Perfekt


Jag är en korkad, misslyckad människa.
- Vad fick du? Emelyn tittade över min axel.
Jag höll för handen.
- Kom igen. Vad fick du? Nadja.
- G.
- G är väl bra. Det var ett svårt prov. Det är inget att se så deprimerad ut för.
- Du fattar inte.
Vi gick mot skåpen.
- Jag fattar att du är deprimerad för att du fick G men jag fattar inte varför.
- Jag ville väldigt gärna ha ett MVG.
- Jag fick G och jag är lika glad för det.
Du, Lukas har fest ikväll. Kan inte du komma? Snälla.
- Jag kan inte.
- Vad då rå?
- Jag måste plugga.
- Sluta vara så tråkig. Plugga kan du göra imorgon.
Du har själv sagt att du vill träffa nytt folk hur ska det gå till om du aldrig går ut? Du kommer definitivt inte hitta en pojkvän hemma, på ditt rum.
- Kan du tänka på något annat än killar?
- Nej, hurså? Kommer eller kommer du inte?
- Jag vet inte.
- Bra då ses vi där. Hon sprang iväg.

- Hej gumman! Ropade mamma.
1,2,3
- Hur gick provet?
3 sekunder, rekord. Hon kom ut från köket
- Ni har väl fått tillbaka det idag?
- Jo. Mumlade jag.
- Hur gick det då?
Jag svarade inte.
- Nadja?
Hon vill inte veta.
Mamma suckade.
- Försöker du överhuvudtaget?
- Det gick bra!
- Tydligen inte eftersom du inte vill säga vad du fick?
- Jag fick G. Godkänd.
- G?
- Jorden går inte under.
- Ska du bli läkare måste du ha MVG i alla ämnen.
- Nej, det behöver man inte. Och det var ett prov inget slutbetyg.
- Kan du förklara varför du börjat slappa den senaste tiden? Det var länge sedan jag fick se ett MVG. Förut hade du alltid bra betyg.
Jag gick in på mitt rum.
Slappa? Jag pluggar som en galning. Jag har inget liv på grund av att jag pluggar hela tiden! Ändå får jag bara G eller kanske möjligen VG. Kan hon inte bara inse att jag är korkad! Mina betyg är så viktiga för henne. Och jag klarar det inte. Jag gör bara henne och pappa besvikna, igen och igen och igen.

- Mat! Ropade mamma.
Here we go again.
Jag gick in i köket. Potatisgratäng och fläskkotletter.
- Kan man aldrig få sallad eller något i det här huset? Suckade jag.
Ingen sa något.
Jag la upp lite på min tallrik. Pappa satt och tittade på mig.
- Vad är det?
- Är du säker på att du ska äta allt det där?
Mamma la på mer.
Jag åt upp maten hon lagt på min tallrik.
Vad hade jag satt i mig? En miljon kalorier? Dom måste bort….bort….jag måste… Jag gick in på toa och stoppade fingrarna i halsen. Borta. Det är väl inte så himla fräscht men vad ska jag göra? Jag kan inte låta bli att äta för då blir det ett jäkla hallå. Och det är värt att spy. Fatta vad jag gått ner i vikt den senaste tiden. Från att ha gått ner kanske ett eller två kilo. Så har jag gått ner massor på bara några veckor, det kallar jag mirakel kur. Det jag inte fattar är att om man gått ner så mycket som jag. Varför syns det då inte på mig? Jag ser fortfarande ut som en stor elefant.

- Nad!
Emelyn kom springande.
- Du kom aldrig på festen.
- Nej, jag orkade inte.
- Har jag inte lärt dig någonting? Man har alltid lust att gå på fest.
- Inte jag. Jag kommer någon annan gång.
- Det tror jag först när jag ser det. Kom vi sticker och äter.
- Jag är inte hungrig.
- Det är Tacos, då är man hungrig.
- Jag tänker inte äta. Leta rätt på Isa så kan ni äta tillsammans.
- Kan du inte bara följa med ner?
Och göra helvetet ännu värre? Jag spyr inte mer än nödvändigt tack.
- Kom igen.
- Nej, jag måste dra till sången i alla fall.
- Den börjar väl inte nu?
- Hejdå.

