poetjävel

Våldspoesin hade inte riktigt slagit igenom än. Det gladde Anders på något sätt. Han ville vara ensam om det. Det kändes bättre så. Det kändes bättre att vara den enda som skrev dikter som ”Mördarbiet anfaller”, ”Ljudet av en skalle som krossas mot rännstenen” eller ”Blodig attack”. Vissa av hans titlar påminde om splatterfilmer från 80-talet, det var han medveten om. Fast han erkände det naturligtvis inte om någon nämnde det. Hans verk skulle vara originella, inte påminna om något. Han erkände sällan att han ens hade sett ”Braindead”. Varje konstnärs dröm är väl att vara ensam om något, oinspirerad av andra och deras verk.
Nu satt han i alla fall i sitt rum. Tjugotre år gammal bodde han fortfarande kvar hos sina föräldrar. Han hade aldrig, vad han kunde minnas, haft en tanke på att flytta. Vad skulle pengarna komma ifrån? Om han jobbade skulle han inte hinna skriva och om han inte skrev skulle han förmodligen bryta ihop. Det var i alla fall hans egen syn på det hela.
Han plockade fram en film ur sin skrivbordslåda. När han stoppat den i videon och tryckt igång den satte han sig som paralyserad i sängen och bara stirrade in i TV:n. När han tittat klart på filmen skrev han två nya dikter, och gick sedan iväg för att sätta sig på kvarterskrogen. Kanske skulle han ikväll faktiskt lyckas få igång ett samtal men någon. Om det i så fall skulle bli intressant skulle det vara en bonus. Han kom in, satte sig på sin vanliga plats och beställde som vanligt en tequila och en flaska rödvin.
När han vaknade på morgonen mindes han inte så mycket av kvällen innan, men det var en taktik han brukade använda. Om han skulle minnas allt som hände skulle han inte kunna hitta på egna teorier. Oftast handlade de om att han träffade en intressant person, satte sig och pratade i flera timmar för att sedan promenera hemåt. Detta var tyvärr sällan vad som egentligen hände. Kvällen innan hade han nämligen bara, som vanligt, somnat på bordet och blivit väckt av en servitris strax före stängning.
Han reste sig ur sängen och gick ut till köket. När han satt och åt frukost såg han något som drog till sig hans uppmärksamhet. På bordet låg tidningen uppslagen, och i den fanns en artikel om en öppen poesikväll på stadens kulturhus. Han noterade även att detta var idag klockan 18.00, och eftersom klockan redan hade hunnit bli fyra (arbetslöshet har ofta den inverkan att man sover extremt länge), packade han ihop sina bästa verk och begav sig neråt stan. Väl framme vid kulturhuset satte han sig i solen på uteserveringen till det mest närliggande fiket och drack en kopp kaffe. Klockan 17.57 gick han in på kulturhuset. På väggen hängde en lista där man kunde anmäla sig till diktuppläsningen. Han gick fram och fyllde i sitt namn överst på listan. Han gick upp på scenen och läste sitt senaste verk ”Inälvor på parkettgolvet”, varpå han inväntade applåder. Inget hördes. En dam på främsta raden hade svimmat under uppläsningen och en äldre herre sprang direkt efteråt mot toaletten, men hann inte in, utan spydde på toalettdörren. Resten av publiken satt tysta, likbleka och spyfärdiga. Därefter stängde arrangören igen för kvällen, och Anders fick skulden för att ha förstört en annars ytterst trevlig kväll. Han hade nämligen inte lagt märke till det finstilta i artikeln. Temat för kvällen var det, enligt honom själv, tråkiga och aningen banala ämnet kärlek.
Han hade i alla fall gjort ett intryck, och detta gladde honom. Efter att ha blivit rejält utskälld av arrangören gick han iväg till sin stamkrog och upprepade den föregående kvällen.
Han vaknade morgonen efter, gjorde sig i ordning, åt frukost och gick ut. Ute på gården träffade han Ralf, en vän och poetkollega.
- Jag hörde om vad som hände igår, sa Ralf med ett hånfullt leende. Tänkte att jag skulle titta förbi och se hur det var med dig.
- Äh, svarade Anders. Som vanligt. De jävla asen förstår ju bara inte poesi.
- Du har inte funderat på att försöka nå fram till någon?
- Jo, jag har tänkt på det. Idén tilltalar mig inte.
- Jag hörde att en tant fördes till sjukhus med hjärtinfarkt.
- Bara en överdrift. Hon svimmade bara.
- Jag ska nog dra mig hemåt. Har en ny grej jag måste fortsätta på.
De tog avsked och gick iväg åt olika håll. Anders gick neråt stan. Han var glad nu. Folk hade hört om honom. Han hade uträttat nånting. Livet lekte, och när han kom hem började han på sitt nya verk ”Ett huvud som fotboll”.

Författare:

Publicerat

Dela: