Paradiset

Jag kan inte nog understryka vilken fullkomlig lycka jag kände. En lycka som sköljde bort alla andra känslor och spred sig ända ut i tårna.
Först smög den sig på, som lätta regndroppar mot en fönsterruta; jag märkte den knappt; men snart - snart ökade den i styrka och kom över mig som… som en stor, mjuk filt som bara kvävde allting annat.
Jag blev nöjd, naturligtvis - lycka är ju en av de bästa känslor, men självklart uppstod också frågan: varför var jag så lycklig?
Jag började rannsaka mig själv; hade något nyligen hänt som gjort mig glad och nöjd, eller hade någon hotande fara dragit sig undan?
Inte vad jag kunde minnas.
Till slut fanns det bara en väg att gå - jag var tvungen att ge mig ut i världen och finna det som gjort mig så lycklig. Säkerligen skulle det inte bli lätt, men det var tvunget.

Jag gav mig av en bitande kall morgon, i början av januari. Det var kolmörkt och mulet; det enda ljuset kom ifrån den decimetertjocka snön på marken och på träden.
Jag drog in den iskalla luften i mina lungor, och började med ens hosta. Det måste ha varit minst 15 minusgrader.
Så jag drog min stora mössa ännu längre ner över öronen och huttrade till.
Vid denna tid bodde jag ensam, mitt ute i ingenstans - min närmaste granne bodde 5 km därifrån - och därför blev min resa till en början ensam och ödslig, men efter en halvtimme uppfattade jag ett ljud som fick mig att stelna till.
Det var musik. Små bjällror som spelade en melankolisk melodi, och det lät som om det inte kom så långt bortifrån.
Jag blev upprymd, men samtidigt misstänksam. Jag befann mig ändå mitt inne i skogen, det var kallt och tidig morgon - vem kunde tänkas sitta och spela på bjällror under dessa omständigheter?
Jag närmade mig ändå så sakteliga ljudet och kom snart fram till ett stort stenblock i en liten glänta. Jag vet inte varför, men jag fick den känslan att stenen inte hörde hemma där, att den placerats ut. Kanske var det faktumet att den inte var mossbeklädd, kanske det att den hade en annan grå ton än de andra stenarna i skogen. Jag minns faktiskt inte, och ärligt talat är det väl inte så viktigt.
Hur som helst så började jag knuffa på stenblocket, och till min förvåning var det inte särskilt tungt, så det rullade lätt bort och efterlämnade en stor grop.
Jag satte mig på knä och tittade ner i gropen. Den var inte så bred, men väl djup - jag kunde inte skåda dess botten - och det var inget tvivel om att det var från denna grop som bjällermusiken kom.
Nu var bara frågan: vad skulle jag ta mig till? Min första instinkt sa åt mig att hoppa ner i gropen, ske Guds vilja; men efter närmare eftertanke böjde jag mig ner över den och började skrika för full hals: 'Hallå! Hallå! Är det någon där nere? Hallå, hallå!'
Ingen svarade mig naturligtvis, och efter en stunds ropande, började jag bli lite rädd att någon skulle komma förbi och se mig sitta där, skrikandes ner i en grop. Då skulle jag nog bli skickad till ett dårhus, och det vore ju hemskt onödigt. Särskilt som jag verkligen ville ta reda på var musiken kom ifrån.
Jag slutade således med att skrika och beslöt att ge efter för instinkten. Det värsta som kunde hända om jag hoppade ner i gropen var att jag skulle bryta alla ben i kroppen eller bli helt förlamad från huvudet och ner. Det skulle jag kunna leva med.
Jag satte mig alltså på marken och började sakta sänka ner mig själv i mörkret. När jag till sist kom fram till den svåra punkt då jag måste släppa taget, tvekade jag inte länge.
Fallet var överraskande långt; jag hann tänka många tankar, innan jag slutligen landade. Som tur var, var gropens botten täckt av ett tjockt lager grön mossa, så jag slapp åtminstone skada mig.
När jag reste mig upp upptäckte jag att jag befann mig i en tunnel som ledde bortåt. Jag kunde inte gå upprätt, utan var tvungen att böja ryggen, men detta bekymrade mig inte - jag kunde ju fortfarande höra bjällrornas klang.
Efter en stunds vandring i tunneln kom jag fram till en port. Den syntes knappt i det dunkla mörkret och där fanns inget handtag, och ingen ringklocka. Emellertid fanns det inga tvivel om att det verkligen var en port, för på marken låg en dörrmatta på vilken det stod: Välkommen.
Jag knackade därför försiktigt på och den flög nästan genast upp.
Bjällermusiken hördes allt starkare nu, så jag drog ett djupt andetag och gick in genom den öppna porten.

Vad som väntade mig där var för underligt, och för underbart för att jag ska kunna beskriva det med ord. Jag ska naturligtvis försöka, men tänk att den bild som jag nu målar upp egentligen är en blek kopia av det riktiga konstverk, i vilket jag trädde in.
Klargrönt gräs. Djupblå himmel, strålande solsken. Glittrande, porlande bäckar. Polkagrisrandiga hus. Kullar och skogar och längst borta vid horisonten - ett ljusgult slott med tinnar och torn.
Jag förstod nästan genast att jag måste befinna mig i en sagovärld. Denna känsla förstärktes ytterligare av att en kortväxt man i hög hatt, långt, grått skägg och blå overall (jag antog att det var han som öppnat porten för mig, eftersom han var den enda människan i sikte) kom fram emot mig och bugade sig djupt.
'God dag', sa jag. 'Hur står det till?'
'O, mycket bra, mycket bra', svarade mannen. 'Jag antar att du är här på grund av din lycka?'
'Det stämmer', svarade jag. 'Hur kan ni…'
'Vi har inte tid med detta', avbröt mig mannen. 'Eftersom ni har hittat hit måste ni naturligtvis dinera med oss!'
'Dinera!' utbrast jag förbluffat. 'Men klockan kan ju inte vara mer än 9…'
'Vi har inte tid!' upprepade mannen. 'Kom med här'.
Han vände sig om och började gå på en stig som ledde upp mot ett stort, runt, polkagrisrandigt hus, där det rykte ur skorstenen.
Jag följde efter honom, och tänkte att detta var en bra mystisk plats, men hur det nu var, så funderade jag aldrig på att göra helt om och bege mig hemåt igen. Bjällrorna klingade ju starkare än någonsin…
Det randiga huset, i vilket vi nu klev in, var fullt av människor, både män och kvinnor. Alla bar likadana overaller i olika färger och de såg mycket glada och upprymda ut. Hela huset bestod av ett rum, och det var ett enormt kök. I mitten stod ett stort, cirkelformat träbord, runt vilket det satt minst 20 personer. Vid ena väggen fanns en arbetsbänk och ett skafferi och där stod fem kvinnor som verkade vara upptagna med att laga mat.
Det doftade gott och jag tyckte om denna miljö, men när jag kastade en blick på mannen i den blåa overallen såg jag att han rynkade missnöjt på näsan.
'Hur är det fatt?' undrade jag artigt.
'Vinbärssylt', var det enda han sa. 'Hur kan de servera vinbärssylt? Jag förstår det bara inte…'
Efter det gick han och satte sig på den enda lediga platsen som fanns kvar runt bordet, sedan kvinnorna som lagat maten satt sig. Jag var osäker på vad jag skulle göra, och stod lugnt kvar vid dörren, tills det att en gammal man utan skägg, men med en lysande gul overall fick syn på mig.
'Men ser man på', sa han och betraktade mig med vänliga ögon. 'Där står ju en stackars hungrig själ som inte har någon stol att slå sig ner på! Hämta en stol, någon!' ropade han till de andra.
En ung man i kritvitt skägg och lila overall rusade bort till ena hörnet av rummet och hämtade en stol åt mig. Jag tackade honom och satte mig vid bordet.
Ett stort fat med gräddade pannkakor stod där, och en burk med vinbärssylt.
Jag slängde ett öga på mannen med den blå overallen, och konstaterade att han ogillande betraktade syltburken.
Då reste sig en av kvinnorna som gräddat pannkakorna, och som var iförd en prickig overall och sa:
'Denna mat är gjord av ingenting, och till ingenting ska den åter bli. Låt er väl smaka!'
Alla kastade sig hungrigt över maten, men jag funderade ett ögonblick på kvinnans ord, och kom fram till att jag inte förstod någonting.

Men jag tänkte för den skull inte låta en god pannkaksmiddag gå mig förlorad. Jag började äta med god aptit och tyckte att maten smakade förträffligt.
Under måltiden tog jag tillfället i akt att fråga en kvinna till höger om mig beträffande den mystiska bjällran som hela tiden hördes.
”Den ljuder för olyckliga själar”, var kvinnans svar.
”För olyckliga själar…” upprepade jag förbryllat. ”Vad menar ni?”
”Så länge du hör bjällran plinga finns det mycket olycka inuti dig”, förklarade hon. ”Vissa av oss hör den inte längre.”
”Aha”, sa jag och nickade. ”Alltså är det bara de olyckliga människorna som hör den?”
”Inte de olyckliga människorna”, svarade kvinnan. ”De olyckliga själarna. En människa kan må bra på utsidan, utan att för den skull ha en välmående själ. Men själen, min vän, är kärnan. Den är det viktigaste av allt. När du inte längre hör bjällran, ja, då kan du vara säker på att hela du är lycklig.”
Jag log mot kvinnan, och fann att jag på något sätt tyckte om hennes svar. Måltiden fortskred och jag var precis färdig då något inträffade.
Det kom så plötsligt att jag höll på att fara ur stolen, men lyckligtvis räddade jag mig ur situationen. En vibration, lika stark som under ett jordskalv, skakade huset och fick dess väggar att se ut som om de skulle rämna vilken sekund som helst.
Vad är det som har hänt? Tänkte jag för mig själv.
En skara barn kom plötsligt inspringande i huset med buller och brak och med skrämda ögon. Människorna runt bordet fångade upp sina respektive barn och sedan följde en tystnad så tung att jag knappt vågade andas av rädsla för att bryta den.
Ingenting hände på fem, kanske tio minuter; alla stod blick stilla, men sedan hördes ett sus utifrån, och alla sprang ut för att se vad som hänt.
Jag följde efter och kunde knappt tro mina ögon när jag kom utomhus.
Mitt på den lysande gröna gräsmattan stod en vit luftballong, och i luftballongen stod en man som var tjock som ett klot och iklädd en oklanderlig, grå kostym och svart slips. Han var flintskallig och höll sin hatt i handen. Människorna verkade inte känna igen honom, för de höll sig på avstånd och släppte inte iväg sina barn.
Mannen i luftballongen fick syn på mig och hans ansikte sken upp. Jag förstod inte alls varför, men när han vinkade fram mig upptäckte jag att det var något bekant med honom.
Mannen log vänligt mot mig och böjde sig ner för att viska något i mitt öra.
'Jag är din fantasi', viskade han. 'Herr Fantasi är mitt namn.'
Jag granskade honom igen och fann att han hade rätt. Det var därför han syntes mig så bekant. Min fantasi hade äntligen hunnit ikapp mig till detta sagoland, men vad betydde det? Att denna värld endast existerade i min fantasi?
Jag öppnade munnen för att fråga herr Fantasi, men han förekom mig och bjöd mig istället att stiga upp i luftballongen.
Då tog mannen i den blå overallen till orda:
'Skulle ni kunna förklara för mig vad det är som pågår?'
Herr Fantasi bugade sig djupt och log varmt, men sa inget, utan lät luftballongen segla iväg, buren av vinden.

Uppe i luften var det lika varmt och behagligt som nere på marken, och vi mötte många vackra fåglar på vår färd. Utsikten var bedårande - grönt gräs, blåa floder och blommor i alla regnbågens färger.
'Hur mår du, min vän?' undrade herr Fantasi försiktigt.
'Jag mår alldeles utmärkt', svarade jag. 'Men vad jag inte förstår är vad du gör här. Jag drömmer väl inte, eller något sådant?'
'O nej', svarade herr Fantasi och skrattade till. 'Men… Du har inte märkt något särskilt på sista tiden? Har du känt dig alldeles som vanligt, eller…?'
'Nej', sa jag fundersamt. 'Jag har känt mig ovanligt lycklig. Och helt utan anledning, dessutom.'
'Jag förstår. Nåja, det kan lätt förklaras. Men först kanske jag ska berätta för dig om mig själv?'
Jag nickade lätt.
'Jo, mitt jobb är alltså att flyga runt till alla de platser dit du vill åka med dina tankar - det kan vara vad som helst, NÄSTAN! Så, jag färdas i den här luftballongen; en utmärkt farkost, men idag så gick den utan förvarning sönder och jag var tvungen att stanna till för att laga den. Därför kom jag lite efter dina tankar, och det, min vän, är det farligaste som kan hända. När tankar far iväg till ställen utan fantasi är det lätt att tankarna blir verklighet - vare sig man vill det eller inte!'
'Men det här förstår jag verkligen inte', sa jag. 'Jag hörde bjällermusik i morse och sedan gick jag ner i ett hål, och…'
'Inte du', avbröt mig herr Fantasi. 'Dina tankar gjorde detta, men utan fantasin som övervakare märker man ingen skillnad på tankar och verkliga handlingar. Det är det som är så farligt.'
'Nå, låt höra då. Vad är det som är farligt?'
Herr Fantasi harklade sig.
'Det landet där du tillbringat morgonen är inget vanligt land. Det är helt enkelt… Paradiset.'
'Paradiset?' sa jag tvivlande.
'Ja. Alltså, ditt personliga paradis. Alla människor har ett sådant, och det är dit de kommer när de så småningom avlider. Dock, kan deras tankar leta sig dit tidigare, eftersom det är ett så behagligt ställe för tankar att vara på, men det är mitt jobb - ja, alla fantasiers jobb - att vaka över tankarna för att de inte ska fara dit i förtid, för då…'
Jag förstod vad herr Fantasi menade, han behövde inte slutföra meningen. Jag slöt chockerat mina ögon och försökte sortera tankarna. Fantasi-tankar-paradis-död-tankar-förtid-paradis-fantasi-död-paradis-död.
Jag öppnade ögonen och stirrade på herr Fantasi, som rodnade ända ut i fingerspetsarna. Jag borde ha varit arg, besviken och ledsen på honom - han hade ju ändå slutfört mitt liv - men jag kände bara lycka. Denna lycka som först fått mig ut på denna färd, och som så småningom kostat mig livet.
Jag kunde inte förstå hur det var möjligt att jag var lycklig; jag hade alltid trott att döden var något läskigt och hotfullt, men nu insåg jag att det verkligen inte var så.
'När får jag komma ner till Paradiset?' frågade jag ivrigt.
'Alldeles snart', svarade herr Fantasi. 'Dina tankar måste bara samla sig först. Lägg dig ner och sov en stund, så ska vi ordna allting när du vaknar.'
Jag gjorde som han sa, och lade mig ner för att sova på luftballongens korggolv. Herr Fantasi svepte en mjuk filt över mig, och det dröjde inte länge förrän jag sov behagfullt.

När jag vaknade kände jag med ens att jag inte längre befann mig i luftballongen. Istället såg jag, när jag öppnade ögonen, att jag låg i en stor säng med duntäcken och randiga påslakan.
Jag förstod att detta var mitt Paradis, och jag skuttade ur sängen och sprang ut ur det lilla, runda huset - i vilket sängen var den enda möbeln - och rusade ut i den värmande morgonsolen.
Allt var precis som det var när jag kom dit första gången - vädret var strålande, människor var glada och pannkaksdoft strömmade ut från de flesta husen.
Bara en liten detalj - det hördes inte längre någon bjällra.





Slut!

Skriven av: emelie