Jag stack till musikskolan och det enda jag ser fram emot varje vecka. Solosången. När jag sjunger, då mår jag riktigt bra. Jag vill bli sångerska, men skulle jag säga det till mamma skulle hon få en stroke eller något. Hon har tjatat om att jag ska bli läkare så länge jag kan minnas.
- Hej Nadja. Marre, min moster och sånglärare, tittade ut från sitt rum.
Jag gick in till henne. Vi sjöng upp och så tog vi fram Carolaboken.
Carola är min största idol. Fatta vilken röst hon har. Så verkar hon så himla snäll också.
”Ingen förstår vad du blev av, fast än din vagga är en grav…”
Marre slutade spela.
- Vad är det?
- Har du ätit något idag?
- Hurså?
- Du släpper ut väldigt mycket luft.
- Jag har ont i halsen.
- Nad…Hur är det med dig egentligen?
- Bra, hurså?! sa jag.
- Du verkar inte må bra.
- Jag mår bra! Jag mår jättebra. Ska vi sjunga eller?
Jag mår bra. Jag har gått ner ett kilo sedan igår.
- Svara. Har du ätit något idag?
- Nu sticker jag. Hejdå.
- Nadja.
- Jag trodde jag var här för att ha sånglektion. Tydligen inte. Hejdå.
Jag stack därifrån.

- Kom nu! Ropade pappa från hallen.
- Jag mår inge bra. ropade jag tillbaka.
Han kom in på rummet.
- Vi kommer för sent.
- Jag mår inge bra.
- Sluta fjanta dig och kom.
- Men jag mår…
Han drog upp mig från sängen och tvingade ut mig i bilen.
Jag har alltid hatat fotboll, jag kommer alltid hata fotboll.
Även om det är bra träning så hatar jag det. Och jag är kass på det.
Att pappa är en tränare vars högsta dröm är att se mig i landslaget gör det hela inte lättare precis.

- Nej, Nadja…du har fel teknik, skjut inte så hårt…du måste….
- Kan du inte bara låta mig vara?! Skrek jag.
Nu har han hackat på mig non stop i en timme. Jag borde vara van men idag klarar jag inte mer. Jag kastade iväg bollen och stack därifrån.
Jag går och simmar istället, jag har badkläderna med mig.
Att duscha här är det värsta jag vet. Alla kan se mitt fläsk.
Natasha kom in. Jag höll på att svimma. Hon ser ut som ett levande skelett, hon är ju bara skinn och ben!
- Vad stirrar du på? Fräste hon.
- Vad, smal du har blivit. Sa jag till henne.
- Jättekul! Fräste hon.
- Nej, jag menar det. Sa jag. Nästan lite för smal…
- Du är ju blind. Jag är långt ifrån smal! Så försök inte.
- Om det någon som är blind så är det inte jag.
Jag satte på mig baddräkten och gick ut i simhallen. Snart kom Natasha ut. Hon måste verkligen vara allvarligt sjuk som inte ser hur smal hon är. Hon hoppade i bredvid mig.
- Om det är någon som har blivit smal så är det du. Sa hon.
Okej, hon är blind. Jag?!! Jag är fortfarande den elefant jag alltid varit.
Jag tränar nog för lite. Jag måste gå hit varje dag i fortsättningen. Då måste det synas snart.

När jag kom hem var Marre där.
- Men säger hon att hon mår bra, så gör hon väl det. Sa mamma
- Maria är du blind? Den tjejen mår inte bra. Har du inte märkt hur trött och håglös hon har blivit?!
Jag gick in i köket.
- Jag mår bra. Kan du inte bara låta mig vara?! fräste jag och gick in på mitt rum.
Vad är det med henne?! Varför lägger hon sig i?! Jag mår bra!!!
Jag tog fram historia provet. Jag ska visa dom. Nu ska jag få MVG på provet i morgon. Är det, det allt de här handlar om? Mina betyg?

Min hjärna är tom. Provet gick åt helvete, det känner jag på mig.
- Nadja, kan jag få prata med dig? Ropade Linda, min handledare och historia lärare, från lärarrums dörren.
Jag gick till henne.
- Vi går in på mitt rum.
Jag följde efter henne.
- Vad är det?
- Hur mår du?
- Bra.
- Är det säkert det?
- Ja! Vad är det med dig?!
- Jag är orolig för dig.
- Jaha?
- Du har verkat så trött på senaste tiden. Och dina betyg blir sämre och sämre.
- Va?
- Jag kollade igenom ditt prov och du fick IG. Är det något hemma?
- Det är ingenting! Förutom att jag är korkad. Lämna mig ifred!
Jag gick där ifrån.
IG. Jag fick ett IG. IG, jag pluggade som fan till det här provet. IG.
Jag pluggade varje kväll en hela veckan och jag fick IG.
Jag kan aldrig gå hem igen. Jag klarar inte av att se henne besviken. Igen. Hon blir besviken när jag får VG vad fan kommer hon bli nu?
Det hade varit bättre om hon blev arg. Men hon blir inte arg hon blir besviken.
Så fort jag kom innan för ytterdörren, kände jag att något var fel.
- Nad. Kom hit ett tag. Sa mamma inne från köket.
Jag gick in till henne.
- Sätt dig.
Jag satte mig ner.
- Linda ringde.
Skit! Varför måste hon lägga sig i nu också?
- Och?
- Dom säger att dina betyg blir sämre och sämre.
Jag suckade.
- Vad håller du på med? Ska du kunna komma in på högskolan sen måste du ha toppbetyg! Du kan inte slappa dig igenom gymnasiet.
- Jag pluggar som en jävla galning!
- Är det därför du fick IG på senaste provet?
- Jag pluggade varenda kväll i en hel vecka till det där provet. Men det gick åt helvete i alla fall, jag gör mitt bästa! Fräste jag.
- Det är tydligen inte tillräckligt!
- Jag försöker!
- Försök hårdare då. Jag vill inte se några fler IG eller G nu!
- Kan du inte bara inse att jag är korkad!!
- Det är klart du inte är!
- Nej, det är klart jag inte är det. Jag måste ju vara perfekt. Mumlade jag.
- Vad sa du?
- Ingenting!
- Gå in på ditt rum och plugga. Jag får huvudvärk av det här.
Får hon huvudvärk? Vad tror hon jag får. Jag pluggar som en galning och allt jag lyckas med är IG. Icke godkänd. Nu skiter jag i det här. Jag har knappt haft någon fritid sedan 8:an för att jag pluggar hela tiden. Men det är ju tydligen meningslöst. Jag vill ju inte ens bli läkare! Det är mamma som vill läkare. Hon kom inte in på skolan så nu ska jag tydligen uppfylla hennes dröm åt henne. Samtidigt som jag ska uppfylla pappas dröm om att bli fotbollsproffs. En fotbollsspelande läkare, det är min framtid.
Vi står i omklädningsrummet till gympan.
- Vad är det med dig nu för tiden? Sa Emelyn plötsligt.
- Vad då?
- Du är så frånvarande på något sätt.
- Är jag väl inte.
- Jo det är du. Du verkar så trött, du brukar ju vara piggast av alla.
- Äh.
- Nad, du kan berätta för mig. Jag märker ju att du inte är som vanligt.
- Det är ingenting.
- Varför äter du aldrig i skolan nu för tiden?
- Jag har ingen matlust i skolan.
- Säger du det så.
- Kan du bli klar i år eller tänker du stå där länge?
- Jaja, vi sticker väl då.
Vi har gympa och jag är med i gymgruppen så jag stack till gymmet. På det här sättet så tränar jag två gånger om dagen. Det måste väl göra lite extra åtminstone.
Jag satte igång gåbandet.
- Det finns andra som vill ha det där bandet. Jana kom in från cykelrummet.
- Jag klev nyss på.
- Säg till mig efter då.
- Visst.
20 minuter fick räcka. Jag klev av och gick in till maskinerna.
Jag satte mig i magmaskinen.
Plötsligt blev jag snurrig.
- Nadja hur är det?
Nina, våran lärare, satt i maskinen mittemot och stirrade på mig.
- Det är inget.
- Du är helt vit i ansiktet. Jag tror det räcker för dig idag.
- Jag mår fint. Jag är alltid blek.
Jag ställde mig upp, det nästa jag vet är att jag ligger på golvet och tittar upp på Nina som står böjd över mig.
- Du svimmade. Kan du resa dig upp?
Jag satte mig upp.
- Jag följer med dig till skolsyster.
- Jag mår bra. Det är ingen fara. Jag tog nog i lite för hårt bara.
- Kom så går vi.
- Det är ingen fara. Jag satte mig upp. Mitt huvud känns som bly.
- Ska jag ringa dina föräldrar?
- Nej! Utbrast jag. Jag är mår bra det är säkert.
- Gå och byt om. Du får inte träna mer idag.
Jag gick och bytte om. Jag har aldrig svimmat förut, aj mitt huvud..

Jag sitter hos syster. Hon kom och hämtade mig på mattelektionen.
- Nadja….jag hörde att du svimmade på gympan igår.
- Men va fan. Ni förstorar upp det!
- Nadja, det är inte normalt att svimma bara så där.
Jag suckade.
- Jag har pratat med dina lärare. Dom säger att du förändrats på sista tiden, att du verkar så håglös. Och att dina betyg blir sämre och sämre.
- Jaha?
- Skulle du vilja ställa dig på vågen?
- Varför då?
- Jag vill bara veta vad du väger.
Jag suckade och ställde mig på vågen.
- Du har tappat väldigt mycket vikt på sista tiden.
Det är inte så att du börjat banta?
- Nej, tycker du jag behöver det eller?
- Nej, absolut inte. Det är det sista du behöver. Nadja du är på gränsen till att vara underviktig.
Vad snackar hon om? Jag ser fortfarande ut som en uppblåst gris. Jag är långt ifrån underviktig. Jag är ju överviktig för fan.
- Kan jag gå nu?
Hon suckade.
- Så du bantar inte?
- Det kanske jag gör men det är väl inte olagligt eller?
- Nadja, du vet du hur smal du är?
- Lägg av, jag är inte smal. Jag är långt från smal.
- Nej, Nadja du är smal. Du är nästan farligt smal.
- Du är ju dum i huvudet!
- Ska jag berätta varför jag tror du svimmade i gymmet.
- Som om du skulle lyssna om jag sa nej.
- Om man inte äter och sen tränar hårt så säger kroppen ifrån. Du gör slut på alla energi du har genom att du inte får någon ny genom maten. Jag är förvånad att den inte sa ifrån för länge sedan. Om man inte äter så får man ingen energi heller, vilket kan resultera i att man blir väldigt trött och har svårt att minnas saker.
- Jag äter! Vad är det med alla?! Du kan ringa och fråga min mamma om jag äter. Hon vet att jag äter. Nu sticker jag. Hejdå.
- Nadja du har ätstörningar.
- Det är skillnad på ätstörningar och att banta. Natasha har ätstörningar inte jag. Så tracka henne istället.
- Natasha ligger just nu på behandlingshem, om du låter oss hjälpa dig nu så kanske du slipper det.
Jag stack där ifrån.
Ätstörningar? Jag? Tror inte det. Jag ser inte ut som Natasha.

Jag är hemma hos Marre.
- Maten är klar! ropade hon.
Jag slängde i mig maten.
Vad hade jag just satt i mig? 1000 kalorier?
Jag äter som en jäkla häst. Jag sprang in på toa och stoppade fingrarna i halsen.
Allt är i sin ordning. Kalorierna är borta.
Men när jag kom ut från toa stod Marre där.
- Vad i helvete gör du mot dig själv? Röt hon.
- Jag håller nog på att bli sjuk. Försökte jag.
- Jag såg att du stoppade fingrarna i halsen, så försök inte.
- Har du röntgensyn?
- Dörren var öppen. Nadja varför gör du så här mot dig själv?
- Jag vill bara gå ner i vikt! Och det är inte så farligt!
- Att svälta sig själv är farligt!
- Jag svälter inte mig själv!
Hon överdriver!!
- Vad gör du då?
- Jag….jag bantar.
- Nadja, du har blivit jättesmal.
- Nej! Jag är tjock, fet, äcklig!! Ser du inte det!
- Nadja, lyssna på mig.
- NEJ!
- Nadja vad väger du?
- 40 någonting, jag mår bra!
- Nej, det gör du inte.
- Jag vet väl bäst hur jag mår!
Marre tog tag i mig och drog in mig på toa och ställde mig framför spegeln.
- Vad ser du?
- Mig. Vad brukar man se i en spegel?
- Titta på den här magen och dom här låren, armarna…vad ser du?
- Fett.
- Nadja, du är smal. Du har en störd syn på dig själv.
- Släpp mig!
- Nadja, varför svälter du dig själv?
- För att jag är tjock!!
- Nadja, du är inte tjock. Du känner Natasha eller hur?
- Du kan inte gemföra oss! Hon är sjuk!
- Hon visste inte hur smal hon var eller hur?
- Nej.
- Du är på samma sätt. Du är smal Nadja. Du är riktigt smal. Du var smal redan innan du började banta.
Jag kände att tårarna var på väg.
Jag är inte sjuk! Hon är ju dum. Natasha är sjuk. Jag är inte som hon.
- Nadja, varför började du banta?
- För att jag är tjock!
- Så det är inte av någon annan anledning? Något som har med Maria och Jonas att göra?
Jag sa inget.
- Säg det.
- Jag gör ingenting rätt!
- Vad menar du?
- Jag kan inte få MVG hur jag än försöker! Jag sviker dom bara. Jag kan inte bli något fotbollsproffs, jag snubblar bara på bollen. Jag kan inte!
I deras ögon, måste jag alltid vara perfekt. Den perfekta dottern, mönster eleven som alltid är glad. Gud förbjude att jag skulle grina någon gång. För att grina löser ju ingenting. Jag grinar, jag har kassa betyg och jag klarar inte ens att gå ner tillräckligt i vikt. Jag klarar ingenting.
- Du har gått ner mer än tillräckligt. Du behövde aldrig gå ner.
- Pappa tyckte det.
- Sa han det?
- Typ.
- Då är det han som är dum i huvudet.
Och vet allt det där med läkare och fotboll. Strunta i det. Det är deras drömmar. Jag tycker att du ska uppfylla dina egna drömmar stället.
- Visst mamma skulle…
- Strunta i henne. Det är du som räknas nu okej?
Vill du att jag ska prata med henne?
Jag nickade.
- Jag tycker du ska bo här ett tag. Jag tror att du och dina föräldrar behöver få vara ifrån varandra ett tag. Och sluta banta okej?
- Jag vet inte om jag kan. Varje gång jag ätit får jag panik. Jag måste få spy!
- Då hjälper jag dig. Du får inte forstätta misshandla dig själv så här.

Jag bor hos Marre nu. Ett tag i alla fall. Och det är ett helvete. Jag kan inte ens titta på mat utan att få panik längre. Hon vägrar låta mig spy. Hon håller mig kvar, jag får knappt ens gå på toa utan att hon ska stå utanför.
Jag vet att dom har rätt. 45 är för lite att väga.
Med Marres hjälp så kanske jag kan lyckas bli av med paniken och gå upp ett par kilo.

Författare:

Publicerat

Dela: