Pan och Liv om Kärlek part 9

Liv 15/11-14/12-2010

Månaderna utan Miqe är stundvis ganska svåra för mig.
Jag har både Müsli och Alessa vid min sida, men det känns ändå så fruktansvärt tomt utan honom att jag nästan håller på att gå upp i atomer.
Jag tröttnar ganska snart på Alinas efterhängsna sätt och flyttar hem till Amanda igen trots att jag egentligen inte är redo för det än.
Men där får jag i alla fall vara mer ifred och dessutom är det nog skönt för både mig, Amanda och Alfons att ha varandra nära nu när Miqes rum står tomt.
Självklart känns det lite skumt att bo i mitt gamla rum igen, men som tur är skriker det inte bara Pan om det utan där finns även minnen av Nike och sådant som bara får mig att tänka på mig själv.
Det första jag gör är att ta ner alla mina röda teckningar och målningar från väggarna, jag låter bara två sitta kvar.
Den som föreställer en tom gata där jag har skrivit DET ÄR SÅ TYST NERIFRÅN GATAN SOM DET ALDRIG ANNARS ÄR, DET ÄR SOM ATT NATTEN HÄR HAR SETT ALLTING OCH STILLA SJUNGER MED och så det rödsvarta kaoset där det står NÄR MAN SER ATT DET BLÖDER, DET ÄR FÖRST DÅ DET GÖR ONT.
Jag har ännu inte gått tillbaka till att jobba heltid utan det är mest eftermiddagar och kvällar, och bara en fulldag i veckan.
Men tack vare att Camilla är så nöjd med mig får jag ändå nästan full lön.
Så jobbet tar upp rätt så mycket av min tid och resten av tiden spenderar jag med att måla, träffa Alessa och umgås med Müsli.
Jag funderar en del på att det kanske är dags för mig att skaffa egen lägenhet, och när jag diskuterar det med Amanda och hon håller med mig anmäler jag intresse för några ettor och billiga tvåor i stan.
Det dröjer inte speciellt länge innan jag blir erbjuden en visning av en tvåa några kvarter från Centralen.
Müsli följer med mig dit och tittar och den är faktiskt riktigt fräsch med trägolv i alla rum och vita stenväggar i köket, och dessutom ligger den ganska nära honom.
Så jag bestämmer mig för att ta den och redan den första december får jag nyckeln.
Dagen före flytten är jag och Amanda på IKEA och köper möbler och en hel del inredningsgrejer som står och trängs i hennes vardagsrum över natten.
Vi hyr en släpvagn från Statoil och både Amanda, hennes bästa kompis, Müsli, hans pappa och hans bror hjälper till att få upp allting i lägenheten.
Första kvällen sitter jag ensam i min nya, vita tresitssoffa, njuter av ett glas vin och känner mig riktigt nöjd med mitt nya hem.
Jag lagt in Sophie Zelmanis senaste album i min nyinköpta, väldigt high techa stereo och låten To Be Forgiven strömmar ur högtalarna på lågmäld volym.
Allt känns väldigt mysigt och jag bara måste ringa Alessa.
Vi är fortfarande inte riktigt ihop än, i alla fall säger vi att vi inte är det även om vi i det närmaste beter oss som om vi vore det.
Men än så länge är det bara Müsli som vet någonting om oss och det är väl egentligen det enda som understryker att vi inte är tillsammans.
Vi bestämmer att Alessa ska komma hem till mig nu med en gång och titta på lägenheten.
I min ensamhet hoppas jag att hon blir kvar hela natten.
När hon väl hittat hit sitter vi uppkrupna i soffan och kysser varandras läppar en lång stund.
Jag älskar att känna henne mot mig.
Hon visar bilder på Envys lilla gravidmage i sin telefon och jag känner att jag verkligen saknar henne.
Men tanken på att hon antagligen just i detta nu får ha Pan tätt intill sig gör mig bara ledsen.
Pan skulle ju vara min, men hon blev Envys.
Och jag fick Alessa, visst fick jag det?
”Är du okej? Vad tänker du på, Liv?”
”Jag tänker bara på att jag saknar Envy, hon är min vän också. Eller var...”
Alessa lägger armen om mig.
”Hon är fortfarande din vän. Men jag tror att hon inte riktigt hur hon ska ställa sig till allt det här...”
”Jag klandrar henne inte för någonting, alltså”, säger jag snabbt.
Jag reser mig ur soffan och tänder några värmeljus som står utplacerade i rummet.
Sedan vänder jag mig om och studerar Alessa som sitter där i soffan och är så vacker.
Även om allt som har hänt dom senaste månaderna har gjort mig helt snurrig, så känner jag mig ändå helt fokuserad när jag är nära Alessa.
Hon gör verkligen något speciellt med mig.
Efter en stund känner vi att vi är riktigt hungriga båda två och eftersom att jag har handlat en del mat sätter vi igång att laga ris och en asiatisk gryta med wokgrönsaker kokosmjölk.
Det är verkligen mysigt att laga mat tillsammans med Alessa, och jag känner hur det pirrar till i hela kroppen varje gång vi stöter emot varandra.
När maten är klar sätter vi oss i soffan och ser en film medan vi äter.
”Det här blev verkligen jättegott!”, säger hon och ler mot mig.
”Ja, det är ju lagat med kärlek”, säger jag och pussar hennes kind.
Jag behöver inte oroa mig för att Alessa ska gå hem, när klockan börjar närma sig halv två på natten sover vi tryggt bredvid varandra i min utbäddade soffa.

Dom nästkommande nätterna sover jag ensam i min mysiga lägenhet.
Det är så otroligt skönt att äntligen ha ett eget hem som jag kan kalla bara mitt.
Jag sover nästan hela förmiddagarna, jobbar eftermiddagar och kvällar och hela nätterna ägnar jag åt att göra nya, kreativa målningar på riktig målarduk som börjar pryda alla väggar i lägenheten.
Müsli kommer hem till mig en kväll och blir riktigt imponerad när han ser mina nya alster och föreslår att jag ska försöka ställa ut dom.
Men jag vet inte riktigt om det är min grej även om tanken är lite lockande.
Mina målningar och teckningar känns ändå lite för privata för att jag ska våga dela dom med hela världen.
En natt med Lars Winnerbäck i stereon, levande ljus som enda ljuskälla och Lyckiga Stunder i min finaste tekanna får jag för mig att jag ska försöka skriva ner mina tankar och känslor i diktform.
Jag sitter i soffan i flera timmar och låter pennan leva sitt eget liv.
Först när papperet är fullskrivet konstaterar jag att allting handlar om mig och Pan.

Är du kvar där du var
jag har slutat gå förbi
det är nog bäst för båda
om jag försöker låta bli

Vem lämnade vem?
jag är inte över dig än

Jag grät och vi kysstes
fast jag borde ha bett dig att gå
och jag ska aldrig mer säga sanningen till någon
som är alldeles för bra på att förstå
Det är dags att tänka efter
och jag vill inte följa med
det har regnat hela sommaren
och jag känner med det

Jag ville vänta tills du frågade
och du frågade tillslut
jag hörde sånger i mitt huvud
men dom kom aldrig ut

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om någon borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Jag försöker intala mig själv att Pan och jag och allt som hör till inte rör mig så mycket längre.
Men egentligen är det så mycket lögn det bara kan bli.
För jag älskar henne fortfarande så mycket man möjligtvis kan älska någon.
Och fast vi båda vill mer än någonting annat så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan.
Delar av mig har börjat förstå att mitt och Pans förhållande aldrig fungerade fullt ut och aldrig någonsin kommer att göra det, men andra delar av mig är kvar och förblindade av kärleken.
Det är så svårt när hennes gröna ögon gör mig matt bara av tänka på dom.
Mina känslor för Alessa är inte i närheten så starka som mina känslor för Pan fortfarande är och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna ge mig hän fullständigt i mitt och Alessas förhållande.
Eller, nästan-förhållande.
Men det är inte som att Alessa är det näst bästa, jag tror verkligen att hon är precis rätt för mig, i alla fall just nu.
Bara jag vågar satsa.
För det är ju alltid det livet handlar om och det är på det sättet man får erfarenhet.
Jag tvivlar inte en sekund på att det var meningen att jag och Pan skulle träffas och falla handlöst för varandra.
Det var också meningen att det skulle ta slut och att vi skulle hitta andra kärlekar.
Men vad jag inte riktigt lyckas förstå är varför det måste göra så fruktansvärt ont.
Jag antar att det också är en del i det hela, att man kanske inte lär sig ordentligt om det inte gör riktigt ont.

Alfons ler riktigt stort med sitt lena barnansikte när jag anländer till dagis för att hämta honom.
Han ringde mig igår kväll och frågade om han fick komma hem till mig efter dagis och då sa jag att det var helt okej.
Jag har precis slutat jobbet och klockan börjar närma sig halv sex.
Jag började klockan ett idag för att jag inte skulle bli så sen till min lilla kusin.
Vi går förbi McDonald’s på vägen och köper med oss mat hem.
Sedan sitter vi i soffan och tittar på en Scooby-Doofilm som han har med sig.
”Du är bäst i världen, Liv”, säger Alfons och lutar huvudet mot min axel.
När han säger det känner jag mig verkligen sådan, bäst.
Amanda passar på att jobba över, och klockan åtta kommer hon för att hämta sin son.
Men hon stannar en stund och jag bjuder på kaffe och kladdkaka.
Jag känner mig verkligen vuxen nu när jag får besök på det här viset, och Amanda pratar med mig på ett helt annat sätt nu när jag har blivit lite mer självständig.
När vi står i hallen för att säga hej då, kramar hon om mig länge och hårt.
”Jag litar på dig, Liv. Du kommer att klara det här galant!”
”Tack. Jag tror också det, faktiskt.”
Alfons vinkar åt mig när dom går in i hissen och säger att vi snart får ses igen.
Så fort dom har gått sätter jag igång med disken och sedan sätter jag mig i soffan och slår en signal till Alessa.
Hon säger att hon är med Pan så vi kan inte prata så länge.
Jag får en klump i bröstet och skyndar mig att fråga om vi kan ses i morgon, vilket vi kan, och sedan lägger vi på.
Jag känner att jag nästan håller på att få panik så jag ringer till Miqe för att lugna ner mig lite.
”Hej syrran!”, säger han glatt. ”Nu är det inte många dagar kvar till jag kommer hem.”
”Jag vet, och jag längtar. Du har väl inte glömt att jag fyller år den tjugoandre? Och det är snart jul, Miqe...”
”Ja, och vi ska fira riktigt ordentligt, älskade Liv. Hur går det i lägenheten? Känns det bra?”
”Det känns jättebra”, säger jag och studerar mitt hem. ”Jag har fått jättemysigt här!”
”Det låter ju askalas. Men jag måste lägga på, tyvärr. Vi ska repa.”
”Okej, men vi hörs en annan dag!”
”Ja, hej då, syrran”, säger Miqe och vi lägger på.
När jag har fått höra hans röst känner jag mig mycket lugnare.
Jag tar fram mina målargrejer och tecknar en stund innan jag är så trött att jag måste bädda ut soffan och gå och lägga mig.
Klockan är bara elva när jag stänger av tvn och slocknar.
Men jag får ingen skön sömn, mardröm efter mardröm dyker upp där jag rusar fram för att hinna fram till något men varje gång kommer jag försent.
Jag vaknar mitt i natten av att jag skriker rätt ut och är alldeles kallsvettig.
En lång stund sitter jag i sängen och bara skakar, sedan går jag upp och fixar i ordning en kopp te.
Resten av natten sitter jag i köket och skriver av mig och inte förrän klockan börjar närma sig sex på morgonen känner jag mig så pass lugn att jag kan lägga mig och försöka sova igen.
Det tar en bra stund, men tillslut somnar jag lugnt med Melissa Horn på låg volym.

Miqe 18 - 19/12 - 2010

Sista konserten sista kvällen får Pushing Pressure pris för flest stående ovationer av alla som är med turnén.
Vi blir överlyckliga hela bunten och firar genom att gå ut på krogen med ett par andra band, den här gången följer jag faktiskt med.
Jag blir ganska så full under natten och känner att jag bara måste skicka i väg ett sms till Envy.
(sms)Hej. Hur mår du och hur går det med allt? Jag tänker på dig och barnet. Puss, Miqe.(sms)
Tanken har börjat bli ganska så skrämmande nu, att hon bär på ett liv som vi två har skapat tillsammans av kärlek och att vi bara ska ge bort det.
Någonstans inom mig känns det som om jag inte alls vill adoptera bort barnet längre.
Jag vet inte om jag skulle kunna göra så med någon som är min familj.
När vi beställer vår fjärde omgång drinkar börjar min mobil vibrera i jeansfickan.
Jag halar upp den samtidigt som jag tar emot min 6a P2 och ser att det står Envy på displayen.
Förvånad och chockad tränger jag mig ut från klubben innan jag svarar.
”Hallå? Envy?”, säger jag lite trevande.
”Miqe, det här är skit! Du måste komma hem, jag klarar inte det här!”
Hennes röst är så liten och ynklig att jag blir riktigt orolig.
”Jag bara växer och växer, och jag bara kräks hela tiden och jag känner mig så ensam...”
”Men Envy, du är inte ensam. Vi kommer alltid att vara två om det här, okej?”
”Okej”, säger hon och låter lite lugnare.
”Var är Pan, förresten?”
”Hon är ute med Alessa. Och det spelar ingen roll var hon är för jag kan inte riktigt dela det här med henne...”
Någonting inom mig brister i mig när hon säger såhär.
Jag älskar henne så fruktansvärt otroligt mycket, och vetskapen om att hon faktiskt behöver mig och just bara mig gör mig alldeles varm och alldeles iskall på samma gång.
För jag vet att även om hon behöver mig, så älskar hon mig inte tillräckligt mycket för att vilja ha mig längre.
Hon älskar mig inte tillräckligt mycket för bli beroende av mig igen.
”Pratar ni inte med varandra alls? Om barnet, menar jag?”
”Jo, det är väl klart att vi gör! Hon ger mig allt stöd hon kan, men även om jag ibland önskar det så...så är ju inte barnet hennes.”
Mitt hjärta hoppar över ett slag.
”Jag kommer hem i morgon kväll.”
”Kan vi kanske försöka ses i övermorgon då?”
”Självklart”, svarar jag och tar ett djupt andetag. ”Jag har funderat en del över allt det här och jag tror att vi behöver prata.”
Vi bestämmer att jag ska ringa henne när jag kommer hem och när vi har lagt på och jag ramlar in på klubben igen letar jag upp Ville och vi sätter oss och snackar en stund.
Jag berättar för henne att jag har börjat fundera på om jag verkligen vill adoptera bort barnet.
Min största rädsla är att Envy ska säga att hon gör precis som hon själv vill, för jag tycker inte att hon har rätt att bara köra över mig.
Barnet är lika mycket mitt som det är hennes och jag kräver att jag ska ha någonting att säga till om.
Vi kanske kan få det att fungera, på något sätt, det finns många ensamstående föräldrar som klarar allting jättebra.
Men Envy skulle aldrig gå med på det, eller hur?
Hon är verkligen inte mammatypen, jag vet, men jag är väl inte heller någon pappa direkt.
Och just därför kanske vi kan få det att funka på något annorlunda sätt bara vi försöker.

