Perpetumm mobile

Geniet och idioten delar samma öde, omgivningen förstår ingendera



Ett mail fångade min uppmärksamhet bland mängden meningslösa tips och reklam för Viagra.
Mailet som fick mig att bli intresserad kom från en gubbe som hade gjort en evighetsmaskin, och redan där borde jag ha hejdat mig.
Inte var jag någon hejare på fysiklektionerna i skolan, men nog visste jag att en perpetuum mobile, eller evighetsmaskin var en omöjlighet. Och de som ändå försökt att trotsa naturlagarna med att skapa denna omöjliga mojäng hade slutat som idioter om de inte redan var det initialt.
Trots denna visshet och att jag gått på nitar innan, inte minst när jag gjorde Exellorscoopet, intresserade innehållet i mailet mig på något sätt. Där fanns något som gjorde att jag tog beslutet att kontakta adressaten.
– Hur fungerar den då? frågade jag gubben när vi möttes i hans röriga verkstad.
– Du vet, vakuumet är inte tomt utan innehåller oändlig energi. Redan under 1900-talet visade en filosof hur det fungerade. Han hade vänt på begreppen, där materien är tomrum medan vakuumet är energi. Det gäller att plocka ut den energin.
Jag fattade inget av gubbens teorier som blev rätt långrandiga och frågade honom om hur maskinen konkret fungerade som anslutits till en liten elmotor och som snurrade på bordet.
– Du vet, började gubben, energi kan inte skapas eller förstöras. Men kvantfysiken erbjuder ett kryphål. Den tillåter att man kan låna energi om man bara betalar tillbaka lånet tillräckligt snabbt. Men ibland kan det hända att denna energi stannar kvar; det kallas kvantfluktation och hela universum är ett exempel på en sådan. Vad jag gjort är att styra detta så jag underlättar att denna process, som annars sker slumpmässigt, ska ske reglerat…
– Jo, men hur fungerar det? avbröt jag.
– Du vet, jag kollade papperna från ett av de största genierna genom tiderna: Nikola Tesla och tillsammans med ett annat geni, Maxwell och hans fyra ekvationer. Där långt inne i de snåriga Maxwellekvationerna fanns lösningen.
– Ja, ja, men hur? frågade jag åter när vi stod framför en manick med spolar.
– Jo, du förstår, sa gubben. Jag använder en ombyggd transformator där jag tillför en liten mängd ström via spolarna här, sa han och pekade. Sedan kan jag ta ut mer ström i spolen där.
– Du måste vara ett geni! utbrast jag innan gubben fortsatte:
– Jag har alltid trott att jag var korkad, ända tills jag upptäckte att alla andra är för fan ännu dummare. De säger att det finns inga gratisluncher, men universum är en gratislunch. Det finns redan en evighetsmaskin – universum självt, fortsatte gubben. Vare sig Gud gjort universum eller den skapats av slumpen så måste den ha genererats ur ingenting – principen som evighetsmaskinen bygger på. Det gäller bara att hitta den principen.
– Varför lanserar du inte den med buller och bång? frågade jag.
– Du vet, de har försökt tysta ner alltihopa. Världen vill inte ha gratis energi. Det skulle göra miljoner arbetslösa och oljeindustrin hade gått under. Varken kapitalet eller arbetarna vill ha den och därför har allt begravts.
– Är facket emot din maskin då?
– Ja, de menar att den skulle skapa arbetslöshet.
– Men gör den inte det då?
– Alla maskiner har bara ett syfte, och det är att bespara oss arbete. Bilen besparar oss omaket att gå, tvättmaskinen gör att vi slipper tvätta för hand etc.
Det låg någonting i gubbens slutsatser och att facket ville stoppa hans uppfinning var givetvis godsaker för en hungrig journalist som jag.
Även om jag inte begrep allt han pratade om så förstod jag att gubben var ett missförstått geni. Antagligen hade han ingen officiell utbildning utan var en autodidakt talang som klurat i sin ensamhet. De flesta av världens stora uppfinnare och upptäckare var faktiskt inte formellt utbildade utan hade lärt sig själv och nu satt jag mittemot en sådan.
Gubben pratade om teoretisk fysik som ett levande lexikon. Vakuumenergi, energikvanthav och att materien egentligen är tomrum och vakuum är energi. Antingen var han en idiot eller ett geni och inte är jag rätt man att avgöra skillnaden – om där finns någon?
Han svarade knappt på mina frågor, i stället försvann han ut i egna teoretiska resonemang och tankebanor om hur världen fungerade och att han blivit idiotförklarad av auktoriteterna.
Det här scoopet var drömmen för varje journalist: Att avslöja en världskonspiration bland storföretag och fackföreningar i allians mot den lille mannens kamp. Jag kunde se framför mig Stora journalistpriset, TV-framträdande och rubrikerna. Man försökte motarbeta en uppfinning som kunde förse världen med gratis energi.
Men jag, den ensamme journalisten, skulle som sagans riddare rädda världen och blotta sammansvärjningen. Löjligt kanhända, men så naivt tänker förmodligen alla journalister. Precis som allkemistens stora dröm är framställandet av guld, så drömmer vi om det stora scoopet. Även om vi rationellt inte tror att vi någonsin ska snubbla över det, hoppas vi ändå i lönndom om det - och här hade jag hela storyn framför mig.
– Jag träffade ordföranden för Greenpeace och la fram min uppfinning, suckade gubben.
”– Den är ju jättebra, men vi kan inte stödja en sådan uppfinning”, sa han.
”– Varför inte?” sa jag, berättade gubben.
”– Den inbjuder till ohämmad materialism och det går inte ihop med vår policy. Slöseriet kommer att bli hejdlöst.
– Vad spelar det för roll om folk slösar när det inte åsamkar någon skada?
– Det är en ideologisk hållning vi tagit och den kan vi inte rubba.”
– Jag förstod, att vad de egentligen är emot, är inte miljöskador och resursbristen utan att folk har det bra, förklarade gubben. De vill helt enkelt att folk ska leva fattigt.
Idealismen är en romantiserad form av dumhet, tänkte jag efter gubbens utläggning.
– Den borde vara värd hur mycket som helst? sa jag och tittade på hans snurrande mojäng.
– Jo, om den inte hade stoppats.
– Stoppats?
– Ja, du kan själv tänka dig. Hela oljeindustrin och kraftindustrin kunde lägga ner. Tänk vilka konsekvenser det skulle få, miljoner arbetslösa. Facken och industrin har gemensamt stoppat min apparat.
– Men det kan de väl inte göra? Hur, har de hotat dig?
Journalistgenerna började röra på sig. Jag såg framför mig bilden av mig själv som den snokande reportern som gräver fram en smarrig story om fack, miljörörelse och storföretag som hotar en ensam särling med lösningen på världens energi och miljöproblem.
– Nej, du vet de använde världens bästa vapen.
– Vilket?
– Pengar.
– Så du har sålt uppfinningen till storföretagen, som sedan lägger den i en byrålåda för att aldrig användas?
– Ja, jag förstår att du föraktar beteendet. Men du har aldrig blivit frestad med så mycket pengar. Antagligen har ingen annan det heller.
– Hur mycket?
– Det vill och får jag inte säga, men det var så mycket att ingen kunnat motstå. Jag kunde givetvis välja att tacka nej, och kanske riskera att bli påkörd av en bil vilken dag som helst.
Även om jag ringaktade gubbens sätt att sälja sin uppfinning och därmed låta världen avstå från gratis och oändlig energi så förstod jag ändå honom. Vem är jag att döma den mänskliga svagheten, och gubben tycktes ju på något sätt ändå vilja att världen skulle få veta det, annars hade han inte kontaktat mig. Frågan var nu bara hur jag skulle göra.
Jag tog kontakt med ledande fysiker som förklarade att en sådan manick som gubben presenterat var omöjlig; även om konspirationsnojan är en del av journalistens personlighet så förstod jag att gubbens prat inte riktigt höll.
– Du har inte gjort en evighetsmaskin, inte sant? sa jag rent ut till honom när vi återsågs.
Han tittade snabbt på mig och slöt sig i en klurig min, verkade fundera och gick bort i hörnan och stängde av sin manick innan han kom tillbaka till mig och sa:
– Du vet, de säger att det inte finns några gratisluncher, men det är inte sant. Det kallar jag en gratislunch att bli rik på en massa nonsenssnack om fysik som ändå ingen begriper och en magnetspole med ett gömt batteri.
– Din jävel, sa jag på samma gång upprörd av gubbens fräckhet och samtidigt imponerad. Har du lurat storfinansen att betala för en jävla bluffmanick?
Gubben svarade inte utan tittade bara klurigt på mig när han gick in i ett annat rum i sin verkstad för att kanske klura ut mer jäkelskap.
Hade gubben lurat en hel värld med sin maskin? Tanken svindlade, han hade fått mångmiljonbelopp för att hålla tyst för lite värdelöst skrot. Det vore ju verkligen en gratislunch. Jag ville veta mer, och även om scoopet om evighetsmaskinen nu var död så var gubbens svindleri en minst lika stor grej. Nu ville jag ha hela storyn om hur han lurat näringslivet på miljoner och krävde gubben på mer.
– Då får du betala, svarade gubben. Jag har lurat skjortan av industrin och får de reda på sanningen så kan de komma att stämma mig.
Det var ett dilemma, men min tidning skulle betala ett stort belopp för den här storyn, det var jag säker på. Mycket riktigt ville min chef gärna betala när jag förklarat situationen för honom.
”– Det är sensationellt,” utbrast min chef som han förvisso tyckte om allt här i världen.
Min chef på tidningen och gubben gjorde upp om ett för mig okänt belopp och jag skulle få ensamrätt på berättelsen. Mänsklig dumhet säljer alltid, som min chef uttryckte det.
Jag kollade med företag, fackföreningar och miljörörelser, som gubben påstod han varit i kontakt med och som alla enligt honom varit emot uppfinningen. Ingen visste något om evighetsmaskinen. Jag blev utskrattad på de flesta ställen och visserligen hade gubben sagt att allt hade tystats ner, men jag började förstå samanhanget.
Slutligen kontaktade jag patentverket där givetvis heller inget fanns om denna perpetuum mobile. Att alla dessa människor inom väsenskilda organisationer och företag skulle kunna hålla tyst om en sådan stor sak var högst osannolikt.
Däremot var det mycket sannolikt att jag, den snokande och godtrogne journalisten blivit blåst. Min tidning hade betalt för storyn och den klurige gubben hade helt enkelt lurat mig och tidningen och jag var en idiot. Dumheten hade åter segrat.
Men gubben fick inte rätt; det finns fortfarande inga gratisluncher. Visserligen hade han fått sin gratislunch, och antagligen fler än så, men det var ju tidningen som betalat den.
Slutligen skrev jag ner storyn, inte om drömmen om evighetsmaskinen, inte heller om hur han lurat en hel värld utan om hur jag blivit lurad av gubben som påstod att han skapat den och lurat en hel värld. Jag skrev om hur jag blivit förnedrad då jag trodde jag hade upptäckt en stor komplott inom etablissemanget och hur dumma vi människor kan vara.
Det känns aldrig bra att bli lurad, vilket alla som blivit det känner igen, men vad göra om inte vända det negativa till det positiva. Även om allting går åt helvete, så kan man alltid förvandla helvetet till något produktivt.
Boken sålde bra och jag kan fortfarande leva gott på den, så jag undrar om inte gubbjävulen ändå hade rätt? Trots allt tjänade vi alla på det till slut och vem betalade min gratislunch? Och visst finns evighetsmaskinen; den heter den mänskliga dumheten.

http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson