Personalresan

Klockan var endast sju på morgonen, men trots det var det fullt med folk som hade samlats utanför restaurangen. Vissa av dom visade tecken på uppenbar hänförelse trots den arla morgonväkten, medan andra satt och halvsov mot husväggen. Men det var inte frågan om några svirare som var på väg hem efter en blöt natt på stan, utan denna anskrämliga flock av depraverade människor var dom som i vanliga fall gav service år gästerna på restaurangen. Anledningen till att dom var uppstigna vid en sådan gudsförgäten tidpunkt var den att det äntligen, efter en intensiv och stressig sommarsäsong, var dags för den årliga personal resan. Efter att ha servat svettiga, dryga, korkade och snåla gäster hela sommaren, utan att de själva fått delta i festligheterna, var det nu dags för denna klick av samhällets stöttepelare att få släppa på gasen.

Allihop var dom iförda tröjor, i den sortens lila färg som kan framkalla ett epilepsianfall, med texten: ”KUK”, tryckt med stora bokstäver rakt över bröstet. Inunder stod det en förklarande text skrivet med något mindre bokstäver som förkunnade att det var frågan om Kyrkans UngdomsKör. Tröjorna var framtagna speciellt för detta tillfälle och hade som syfte att skapa något som kunde påminna om en samhörighet bland personalen, som i själva verket inte hade någon som helst lust att umgås med varandra nu när dom äntligen var lediga.

Ägarna till restaurangen såg hela evenemanget som ett tillfälle att plocka pluspoäng hos personalen, helt enkelt en chans att släppa iväg kalvarna på grönbete, för att på detta enkla sätt kunna försäkra sig om fortsatt lojalitet. Och utsikten om att få hälla i sig mängder av gratis sprit fungerade inte på något sätt avskräckande för den slitna arbetsstyrkan. Tvärtom hade redan det stora flertalet fått i sig en eller ett par stadiga groggar, och nu så väntade dom bara på den buss som skulle komma och transportera dem till de förväntade muntrationerna ombord på den förbokade Tysklandsfärjan.

Ingen av personerna hade varit speciellt pratglada under morgonen, men detta förändrades i och med ökat alkoholintag under bussresan. Personalen hade brett ut sig i bussen efter samma mönster som står att finna hos skolungdomar, med dom som ansåg sig vara av det rätta virket längst bak i bussen, och dom som var lite mer modesta i sin framtoning i de främre sätena. Av någon outgrundlig anledning hade någon av cheferna bestämt sig för att det skulle hållas tävlingar och allsång under bussresan. Detta var ett försök att ge resan en framtoning att vara något annat än ett rent fylleslag, vilket det naturligtvis var, och vann inte någon större popularitet bland dom djärva resenärerna. Istället för den förväntade sammansvetsning av gruppen, som dessa lekar var menade att framkalla, så fick dom en rakt motsatt effekt, och förorsakade istället bildandet av mindre grupper som kom att ägna sig åt respektive favoritsysselsättningar.

I det bakersta sätet hade de i personalen som varit mer eller mindre intoxikerade under hela sommaren slagit sig till ro. Även några av dom som i vanliga fall höll en något lägre profil, men i denna resa såg en chans att få visa vilka verkliga svin de också hade potentialen att vara, hade anslutit sig till sällskapet. Det var ”Skogs-Jon”, en av utövarna av det ädla serveringsyrket som först tog till orda.
- Vad sägs om att vi har vår egen djävla tävling? morrade han fram på sitt som vanligt högst förtjusande sätt.
- Hur menar du? undrade ”Sam”, som trots namnet var en späd jungfru av italiensk börd.
Skogs-Jons svar på denna fråga var att helt sonika plocka fram fem helrör Jägermeister ur sin packning, samtidigt som han fyrade av sitt mest anskrämliga leende och skrockade förnöjt. Det var ingen som missförstod innebörden i denna gest, då Skogs-Jons drinkarrykte var väl etablerat. Utmaningen var härmed både kastad och mottagen, och korkarna skruvades av i rask takt. Det var sammanlagt frågan om sju personer som hade tagit sin tillflykt till bussens bakre regioner, och sju medhavda Whiskeyglas fylldes nu till brädden med den mörka och mustiga vätskan. Det var ingen som hade något att invända, och först ut blev ”Erik”, en av kockarna, som sin vana trogen såg ut som han hade tillbringat natten på bårhuset.
- Ja va fan! blev de första och enda orden som han uttalade denna söndagsmorgon. Och med detta lyfte han ett av glasen och svepte innehållet, utan att så mycket som lyfta på ögonbrynen. Detta beteende upprepades sedan av de övriga, och tävlingen, som inte kom att få någon vinnare, hade nu tagit sin början.

Längst fram satt cheferna och kastade nervösa blickar bakåt i bussen. De hade haft förhoppningen att deras arbetsstyrka i alla fall skulle ha lyckats hålla sig nyktra fram till dess att dom kom fram till färjeläget i Stockholm, men denna förhoppning grusades nu för gott. Och i stället för att försöka tala dem till rätta, och om möjligt få dem att lugna ner sig lite, så insåg de sina begränsningar och valde istället att ta efter deras beteende. Flaskor började därmed i rask takt också tömmas i bussens främre del. Stämningen i bussen blev härmed allt högre ju närmare Stockholm man kom. ”Bengan”, en av cheferna, satt som vanligt med en tändare upptryckt i ena näsborren och drog djupa andetag. Trots hans högdragna stil, som i viss mån lurade gästerna på restaurangen, så var det ingen på bussen som led av illusionen att han var något annat en ren och skär alkoholist, och detta gladde honom något oerhört, då han i och med detta kunde ägna sig oavbrutet åt sin favoritsysselsättning utan att behöva mygla.
- In i dimman, så ses vi när vi kommer hem, utbrast han och höjde sitt glas i en skål. Han hade ett fånigt leende utsmetat i ansiktet, och det var tydligt att han var nöjd med att slippa dricka ensam.

Han tog sig sedan ut i gången och stämde upp i en onödigt falsksjungen ramsa:
- Här var det livat här var det glatt, här var det blommor i morsans hatt, armen i vinkel, hej hej.
Han höjde glaset ännu en gång för att fira denna i hans tycke ovanligt lyckade personalsammankomst, men hans förmåga att både hålla balansen och höja armen samtidigt var ofrånkomligt nedsatt, och han föll därför obönhörligt pladask rakt ner i gången, till allas jubel.

På detta sätt fortsatte sedan resan utan några större missöden. Några av de mer ovana drinkarna vomerade lite varstans där det fanns utrymme för detta, och ett fåtal andra föll in i en något komaliknande sömn, men slutligen kom de fram till huvudstaden med livet i behåll. Med en klarsynthet som var förvånande, med tanke på graden av berusning, fattade Bengan sedan ett beslut som antagligen räddade återstoden av resan. Det bestämdes att ingen fick lämna bussen, utan alla var tvungna att sitta kvar i den på parkeringsdäcket till dess att färjan hade avgått. I annat fall hade deras grad av onykterhet med all säkerhet lett till att ingen fått tillåtelse att åka med på resan.
- Nu försöker vi hålla oss lugna, förmanade Bengan i ett försök att bibehålla någon form av auktoritet, när dom slutligen gjorde sig redo att kliva av bussen. Men hans sluddriga tal, och det faktum att alla hade hans inte alltför graciösa vurpa i färskt minne, ledde till att ingen verkade ta någon som helst notis om vad han stod och babblade om.

- Nu kör vi! skrek alla unisont, medan dom stapplade av bussen och gav sig iväg i riktning mot närmsta bar. På något sätt lyckades dock alla få nycklar till respektive hytter där dom skulle tillbringa de följande två nätterna. Erik och Skogs-Jon blev, antagligen beroende på att de hade samma grad av berusning, placerade i samma hytt. Och med tydlig möda och stort besvär lyckades de, efter intagna förfriskningar i cocktailbaren, leta sig fram till sina övernattningsbås. Med sig hade de också Sam, som trots sitt väna sätt inte var en sämre drinkare än de övriga, och som hade valt att hellre tillbringa natten i sällskap med sina backusbröder.
- Okej! Nu korkar vi upp ordentligt, sade hon när de väl hade lyckats baxa in sina tillhörigheter i hytten. Hon såg ovanligt nykter och skärpt ut, men detta berodde antagligen endast på hennes låga ålder. Men till hennes besvikelse hade både Erik och Skogs-Jon redan intagit horisontalläge, och började snart snarka både högt och ljudligt. Med en något besviken ansiktsgrimas utsmetat över sitt ansikte tog hon då istället och sökte upp någon eller några i sällskapet som var lite mer på humör för fortsatta backanaliteter.

Tre timmar senare, när färjan redan hade kommit en bra bit ut på Östersjön, blev det så återigen liv i de båda herrarna som kollapsat på sina bäddar. Först ut var Erik, som efter en snabb dusch tog sig ut ur hytten för att om möjligt lyckas leta upp dom övriga i gruppen. Väl ute i korridoren styrde han sedan sina steg i riktning mot den plats där det verkade vara mest sannolikt att trapphuset befann sig. Med blicken mestadels riktad mot en för andra oidentifierbar fläck på golvet rörde han sig sakta framåt. När han svängde av ut från korridoren krockade han med en man i vit blänkande uniform. Det visade sig att det inte var någon mindre än den steward som hade till uppgift att hålla reda på det våningsplan där Erik hade blivit tilldelad en hytt. Stewarden som var i femtioårsåldern hade välkammat silverfärgat hår och en uppsyn som påminde om den som annars mest brukar påträffas hos någon som har blivit oskyldigt dömd till ett längre fängelsestraff.
- Se dig för fan för, väste han på den typ av klingande finlandssvenska som annars mest brukar förknippas med mumintrollet, Det är jag som håller ordning här, fortsatte han och tog ett stadigt grepp i Eriks kavajslag. Erik, som uppenbarligen knappt registrerat att han gått in i någon, höjde långsamt blicken mot stewardens ansikte.
- Visst lilla gubben, svarade han och klappade samtidigt mannen på kinden på ett synnerligen irriterande och överlägset sätt. Denna respons verkade vara något som skedde helt och hållet automatiskt, och antagligen hade han inte ens uppfattat vad det var som sjömannen sagt till honom. Stewarden, som antagligen var van vid att behandlas med respekt, verkade chockad över detta fräcka tilltag och släppte taget om Eriks kavaj och blängde mållöst på honom, som om detta vore en varelse som egentligen inte borde existera. Erik verkade inte bry sig nämnvärt om det som just inträffat, och uppfattade därmed inte heller den fientliga blick som kastades mot honom, och fortsatte helt sonika att på osäkra steg söka sig mot trapphuset. Kvar stod stewarden och stirrade ondskefullt mot ryggen på honom medan han avlägsnade sig.

- Där är ni ju, utbrast Erik när han äntligen lyckats lokalisera de övriga vid ett bord på en av båtens många restauranger. Han slog sig ned vid bordet och gjorde en gest mot en servitör som lämpligt nog just gick förbi.
- En stor stark och en sexa Ballantines, beställde han samtidigt som han tände en cigarett.
- Jasså var det dags att vakna nu? skrockade Bengan där han satt fastgjuten i en av sofforna. Hans ögon hade en ytterst otrevlig glans som påminde om den som återfinns hos personer med grön starr.
- Ja nu kör vi igen, replikerade Erik och höjde glaset med öl som han just blivit serverad mot läpparna. Alla som satt vid bordet utstrålade en något illusorisk känsla, som om detta inte var riktigt verkligt utan kanske bara en del av någons hallucination. Festen fortsatte i sitt redan väl inkörda hjulspår, och även Skogs-Jon lyckades också han till slut hedra sällskapet med sin närvaro.

Sällskapet splittrades senare återigen upp i mindre grupper, som spred ut sig över båten. Det enda som visade att de hade någon samhörighet var de lila tröjorna och det faktum att de alla var ungefär på samma nivå om man ser till promillehalten i blodet. Erik, Skogs-Jon och Sam tog sin tillflykt till spelautomaterna där de ivrigt påhejade av varandra förslösade sina surt fördärvade inkomster. Efter flera timmars spel utan något annat än några småvinster drog sig slutligen Sam och Skogs-Jon tillbaka och lämnade Erik ensam vid maskinerna. Erik var helt uppslukad av spelandet och hade redan spelat bort större delen av reskassan. Och som de flesta andra som drabbats av speldjävulen ansåg han att det inte var någon mening med att sluta spela om han inte lyckades vinna tillbaka det han förlorat. Och mot alla odds inträffade det så när omöjliga. Erik som var inne på sin absolut sista hundralapp lyckades att få de där guldfärgade små tunnorna som snurrade fram på spelet att stanna i en position där ett mönster bildades åt alla håll som var genomförbart. Det var helt enkelt en fråga om den största jackpott som överhuvudet taget gick att få ut ur maskinen. Erik stod som förstelnad och stirrade på maskinen som stod och blinkade och plingade som en hysterisk och amfetaminpåverkad brandvarnare. Plötsligt började så maskinen att släppa ifrån sig enkronor som en salmonellasjuk hund. Inom ett par sekunder hade rännan som fångar upp vinstpengarna fyllts till bredden, och mynten började rasa ner på golvet. Och som om det hade varit signalen han väntat på böjde sig Erik ner och började roffa åt sig av sin vinst samtidigt som han vrålade rakt ut av glädje:
- Jag är miljonär, nu djävlar blir det supa av.
En folksamling började bildas runt omkring honom, liknandes gamar som cirklar runt ett döende djur. Totala främlingar blev plötsligt väldigt intresserade av att hjälpa Erik med att plocka upp slantarna, men han föste undan dem med en min som de gjorde bäst i att inte misstolka. Först verkade han inte ha någon som helst plan för var han skulle stoppa pengarna, som sammanlagt utgjorde inte mindre än 2000 kronor. Men sedan började han ösa in dom i det mellanrum som finns innanför fodret på kavajen. När han äntligen lyckats pressa ner alla penningar var det knappt att han kunde stå upprätt, och han lyckades endast med stor möda ta sig till baren där de andra slagit sig ner.

- En tolva 25-årig Ballantines, sade Erik nonchalant till barpersonalen samtidigt som han lade upp en väl tilltagen näve med enkronor på bardisken. I hans ögon kunde man ana glitter som av guld. Nu hade han plötsligt de medel som behövdes för att lyfta denna Backus resa till ett högre plan. De stannade kvar i baren och fortsatte festandet i samma stil ytterligare någon timme innan det blev dags att dra sig tillbaka för att svida om. På vägen ner till hytterna slank de in på taxfreeavdelningen och inhandlade ett väl tilltaget förråd av dryckjom så att de inte skulle riskera att nyktra till medan de bytte om. Väl nere på hyttplanet bytte de raskt om och slog sig sedan ner i korridoren och började korka upp av det rikligt varierade förrådet. Och utan att märka av tiden som gick hade de plötsligt suttit där i flera timmar. Plötsligt fick de syn på en figur som stod tyst och stilla längst bort i korridoren. Hur länge den hade stått där var omöjligt för sällskapet att sia om, då deras uppmärksamhet endast varit riktad mot varandra de senaste timmarna. Ett vilt tjoande och fäktande satte igång för att på det sättet fånga gestaltens uppmärksamhet.

- Öh, vrålade Sam med en inlevelse som annars mest kan beskådas hos fotbollshuliganer.
- Eru döv eller? stämde Skogs-Jon in, och av kvaliteten på hans tal att döma var detta nog den mest komplicerade mening som han klarade av att sätta ihop denna afton.
- Skaru ha dej en djävel? brölade Erik, som inte verkade vilja gå miste om en chans att få delta i ett upplopp, hur litet det än må vara. Gestalten själv stod helt stilla, och dom överförfriskade kamraterna började intala sig själva att det endast var frågan om en skyltdocka som någon glömt kvar. Då började plötsligt gestalten att röra sig i riktning mot sällskapet. Först stirrade alla klentroget på varandra i ren och skär förvåning, för att i sekunden efteråt brista ut i ett hysteriskt fnitter. Några av dem lyckades med konststycket att ramla omkull, trots att de redan satt ner. Gestalten kom allt närmare och började lysas upp av lamporna i korridoren. Det var en man i vit uniform och silverfärgat hår. Erik, som var den enda i sällskapet som hade kunnat känna igen vem det var, såg ut som ett dåligt skrivet frågetecken i ansiktet. Det var som om han hade ett ord på tungan, men ändå inte kunde komma på det.

-Vad i helvete håller ni på med, väste mannen med tillbakadragna läppar. Här får ni för helvete inte sitta och supa, fortsatte han och blodådrorna på hans hals blev plötsligt synliga. Alla hade tappat talförheten, så fort som mannen börjat prata, och satt där som en skock ovanligt korkade får. Plötsligt vände mannen sin uppmärksamhet mot Erik, och utbrast:
- Det kunde jag förstå att du var inblanda i det här, sade han anklagande på sitt klingande bygdemål.
- Va snackar du om? lyckades Erik haspla ur sig någorlunda förståligt och såg om än mer fåraktig ut i ansiktet. Det var tydligt att han inte hade den blekaste aning om vad stewarden pratade om. Detta var tydligen inte det svar som stewarden hade önskar sig, för plötsligt såg han ännu mer förbannad ut. Han började gå fram mot den plats där Erik satt och det var uppenbart att han inte hade något gott i sinnet.
– Vänta nu ett tag, sa Sam och reste sig helt oväntat upp för att ta Erik i försvar. Oturligt nog höll hon fortfarande i den champagneflaska som hon druckit ur, och då hon försökte att ta ett steg framåt i riktning mot stewarden tappade hon helt sonika balansen och lyckades med att placera återstoden av innehållet på den redan uppretade mannens uniform. Detta resulterade i att resten av sällskapet började att gapskratta, samtidigt som stewarden inte alls verkade uppskatta det komiska i situationen.
- Försvinn, vrålade han efter att ha stått som förstenad i vad som verkade som en evighet, och det kan ha varit att alla var så pass berusade, men det såg ut som om han faktiskt stod och studsade av ilska. Skrattet tystnade tvärt vid åsynen av detta anmärkningsvärda trick som mannen gjorde sig skyldig till, och de fann det lika bra att inte säga något mera utan de försvann från platsen så fort som benen bar dem.

Festandet fortsatte sedan långt in på natten på andra platser på båten, men slutligen hade även de mest ihärdiga funnit det för gott att inta horisontalläge. När nästa dag grydde hade färjan redan lagt till i hamnstaden Kiel, vilket var dess mål. Alla passagerare var tvungna att lämna färjan under dagen. Erik och Skogs-Jon blev brutalt väckta av att samme man som kvällen innan hade avbrutit deras fest. Att påstå att herrarna var bakfulla skulle nog vara att tänja på sanningen för mycket, då det var uppenbart för alla att de helt enkelt inte hade haft tillräckligt med tid för att nyktra till överhuvudtaget. Hur som helst gavs inga möjligheter att stanna kvar på båten, och medan de övriga i sällskapet satte sig i bussen för vidare färd mot Hamburg stapplade Erik och Skogs-Jon iväg för att leta efter något trevligt etablissemang i Kiel där de kunde dricka sig friska.

Efter två timmars elände, då de trots allt lyckats inhandla både mat och dryck på knagglig tyska och dessutom stjäla en stor gul och onödigt ful askopp, bestämde de sig för att de trots allt skulle försöka sig på att smita ombord på färjan för att få lite sömn. Då det var helt omöjligt att komma ombord genom passageraringången sökte de sig istället mot påfarten till bildäcket. Allt såg ut att fungera alldeles utmärkt, och de hade hunnit halvvägs mot trapporna när de plötsligt hörde en röst bakom sig. De båda vandrande reklampelarna för nykterhetens visdom frös till som is. Kunde det vara så pass illa att det var frågan om samme uniformsklädda person som de hitintills hade haft såna bekymmer med? De vände sig försiktigt om, och stålsatte sig för det värsta. Men turligt nog var det endast en av dem som jobbade där på bildäck. Mannen, som hade en blå arbetsoverall på sig, tog ett par steg emot.

- Was machen sie hier? frågade han, samtidigt som han gestikulerade vilt med armarna. Erik och Skogs-Jon tittade på varandra med trötta och blodsprängda ögon. Erik vände sig sedan mot mannen i overallen och försökte på bästa skoltyska förklara hur saker och ting låg till.
- Ehhh wir ehhh, var det bästa som han lyckades haspla ur sig, och samtidigt som han sa detta lyfte han på axlarna i den universala ”jag förstår ingenting” gesten, och detta fick uppenbarligen mannen att inse att han talat för döva öron. Mannen öppnade nu truten ännu en gång, men den här gången var det klingande rikssvenska som strömmade ut.
- Är ni passagerare här på färjan eller? frågade han samtidigt som han skakade på huvudet i vad som föreföll vara ren resignation.
- Ja, och vi måste gå och sova, replikerade Erik samtidigt som han avfyrade vad han trodde var sitt mest avväpnande leende. Åsynen av denna hemska grimas fick mannen i overallen att backa ett steg, samtidigt som han fortsatte:
- Ni får helt enkelt vänta till dess att färjan ska gå, ingen passagerare tillåts gå ombord innan dess. Det tog ett par sekunder innan innebörden av dessa ord sjönk in i herrarnas spritmarinerade hjärnor, men när de till slut förstod att de var tvungna att ge sig av igen var de nära att falla i gråt.
- Men titta på oss, se hur vi ser ut, bönföll Skogs-Jon samtidigt som han föll ner på knä framför mannen som om det hade varit fråga om Jahve själv som han tilltalade.
- Vi kommer att dööö, fortsatte han sedan sitt på sitt enträgna och högst irriterande sätt. Det var bara en sak som var svårare att stå ut med än Skogs-Jons vanligen otrevliga och burdusa sätt, och det var när han lismande och trevande försökte att vara snäll och inställsam. Erik, som till sin förvåning såg att mannen, i rent äckel, började mjukna i sin beslutsamhet till följd av Skogs-Jons mässande, föll in i klagosången.
- Titta på oss, bölade han och ansträngde sig för att se så eländig ut som möjligt. Detta var givetvis inget problem, eftersom hans uppsyn redan påminde om en dröppelsmittad uteliggares. Mannen tog ännu ett steg tillbaka och såg om möjligt än mer äcklad ut.
- Vi måste få sova, fortsatte Erik. Och när han sa dessa ord drabbades han av en synnerligen otäck hostattack som inte var det minsta spelad. Mannen i overallen insåg med detta att han hade mött sina övermän, och ville av allt att döma komma ifrån den uppkomna situationen så fort som möjligt.
-Ok, för den här gången, sade han och pekade mot trapphuset, men nämn för fan inte att det var jag som släppte ombord er utifall någon skulle fråga, avslutade han med eftertryck. Erik och Skogs-Jon, som vid det här laget hade gått med på vad som helst för ett par timmars sömn, såg på mannen med en perplex uppsyn som annars mest är vanlig hos sektmedlemmar.
- Prisad var herren, sa Erik i brist på annat. Och sedan skyndade de sig mot trapphuset för vidare irrfärd i riktning mot hytterna.

Det var åtta timmer senare när äntligen Erik slog upp ögonen igen, och färjan hade hunnit en bra bit ut på Östersjöns livliga vatten. Han satte sig på sängkanten och försökte få ett grepp på situationen, men insåg snart att detta var dömt att misslyckas. Istället så böjde han sig ner och rotade i sin väska tills han hittade en 33-centiliters burk med elefantöl. Med ostadiga händer öppnade han burken och lyfte den mot sina torra och spruckna läppar. Han tog ett par stadiga klunkar, och lutade sig sedan tillbaka för att låta alkoholen få tid att verka. Efter ett par minuter blev han medveten om ett fruktansvärt oljud som fyllde hytten, och han försökte fokusera sina ögon och öron för att lokalisera källan. Detta visade sig vara förvånansvärt svårt, och krävde hela hans odelade uppmärksamhet. Men till slut insåg han att ljudet kom från slafen mitt emot, där Skogs-Jon låg och trynade. Erik försökte tränga bort ljudet från sitt medvetna för att slippa sätta sig i rörelse, men tvingades snart att inse att han inte hade den mentala kapacitet som krävdes för detta. Han drog sig sakta upp på fötter och närmade sig slafen där Skogs-Jon låg utslagen. Det var något onaturligt med sättet som han låg på, och först var det svårt för Erik att lista ut vad det var. Men sedan såg han något som såg ut som en gloria runt hans huvud. Erik tog ett stadigt tag i håret på Skogs-Jon, som låg på sidan, och drog upp hans huvud med ett ryck. Skogs-Jon gav ifrån sig ett läte som påminde om en lungsjuk kviga i dödsångest, och från hans ansikte hängde det ett tjugotal cigarettfimpar och dinglade. Han hade utan att märka det somnat med huvudet i en askkopp, och nu satt dess innehåll fastsmetat i hans svettiga anlete. Erik tittade på detta scenario ett ögonblick utan att ge ifrån sig ett endaste ansiktsutryck som kunde avslöja vad han tänkte på, och släppte sedan ner huvudet i askkoppen igen. Skogs-Jon fortsatte att sova som om ingenting hade hänt, och Erik tog sig på stapplande steg in i duschen för att försöka förbättra sitt yttre.
Resten av sällskapet, eller i alla fall de som fortfarande lyckades hålla sig vakna, satt som vanligt i baren alltjämt festande.
- God morgon, sluddrade Sam när hon fick syn på Erik som kom gående emot dem.
- Har du äntligen vaknat nu? fortsatte hon samtidigt som hon räckte över ett whiskyglas mot honom. Erik som inte direkt var känd för att spotta i glaset, svepte innehållet och gav ifrån sig en ljudlig suck av välbehag.
- Det här var precis vad jag behövde, förkunnade han, fast det i själva verket var precis tvärtom. Snart var han lika berusad som de övriga, och festandet fortsatte i samma spår som tidigare.

Efter att ha tillbringat återstoden av kvällen i de olika barer som fanns att välja på, rumlade Erik och Sam tillbaka mot hytterna någon gång frampå natten. Givetvis stötte de ihop med den hatiske stewarden på vägen dit, men han tittade endast föraktfullt mot dem och grymtade.
- Jag har en flaska Strohrom kvar i min hytt, sade Erik trots att han på intet sätt behövde något mer att hälla i sig.
- Precis vad jag behöver, svarade Sam, trots att hon vid det här laget knappast klarade av att stå upprätt. De båda drog sig tillbaka till den avskrädeshög till inkvartering som Erik delade med Skogs-Jon. Tydligen hade hans hyttkamrat vaknat till liv, för han stod inte att finna någonstans. Hytten såg ut som ett slagfält, det var flaskor, burkar, cigarettfimpar, kläder och matrester utspritt över golvet i en salig röra. Detta var dock inget som de båda tog någon som helst notis om, utan de klampade bara rakt igenom skiten och slog sig ner på Eriks slaf. Erik plockade fram flaska med Strohrom, och föreslog till Sam att han skulle gå iväg och köpa lite groggvirke i en av automaterna som låg lite längre ner i korridoren.
- Är du en vekling? sade Sam, och tog ett stadigt tag i flaskan och lyfte den mot sina läppar. Erik som inte kunde erkänna att han var på något sätt sämre än en liten späd madame kände sig tvungen att göra detsamma. Den sextioprocentiga Strohromen gav snart utdelning, och de bägge arbetskamraterna gled i rask takt allt längre in i dimman. Klockan var närmare sju på morgonen när de bägge till slut slocknade, och det var endast en timme kvar till dess att det var dags att kliva av båten.

Erik låg snarkandes i slafen, när han sakta började komma till insikt om att det han trott var en dröm i själva verket var verklighet. Han försökte långsamt höja huvudet för att se efter vad det var frågan om. Han såg Sam ligga med fötterna på slafen och med resten av kroppen på golvet, till synes helt livlös. Precis innanför dörren låg också Skogs-Jon utslagen. Han hade tydligen någon gång under morgontimmarna lyckats hitta tillbaka till hytten. Erik lyckades med en kraftansträngning att sätta sig upp i slafen, och insåg att det var någon som bankade kraftigt på dörren.
”Vad i helvete nu då” tänkte Erik samtidigt som han plockade fram en elefantöl som han hade haft gömd under kudden för nödsituationer som denna. Han öppnade burken och hällde i sig en stor klunk. Bankningarna på dörren blev allt kraftigare, och nu var det också någon som skrek och ryckte i handtaget. Erik tog, med ett stadigt grepp om ölen, och började plöja sig fram mot dörren. Efter att ha lyckats kliva både på Skogs-Jon och Sam tog han sig till slut dit och öppnade den. Utanför stod det en uppenbarligen uppretad man i vit uniform och silverfärgat hår. Erik höjde blicken, och när han med förskräckelse såg vem det var tappade han taget om ölen han höll i. Innehållet i burken skvalpade ut över mannens uniform, och på en lång stund var det ingen som sade något. Färgen i mannens redan upphetsade ansikte steg gradvis till dess att han såg ut som en kokt kräfta. Erik som trots sitt tillstånd förstod vådan i det nyss inträffade tog ett ogenomtänkt steg bakåt och snubblade över Skogs-Jon, som hade vaknat till av uppståndelsen.
- Försvinn härifrån, skrek mannen med den blöta uniformen, jag kommer tillbaka om två minuter och då ska ni vara borta. Det syntes hur han hade varit tvungen att anstränga sig till det yttersta för att inte använda våld. Sedan vände han på klacken och gick därifrån. Resten av resenärerna hade stått och iakttagit händelsen en bit bort i korridoren, och skyndade nu fram till hytten.
- Nu djävlar har du ställ till det för oss, sade Bengan och försökte låta ansvarsfull, vad fan har ni gjort egentligen? Erik, som hade lyckats ta sig upp på fötter igen ryckte på axlarna.
- Inte en djävla aning, den där djäveln har varit sur på mig utan anledning hela resan, svarade han med ett uppgivet ansiktsutryck.

Hur som helst lyckade sällskapet med en gemensam ansträngning att packa ihop allas tillhörigheter inom den utsatta tidsfristen, och hade börjat ge sig av därifrån när mannen med den numera illaluktande uniformen kom tillbaka. Det sista de hörde när de svängde av från korridoren var mannen som vrålade:
- Vad i helvete har ni gjort med hytten. Och med detta var resan slut. Sällskapet tog sig av färjan med livet i behåll, och letade reda på bussen där den stod och väntade på parkeringen. Alla hade en uppsyn som om de hade överlevt en större naturkatastrof, och på sätt och vis var det faktiskt så. Bussen hade inte ens hunnit ut från huvudstaden innan alla satt och sov i sina säten. Och tur var väl det, för i morgon var det en ny dag på jobbet.

Skriven av: Johan Gustafsson