Precis som planerat kliver vi av en av dom två turnébussarna i Göteborg den nittonde december ganska sent på kvällen.
Vi är ganska trötta och slutkörda alla fem och det enda jag vill göra är att slänga mig på sängen och sova.
Men när vi kommer av bussen på Centralen greppar jag bestämt min väska, säger hej då till killarna och går den ganska korta biten bort till ett stort lägenhetshus där det står L. Rosén bredvid ett av numren på porttelefonen.
Jag slår dom fyra siffrorna och efter en stund dyker min lillasysters röst upp i högtalaren.
”Hallå?”
”Hej syrran, det är Miqe. Släpper du in mig?”
”Åh, Miqe!”
Ett litet surr hörs i låset och jag öppnar porten och kliver in i trappuppgången.
Jag tar hissen upp till Livs våning och där kommer hon och möter mig i korridoren.
Kramen jag får där av in syster är den varmaste, hårdaste och mest kärleksfulla kram jag fått på väldigt, väldigt länge.
Först när vi släpper varandra märker jag att hon bara har underkläder och en lång kofta på sig.
Men hon säger ingenting om det utan drar bara med mig in i lägenheten, som verkar otroligt mysig och väldigt Liv.
Väl där inne är det första jag ser en utbäddad soffa och i soffan ligger en Alessa under täcket och rodnar.
Jag blir alldeles förvirrad, vad ska det här betyda?
”Hej Miqe”, säger Alessa och ser också ganska förvirrad ut.
”Okej, tjejer, nu får ni förklara det här”, säger jag och fångar min systers blick.
”Alltså...”, säger Liv trevande och slänger oroliga blickar på Alessa. ”Vi är inte ihop.”
”Visst, okej, men vad är ni då?”
”Jag antar att man kan säga att vi har dejtat ett tag”, säger Alessa. ”På ett ungefär.”
”Jaha, dejtat och knullat, eller vadå?”, frågar jag och ger ifrån mig ett litet skratt.
Vi börjar nästan skratta alla tre och Alessa ser lite ursäktande på mig.
Jag blir egentligen inte direkt förvånad över det här.
Liv och Alessa passar mycket bättre ihop än hon och Pan någonsin gjorde, det har jag tänkt från första stund.
Men jag tycker ändå att tjejerna är skyldiga mig en lite större förklaring än så eftersom att dom faktiskt släppte in mig.
Så jag och Liv fixar i ordning en kanna te medan Alessa klär på sig och sedan sätter vi oss i köket och pratar.
Tjejerna berättar att dom har känt någonting för varandra under hela hösten och vintern och agerat på det sedan ett tag tillbaka, men det är tydligen absolut hemligt.
Jag förstår dom och tycker nog att det är ganska så vettigt.
Jag vill knappt tänka på hur Pan skulle reagera så det är nog bäst att bespara henne ett tag.
Liv, Alessa och jag sitter där runt köksbordet hela kvällen och planerar lite smått inför Livs födelsedag om bara tre dagar.
Det är väldigt mysigt att umgås med dom båda igen.
Jag har självklart saknat min syster, och Alessa har jag saknat så mycket att det känns som om jag inte har kunnat andas ordentligt under tiden vi varit ifrån varandra.
Hon hoppar upp i min famn och sitter kvar där, och då är jag glad.
Alessa lämnar oss och går hem till Pans gamla lägenhet när klockan börjar närma sig ett, och jag och Liv kryper ner i hennes soffsäng med tvn på låg volym.
”Vad önskar du dig då, syrran?”, frågar jag och ger henne ett leende.
”Jag önskar mig kärlek”, svarar hon.
”Men det har du väl redan?”
Hon skruvar lite på sig, flackar med blicken.
”Men jag önskar mig bestående kärlek.”
Jag vet att min lillasyster inte mår så bra, det är det heller ingen annan som tror att hon gör.
Hon har fått ordning på det mesta runtomkring sig, men hon har inte fått ordning på sig själv.
Och det är ingen som klandrar henne eller tycker att hon tar alldeles för lång tid på sig under sin så kallade läkningsprocess.
”Miqe, du stannar väl här i natt? Jag vill inte vara ensam med all den här ensamheten.”
”Självklart stannar jag! Din säng är mycket skönare än min!”
Så vi lägger där i soffsängen, Liv nere vid mina fötter.
Hon är en mycket speciell människa, min Lillasyster, starkare än det mest orubbliga berg och svagare än tråden ballerinan balanserar på.
Inte ens jag som känner Liv bäst av alla, förstår henne fullt ut.
”Jag saknar Pan.”
Ett litet pip som sköljer genom nattluften i rummet.
”Jag vet, Liv, jag vet...”

Envy 21/12-2010

Julen närmar sig i en sådan takt att jag knapp hänger med.
Ska jag fira julen hos mina föräldrar, som vanligt, eller ska jag fira med Pan?
Och nu när Miqe is back in town, hur fan ska jag reagera?
Han ville ses igår, men jag kunde inte med att göra det.
Det känns svårt i mig just nu, för jag har ingen aning om hur allt med bebisen ska se ut framöver.
Jag växer mer och mer för varje dag som går, och det är jobbigt.
Pan är där för mig hela tiden, och hon är den bästa man någonsin skulle kunna ha.
Men ändå finns det vissa saker man bara kan dela med personen som faktiskt är lika mycket förälder till det här barnet som jag är.
Även om jag ofta önskar att barnet var helt och hållet mitt och Pans från början.
Tankarna får det att snurra runt, runt i mitt huvud och tårarna hotar med att svämma över.
Till min räddning kommer Pan smygandes och lägger armarna om min knubbiga bebismage bakifrån.
”Jag vet vad du tänker på, älskling.”
”Vad tänker jag på?”
”Du tänker på bebisen, på Miqe.”
”Ja, lite grann.”
”Vill du..vill du att vi ska ta en paus? Vill du kanske försöka med Miqe?”
Jag spärrar upp ögonen och vänder mig tvärt om.
”Pan!”, säger jag och tar tag i hennes handled. ”Är du dum?”
Hon kryper ihop framför mig, ser osäker ut och liten ut.
”Nej..jag tänkte bara..alltså..”
Hon brister ut i gråt och jag känner mig plötsligt väldigt förvirrad.
”Älskling? Prata med mig..vad händer?”
Pan snyftar och har svårt för att få fram orden.
”Envy..jag vet ju att det finns saker du inte kan dela med mig..och jag undrar ibland om det är orätt av mig att vilja ha dig såhär när barnet du bär på är Miqes, han som finns där ute någonstans och verkligen vill finnas med i ditt och barnets liv..”
”Pan”, säger jag bestämt. ”För mig är det här barnet ditt också, för du är tjejen jag valt att leva mitt liv med. Det finns ingen annan för mig än du. Ja, Miqe är pappan till det här barnet, och han kommer alltid vara viktig för mig. Men jag har gjort mitt val, och jag valde dig.”
”Om du verkligen vill ha det så..ja, inget skulle göra mig lyckligare.”, svarar Pan.
Jag torkar bort hennes tårar och pussar henne mjukt på kinden.
”Och nu vill jag mysa med dig och vår bebis!”, säger jag och drar ner Pan i soffan.
Ett tag känns det som vi är mitt inne i någon slags underbar bebislycka, en känsla jag längtat efter att få dela med Pan.
Hon ler mot mig, kysser min nakna mage.
”Du har fått värsta bebisnaveln!”, konstaterar hon.
”Bebisnavel?”
Jag fnissar lite.
”Ja, men du vet..uppåtnavel liksom.”
Vi skrattar båda åt det rätt så komiska uttrycket ”bebisnavel”.
Just i denna stund, här och nu, känns allt perfekt.
Jag har min egna lilla familj.
Jag har Pan, jag har Joshi, jag har Nora..och så har jag bebisen, min bebis.
Jag får ta problemen som dom kommer efterhand.
Det kommer bli en bra jul, och jag tänker fira den där jag hör hemma.
Hos Pan, med vår lilla familj.

Müsli 22/12 - 2010

Livs födelsedag, och jag, Miqe, Amanda och Britta har invaderat Livs lägenhet för att smycka ut den med diverse saker och göra den kalasfin.
Födelsedagsbarnet är inte hemma än, men vi har varit här hela eftermiddagen och fixat.
Idag är det Livs dag och hon förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.
Vi fixar ett dussin ballonger, girlander med texten Happy Birthday, serpentiner i alla färger och former och soffbordet fylls av magiskt vackra blombuketter i olika vaser.
Nöjda med oss själva, tar vi varsitt glas vin medan vi väntar på Liv som har hämtat Alfons på dagis.
Dom kommer hem ganska så snart och jag har aldrig sett Liv så glatt överraskad som när vi hoppar fram i hallen och sjunger för henne.
Hon är så vacker i sitt svarta, stylade hår och sin korta, vita klänning med en stor, vit rosett i ryggen.
Vi överöser henne med presenter allihopa och hon blir alldeles överlycklig när hon öppnar dom.
Av mig och Miqe får hon en utställning på ett galleri i stan som vi betalt åt henne.
”Nu kommer du inte undan”, säger jag lite busigt.
Liv svarar med ett leende och går vidare med att öppna presenterna med smycken, kläder och målargrejer som hon fått av dom andra.
”Tack så jättemycket!”, säger hon när allt är öppnat. ”Ni anar inte hur lycklig jag är bara över att ni är här.”
”Självklart är vi det, mitt lilla Liv”, säger Britta och ger henne en lång kram.
”Nu finns det fika i köket!”, säger Amanda. ”Bara att ta för sig!”
Jag och Liv går och hämtar varsin kopp kaffe, sedan sätter vi oss ute på balkongen och hon tar en cigg.
”Brukar inte du röka inomhus?”
”Jo, men inte när det är så mycket folk”, säger Liv och tar ett djupt bloss på sin cigarett.
Jag känner hur det hugger till i mig när jag ser henne röka, men jag försöker förtrycka dom känslorna.
”Hur mår du egentligen, Liv?”, frågar jag för att försöka tänka på något annat.
”Idag är det väl ganska bra”, svarar hon. ”Kom igen, jag fyller tjugoett!”
”Ja, det gör du, min älskade bästis”, säger jag och rufsar om hennes svarta hår.
”Jag vill gå ut idag! Det var längesedan! Låter Greta’s som en bra idé?”
”Det låter som en perfekt idé. Du, jag, Miqe och...”
Där tar det stopp för mig.
”Alessa, såklart”, säger Liv och halar upp sin mobil ur fickan på sina lila stuprör.
Medan Liv ringer sin nästan-flickvän funderar jag över hur konstigt det kommer att kännas att gå på Greta’s utan Pan och Envy.
För det kommer inte att hända, eller hur?
I alla fall inte på Livs födelsedag.

Musiken dånar ur högtalarna och studsar mellan väggarna.
Jag känner hur party-feelingen börjar infinna sig och jag är riktigt glad att vi valde att gå hit.
Flera snygga killar i lokalen har redan spanat in mig och jag spanar i dom.
Jag skulle inte alls ha något emot att gå hem med en snygging vid min sida eller några nummer i jeansfickan.
Men som sagt så är det här Livs kväll och hon firar som aldrig förr med sin femte drink i handen och läpparna mot någon sexig tjej varken hon eller jag sett förut.
Det är ganska svårt att avgöra om hon mår på topp eller om hon bara är manisk, men jag låter henne hållas.
Alessa och Miqe sitter uppkrupna i vår soffa för kvällen och viskar på ett sätt som visar att dom har hemligheter med varandra eftersom att dom är bästa vänner.
Folk undrar säkert om jag känner mig lite utanför, men jag är bara glad att mina kompisar har det bra, och så har jag ju mina egna snyggingar att tänka på.
”Alessa”, säger jag i tystnaden mellan två partylåtar. ”Hur känner du inför att Liv är på en massa andra tjejer på det här sättet?”
Hon ger Miqe ett leende, rycker på axlarna åt mig.
”Vi är inte ihop och har inga som helst skyldigheter mot varandra”, svarar hon.
”Men blir du inte sårad eller arg?”
”Varför skulle jag bli det? Bara för att Liv vill ha andra tjejer så betyder ju inte det att hon inte vill ha mig också. Och det är allt jag begär, att hon ska vilja ha mig också.”
Jag blir förvånad över Alessas lättsamma inställning, och avundas hennes sätt att se på situationen.
Hade jag varit i hennes sits att jag blivit oerhört osäker på om Liv verkligen ville vara med mig, och dessutom hade jag blivit obeskrivligt svartsjuk.
”Vet ni vad jag tror?”, frågar Miqe och ler med hela ansiktet, smuttar på sin P2. ”Jag tror att Liv har hittat precis rätt tjej i dig, Alessa. Hon hittade nästan rätt i Pan, och det hon saknade i henne har hon funnit i dig. Åh, jag bara älskar dig, Alessa!”
Han slår armarna om den korta, lilla isländska tjejen med precis lika rött hår som sin tvillingsyster men som, precis som Miqe antydde, skiljer sig från henne på så många sätt.
Alessa ser glad ut, men samtidigt kan jag se någon slags förvirring framträda där i hennes ansikte.
”Det skrämmer mig lite”, säger hon. ”För jag har också börjat tänka så... Att det var meningen från början att Liv skulle hitta mig för att vi är som gjorda för varandra, men hon kom vilse och hamnade hos Pan eftersom att vi är så himla lika. Och det skrämmer mig lite...”
Hon har satt upp sitt hår med en klämma i nacken och drar lite i dom hårslingorna som hänger ner vid hennes kinder.
”Varför skrämmer det dig?”, frågar jag oroligt.
”Därför att jag vet att varken jag eller Liv är redo för något förhållande än.”
Det blir tyst runt bordet en stund och vi slänger blickar på varandra, och på Liv som flänger runt på dansgolvet i sina nätstrumpbyxor och kort, svart, urringad klänning.
”Men det är väl heller ingen som har sagt att ni måste rusa in i ett förhållande?”, frågar Miqe och ser intresserat på Alessa.
”Nej, det är ju det vi inte gör”, säger Alessa och sänker blicken. ”Men det är ju inte bara det... Det är ju Pan också...”
”Pan, vadå?”, frågar jag.
Jag vet ju att det uppstår en del funderingar och dilemman kring Pan när det gäller det här med Liv och Alessa, men jag vill höra exakt vad det är som grämer Alessa just nu.
”Jag menar”, börjar hon. ”Jag är praktiskt taget tillsammans med min tvillingsysters exflickvän bakom hennes rygg... Det är ingenting som jag njuter av, att smyga för henne på det här sättet. Men hur skulle vi någonsin kunna lägga fram det för henne? Skulle hon någonsin acceptera det?”
Miqe ger mig en blick för att se om jag är på samma spår som honom och sedan tar han Alessas hand i sin.
”Det finns ingenting som säger att ni behöver hennes tillåtelse eller kännedom”, säger han varsamt. ”Men jag förstår dig precis, hon är din syster.”
”Och jag tror att Pan skulle kunna hitta ett sätt att finna sig i det”, flikar jag in. ”Hon skulle ha väldigt svårt för det, men hon skulle ju bara vara tvungen att acceptera det.”

Alessa 23/12-2010

Klockan är kvart i elva på förmiddagen när jag sätter nyckeln i låset och klampar in i hallen.
Det luktar katt, cigarettrök och ett uns av parfym i lägenheten, en doft jag lärt mig att älska.
Jag hänger av mig skinnjackan och sparkar av mig skorna, kliver ur baggyjeansen.
I linne och trosor går jag ut i köket och börjar målmedvetet smöra två mackor med getost, min största skål fyller jag upp med mjölk och flingor.
Utan att sätta mig ner slevar jag i mig frukosten, mina tankar är någon helt annanstans.
En del av dom har svävat iväg och snuddar nu vid minnet av gårdagens fest.
Jag vet inte riktigt vad jag ska känna idag.
Det är svårt för mig att erkänna det, men jag blir verkligen illa berörd när jag ser Liv med andra, trots att vi har gjort mycket klart för varandra att vi inte tänker stressa in i något, och därför inte heller har några direkta skyldigheter gentemot varandra.
Men för mig betyder dom orden nog en helt annan sak än vad dom gör för Liv.
Hur ska jag kunna känna efter och lära känna i lugn och ro?
Hur ska vi lyckas bygga tillit mellan oss när jag ser hur hon beter sig ibland, när jag sett hur hon var med Pan?
Ärligt talat är jag lite orolig, för med kärlek kommer rädsla, skratt och tårar.
Och dessutom saknar jag Pan så jävla mycket, och att spendera gårdagen tillsammans med gänget, fast utan Pan..nej, det var tufft.
Precis när jag tryckt in den sista brödskivan i munnen ringer min mobil.
Jag sträcker mig efter mobilen och svarar efter två signaler.
”Ah hejh dhet är Alllölösssa”
”Eh?”, säger Pan frågande.
Jag tuggar och sväljer innan jag säger något igen.
”Brödbit. Hade munnen full av bröd.”
Pan börjar skratta häftigt i luren.
”Det är inte kul.”, muttrar jag, utan att vara sur på riktigt.
”Allölössa”, härmar Pan och fnittrar.
Jag försöker ignorera henne samtidigt som jag slänger ner flingskålen i diskhon och ställer in mjölken i kylskåpet.
”Nää, förlåt syrran. Ärligt, jag tänkte fråga en grej.”
”Vad för något?”, frågar jag och kan inte låta bli att känna mig lite nyfiken.
”Alltså, jag tänkte om du villa komma hit imorgon. Du vet, på middag. Och Kalle Anka…julgrejer, du fattar.”
”Jag fattar, syrran. Och jag firar gärna jul med er!”
Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på att jag faktiskt, för första gången, ska fira jul med min älskade syster. Jag som aldrig ens trodde att jag skulle få se henne igen..
Djupt försjunken i varma, behagliga tankar hör jag knappt ett ord av vad Pan säger.
”Alessa! Svara då!”
Jag rycker till, får nästan lust att skratta.
”Förlåt, jag försvann i tankarna.”
”Jag fattar väl det”, säger Pan och låter ganska road.
”Men då kan vi väl bestämma lite senare ikväll hur det blir imorgon?”
”Visst, ringer du mig då?”
Jag lovar att höra av mig senare och lägger på.
En bra stund står jag lutad mot diskbänken och pillar lite med en tråd som hänger från mitt linne.
Jag är trött och stel i kroppen, känner egentligen mest för att bara gå och lägga mig.
Jag avskyr att må såhär, jag vill verkligen inte falla in i mina gamla, gråa mönster.
Inte för att jag är arg eller ledsen på Liv, nej..men jag önskar väl kanske att jag visste lite mer om vad hon egentligen vill.
Själv har jag fortfarande svårt att komma över Leia, vilket är helt naturligt, men sen vet jag också att jag skulle vilja satsa på Liv.
Om hon vill.
Något bitter klär jag av mig resten av mina kläder och hoppar in i duschen.
Senaste gången jag duschade var det tillsammans med Liv och det var den absolut mysigaste duschen någonsin.
Det var verkligen to die for att stå där med en helsnygg och smal, men rätt vältränad, naken Liv.
Plötsligt känns det väldigt ensamt och jag stänger av vattnet.
När jag klätt på mig mjukisbyxor och ett vanligt linne känner jag mest för att öppna vinflaskan i kylen och gräva ner mig någonstans, men jag tänker inte göra det.
Istället drar jag fram en flyttlåda jag har klämt in i garderoben.
Längs ner i den ganska tomma lådan ligger något jag inte jag varken sett eller använt på mycket länge.
Min Nikon D5000 väger sådär välbekant tungt i handen och jag undrar för en stund varför jag inte använt den på ett tag.
Jag älskar ju att fota.
Borde jag ta mig ut och knäppa några bilder?
När jag funderat en stund halar jag upp mobilen ur fickan på mjukisbyxorna och slår Envys mobilnummer.
Hon svarar efter fyra eller fem signaler.
”Hallå? Alessa?”
Hon låter förvånad, och jag kan förstå varför. Vi brukar inte direkt prata på telefon.
”Hej Envy.”
”Har det hänt något?”, frågar hon oroligt.
”Nej, det har inte hänt något.”, skrattar jag. ”Jag kan faktiskt höra av mig ändå.”
”Förlåt, klart du kan.”
Vi utbyter några ”hur mår du?” och ”hur är det med Pan?” innan jag vågar närma mig mitt egentliga ärende.
”Envy, egentligen tänkte jag fråga..alltså..jag rotade fram min systemkamera idag och..skulle du kanske vilja stå modell för mig?”
Det blir tyst i luren en stund innan hon svarar.
”Jag?”, säger hon tveksamt. ”Varför jag?”
”Jag tror du skulle bli bra på bild. Ditt säregna utseende, din lilla mage..jag har det upplagt i huvudet liksom.”
”Tror du verkligen det?”
”Ja!”
”Men vad ska jag ha på mig? Alessa, jag brukar inte fotas!”
”Tja, om du frågar mig..i princip ingenting. Trosor.”
”Bara trosor?”
”Fast du får hålla för brösten, eller stå med ryggen åt mig..ja, om det är okej för dig. Både svartvita och färgade foton tänkte jag.”
”Det borde..gå. När, vart?”
Jag tänker efter, det vore fint om jag kunde fota henne utomhus, men samtidigt..hon kommer typ frysa ihjäl i snön. Kanske kan man ta några kort ute och resten inne?
Jag lägger fram idén och vi bestämmer att hon ska komma över till mig.
Medan jag väntar på henne sätter jag upp mitt hår i en hög tofs och grejar lite med kameran.
Det är en dyr, riktigt fin kamera jag köpt för pengar jag sparat ihop.
Jag tappade lusten att fota där ett tag, men nu..kanske kan jag få tillbaka den.
När jag är som mest uppslukad i kamerans alla inställningar och funktioner ringer det på dörren.
Jag ställer ner min Nikon på soffbordet och går för att öppna.
Envy är supersöt där hon står i en knälång t-shirt i tunt tyg och gråsvartrandiga strumpbyxor.
Ovanpå har hon en jättefin röd kappa med gigantiska knappar.
”Fryser du inte om benen?”, frågar jag och släpper in henne. ”Hej förresten.”
Vi kramas och Envy snörar av sig sina vinterkängor.
”Inte direkt. Jag fryser inte så lätt längre. Jag har väl blivit för tjock och fått extrahull.”
Vi skrattar båda två och hennes mage avtecknar sig under t-shirten, jag tycker den ser lite ut som en halv fotboll.
Jag påpekar det och hon tar sig ömt om magen.
”Visst gör det? Jag hoppas bara att det stannar vid ’halv’, om jag ska vara ärlig.”
Hon slår sig ner i soffan medan jag grejar med kaffe.
”En kopp kaffe hinner vi allt med.”, säger jag och ger henne en av mina största muggar. ”Innan det blir mörkt ute och sådär.”
Det är mysigt att sitta där med Envy och prata en stund, vi har egentligen aldrig varit ensamma förut.
Men det är mitt i vintern, och solen lyser inte särskilt länge, så vi får strax dra på oss skorna och gå ut på bakgården.
Det finns en liten träddunge där och jag tycker att det är en rätt okej plats, så vi stannar.
”Folk kommer väl inte se mig?”, frågar Envy och börjar knäppa upp jackan.
”Nejdå, det går fort. Du behöver bara ta av dig på överkroppen, vi behöver inte fota från höfterna och ner.”
Hon nickar och står snart i bara strumpbyxor och kängor framför mig.
Hon är blek i vinterljuset, men vacker att se på.
Babymagen är en detalj som jag är väldigt förtjust i också.
Hennes långa, turkosa hår täcker brösten, så hon behöver inte ens hålla för dom, vilket passar mig utmärkt.
Efter en serie vackra bilder tar vi våra grejer och går in igen.
”Blev det bra?”, frågar Envy när vi kommer innanför dörren.
”Det tror jag verkligen. Du är jättefin.”
Hon ler och borstar bort lite snö från sitt fuktiga hårburr.
”Syns det att jag är gravid eller såg jag bara tjock ut?”
Jag svarar inte.
”Du, Alessa? Du är ganska bra vän med Miqe va?”
Jag slänger mig på soffan och tänder en cigg.
”Ja, han är en väldigt bra vän till mig. Känns det konstigt?”
”Nej, inte alls!”, säger hon snabbt. ”Men jag träffade honom idag..”
Jag vrider på huvudet och ser nyfiket på Envy.
”Okej, hur gick det då?”
”Vi bestämde att vi ska behålla barnet..”
”Oj!”, utbrister jag chockat. ”Det var mäktigt.”
”Ja, men det känns bra, faktiskt.”
”Vet Pan om det?”
”Vi har diskuterat det lite fram och tillbaka innan jag träffade Miqe, och jag tror faktiskt hon ser fram emot det.”
”Shit..en bebis..då blir ni ju typ som två mammor och en pappa.”
Envy skrattar lite.
”Jag vet! Lite sjukt..men spännande ändå.”
”Det kommer nog bli bra. Och då blir ju jag lite som en moster också.”
”Alessa”, säger Envy och tar min hand. ”Du blir inte ’lite’ som en moster, jag ser det som om du är lika mycket moster till det här barnet som min syster hade vart om jag hade haft någon. Jag ser Pan som en mamma till bebisen, och du är hennes syster.”
Jag blir rörd av hennes ord.
”Moster Alessa!”, fnittrar Envy och knuffar till mig lätt i sidan.
”Mamma Envy”, skrattar jag tillbaks.
Hon blir tyst och ser lite chockad ut.
”Jag vänjer mig aldrig.”
Vi pratar och skrattar en lång stund och jag glömmer helt bort att vi skulle ta fler bilder.
Men det gör inget, jag har kommit igång lite igen och dessutom fått en mysig pratstund med Envy.
Jag mår mycket bättre när Envy går än när hon kom, och det känns skönt i mig att hon kunde få mig på bra humör.
Och imorgon är det julafton, vilket påminner mig om att jag måste ringa Pan och bestämma angående morgondagen.

Miqe 24/12-2010

Det första jag ser när jag slår upp ögonen på julaftons morgon är siluetten av Alfons med tomteluva på huvudet.
Jag blinkar några gånger för att se honom bättre där han sitter uppflugen på min sängkant och studsar upp och ner.
”Vakna, Miqe, du måste vakna! Det är julafton, vi har fått klappar i strumporna!”
Han drar upp mig ur sängen och rusar ut i vardagsrummet, sätter ner mig i soffan.
Jag förvånas över hur stark den lilla femåringen plötsligt är.
Med världens största leende på läpparna plockar han ner min och hans julstrumpa från krokarna på väggen och dunsar ner i soffan bredvid mig.
”Hjälp, vad mycket vi har fått”, säger jag och harklar mig.
Amanda hade verkligen inte behövt anstränga sig såhär.
Jag och Liv är vuxna nu, men när det är julafton gäller samma traditioner som när vi var lika små som Alfons.
Och jag kan bara inte låta bli att tycka att det är något mysigt med det hela.
”Ska vi inte vänta tills Liv har vaknat?”, frågar jag.
”Jo, men klockan är bara halv tio och jag vågar inte väcka henne nu.”
När Alfons är så feg försöker jag förklara för honom att Liv inte är farlig.
Sedan går jag in till henne, lyfter upp henne ur sängen och bär henne ut till den tomma soffan i vardagsrummet.
”Va? Hjälp!”, säger hon och försöker dra ner sitt linne över dom svarta spetstrosorna.
Jag och Alfons bara skrattar åt henne.
Sedan öppnar vi våra julklappar och Liv hämtar sin strumpa när hon har vaknat till och lugnat ner sig lite.

Pan 24/12-2010

Envy sover stenhårt bredvid mig i sängen när jag vaknar.
Hon ser fridfull ut, och mitt hjärta slår ett extraslag när jag ser på min flickvän denna fina julaftonsmorgon.
På mitt sängbord ligger ett litet paket som inte låg där när jag somnade kvällen innan.
Envy måste ha lagt dit det inatt.
Så tyst jag kan kliver jag ur sängen och tassar bort till klädkammaren.
Högst upp på en hylla ligger en påse med julklappar, varav fem av dom är från mig till Envy.
Jag tar upp det största av dom ur påsen, ett mjukt, och lägger tillbaka påsen på hyllan.
Sedan gör jag så tyst jag bara kan i ordning mackor med julskinka och varmt kaffe med en gnutta kanel i.
Envy slår upp ögonen och sträcker lite på sig när jag ställer ner brickan med frukosten på sängen.
”God morgon..”, säger hon och ler lite.
Med hår som är rufsigt efter natten och naken överkropp sätter hon sig upp.
I morgonljuset är hon det vackraste jag någonsin sett.
”Hej älskling.”, svarar jag och kysser hennes lite rödrosiga kind.
”Är det där ett paket?”, frågar hon och hennes ögon glittrar häftigt.
”Nej, det är ett glas juice.”, svarar jag och räcker henne julklappen, inslagen i fint mörkgrönt papper med vita snören. ”Öppna den nu.”
Varsamt avlägsnar hon tejpbitarna och vecklar upp pappret.
Leendes lyfter hon upp satinklänningen i vinrött tyg med svart tyll och granskar den.
”Wow..Pan, den här måste varit..fan vad fin.”
”Jag tror du kan ha den ikväll, att den passar än..”
”Trots bebismagen”, ler hon.
”Trots den!”, svarar jag och lägger huvudet mot hennes mage. ”God jul bebisen!”
”Jag har en present till dig också.”
Jag får presenten hon lagt på sängbordet, öppnar den nyfiket.
Inuti ligger det en liten, tunn silverkedja.
Ett enkelt halsband, men oj så fint.
Envy pekar på baksidan där det med små snirkliga bokstäver står printat ’skulle jag få välja igen så skulle jag fortfarande välja dig – Envy’.
Jag får tårar i ögonen och knäpper försiktigt med hennes hjälp på mig halsbandet.
”Tack, det är så himla fint..”
Hon kysser mig hårt över brickan med frukosten.
”Det är för att du är så fin.”
Inuti mig bubblar det av lycka.
Aldrig förut har jag vaknat upp bredvid någon jag älskar av hela mitt hjärta på julaftons morgon.
Jag hade ingen aning om hur vackert och bra det skulle kännas.
”Pan, sitt inte bara där och stirra rätt ut i ingenstans!”, säger Envy och petar lite på mig med en skinkmacka. ”Frukost-time!”
Jag tar den ur handen på henne och tar en stor tugga.
”Godaste skinksmörgåsen jag ätit i hela mitt liv!”, utbrister Envy när hon sväljer ner sista brödbiten.
”Varför då?”, frågar jag skrattandes.
”Dels så blir man grymt hungrig som gravid”, svarar hon. ”Och för det andra..det är den första julskinkesmackan jag åt med dig.”
Jag lutar mitt huvud mot hennes axel, och under tystnad dricker vi upp vårt kanelspetsade kaffe.
När våra koppar är tomma och vi ställt undan brickan ser Envy på mig.
Hon ler lite och biter sig i läppen.
”Julsex?”, frågar hon och jag kysser henne hårt, smeker henne längs insidan låret.

Jag håller precis på att sminka mig när Alessa ringer på dörren.
I köket står Envy i sin nya, fina klänning och grejar med lunchen, så jag dansar ut i hallen och öppnar för min syster.
”Hej!”, säger hon och kramar mig väldigt hårt.
”Hej, kom in!”
Hon stänger dörren om sig och börjar snöra av sig kängorna.
För dagen är hon väldigt fin i svarta leggings och ett stort, vitt linne.
Jag känner mig rätt ful bredvid henne, halvt påklädd och inte ens färdigsminkad.
”Jag ska bara göra mig klar”, säger jag och återvänder in i badrummet. ”Envy grejar i köket, jag kommer ut till er snart.”
Medan jag flätar håret och lägger på mascara kan jag höra min syster och flickvän skratta åt någonting, och jag kan inte låta bli att le.
Det känns helt sjukt underbart, och ännu mysigare kommer det bli när Miqe kikar förbi runt sex.
När jag är klar gör jag dom sällskap där dom slagit sig ner i soffan med varsitt glas vin.
”Här börjas det tidigt, ser jag.”
”Håll tyst och ta ett glas, jag har hällt upp ett till dig med.”, svarar Envy. ”Och ja, det är vin i mitt glas. Men det får gå, en dag på nio månader liksom.”
Jag väljer att inte kommentera det, för ärligt talat, hon har väl rätt.
”Maten är klar om tio minuter, och sedan är det Kalle Anka, mina damer!”, fortsätter hon.
Alessa ser lite förvirrat på mig.
”Svensk tradition.”, förklarar jag. ”Fjantiga tecknade serier som går varje år, helmysigt faktiskt. Visst måste väl Jasper någonsin sagt något om det?”
”Eh..nä.”
Jag och Envy skrattar hjärtligt åt Alessas fortfarande väldigt förvirrade ansiktsuttryck.
”Var snäll mot din syster nu.”, säger Envy och häller i sig dom sista dropparna vin som finns kvar i hennes glas. ”För jag ska göra i ordning det sista nu och ser helst att ni båda lever och ser glada ut när jag är klar.”
”Oroa dig inte.”, svarar Alessa och lägger armen om mig.
Envy ger oss ett misstänksamt ögonkast innan hon lämnar oss ensamma i soffan.
”Jaha, hur mår du Pan?”, frågar Alessa efter en kort stund.
”Fint! Eller vad menar du?”, svarar jag och ser granskande på henne.
Dom senaste dagarna då jag och Alessa har pratat så har det känts som om hon döljer något för mig, men jag har inte påpekat det.
”Nej, jag undrade bara!”
”Jaha..okej. Jag mår bra i alla fall.”
Även om det kanske inte stämmer till hundra procent så är jag ju faktiskt ganska glad idag.
Alessa pressar fram ett leende, som snabbt övergår från påtvingat till äkta.
”Jag är så himla glad att vara här, Pan.”
Hon skriker till lite när någonting kommer flygandes och sätter sig på hennes axel.
Envy skrattar högljutt i bakgrunden och jag kan inte låta bli att stämma in när jag ser att det bara är Nora.
”Förlåt för att jag förstörde ert moment, men maten är klar nu.”
Alessa, som lugnat ner sig lite, klappar Nora över ryggen med pekfingret och ler.
”Fuck you, Envy. Var du tvungen att skicka en brevduva för att berätta det?”
”Ja, det kändes liksom..rätt.”
När hon satt ner Nora på ryggstödet till soffan går vi och tar för oss av Envys buffé.
Stekta quornbullar, vegetarisk falafel, Jansons frestelse utan fisk, rödbetssallad, sill till Envy, massvis med uppskuren julskinka och underbart, nybakat bröd, bara för att nämna lite av det som stor uppdukat på köksön.
Jag har aldrig ätit särskilt mycket vegetariskt i mitt liv, men Envy har verkligen lyckats.
Alessa ser också väldigt nöjd, och framförallt tacksam, ut när hon stoppar falafel efter falafel i munnen.
”Så sjukt gott!”, säger hon uppskattande, och Envy rodnar lite.
”Tack..vad skönt att höra. Jag var lite nervös.”, erkänner hon.
Jag byter kanal, och från tv-skärmen ser årets julvärd tillbaka på mig.
”Det börjar nu!”, säger jag och ställer ner min tomma tallrik på soffbordet.
Alessa, som också är klar, precis som Envy, tar disken och går bort med den.
”Tack!”, säger Envy när hon sätter sig ner igen.
Det är underhållande att se på Kalle Ankas jul med Alessa, för hon verkar så uppriktigt förtjust att jag blir alldeles rörd.
När det slutar föreslår jag att vi ska fika, så det gör vi enda fram tills Miqe kommer.

Envy 24/12-2010

Miqe är väldigt fin i svart skjorta och ljusblåa jeans när han kommer förbi runt halv sju.
Jag kramar om honom hårt och kan känna hur han drar in doften av mig i näsan.
För att inte göra det alltför jobbigt för honom släpper jag taget lika hastigt som jag slog armarna om hans mysmjuka, lite magra kropp.
”Hej Miqe!”, ropar Alessa från soffan och vinkar ivrigt.
Han vinkar glatt tillbaka och går förbi mig för att hälsa på dom andra två.
Jag känner mig med ens lite obekväm i situationen, det är ju ändå första gången vi ses allihopa sen Miqe kom tillbaka.
Men det går över snabbt när jag ser bort mot de andra och lägger märke till att Miqe satt sig emellan Pan och Alessa, lagt armarna om dom.
Nåja, så länge det funkar mellan honom och Pan så är jag nöjd.
Vi börjar kvällen med att dricka lite vin, samtidigt som vi lyssnar på någon av mina gamla julskivor.
Själv dricker jag Julmust, men man kan ju alltid låtsas att det är rödvin.
När klockan börjar närma sig halv nio tycker Pan att det absolut borde delas ut julklappar vid det här laget, så vi samlas runt julgranen där hon prydligt lagt ut dom tidigare på dagen.
”Miqe, agerar du jultomte?”, frågar jag roat och håller fram en tomtemössa jag hittade i garderoben när jag tog ner julklappspåsarna åt Pan.
”Självklart!”
Han drar glatt luvan över sitt rödbruna hår och skrattar lite.
Jag gosar ner mig i Pans famn och Miqe plockar upp det första paketet.
”God Jul Pan önskar Alessa!”, säger han och ser på oss, en skugga av smärta drar över hans ansikte.
Men den försvinner snabbt och Pan tar emot sitt paket.
Efter en liten stund sitter vi där, förväntansfulla, och öppnar i tur och ordning våra presenter.
Miqe får en fin klocka av Alessa, av mig får han två t-shirts och av Pan får han några plektrum och en anteckningsbok.
”Så du kan sätta ord på musiken i huvudet”, förklarar hon. ”Du vet, med alla dina fina låttexter.”
Han ler stort och sedan blir det min tur.
Jag får två skivor, en med Kristian Anttila och en med Kent, världens mysigaste fleece-filt, två filmer och ett presentkort på Carlings laddat med 250 kronor.
Jag blir väldigt nöjd, och drar genast den svartvitrandiga filten om mig och Pan.
Hon ser väldigt glad ut, eftersom hon köpte den, och börjar slita upp sina paket.
Av mig får hon två stickade tröjor i storlek L, en skiva med The Sounds och ett gitarrställ.
Miqe och Alessa har gemensamt lagt ihop till en begagnad, men mycket fin, gitarr.
Pans ögon glittrar och fylls med tårar när hon smeker gitarren över dess långa hals.
”Herregud..ni har..ni har köpt den här till mig.”
Alessa puttar lite på Miqe och ler stort mot sin syster.
”Din gamla var så risig, du förtjänade någon lite mer spelbar.”, säger Miqe.
”Jag..herregud. Tack!”
Hon kramar om oss alla tre jättehårt och sätter sig sedan ner bakom mig igen, slår armarna om min bröstkorg.
”Nu är det bara du kvar, syrran.”, säger Pan till Alessa.
Alessas ögon blir stora som tefat när hon öppnar presenten från mig och Pan.
”Ärligt talat, ni har köpt ett makroobjektiv till min kamera..”, säger hon och låter lite kvävd. ”Det är..det är alldeles för mycket.”
”Pappa betalar!”, säger jag skämtsamt. ”Nej, men på riktigt nu, det förtjänar du. Satsa på foto, Alessa. Jag tror du kan komma långt om du bara vill.”
”Är det säkert..?”, säger hon osäkert. ”För såna här är verkligen jättedyra..”
”Vi vet hur mycket det kostade, darling.”, svarar jag. ”Och dessutom har kärlek inget pris.”
Jag blir lite chockad när Alessa plötsligt börjar gråta.
Miqe slår snabbt armarna om henne och frågar oroligt vad som är fel.
”Jag är inte ledsen, dumsnut.”, snyftar hon. ”Jag är glad. Glad för att jag är här, mer er, min familj..”
Vi blir alla lika rörda av hennes ord, och jag kan se att Miqe inte riktigt vill släppa taget om min flickväns syster.
Det gläder mig att dom verkar vara såna bra vänner.
Alessa öppnar slutligen sitt sista paket, från Miqe, en skiva.
”Muse!”, säger hon uppskattande. ”Tack Miqe!”
”Varsågod, sötnos. Jag hoppas du gillar den.”
”Kan vi sätta på den nu?”, frågar hon förväntansfullt.
Jag nickar och medan dom krånglar med cd-spelaren hämtar jag några vinflaskor.
Kvällen förflyter under mysigt prat och en stund spelar Miqe och Pan några låtar för oss på Pans båda gitarrer.
Jag är helt övertygad om att det inte kunde blivit en bättre julafton.
När Alessa och Miqe ska dra sig runt två stannar Miqe upp i dörröppningen och börjar rota lite i innerfickan på sin läderjacka.
”Förresten”, säger han och fiskar upp ett litet paket, ger det till mig. ”Till bebisen.”
Vi kramas och pussas hejdå och stänger sedan dörren om dom båda.
”Vilken kväll va?”, säger Pan och låter lite trött, men glad.
”Ja, verkligen.”, svarar jag och börjar dra lite i tejpen på paketet.
”Undra vad det kan vara..”
Pan hänger över min axel när jag vecklar upp pappret och avslöjar en liten turkos babydress.
”Fan vad söt!”, säger hon.
”Ja..”, svarar jag och håller upp den i ljuset. ”Det är jättefin.”
”Miqe kommer bli världens bästa pappa, det vet jag.”
”Det vet jag med. Och vi kommer bli världens bästa mammor.”
Pan pressar sina läppar hårt mot mina och jag släpper den lilla dressen på byrån bredvid dörren, låter henne dra med mig bort mot sängen.

Liv 24-25/12-2010

Julaftonskvällen ligger mörk och mystisk över Göteborg.
Jag står på Amandas balkong och röker genom ett uppdraget fönster och klockan börjar närma sig midnatt.
Middagen med Miqe, Amanda och Alfons var hur underbar som helst och maten var jättegod.
Men min storebror gick i väg till Envy och Pan klockan sex och sedan dess har vi mest suttit i soffan och kollat på tv och ätit julgodis.
Nu har Alfons precis slängt i sig en tallrik risgrynsgröt och Amanda håller på att lägga honom.
Jag förstår inte hur han orkar så mycket mat som han har ätit idag, jag har varit proppmätt sedan middagen klockan fem.
Ett uns av inspiration sköljer över mig så jag fimpar cigaretten och drar igen fönstret, går in i köket och rotar fram papper och penna.
Dum som jag var tog jag inte med mig några målargrejer hit, eftersom att jag var osäker på om jag skulle få användning för dom.
Men nu sätter jag mig mitt på vardagsrummet och börjar ur minnet teckna en helfigursbild på Alessa med en avbruten blyertspenna.
I det dunkla skenet från julgranen och alla levande ljus i rummet ser teckningen riktigt proffsig ut, vilket Amanda påpekar när hon dyker upp bakom mig efter en stund.
”Saknar du henne?”, frågar hon och sätter sig bredvid mig på parkettgolvet.
Hon måste tro att det är Pan på bilden, vilket är fullt förståeligt.
”Det är inte Pan.”
Amanda ser frågande på mig, men nickar sedan långsamt.
”Är det den berömda tvillingsystern?”
Jag gör en liten skugga under Alessas vänstra öga och studerar mitt alster.
Det slår mig att blyertsteckningen måste vara något av det känslosammaste jag någonsin har gjort.
”Vad känner du för henne, egentligen?”, frågar hon trevande. ”Liv?”
”Jag älskar henne”, svarar jag enkelt. ”Det är inte som det var med Pan, det känns mer rätt mellan mig och Alessa. Jag måste bara våga ge henne en chans. För jag vill ha henne, så jävla mycket...”
Min moster stryker mig varsamt över kinden och pussar den.
”Jag tror nog att det är så som Miqe också säger, att du kom vilse hos Pan men nu har du hittat rätt. Och det är äntligen din tur nu, Liv, på riktigt.”
Vi gör i ordning varsin kopp chaite med apelsinsmak och sätter oss i soffan med varsin julskinkemacka.
Och jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna en sådan här underbar moster.
Vi kan verkligen prata om allt vi två, egentligen är det ju så, fast jag inte alltid inser det.
När klockan glider fram mot halv två är Amanda så trött att hon måste gå och lägga sig.
Jag säger att jag åker hem till mig och då ska hon bestämt göra i ordning en massa burkar med julmat som jag får med mig i en tygkasse.
I hallen får jag en stor, varm kram och hon viskar god jul och att hon älskar mig.
Spårvagnarna går inte riktigt som vanligt i natt så jag bestämmer mig för att ta en promenad hem genom julnatten.
Jag drar min svartvita, långa halsduk tätare om mig och sätter ena foten framför den andra på den vitfrostiga asfalten.
Så fort jag kommer innanför dörren hemma hos mig ställer jag in maten i kylskåpet, och byter om från den klänningen till min långa, svarta, stickade tröja.
På fötterna sätter jag ett par tjocka, röda raggsockor och drar fram en flaska vin ur stället på köksväggen.
Jag korkar upp flaskan och fyller ett stort vinglas till bredden, slår mig ner i soffan och knappar in Alessas nummer på mobilen.
Teckningen jag gjorde hos Amanda har jag framför mig på bordet, jag studerar den, är riktigt stolt.
Alessa svarar efter fem signaler och låter glad, mitt hjärta rusar.
”God jul!”, är det första hon säger.
”God jul själv, älskade du”, säger jag. ”Är du kvar hos Envy?”
Jag undviker att säga hennes systers namn, det är nog bäst så.
”Ja, vi har jättemysigt här! Var är du?”
”Jag kom precis hem och jag saknar dig. Kan inte du sova här?”
”Jo, det kan jag göra. Jag går om en stund, okej?”
”Visst. Och du Alessa, jag är uppriktigt sagt ledsen för mitt beteende i förrgår... Det var dumt. Jag ska inte hålla på så, jag lovar. Jag vill inte.”
”Vi pratar om det när jag kommer”, säger Alessa lugnt. ”Jag älskar dig!”
”Jag älskar dig med”, säger jag och lägger på.
Medan jag väntar på henne lägger jag in en skiva med Lasse Lindh i stereon och plockar fram den lilla julklappen jag köpt till Alessa.
Hon ringer på porttelefonen ungefär en halvtimma senare och dansar in i min hall när jag öppnar för henne.
Hon ger mig en kram och jag håller om henne hårt, drar in hennes goda doft i mina näsborrar.
”Har ni druckit?”, frågar jag och ser på henne, vi står fortfarande på hallmattan och kramas.
”Ja, det blev allt några flaskor vin”, säger hon och fnissar.
”Men jag har också vin. Du vill väl ha mer, eller?”
”Ja, det vill jag, Liv”, säger hon och kysser mina läppar.
Mitt hjärta rusar igen och jag sticker in min tunga i hennes mun, vill aldrig sluta.
Men efter någon minut låter jag Alessa ta av sig jackan och skorna, sedan sätter vi oss i soffan och jag pekar på det lilla paketet på bordet.
”Jag har en julklapp till dig.”
Hon blir alldeles rörd och det ser nästan ut som om hon får tårar i ögonen, men det kanske bara är skenet från dom levande ljusen som i natt är ännu fler än vanligtvis.
”Liv, älskling...”, säger hon och lyfter upp det fyrkantiga, lilla paketet med klarrött papper och vitt snöre. ”Du hade inte behövt. Jag har ju inte köpt någonting till dig...”
”Det är okej”, säger jag lugnt. ”Jag ville ändå. Öppna nu.”
Hon drar varsamt av snöret och det klarröda papperet, öppnar den vita lilla asken.
I den ligger ett silverarmband som ser ut som tre sammanflätade snören.
Nu ser jag att hon verkligen är alldeles tårögd.
Utan att säga ett ord tar jag ifrån henne asken och knäpper på henne armbandet runt en av hennes handleder.
I nästa sekund slår hon armarna om mig och kysser mig hårt.
”Åh, Liv... Vågar vi verkligen det här?”
Det är nästan så att jag själv börjar gråta där i min vita soffa.
Även om vi uppenbarligen är rädda båda två så skulle jag aldrig ens komma på tanken att sjabbla bort den här tjejen, nu när jag äntligen har hittat rätt.
”Vi vågar och vi gör det tillsammans”, säger jag och tar hennes hand. ”Eller hur?”
”Ja, vi gör väl det...”, säger hon och kysser mig igen. ”Åh, Liv... jag kan bara inte beskriva det här... jag... Jag vill ha vin!”
Vi skrattar till lite och jag går in i köket för att hämta ett vinglas åt henne.
När jag återvänder till vardagsrummet sitter Alessa och läser på fodralet till Lasse Lindh-skivan som ljuder ur högtalarna.
”Tycker du om musiken?”, frågar jag och fyller hennes glas.
”Ja, låtarna fångar mig verkligen...”, säger hon drömskt. ”Lasse Lindh...”
”Du kan få den skivan om du vill. Jag har fler.”
”Säkert? Tack!”
Hon tar emot sitt glas och dricker några klunkar av det vita vinet, lutar sig tillbaka i soffan och ser på mig.
Jag har lite svårt att tolka hennes ansiktsuttryck, kan se i hennes intensivt gröna ögon att hon är ganska så berusad, men hon verkar trots det väldigt närvarande.
Jag hade lätt bara kunnat sitta där utan att säga ett ord och studera hennes långa röda hår som är uppsatt i en tofs på vardera sida och hennes snygga, tilltalande kropp.
Dom svarta strumpbyxorna hon har på sig är så perfekta till hennes långa linne med svart tryck och jag kan inte låta bli att fästa blicken på hennes bröst.
”Liv, vi måste nog prata lite”, säger Alessa och väcker mig ur min drömvärld.
”Ja, jo...”, säger jag och försöker tänka ut vad jag ska säga.
”Det som hände på Gretas”, börjar hon. ”Jag tyckte inte att det var okej. Jag kände mig bortvald, som om jag inte dög åt dig. Men samtidigt vet jag inte riktigt om jag har rätt att säga någonting om det...”
”Jag vet, Alessa. Det var riktigt fel av mig att göra så, och...alltså... Jag har lovat mig själv att jag ska ge dig en chans att tillfredsställa alla mina breda behov, för jag tror verkligen att du, och kanske endast du, kan göra det.”
”Du har pratat med Miqe, eller hur?”, säger Alessa och fnissar lite.
”Ja, han är ju min bror”, säger jag och tar en klunk av mitt vin.
”Och han är min...min bästa vän. Tror jag, i alla fall.”
Jag kysser henne snabbt och ler in i hennes glittrande ögon.
”Det är han alldeles säkert.”

Julnatten blir lång där i min soffa med Alessa, vackrare än någonsin.
Vinflaskan blir två vinflaskor och Lasse Lindh-skivan byts ut mot Absolute Christmas.
Ingen av oss får behålla kläderna på speciellt länge, men sedan sitter vi där - hon i svart bh och trosor, jag i endast röda trosor med vit spets - i flera timmar och mest bara pratar.
När natten börjar övergå i tidig morgon känner vi båda att vi är ganska trötta så vi bäddar ut soffan och drar fram mitt stora täcke och mina många kuddar.
Sedan ligger vi där och håller om varandra, hon andas lugnt mot min hals.
”Alessa, är vi ihop nu?”, säger jag efter en stunds tystnad.
Hon sätter sig gränsle över mig och ser djupt in i mina ögon.
Lite eftertänksamt biter hon sig i läppen, sveper med fingret över mitt vänstra bröst.
I nästa sekund har jag hennes läppar mot mina och hennes hand innanför mina trosor.
Jag känner hur upphetsningen, som legat och lurat i mig hela natten, stiger i mig.
Med ena handen knäpper jag upp hennes svarta bh och drar av den.
Mina läppar sluts runt hennes ena bröstvårta och hon stönar lågt.
Jag får nästan kippa efter andan när Alessa smeker mig till en av mitt livs skönaste orgasmer.
När jag har återhämtat mig några sekunder rullar hon av mig, lägger sig på rygg och jag glider ner mellan hennes ben.
På något sätt har jag saknat att slicka just den här kvinnan, och inte bara att slicka i allmänhet.
Jag har alltid varit förtjust i det, men med Alessa är det något alldeles speciellt.
Efter en stund kvider hon till och rycker krampaktigt några gånger, jag kysser hennes underliv och lägger mig uppe på kudden igen.
Hon ligger bredvid mig och blundar, slår upp ögonen och ser på mig.
”Ja, Liv, vi är väl det”, säger hon och ler nästan blygsamt.
”Vadå?”, frågar jag lite förvirrat.
”Ihop”, påminner Alessa. ”Vi är ihop.”
Jag vågar nästan inte tro att det här verkligen händer, men det gör det.
Världens vackraste isländska rödtott ligger naken bredvid mig i min säng och blev just min nya flickvän.
Hela rummet snurrar runt för oss när jag kysser hennes bleka, svala läppar och håller om hennes lilla kropp så hårt jag bara kan.
Och alla mina funderingar och dilemman suddas ut, alla utom ett.
Vad fan ska Pan säga?

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk