Personisterna / 1

Personisterna / 1

Wilhelm Ekelund, den gamle tanlespråkaren hade blivit glad, om han kunnat se honom. En kortvuxen man, med långt, grått hår som hängde ner över axlarna, och som var klädd som med samröre av gamla böcker.

Tyst och försynt kom han en dag in på antikvariatet och slog sig ner på stolen brevid mig. Han presenterade sig och talade om att han kom i från Sundsvall där han arbetat som lärare. Sedan några år tillbaka berättade han, reste han hit till Helsingborg för att klippa sig.

Här hade han en gång, av en ren tillfällighet upptäckt en frisörsalong som fallit honom i smaken. - Det var en sådan där gammaldags salong förstår du, sa han och såg på mig. En riktigt gammaldags salong och den hade marmorskålar. Det var mörk träpanel på väggarna och i en sliten men bekväm skinnsoffa, fick man sitta och vänta på sin tur, att bli klippt eller rakad. Brevid soffan stod ett brunmålat bord fortsatte den gamle mannen, och på bordet låg det veckotidningar. På en hylla som var uppspikad på väggen ovanför bordet stod det en radio, inte en av de där nya, utan en riktigt gammal AGA radio. Radion slogs bara på då det var dags för nyheterna. De bägge frisörerna var lågmälta och korrekta. Tydligen hade de arbetet tillsammans i många år. - De hade stil förstår du, sa han och deras salong hade den där atmosfären som är så svår att hitta i dag. Innan jag åkte hit ner till Helsingborg brukade jag alltid ringa från Sundsvall och beställa tid hos de där frisörerna. Men nu - hans röst föll plötsligt ner en oktav - nu när jag ringde var deras telefon avstängd, men jag åkte ändå ner hit och gick bort till salongen. Den var helt borta. Den fanns inte mer!

Den gamle mannen såg på mig med allvarlig blick, och skakade lätt på huvudet. - Det är synd när sådana där gamla fina salonger bara försvinner. Den där frisörsalongen var kultur förstår du, och deras gamla marmorskålar var värdefulla.

Sedan pratade vi om litet av varje, alldagliga saker, som man gör när man inte riktigt känner varandra. Den gamle mannen var eftertänksam och tankfull och han formulerade sig gammaldags och sirligt. Han gav ett intryck av en svunnen generation, en man vars liv nu mest bestod av minnen och hågkomster.

Plötsligt frågade han mig om jag hade någon bok som var skriven av Sven Person. Då jag svarade att jag inte visste vem Sven Person var, började han på nytt att berätta en historia. En historia om en bok som var skriven av Sven Person. När han slutat historien om Sven Persons bok reste han sig upp från stolen, sträckte fram sin hand och tog adjö. Sedan försvann han ut från antikvariatet, lika tyst och försynt som han kommit in.

Det gick några veckor och den gamle mannens historia malde i huvudet på mig, jämt och ständigt kom den tillbaka. En dag beslöt jag att jag skulle skriva ner den. Men jag var väl medveten om hur svårt det skulle bli att förmedla berättelsen, såsom den gamle läraren, med vemodig gammelmansröst berättat den för mig.

Skriven av: Boris Söderberg