Plommonen

Plommonnovell

Det finns plommonträd – och det finns plommonträd, inte tu tal om den saken!

Anders Leufskoogs plommonträd liknade inget annat. Det var en lågt stående ordning som stod på gräsmattan invid det gamla boningshuset i Söderhamn; ett gulmenat hus, som väder och vind farit hårt fram med under årens lopp. ”Lågt stående”, därför att sagda boningshus – egentligen en ombyggd prästgård, för övrigt – var osedvanligt högt och kastade sin slagskugga över den vildvuxna trädgården, där mer mossa än gräs täckte marken; där sorkhögarna lämnades orörda och där hasselsnåren, på senare tid, börjat växa över rabatterna, så att de nu nästan kvävde de fåtaliga men vackra prydnadsväxter, som herr Leufskoog låtit plantera för att de skulle lysa upp hans enformiga promenadväg mellan huset och postlådan – en av hans fåtaliga kontakter med omvärlden.



Det finns plommon och det finns Plommon! Det finns fula, hårda små tingestar som ingen just vill äta men gärna ställer in i vardagsrummet, i en liten vacker emaljerad skål ovanpå teven eller i en hylla. Där sprider de en doft av natur, av höst. Så finns det, å andra sidan, de mörklila, äggformade plommonen, som liksom självmant faller ner i ens öppna hand, när man sträcker sig upp efter de dignande grenarna. Sådana plommon, matplommon kan man leva gott av länge. Och det var just sådana praktexemplar som det Söderhamnska plommonträdet bar, Herr Leufskoogs välsignade plommonträd, omgivet av vretrosor och vildvuxen hassel.

I det nedersta av trädets grenar bodde, lustigt nog, två små söta ekorrar. De hette förstås inte Piff och Puff – Åhnej! det gjorde det minsann inte. Men om man, som herr Leufskoog, flitigt tittat på Disneys julteve sedan barnsben, så var det roligt att tänka sig att…

Plommonen var alltså gudomligt söta och saftiga denna gudomliga höst. Men alla plommonen var inte lika välsmakande eller välformade. Nej, det fanns vederstyggliga exemplar som växt samman till en slags ”tvillingplommon” och mest av allt liknade… hmm! Ja, ni kan ju själva föreställa er.



Prosten och länsman skulle titta in på kaffe med gök framåt eftermiddan. Han ställde därför hastigt undan korgen med de nyplockade plommonen i den lika hastigt utrensade garderoben, där det var svalt, mörkt och allmänt plommonvänligt.

Där har ni det bra, små raringar! tänkte han medan han gick ut i köket och satte sig på pinnstolen för att lyssna på ettnyheterna.

- Krig och elände i världen, som vanligt alltså, muttrade gubben. – Och priset på kaffe och brännvin stiger… Jaja, det är njugga och svåra tider som vanligt, med andra ord.

Och med dessa visa ord kurade han ihop sig vid AGA-spisen och sökte lite värme och ro.

På slaget klockan tre – ja han väcktes ur sin behagliga slummer av radions nyhetstrudelutt. På slaget tre hörde han hur handlare Johansson i Vret, ”Hökarn” kallad, svängde in på gårdsplan med sin upphottade Chevrolet Impala i ljusblå lack och med svagt tonade rutor.

Jodå, nog var det han alltid, såg han, när han försiktigt föste köksgardinerna åt sidan – och visst satt hans vapendragare, prosten Emmanuelsson i passagerarsätet därfram.

Emmanuelsson var inte precis rund som en ost, men var på god väg att bli det om han inte hejdade sig i tid och höll in lite på håvorna vid bröllops- och begravningskalasen, där han sedan länge var en självskriven gäst.

- Ockockock, suckade värden, i det han skyfflade ner middagsresterna i spannen, lade på den vita duken på bordet i finrummet samt ställde fram kaffekoppar, assietter och glas. För nu skulle han, som utlovat var, bjuda de bägge vännerna på kaffekalas.

Han hörde bilmotorn stanna med en sista hickning och strax – de bestämda stegen i gruset och den lika bestämda knackningen – det var handlarn – på hans farstudörr.



-Nänä, jag serverar inget starkt förrän jag får höra det senaste om ryttmästarn, sa han och slog upp av kokkaffet i de benvita kopparna efter att handlarn berömt hans munblåsta glas.

-Vasa, finska pinnar? Jovisst ska pastorn få det. Var så god!

Han reste sig makligt och tog förutom pinnarna fram en omgång pepparkakor, som han köpt på julbasaren till andra advent.

-Nå, vad ville du veta om honom då, fortfor pastorn och plirade finurligt med de små grisögonen under de borstiga ögonbrynen.

-Tja, vad som helst, antar jag. Det pratas ju nere på byn att han kärat ner sig i flickstackarn i sybehörsaffärn. Ja, du vet Hilma och Antons tös. Hon är väl ändå en tio femton år yngre än han, har jag för mig.

-Ack jag, den uslingen, skrockade pastorn och borstade bort några kaksmulor som lagt sig till ro över den svarta västen. – Ja, det är väl egentligen det jag vet också. Det är klart att hans Eugenia, käringen alltså, som vetat om det hela tiden, ja hon är ju inte så god att tas med. Hon kastar de mest illvilliga ögonkast efter honom, det kan jag berätta.

- Snart kastar hon väl annat än blickar efter honom…

- Hela giftasporslinet kanske, försökte handlarn en lustighet.

- Något ditåt, eventuellt, sa pastorn. – Det står väl inte länge på innan de skall skiljas. Och då vet man ju hur det går för ryttmästarn.

- Nä hur går det då, fikade handlarn nyfiket och spetsade öronen.

- Ja blir det inte repet så blir det flaskan. Och långvariga superier i ensamheten är aldrig bra. Det sätter sig i sinnet och så…

- Och så…, frågade han.

- Tja så blir det väl repet ändå och två faderlösa barn som blir lite mer vilsna än det är meningen att man skall vara under sin jordevandring.

- Hu då. Vi kanske skulle ha oss lite starkt då?

- Tackar som frågar, kom det unisont från handlarn och prosten.

Han gick och hämtade den tvåstjärniga Grönstedtcognacen, som han hade i vitrinskåpet. Det var inte den allra bästa. Men för detta tillfälle var den fullt tillräcklig.

- Nå, si jag tror du har fåglar på tomten också, sa Handlarn efter en stund sedan de njutit drycken och började få ont om samtalsämnen. Han hade kastat en blick ut i trädgården, där en flock mesar hade samlats runt fågelbordet och kvittrade stillsamt.

- På tal om, sa han. Det är ju fasligt vad svårt det är att få tag i talgbollar nuförtiden! Han kastade därvid en milt förebrående blick åt handlarn, som inte tog åt sig nämnvärt.

-Jaja, får just inga sådan leveranser numera. Vet inte vad folk kastar till fåglarna numera… svålar, nötter, ost. Ja, jag vet inte ja.

Han kastade en blick på klockan i smyg och undrade om inte gästerna skulle ge sig iväg snart så han kunde ta itu med plommonen. Vad skulle han ta sig till med dom egentligen. Han hade alldeles för mycket av dem. Det skulle väl ruttna bort till ingen nytta då. Om han skulle fråga sina gäster. Nej det var väl alldeles för givmilt. Lantbrevbäraren Kurt ”Det rullande postkontoret” var förstås en möjlighet. Tjänster och gentjänster. För vad som helst kunde hända. Han kunde bryta benet av sig när han tog in veden från boden, strömmen kunde gå efter nästa höststorm. Det var bäst att ha några vänner. Varför hade han blivit en sådan snarstucken bitvarg till gubbe. Snart satt han väl och konverserade plommonen i sin ensamhet. Men vackra var de och härligt doftade de! (forts. finns i läsarforum på www.argus.nu)

Skriven av: Svantana