigt våt för jag in två fingrar i henne och hon stönar av njutning.
Hon håller på att komma, men jag vill dra ut på det så jag gränslar henne och lutar mig fram och viskar i hennes öra.
”Alessa, snälla... Slicka mig”, ber jag.
Hon biter sig i läppen, nyper tag i min ena bröstvårta.
Sedan välter hon över mig på rygg och glider ner mellan mina ben.
Hennes tunga slickar mig på ett alldeles speciellt sätt som jag aldrig någonsin har varit med om förut.
Så jag kan inte hålla mig, utan kommer nästan direkt i den skönaste orgasmen jag någonsin fått.
Alessa ser lite osäkert på mig, jag bara nickar och börjar smeka henne igen.
Efter en liten stund kommer även hon, och hon ser så sexig ut när hon kvider till och slutar andas för några sekunder.
Uttrycket i hennes ansikte är oslagbart, jag hade kunnat bli tillfredsställd bara av att få se det.
När vi har legat och återhämtat oss en stund går vi ut på balkongen och tar varsin cigg.
Jag kan knappt slita blicken från hennes nakna kropp, hon slänger en blick på mig.
”Det här är fan i mig helt jävla galet”, säger hon och fnittrar till.
”Men då är det ju som det ska vara”, säger jag och kysser hennes läppar.

Envy 13/11-2010

Jag studerar Pan som ligger hopkurad under mitt täcke och sover.
Hon har inte gjort så mycket annat dom senaste dagarna än knaprat Stesolid och sovit.
Jag känner mig ensammast i världen där jag sitter uppkrupen i soffan med en tom kaffekopp i handen.
Försiktigt ställer jag ner muggen på bordet och smyger ner bredvid Pan i sängen.
”Pan? Vakna..”
Jag puttar lite på hennes axel och hon vänder på sig så att vi hamnar ansikte mot ansikte.
”Mm?”, mumlar hon. ”Vad är det?”
”Du måste vakna. Du måste äta något, ta en dusch..”
Jag drar av henne täcket och börjar nästan gråta när hon försöker täcka över sin överkropp med armar så smala att dom inte alls täcker ett dugg av den resterande avmagrade kroppen.
”Pan, ärligt talat, börjar du inte äta snart måste jag ringa någon, och då kommer du kanske bli inlagd för anorexia, och det klarar inte jag!”
Hennes ögon fylls med tårar, och jag lägger armen om henne.
”Förlåt Envy, fan, jag ska ju finnas här för dig och inte tvärtom! Du, jag tar en dusch bara, ok?”
Jag ser efter henne när hon reser sig upp, och trots att hon är mager som en sticka är hon det vackraste jag någonsin sett, både naken och påklädd.
Hon duschar länge, och under tiden gör jag i ordning te och mackor till henne.
När hon kommer ut från badrummet är hon helt naken, nyrakad och har det blöta håret samlat i en tofs i nacken.
Jag möter upp henne halvvägs och omfamnar henne.
Hennes hår luktar cocos och hennes hud är mjuk som sammet efter duschen.
”Tack älskling, för att du fick upp mig ur sängen. Jag behövde verkligen höra någon säga åt mig ordentligt.”
Hon kysser mig tacksamt och plockar fram underkläder ur byrån.
”Jag har gjort te och mackor”, säger jag.
”Jag kan inte dricka te, Envy..Jag vill ha kaffe, som du.”
Med ens känner jag mig väldigt dum.
Hur kunde jag ge henne te när jag vet hur mycket det påminner henne om Liv?
”Självklart, vänta lite.”
Jag tar koppen och häller ut innehållet i slasken, fyller den med nybryggt kaffe istället.
När jag kommer tillbaka har Pan dragit på sig en lång t-shirt och gråa raggsockor.
Vi sätter oss i soffan och Pan bryter av en bit på ostmackan hon fått och stoppar den i munnen.
Det tar sin lilla tid, men efter en stund har hon faktiskt fått i sig båda smörgåsarna jag fixade åt henne.
”Känns det inte lite bättre nu?”, frågar jag.
”Jo, egentligen.”, svarar hon och kysser mina läppar så mjukt hon bara kan.
”Du kanske kan ringa Alessa och fråga om ni kan ses? Det är ju lördag, ni skulle ju kunna ta den där utekvällen kanske?”
Pan ser lite osäker ut, nickar sedan sakta.
”Det är faktiskt en idé.”
Hon tar mobilen från soffbordet och slår in Alessas nummer.
Det tar en liten stund innan hon svarar, men när hon gör det skiner Pan upp lite.
”Herregud, Alessa, lugna ner dig.”, skrattar hon, ”Jag saknar dig också.”
Dom pratar en stund och som jag fattar det ska dom ses senare.
”Gretas vid nio? Eller ska vi ses innan? Aa, visst. Brunnsparken vid halv åtta. Vi ses då, älskar dig.”
”Vad kul att hon kunde, älskling.”, säger jag men känner mig lite låg. Det känns faktiskt inte så jättekul att vara ensam, men för Pans skull gör jag vad som helst, och hon behöver verkligen komma ut.
”Det känns lite halvdant kanske, jag vill ju vara med dig också.”, svarar hon.
”Jag ska ju inte gå någonstans, jag är här när du kommer hem.”
Hon tar min hand och håller den hårt.
”Är det verkligen okej då?”
”Klart, jag vill ju att du ska ha kul, älskling.”
”Jag älskar när du kallar mig älskling.”, säger hon och smeker min mage lite lätt.
Vi sitter tysta en bra stund, hon med handen på min synbart gravida mage.
”Tycker du verkligen att jag är fin trots att jag blir tjockare och tjockare?”
”Envy, du har bara blivit liiite tjockare, och antagligen kommer du inte bli särskilt stor eftersom du var så smal från början. Och oavsett är du snyggast i världen.”
Jag särar lite på mina ben, och hon glider ner i soffan, lägger huvudet på min mage.
”Hej bebisen därinne.”, viskar hon. ”Du får faktiskt ta och komma ut nu, för vi är väldigt nyfikna på dig. Fast du måste ändå stanna för annars blir du alldeles för liten när du föds, och det får inte hända. Och vet du, jag tror du är en flicka. Inuti mig känns det väldigt starkt att du är en Alice, faktiskt.”
Jag blir så fruktansvärt rörd när jag hör Pans ord, egentligen vet jag ju att hon inte är emot graviditeten, snarare tvärtom. Hon om någon verkar tycka att det är görmysigt att jag bär på något så levande inuti mig.
”Vi älskar dig, lilla Alice.”, säger hon innan hon kryper upp till mig och kysser mina läppar, ömt men hårt på samma gång.
”Och jag älskar dig, Pan.”, pressar jag fram mellan kyssarna.
”Ärligt talat, Envy. Du blir sexigare för varje dag som går, om än på ett lite annorlunda sätt än innan. Allt har sin charm, fattar du?”
Vi kramas och hon trycker sin halvnakna kropp mot mig, kysser mig lätt på halsen.
”Jag hade inte kunnat ha någon bättre än dig.”, säger jag ärligt.
”Jag vill ha dig, Envy. Här och nu, så himla mycket. Men jag måste göra mig i ordning och det är skitsvårt att slita sig från dig men åh! Du är vaken när jag kommer hem va?”
”Jadå, jag kan nog hålla mig vaken för dig.”
Hon ler och kysser mig på kinden innan hon reser sig och springer in på toaletten.
Jag kan höra hur hon sätter på hårtorken och tycker nästan lite synd om henne, för det tar evigheter för hennes hår att torka.
Efter en halvtimme dyker hon upp bredvid mig, nysminkad och med håret i en lång fläta som hänger fram över hennes axel.
”Jeans eller strumpbyxor?”, frågar hon stressat.
”Eh..strumpbyxor tror jag, eller jeans..nej, strumpbyxor.”
”Då kör vi på det!”, säger hon och drar på sig dom svarta hon har i handen.
Hon är så otroligt snygg där hon står och fixar med kläderna framför spegeln.
”Jag ser dum ut..”, suckar hon.
”Nej, jag satt precis här och tänkte på hur snygg du är.”
Hon springer fram till mig och hoppar upp i mitt knä.
Hennes händer letar sig in under min tröja och smeker mina bröst, hennes mjuka läppar kysser mig passionerat.
Men det tar inte lång tid innan hon flyger upp ur soffan igen och börjar slänga ner grejer i sin axelväska.
”Jag måste gå nu, älskling. Men jag kommer hem sen, inte allt för sent. Puss puss puss!”
Hon drar på sig sina svarta lackskor och försvinner ut genom dörren.
Ensamhetskänslorna kastar sig över mig direkt.
Jag vet att jag har en lång kväll framför mig.

Alessa 13/11-2010
Jag sitter lutad mot fontänen i brunnsparken och röker när Pan kommer gåendes.
Gruset under hennes skor knastrar när hon rör sig.
Jag reser mig för att hon ska få syn på mig.
”Hej sis!”, säger hon glatt och vinkar lite trots att vi står precis framför varandra.
Jag vinkar inte tillbaka, kramar om henne hårt istället.
”Åh”, säger hon. ”Jag har saknat dig, älskade syster.”
”Och nu ska vi ha jättekul, du och jag.”, lägger jag till.
Ur min ryggsäck plockar jag fram varsin starkcider till oss.
Jag räcker den ena till Pan som ser ganska nöjd ut.
”Nu blir det lite billigare inne på krogen i alla fall.”, säger hon och slår sin glasflaska mot min.
”Du verkar så full av liv, Pan. Det är fint att se.”
Hennes ögon tindrar när hon ser på mig och tar en klunk cider.
”Jag vet inte vad det är, men det är skönt!”
Jag ler, för det är så jävla skönt att se henne glad igen.
”Fattar du, Alessa? Jag har världens bästa syster och den finaste tjejen man kan tänka sig!”
Jag får tårar i ögonen när hon faktiskt säger att jag är en av de stora orsakerna till hennes lyckliga leende.
”Fan, du är det bästa jag vet.”, säger jag och så kramas vi i säkert en kvart.
Timmen innan vi går till Gretas dricker vi tre cider var och röker en massa cigaretter.
Vi pratar, skrattar och kramas och allt känns underbart.
Men klockan närmar sig nio med stormsteg, så Pan släcker sin cigg och reser sig upp.
”Kom igen, systeryster. Nu drar vi.”
Hon hjälper mig upp och vi vinglar till lite, vilket får oss att börja skratta våldsamt.
”Känns som när jag var tolv och drack första gången.”, fnissar hon.
”Åh, Pan..jag önskar att vi hade kunnat vara tolv år tillsammans. Och alla andra år också.”
Hon trycker min hand och drar mig med sig.

När jag ramlar in i lägenheten efter att ha sagt hejdå till Pan och tagit spårvagnen hem är jag så full att allt runtom mig är ett enda virrvarr av färger och formlösa konturer.
Kvällen har varit helt galet rolig, och jag längtar tills vi ska ut igen.
Men just nu vill jag verkligen bara sova.
Innan jag somnar får jag ett sms av Pan.
”Sis, jahg hade jätekul me dih ivkäll. Vi får gp ut odtrare. Älskar dif!”
Jag skrattar lite.
Det är väldigt charmigt när man får fyllesms.
Med vissa svårigheter svarar jag henne.
”Haha Pani dui är full, söt. Vi kadde det roligst inatt, jas ringe digh imor! PUssssssssss!”
Jag vet att det är väldigt felstavat egentligen, men jag kan ju faktiskt skylla på alla glas Martini vi druckit.
Efter att ha smsat klart med Pan sätter jag på tvn och ser på MTV en liten stund, sjunger högljutt med i vissa av låtarna som spelas.
Lita galet, lite lyckligt.
Jag är så glad att jag har min älskade Pan.

Pan 14/11-2010
Envy ser inte jättesur ut när jag kommer hem.
Nej, snarare tvärtom..
”Älskling!”, ropar hon och skyndar in i hallen.. ”Jag har saknat dig!”

”Jag har saknat tid med! Men nu är jag hemma!”
Kramen jag får av Envy är den vackraste, finaste kramen jag någonsin fått.
”Jag älskar dig så, min fina, älskade Envy!” utbrister jag glatt och kysser henne hårt.
Vi slänger oss på sängen och med ens är Envys mjuka händer överallt på min kropp.
”Jag har saknat dig, din fina kropp!”, flämtar Envy.
Jag kan själv känna spänningen öka i rummet.
”Envy, min älskade, jag vill ha dig. Jag vill ha dig här och nu!”
”Här och nu? På studs?”
”Lebbsex är det bästa i världen!”
”Du är verkligen full, älskling.”
”Liiiiite kanske.”
Hon fnissar och kysser sig ned längs med min platta mage.
”Himmelriket vidrör mina läppar.”, mumlar hon.
En kort sekund studerar jag min vackra flikvän.
Hennes turkosa hår passar fint till det svarta, lårkorta nattlinnet hon har på sig.
”Du är väldigt sexig idag.”, säger jag.
”Du med..”
Jag rör vid utsidan av hennes trosor, hör henne gny av upphetsning.
”Envy, vill du ha mig?”
”Om jag vill!”
Och hon får mig.

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk