Pissamat och hembrygd bärs

Pissamat och hembrygd bärs

I den lilla orten Sammalunda hade den 1000: e invånaren sett dagens ljus och länstidningen hade uppmärksammat händelsen med ett reportage. En färgglad bild med föräldrar och syskon som höll upp den lille nye invånaren, gladde ortsbornas läsare när de slog upp mittuppslaget i tidningen på onsdagsmorgonen. Den lille som var helt omedveten om vilken celebritet han var, grinade upp sig mot läsarna med ett rosafärgat ansikte och hade en ansenligt stor, mörk kalufs som krönte hans hjässa.

På onsdagskvällen samlades i det lilla församlingshuset den brokig skara av tio män, vilka utgjorde ortens byalag, för att bestämma vad de skulle hitta på för välkomstgåva till den lille som satt Sammalunda i rampljuset. Deras möten brukade ofta leda till ingenting men den här onsdagen var dock alla rörande överens om att de måste komma fram till ett beslut.

Ordförande Gert Perman, föreståndare för ortens handelsbod, inledde mötet:
- Välkomna mina herrar! Nu vill jag att ni ger förslag på vad som kan tänkas vara bra som gåva till den lille gossen med tuvan till hår.
Alla började prata i mun på varandra och Bernt Regnman, som var bankkamrer och kassör i föreningen, föreslog att de skulle sätta in 1000 kronor i en fond till den lille, som en symbol för hans födelse. Pengarna skulle då kunna växa i takt med att gossen växte och sedan bli en ekonomisk grundplåt när pojken inträdde vuxen ålder. Bengt Lundberg, som till vardags sysslade med att rita kartor i grannkommunen, tyckte det skulle vara roligare med en medalj i guld. De sju andra var osäkra på vad de egentligen tyckte. Ulf Karlsson, som var postiljon, förespråkade att man kunde ge hela familjen något så de andra barnen också fick glädje av att ha fått en lillebror. Han menade att syskonen annars skulle bli avundsjuka och det var ju inte meningen.

Klockan led mot sen kväll och styrelsemännen började känna sig hungriga och Olle Wengman, som till vardags lärde folk att slå golf på ortens golfranch, föreslog att de skulle beställa pizza. Bernt Regman grymtade lite missnöjt eftersom han hade svårt att acceptera nymodigheterna med denna ”pissamat” som han brukade uttrycka sig. Efter omsorgsfull övertalning lyckades de andra dock övertyga om hur gott och smidigt det var.

Då kom nästa problem på stämman. Skulle man ha samma sort allihop eller skulle var och en beställa efter egen smak? Alfons Svenngren som var vegetarian krävde att få välja sin egen, eftersom han inte ville ha likdelar på sin.Detta väckte munterhet eftersom han arbetade på ortens kyrkogård. Olle ville absolut ha gorgonzola på sin. Käbblet fortsatte en stund och Bernt Regman sågs småleende sitta och se ”pissamaten” försvinna alltmer i fjärran.
-Nej nu får det vara nog, dundrade ordförande Gert Perman och reste sig upp, högröd i ansiktet. Ska vi bestämma nu vad vi ska ordna för gåva till den lille eller ska vi käbbla om vilken röra vi ska ha på pizzorna?
- Ja, det undrar jag också, sa sekreterare Bernt Regman.
- Vi kan väl rösta om pizzorna, föreslog vegetarianen Alfons.
- Vilket bra förslag, fastslog Lennart Primgren, lärare och vän av ordning.
- OK, hur många vill att vi struntar i pizzan? frågade Gert.
Tre händer räcktes upp. Bernt fick i uppdrag att göra i ordning en lista så de kunde skriva upp vilken pizza de vill ha. Ulf Karlsson, postiljon, fick äran att ringa och beställa.
De andra fortsatte diskussionerna om gåvan. Arne Ervinsson, lantbrukare, kom på att det nog fanns öl kvar i källaren sedan de firat Lennart Primgrens 50-årsdag och frågade om några var intresserade. Det var samtliga. Arne hämtade upp backen med ölen och alla var överens om att den ädla drycken satt fint.

- Ska vi enas om en gåva till hela familjen? frågade ordförande Perman.
- Nej, det är klart att barnet ska ha utmärkelsen själv, svarade Bengt Lundberg. De andra barnen kan väl få en godispåse då, för i fridens namn. Det räcker gott.
- Ska det vara en medalj då eller fondpengar? fortsatte ordförande Perman.
- Kan vi inte hitta på något roligare? undrade Olof Wengman.
- Ja, men tänk när han blir stor och hans fond har växt. Då blir nog grabben på gott humör, tyckte Bernt Regnman.
- Det där är bara skitsnack, fnös Alfons Svenngren. Jag har sparat några år i fond och sist jag kollade saldot så verkar det som om jag kommer att bli skyldig pengar när jag går i pension.
- Nejdå, vänta ska du se att det vänder, replikerade Bengt. Det ska ju vara det mest fördelaktiga säger ju ekonomerna nu förtiden. Ha is i magen.
- Jag vill ha pizza i magen nu, suckade Olof Wenngren. Hoppas det inte dröjer länge tills den kommer, jag är vrålhungrig.

Diskussionerna fortsatte och stämningen steg i takt med att antalet öl i dryckesbacken sjönk. Plötsligt ringde det på ytterdörren och de efterlängtade pizzorna anlände. Alla högg in och åt med god aptit. Även den förut missnöjde Bengt Regnman.
- Det är inte så dumt i alla fall, erkände han mumsande.
- Nej, men det ska vara vegetariskt, sa Alfons Svenngren.
- Den här med köttfärs är faktiskt vegetarisk, kor äter ju gräs, ansåg Arne Erwinsson.
- Din knäppa kofångare, utbrast Olof.
- Nu vet jag! utropade Martin Krumlin, föreningens dataexpert. Vi ger grabben ett datorpaket med hela ”kittet”, CD-brännare, skrivare och en helsikes massa gigahertz.
- Nej, det är bara för att du säljer sådant, tyckte Gert Perman.
- Typiskt dig att komma med ett sådant påstående, sa Martin irriterat. Det är ju ett måste i framtiden, alla kommer att behöva en dator.
- Jag vägrar så länge jag någonsin kan, mässade Alfons Svenngren. Det är ett satans påfund. Har ni inte läst bibeln? Där står siffrorna 666 och när de finns i var mans hand ska världen gå under och Djävulen ta över. Se på EAN-koderna, de har ju 666 som grundtal. Vi har plastkort med koden i handen när vi betalar. Slutet är nära, hojtade han och höjde ölen till skål.
- Ja, vi är snart färdiga här också, bara vi kan bestämma oss någon gång, sa ordförande Gert lite sluddrigt. Vad är det för öl egentligen? Är den spetsad med något?
- Javisst, skrattade Olle Wengman glatt. 50-årsöl ska vara det. Den är ju ”home-made” minns du väl, Gert?
Olle dunkade Gert i ryggen så han fick en hostattack. Alla skrattade, till och med den försynte Bengt Renman. Han mindes 50-årskalaset, vilket inte var många förunnat av mötesdeltagarna. Lennart Primgren tyckte det var dumdristigt att ge grabben en dator, den skulle ju snart vara omodern. Nej, han höll med om att en fond var det bästa.
- OK, sa Gert. Vi röstar. Hur många vill att vi ger grabben med tuvan på huvudet ett fondkonto, räck upp en hand.
Alla deltagarna räckte upp en hand och ordförande Gert Perman drämde ordförandeklubban i sina pizzarester.
- Det var då för väl, sa Arne Eriksson, jag måste gå hem, för jag ska upp och mjölka korna om sex timmar.
- Jag ringer tidningen i morgon och meddelar beslutet. Men när ska vi dela ut gåvan då? Det måste vi ju bestämma också, ansåg ordförande Gert Perman.
- Ta det på första advent, så blir det lite högtidligt också, tyckte Torgny Borgman.
- Är alla överens? undrade Gert Perman, medan han torkade av sin klubba med en servett.
- Ja, ropade alla unisont och mötet var avslutat.

Nästa helg stod följande att läsa i länstidningen:
Liten tuva stjälper stort lass
I orten Sammalunda beslutade ortens byalag på onsdagskvällen att ge sin 1000:e invånare ett fondkonto med 1000 kr som gåva. Vid intervju med föräldrarna till gossen, som byalaget kallat ”Tuvan”, framkom att byalaget varit så onyktra när de ringde och framförde sitt beslut per telefon till föräldrarna att de trott det varit ett skämt. Frun till handelsmannen i orten hade sett några ur byalagets styrelse stå och urinera vid ortens pizzeria och ropa ”pissamat”, var efter de setts raglande gå åt var sitt håll. På torsdagseftermiddagen hade dock bekräftats att gåvan var ett faktum och skulle delas ut under högtidliga former den
1 advent i ortens kyrka.

Skriven av: Moniqa Klintestrand Öberg