Min kära syster Sofi

När jag yrvaket steg upp nästa morgon höll jag fortfarande brevet krampaktigt mellan fingrarna. Jag visste varken ut eller in. Jag for upp, klädde mig, talade med min syster i telefon, tog cykeln ut mot Slottsskogen, svängde av vänster mot Änggården, ner mot Botaniska trädgården i vars bortre ände det på den tiden fanns ett utomhuscafé i sekelskiftesstil, Café Pompador. Här slog jag mig ner på en av två slitna stolar framför ett cirkulärt bord. Denna soliga lördag hade folkvimlet tydligen bestämt sig för att mötas just på denna plats. Trängseln var ohygglig.

Serveringspersonal for hit och dit i takt med att beställningarna ropades ut: ”En stor räksmörgås med extra majonnäs, tack”, ”En kaffetår till, tack”, ”Notan, tack”, ”Är Napoleonbakelserna fina idag?” osv. Mitt emot mig hade Sofi intagit en ganska allvarlig min. Den läckra kanelsnäckan framför henne hade nu krympt till hälften och efter att ha sköljt ned ännu en tugga med en kaffeslurk, frågade hon lamt: ”Jaha Victor, kärleksbekymmer igen alltså, jag är glad att jag ringde, berätta nu för din syster." Framför mig hade rökslingan från mitt pepparmyntte just lagt sig. Jag svalde en stor klunk och räckte fram brevet. Sofi läste det flera gånger.

”Mmm, intressant”, sade hon eftertänksamt, ”tydligen en ganska omtumlande upplevelse ni båda hade, eller hur? Berätta mer”. Jag återgav nu detaljer om gården, om övningarna, om äventyret vid badviken. ”Tänker du söka upp henne?” frågade hon till sist. ”Inte ännu, kanske senare”, svarade jag, ”men kanske borde man skriva till henne och fråga vad hon menade med att vi ´befinner oss i så skilda världar att ett nytt förenande bara skulle leda till missmod och obehag´."
”Hur gammal är hon?” undrade Sofi. ”Jag vet inte riktigt, kanske 35 … eller 40, ungefär så”, sade jag. ”Det är väl precis det hon menar”, förklarade min syster, ”att ni på grund av åldersskillnaden befinner er i olika faser av livet. Vem vet? Hon kanske till och med är gift.” Jag blev förbluffad över denna möjlighet. Gift? Kanske var det ändå så simpelt. En åldersdifferens på 10-15 år var ändå mer betydelsefull för henne än för mig, i synnerhet om hon sällskapade med en annan. Men gift? Plötsligt började jag må illa. Det blev uppståndelse runt omkring. Sofi ropade till sig en personal som vände in och kom tillbaka med en spann och ett stort isblock, vilket omedelbart lades i mitt knä för att kyla ner. Runt mig konstaterades solsting och jag leddes efter viss förvirring till en vilstol, placerad under ett japanskt magnoliaträd lite längre bort i trädgården.

Efter några lugnade ord, en hand på min panna och en sovbrits mjuk som dun, lyckades min syster få illamåendet att lugna ned sig och mina krafter återvände sakta. Under ytterligare ett par timmar satt vi där i skuggan under trädet i Botaniska, Sofi och jag. ”Hur mår du?” frågade hon efter en stund. ”Bättre”, svarade jag och försökte låta oberörd. ”Förresten, hur kom du hit? Du kom ju först trots att du bor längre ifrån … fick du skjuts?” Min fråga möttes först av tystnad, sedan sade hon, som för att reta min nyfikenhet: ”Rickard körde mig”. ”Rickard?” undrade jag. ”En kille … en kille jag träffat.” Efter ytterligare några frågor och svar visade det sig att Sofi mött en man på stamstället ”Granaten” på Ekedal, bara några stenkast från mitt hem, kvällen förut.

De hade gått hem till honom och tillbringat natten tillsammans. ”I morse, när jag ringde, var jag fortfarande kvar hos honom”, suckade hon. ”Inte bara jag som trasslar in mig tydligen”, sade jag, med ett sting av ironi. Hon svarade inte, bara ett generat leende kunde spåras i mungipan. Under minuterna som nu följde lyckades min syster ändra samtalets fokus från Rickard till mig, hon uppvisade en talträngdhet som jag inte trodde henne mäktig och hennes godhjärtade men försåtliga försök att avleda min fixering vid Louise, i syfte att få mig återvinna balansen, verkade lyckas - precis så man gör med små barn, tänkte jag, man avleder dem.

Sofi berättade om sitt senaste projekt, en sommarkurs i personutveckling, arrangerad av Göteborgs universitet. Jag förevisades kursboken, "Älska dig själv" av Wayne Dyer, fick en redogörelse för mekanismerna som styr våra beteenden och en fingervisning i hur man praktiskt går tillväga i konsten att tänka nytt och annorlunda. Jag bläddrade lite förstrött bland sidorna och greps av olust mot alla säljtricks, mot amerikaners enfaldiga längtan efter rikedom och makt. Hade ett sorgligt pengatänk slagit klorna i min syster? Det var väl ändå inte möjligt! Min syster var ju vänster, eller hade åtminstone varit i hela sitt vuxna liv, hon som brydde sig om de fattiga i tredje världen, hon som månade om svartas rättigheter, om Vietnam…

Jag fick syn på ytterligare en bok som stack upp ur hennes väska: "See you at the top!" av Zig Ziegler. Det röda omslaget pryddes av ett fotografi med den självgode författaren sittande som en pösmunk på toppen av en egyptisk pyramid, stjärnsäljare som han var i ett multinationellt konglomerat, och kring honom, i guldversaler formade som en halvmåne, stod: ”See – You – At – The – Top! by Zig Ziegler – the greatest”. Det var nästan som om illamåendet vände tillbaka. Alltmedan tankarna tumlade runt kastade jag ut frågor mot Sofi, som pilar mot en farlig angripare, och anklagade henne för både svek mot sig själv och de ideal hon påstått sig stå för. Hon formade ett krampaktigt grepp om min hand, som för att försäkra sig om att jag förstod vad hon nu skulle säga.

”Victor, vi måste lära oss alla fula knep som finns för att överleva här i världen, också de som politiska motståndare använder. Det handlar inte om att ge upp mina ideal utan om att vrida vapnen ur händerna på idioterna, politikerna och affärsmännen, lära sig deras sätt att tänka och vända gevärspiporna mot dem, fattar du inte det?!” Hennes läppar skälvde av engagemang. Hon ryckte hon till sig boken och högläste några understrukna rader som hon funnit speciellt intressanta, sedan sade hon torrt: ”Gå kursen själv, vet jag”, ”det skulle bara göra dig gott, jag kan anmäla dig." Jag protesterade högljutt: ”Aldrig! Hur skulle det rimma med min syn på konst … och musik? Du vet ju att jag hatar allt kommersiellt strunt som vi matas med hela dagarna, det amerikanska, och förresten skulle jag inte ha tid … varken tid eller lust."

Sofi blev alldeles tyst. Hon packade irriterat ihop sina saker och sade att hon måste dra vidare. ”Jag skall med Rickard på Liseberg, ´Nationalteatern´ spelar på stora scenen ikväll, skall du med?” Frågan kom liksom av sig själv utan att egentligen vilja ha något svar. Jag tackade för erbjudandet men avböjde. ”Men vi ses väl i morgon då, hemma hos mor och far - de bjuder visst på söndagsmiddag”, sade hon kort. Jag mindes plötsligt hur det var. Söndagsmiddagar var heligare idag än förr, i synnerhet på loven när Sofi hade fritt från medicinstudierna och tillfälligtvis bodde hemma i radhuset hos mor och far. ”Ja, just det ja, vi ses då”, svarade jag. Vi tog adjö, min syster och jag. Det sista vi sade handlade om att vi trots allt kämpade mot en och samma ondska, sedan försvann hon mot utgången, i riktning mot närmsta spårvagnshållplats.

När jag såg hennes gestalt försvinna bortom grindens järninfattningar, vilka kastade långa skuggor i den sena eftermiddagssolen, smög sig en känsla av obehag över mig, som om någonting inte riktigt stämde, något obestämbart som jag då och då erfor när orden så ovarsamt flög över hennes läppar. Hon kunde ibland uttrycka sig så hårt, tänkte jag … så trotsigt och obevekligt … men ändå …, ändå var hon mest av allt min storasyster, min älskade syrra, den person jag alltid sett upp till och respekterat mest…

Senare på hösten kom första signalen om att allt inte stod rätt till. I ett brev från Lund berättade Sofi att hon för första gången ångrade sitt yrkesval. Hon hade tröttnat på studentlivet. Redan under våren fanns tecken som tydde på det. Tentorna gick inte längre lika problemfritt, de stolta orden om medicinarbanans förträfflighet hördes inte lika ofta, festerna som tidigare varit sig så viktiga för henne, var inte längre ”den stora chansen att tappa fotfästet utan att ramla” som hon förut kallat dem. Också ordförandeskapet i filmklubben ”Kuben” som hon själv varit med och grundat, hade tagits ifrån henne av samma styrelse som enhälligt valt henne ett halvår tidigare, eftersom hon aldrig dök upp på visningarna.

Allt som hon byggt upp rann ifrån henne som sanden ur en öppen hand. Ibland ringde hon och beklagade sig, med gråten i halsen, drog historier om otrevliga föreläsare som stank sprit, om lärare som motsatte sig utnämningar av kvinnliga kollegor, om handledare som gjorde sexuella anspelningar i tron att de skämtade, osv. Jag fick intryck av att hon allt oftare letade efter anledningar att dra sig ur. Allt som oftast hörde jag henne säga:
”Varför inte ta ett år fritt för att samla kraft?”
”Man borde ta ströjobb och tjäna pengar istället för att ta skit av gamla gubbar i vita rockar."
Hon ville pröva lyckan i praktiken, inom teatern, inom musiken eller skriva in sig på kurser i drejning eller skogsvård, ”bara för att testa något nytt”, som hon sade.
I dessa lägen kunde jag låta som min far, be henne fundera över värdet i att kasta bort fyra terminers intensivt pluggande, tusentals timmar av slit med latinsk terminologi, alla evinnerliga patologiövningar och otaliga inlämningsarbeten. ”Inte kasta bort, Victor”, svarade hon då, ”bara pausa lite, sedan hoppa på tåget igen, fattar du?”

I början av november, när den första snön föll över hustaken utanför mitt fönster i Majorna, ringde hon på nytt. ”Jag kommer upp till Göteborg i helgen, Victor … kan jag bo hos dig?”
”Javisst, visst får du det”, svarade jag.
”Jag vill … vill ju inte blanda in mor och far… du förstår det, va? … har nåt viktigt att säga dig”, fortsatte hon. Det gick inte att ta miste på oron. Det hördes rakt genom henne, på tonfallet i hennes röst, som om stämbanden låg frilagda, resonanslösa. Självfallet fick hon det, sade jag. Det bestämdes att den gröna skinnsoffan i hörnet fick duga som övernattnings-slaf under de 3-4 dagar som hon räknade med att stanna. ”Senast på onsdag i nästa vecka … sedan måste jag vidare … berättar mer senare”, sade hon.

Sedan hördes ett klick. Hon lade på. Så hemlighetsfull kunde hon låta denna höst, tänkte jag. Men hennes ängslan var befogad, min lya på Mariagatan var utan tvivel det bästa alternativet, att bo hemma hos mor och far hade varit otänkbart, de skulle genast fatta misstankar, orsaka scener och ställa dumdryga frågor om framtiden, just sådana Sofi i nuläget ville undvika. Jag kände på mig att hennes besök handlade om en ny plan för framtiden, om att hoppa av för att göra någonting nytt, omskakande…

När hon kom på fredagskvällen satt jag och åt middag med två goda vänner, Liston och Cia. Liston och jag var kompisar sedan gymnasiet, från och till får man nog tillägga. Han var en obotlig sökare och hade sedan studenten hankat sig fram som trombonist i olika lokala swingband, då och då synlig på stadens jazzscener. Cia var konstnär. Hennes val av motiv var lika monotont som genialt: Rödskimrande vallmoblommor, målade i en sinnrik teknik med våtdränkt akvarell i lager på lager. Tavlorna hade väckt viss uppmärksamhet i konstkretsar under våren, vilket lett till en inbjudan att ställa ut på ett renommerat galleri. ”Antingen dyker affärsmän med feta bankkonton upp eller också skänker jag hela rasket till kommunen så patienterna på sjukhusen får något vackert att titta på i korridorerna”, upprepade hon syrligt.

När Sofi kom släpande på sitt bagage fick mina vänner möjlighet att begrunda min systers bleka och trötta gestalt. Vi sa inte mycket till varandra under den följande måltiden. Konversationen gick trögt. Men under kvällens gång, alltmedan vinet i flaskorna rann undan och våra sinnen bedövades i en blandning av fiktion och verklighet, ändrade problemen i Sofis upproriska sinne karaktär och verkade inte längre lika hotfulla som förut. Våra hjärnors substanser virades som mjuk sammet runt orden som allt luftigare for upp från våra läppar. Sofis ljusnande humör blev till lust att berätta.

”Jag skall till München”, sade hon abrupt. ”München?” upprepade jag förvånat.
”Ja, jag har blivit antagen till en regiassistentkurs … på ´Deutsches Theater´ - den startar efter nyåret … måste först finna mig tillrätta”, sade hon. ”Boendet då? Skall du..?”
”Fixat!”, avbröt hon, ”Jag har en kompis i stan, Klara, minns du henne, Victor?, Klara Steiertanz …från teaterkursen förra sommaren … när jag var där som utbytesstudent … får bo billigt hos henne”, förklarade hon. Nu utbröt frågor från oss alla tre. Hon försökte besvara allt efter bästa förmåga. Hon var sitt gamla jag, märkte jag, självsäker och full av liv. Det var en fröjd att se. Jag njöt.

En stund därefter ursäktade jag mig till sängen efter att Cia och Liston brutit upp och givit sig ut i den stjärnklara, nattvita staden. Sofi, utmattad av kvällens och nattens upplevelser, kröp ihop till ett litet knyte som gjorde den gröna skinnsoffan väldigare än den egentligen var. ”God natt”, hördes hon ropa medan jag i sängvärmen funderade jag kring hennes planer inför framtiden, om resan, om det halsbrytande äventyret som väntade. Men trots min beundran över hennes djärvhet, hade ett stänk av sund, broderlig oro smugit sig på, en känsla som skulle visa sig dröja kvar i veckor, eller månader… Kort därpå jag föll i djup sömn.

Vid frukostbordet nästa morgon utspelade sig en scen. Utanför hade snön smält bort under natten. Kvar var bara blasket, dimman och den eviga fukt som det tunna novemberljuset inte rådde på under sina korta timmar i tjänst. Sofi satt orörlig i sin tunna morgonrock och stirrade ned i sin halvtomma kaffemugg. Hon svalde en skvätt, sträckte på sig och återupptog diskussionen från gårdagen om den förestående Münchenresan.
”Jag talade med folk på fakulteten”, började hon försiktigt, ”de sade att det var okej med ett studieuppehåll under i alla fall ett och ett halvt år."
Jag lyfte blicken. ”Vad händer sen då?”
”Sedan kan jag komma tillbaks till Lund, om jag så vill”, sade hon, ”utbildningen finns ju kvar, eller hur? Jag kan fortsätta där jag slutade."
”Men hur skall du livnära dig… i Västtyskland menar jag?”, sade jag i ett tonfall som mest påminde om en omsorgsfull förälder.
”Larva dig inte lillebror, jag har fixat det. Sluta lek pappa för helvete”, fräste hon. Det sved. Just detta ord, ”lillebror”, retade upp mig så till den mildra grad, det visste hon. Hon använde det bara för att förnedra, speciellt i trängda lägen, helt medveten om vår tysta överenskommelse att respektera varandra som vuxna individer, som jämlikar.

”Men Sofi, sluta att ta det så förbaskat personligt, jag frågade bara om uppehället. Du blir ju av med studielånet, inte sant, vad skall du leva på?” Hon gjorde en paus och förklarade eftertryckligt:
”Jag betalade tillbaks hela lånet i förra veckan. Oroa dig inte”. Och innan jag hann reagera tillade hon: ”Dessutom blev det en del pengar över … 40, faktiskt, det skall säkert räcka”.
”40.000?!” utbrast jag, ”du menar inte att du både betalt av studielånet och dessutom sparat undan 40 - hur fan lyckades du med det?!”

Min systers ögon drogs samman till två smala streck. Hon förstod att det hon just tänkte säga skulle ta skruv. Hon räckte mig handen, log en aning och tog sats: ”Ta det lugnt, Victor, jag har lånat dem … kortfristigt … av morfar … allt kommer betalas tillbaks så snart jag …”
I samma ögonblick hördes dörrklockan. En gäll signal fortplantade sig i rummet. Sofi hejdade sig. Kaffekoppen dansade till på bordsskivan i samma stund jag reste mig. Sofi fick fatt i den innan den hann välta.

Mannen på andra sidan ytterdörren gav ett vårdat intryck: ”Hej, Rickard, du måste vara Victor, trevligt, är Sofi här?” Den västsvenska accenten som for över de smala läpparna kändes inte äkta och naturlig. Han sträckte fram handen med ett leende. ”Jaha, hej … jag tror jag hört talas om dig … jovisst, Sofi, sitter här inne … stig på”, sade jag. Var de fortfarande ett par, tro? Hade sommarens förälskelse bitit sig fast? Jag funderade medan Rickard och Sofi överöste varandra med trånande blickar i kökssoffan. De hade säkert kunnat fortsätta i evigheter. Det blev pinsamt.

Efter en stund stod jag inte ut längre, ursäktade mig med ett matinköp och slank ut - ner till livsmedelsbutiken på hörnan. Därefter gick jag en lång promenad, rundade kvarteret två gånger och återvände till lägenheten först efter en knapp timmes tid. Uppe på andra våningen lade jag märke att ytterdörren stod på glänt. Måste ha glömt trycka till den innan jag gick iväg, tänkte jag. Inifrån lägenheten kunde jag höra röster samtala, till en början svagt, sedan alltmer tydligt och delvis upprört, mest var det Sofi, men också Rickard. Ibland pratade de i mun på varandra, sedan återigen lugnt.

Jag lutade örat närmre för att urskilja orden, men lyckades bara uppfatta vissa brottstycken, inga hela meningar. Nyfikenheten fick mig att darra. Jag var så tyst jag bara kunde. Syret ville ta slut. Andhämtningen tilltog. Rickards röst lät nästan anklagande: ”Fan i helvete”, sade han, ”… Ensslin gjorde det i alla fall … vågade … varför sa du inget? … när Christian drog iväg …” Sofi avbröt: ” …säg inte så … du har fel, Rickard … jag skall ju ner nu .. hjälpa till … jag vill ju hjälpa …fattar du inte?!” Tonläget skruvades upp på nytt. Sofi blev alltmer upprörd, närmast förbannad, samtidigt lät hon högstämd: ”…måste förstöra … statliga maktapparaten … sätta den ur spel … myten … om … osårbarhet … ”
"Helvetes skitsnack!" avbröt Rickard, "… inte bara ord … handling! … jag måste dra!”

Ordväxlingen upphörde med ens, steg inifrån hördes närma sig. Jag insåg att jag snabbt måste ta mig ut igen men ändrade mig, tryckte ned dörrhandtaget, förde in nyckeln och vred om. ”Hallå, jag är hemma nu”, sade jag i en lugn ton och mötte Rickards förvånade min i tamburen. ”Nämen hej igen, jaså du är tillbaks, jag är på utgång, har lite ärenden på stan. Fin lägenhet du har, förresten – är det bostadsrätt eller vad?” Hans röst var nu som förbytt, lät plötsligt mjuk och övertygande, likt en aktör som bytt rollgestalt. ”Hyresrätt”, svarade jag i ett försök att låta oberörd, ”betalar 2 000 i månaden, kallhyra visserligen, men ändå, hyfsat billigt."

En ljuskägla som trängt in från vardagsrumsfönstret reflekterades mot några glasföremål, studsade runt ett par varv i rummet, innan den till sist föll på Sofi, som just kommit ut på hallgolvet. Sofi tog fatt Rickards i arm. ”Ses vi i München? Kommer du ner?" Rickard nickade. ”Troligtvis … till våren … men vi håller kontakt under tiden." De kysstes hastigt innan han med brådskande steg försvann nedför trapporna. Sofi och jag blev återigen ensamma. Hon såg på mig. ”Så glad jag är att vara här”, sade hon efter en stund. Jag kramade henne hårt och viskade: ”Allt bra mellan dig och Rickard?”
”Jodå, lite kärleksgnabb emellanåt bara … ingen fara … allt är bra … skulle det inte det?” sade hon. Jag nickade. Hon log igen, synbarligen lättad över att lugnet tillfälligtvis fått fäste i hennes oroliga bröst.

På onsdagen föll regnet. Ljumma vindar hade åter fått övertaget. Det var den dagen Sofi reste till Västtyskland. Far och mor vinkade av henne vid flyget efter att dessförinnan hämtat upp henne hemma hos mig på morgonen. Avskedet på flygplatsen hade varit långt och känslosamt. Far började gråta. Mor, samlad som alltid, stöttade far när SAS-planet med min syster ombord lyfte vid middagstid. Kvällen förut hade Sofi förklarat alltsammans för dem hemma i radhuset. Hon berättade om avhoppet från studierna, beskrev regiassistentkursen på teatern, talade om boendet i München, bedyrade att Klara Steiertanz var väl lämpad att husera både sig själv och Sofi.

Far reagerade instinktivt, först med ilska, sedan oro, till sist uppgivenhet. Han bad henne tänka om, uppmanade henne att överväga beslutet ytterligare en gång: ”Det finns ännu tid att ändra sig”, menade han. Sofi vägrade. Hon ansåg saken slutdiskuterad. När far framhärdade och bad henne betänka framtidsmöjligheterna, formligen exploderade hon. ”Ingen jävel ska bestämma över mig”, röt hon. Hon betackade sig för fars småborgerliga, enfaldiga moraliserande över en annan människas fria vilja. ”Om jag fått som jag velat från början hade det blivit teatern, det vet ni väl för fan vid det här laget”, skrek hon, nu i full affekt. Mor grep in i diskussionen, kramade om sin snyftande dotter och lyckades efter en stund lugna ned situationen. I sakfrågan ställde sig mor på Sofis sida. Med sin mjuka, sakliga röst uttryckte hon sympati för min systers beslut och menade att det trots allt hade varit en sämre lösning om Sofi tvingats slutföra sin utbildning under vantrivsel. ”Bättre då att ta en längre paus och hämta kraft i något annorlunda, som teatern till exempel, inte sant?” Utan att nämna det för någon hade mor känt farhågor för Sofi ett längre tag. Hon hade lyssnat av sin dotters röstläge och märkt att det förändrats under sommaren, när Sofi bodde hemma. Oron hade bekräftats under telefonsamtalen på förhösten.

Dagarna efter Sofis avresa fick jag äntligen ro att tänka igenom vad som egentligen utspelade sig mellan Sofi och Rickard några dagar tidigare. Jag hann aldrig konfrontera Sofi med händelsen innan hon reste. Eller rättare sagt – jag var för feg att erkänna mitt smyglyssnande. Och förresten – vad skulle jag fråga - jag förstod ju faktiskt inte ett uns av vad som sagts. Det enda jag snappat upp var lösryckta meningar dragna ur sitt sammanhang. En sak framstod dock som tämligen klar: Sofi var i någon form av trubbel. På vilket sätt visste jag inte. Inte heller hur allvarligt – men trubbel var det. Definitivt. Jag bestämde mig för att forska vidare i saken. På biblioteket.

Stadsbiblioteket öppnade först klockan 10 på vardagarna. Öppettiderna hade diskuterats under lång tid i stadens fullmäktige, men utan resultat. Bland de mest kontroversiella förslagen fanns ett som propagerade för nattöppet alla dagar i veckan. Det socialdemokratiska kulturrådet satte då ned foten och ifrågasatte nyttan med att låta personalen slita ut sig för några enstaka bokälskare med sömnsvårigheter. Förespråkarna menade å sin sida att det minsann var en medborgerlig rättighet att få tillgång till bibliotekets böcker under dygnets alla timmar. Så rasade debatten fram och tillbaka - såväl på tidningarnas insändarsidor som i lokalradion. Slutligen avgjordes frågan på ett extraisatt fullmäktigemöte. De gamla öppettiderna bibehölls.

På måndag förmiddag klev jag upp på spårvagnen vid Älvsborgsplan med destination stadsbiblioteket. En brysk hagelskur hade minuten tidigare fått mig att svära över det glömda paraplyet hemma på hatthyllan. Biblioteket låg 11 hållplatser iväg, i riktning mot de centrala delarna. Jag såg framför mig en ryckig, obekväm resa på ca 30 minuter. En överviktig dam satte sig på sätet bredvid. Hon förminskade det redan minimala sittutrymmet på den olivgröna, intill skumgummistoppningen nedslitna galonsitsen, till ett minimum. När spårvagnen makligt gnisslade sig fram mindes jag alla de gånger jag rest runt i staden i dessa ljusblå vidunder: Till skolan, biograferna, Liseberg, kompisarna, discona, affärerna, pubarna…och nu, biblioteket. 55 ton påstods de väga. Ofta var de inblandade i olyckor, med sina menlösa tutor som inte gick att skilja från cyklisternas ömkliga ringsignaler. På höstarna slirade de i uppförsbackarna, blev ofta stående, eftersom de fallna höstlöven gjorde spåren så glatta att det bildades oframkomliga hinnor längs rälsens dragning.

Jag drog jag fram några minnesanteckningar jag sparat i fickan. Långsamt läste jag ett par korta, nedklottrade meningar från händelsen några dagar tidigare: ”Ensslin gjorde det." Så hade hon sagt, Sofi. Därefter sade hon: ”… förstöra … statlig maktapparat” och ”myten om osårbarhet”. Jag funderade ett slag. ”Ensslin”. Troligen ett namn på någon känd person, eller möjligen någon bekant, antagligen en man. Jag funderade vidare: Sannolikt var denne ”Ensslin” någon som Rickard och Sofi såg upp till, kanske t o m var rädda för. Spårvagnen slingrade sig långsamt vidare genom Hagakvarteren.

Vid Lorensbergs hållplats klev jag av och befann mig strax därefter framför en glasögonprydd dam i informationsdisken inne i bibliotekets stora läsesal. Jag hänvisades till ämneskatalogen i rummet bredvid. Febrilt bläddrade jag bland de ljusgula, maskinskrivna korten under bokstaven ”E”, men utan framgång. Jag sökte i flera moderna uppslagsverk, studerade ”Vem är vem”, och förlagan ”Who is who”. Inget napp. Efter en stunds letande stötte jag ihop med en ung bibliotekarie som noterat mina suckar. ”Vad söker ni?” frågade hon, ”kan jag hjälpa?” Jag beskrev mitt ärende och inom några minuter förde hon sitt långa pekfinger över bokryggarna längs hyllplanen vid ”Svensk Politik”: ”ef, eg, em, enk, ens, Ensslin … Nej, inte här”, sade hon. Då vi genomsökt ytterligare några bokrader hejdade hon sig tvärt, vecklade ut sin lilla kropp som stått böjd över ett djupt liggande hyllplan och sade sig nu känna igen namnet ”Ensslin”. Men hon mindes inte i vilket sammanhang. Så ursäktade hon sig, försvann ett stycke bort och kom snart tillbaka efter att ha rådgjort med en äldre kollega. ”Nu vet jag”, sade hon, ”kom med här."

Jag följde henne uppför en halvtrappa in till ett mindre rum över vilket skylten ”Historia & Geografi” lyste i stora, ljusgröna bokstäver. Framför hylla ”Nfa/Kfa, Tyskland” stannade hon. ”Här går det bra att leta”, sade hon. ”Vem är han, Ensslin? Vet du det?” undrade jag, rädd att bli lämnad åt mitt eget letande. Den unga bibliotekarien log nu för första gången och blottade två utskjutande framtänder som blänkte i det kalla ljuset från hyllamporna. ”Inte han”, sade bibliotekarien – ”hon".
”Min kollega tror det rör sig om Gudrun Ensslin, västtysk terrorist."
Det blev en kort paus. Jag var förbluffad. Jag slutade andas. Bröstet knöt sig.
”Vad säger du?” frågade jag, ”Terrorist? Visste han mer … din kollega?”
”Jo, han sade att Ensslin var en av grundarna i den västtyska terrorgruppen ´Baader-Meinhof´, också kallad ´RAF´. Hon sitter tydligen i fängelse, dömd för flera mord." Jag tackade för upplysningen.

Bibliotekarien försvann nedför trapporna. Tankarna snurrade i mitt huvud. ”Vad i helvete!” sade jag för mig själv, ”Vad i helvete är det som pågår?!” Jag började planlöst irra omkring i byggnaden. Upp- och nedför trappor, genom ringlande korridorer, ut och in i läsesalar och cafeterior. Till sist, i ett utrymme mellan två läsesalar, fann jag en vrå med en sittbänk under några brandgula dynor. Här slog jag mig ned för att samla tankarna. Jag försökte koncentrera mig, tänka tillbaka. Jag drog mig till minnes nyhetsutsändningarna från den där hösten, 1977, tiden som kallades ”tysk höst” i alla medier. Vi hade talat om det i skolan. Jag mindes mordet på arbetsgivarchefen Schleyer. Det fanns också en statsåklagare … Ponto, eller kanske Buback… även han mördad. Jag kom ihåg en dramatisk flygkapning i Somalia, där kaparna krävt Baader-Meinhof medlemmarnas frigivning i utbyte mot sin gisslan. Jag mindes inte hur den slutade… Jag beslöt mig för att gå till botten med det hela. För Sofis skull.

Under de följande tre timmarna plöjde jag igenom allt material i ämnet ”Baader-Meinhof” / ”RAF”. Jag härjade runt bland bibliotekets alla kataloger, mönstrade svenska, engelska och tyska skrifter, undersökte tidskriftsavdelningen och gick igenom tidningsklipp. Kort sagt – allt relevant material rannsakades. Mitt anteckningsblock fylldes på efterhand.
Efter knappa tre timmars sökande bestämde jag mig för att ge upp. Men just som jag var redo att lämna, fann jag under ämnesrubriken ”tysk aktuell politik”, på nedersta hyllplanet, vid bokstaven ”R”, längst in, en tunn, oansenlig bok med smal vit rygg. Den visade sig vara dagens fynd. Titeln, skriven i klarröd text, löd: ”RAF: Stadgerilla". Jag drog ut den, bläddrade långsamt igenom de knappa 130 sidorna av manifest, pamfletter och politiskt-teoretiska texter. På sidan 80 hejdade jag mig. Högst upp på sidan, i kursiv stil, fann jag något iögonfallande. En varm ström drog igenom mitt bröst. Jag läste:

"Kapitel VIII, RAF Zeitung: Begreppet Stadsgerilla
Stadsgerillan inriktar sig på att förstöra den statliga maktapparaten på enstaka punkter, att på vissa ställen sätta den ur spel, att förstöra myten om statens allestädesnärvaro och osårbarhet.”
Det var den frasen Sofi hade citerat.
Flera timmar senare, i hemmet på Mariagatan, efter en kall dusch och en kopp te, läste jag på nytt igenom anteckningarna:
"Terrororgruppen Baader-Meinhof, grundad i Västtyskland 1970, från 1971 benämnd ´RAF - Rote Armee Fraktion´. Ursprungligt ledarskikt: Andreas Baader och Gudrun Ensslin. Från 1970 även journalisten Ulrike Meinhof. Totalt ett 40-tal medlemmar. Vapenträning hos palestinska PFLP.
Mål: Tyska staten skulle störtas genom välriktade våldsattacker mot dess kärna – institutioner, myndigheter, etablissemang, polis- och militär- och rättsväsende.
Att därigenom framkalla en överreaktion i syfte att avslöja statsapparatens ”rätta”, ”förgrämda” ansikte, dess inneboende ruttenhet, dess grymhet och dess övergrepp. I förlängningen hägrade den slutliga, ultimata segern för de marxistiska vänsteridealen.
Medel: Bankrån, bombattentat, fritaganden, mord, kidnappning…

Attentat i urval:
Maj 1972 Bombattentat mot LKA i München – 5 skadade
April 1975 Ambassadockupation i Stockholm – 4 döda 14 skadade
April 1977 Attentat mot Siegfried Buback i Karlsruhe
Juli 1977 Attentat mot Jürgen Ponto, i Oberursel
Oktober 1977 Kidnappning och mord på Hans-Martin Schleyer i Köln…"

Attentaten var en grandios uppvisning i utstuderad grymhet. Speciellt fångade mig ett: Mordet på riksåklagaren Siegfried Buback i Karlsruhe den 7 april 1977. Buback, hans chaufför och en vaktmästare färdades i en mörk Mercedes på väg från hemmet i villakvarteret till arbetsplatsen i centrum. I en rondell längs färdvägen väntade två unga män på motorcykel. Med sig i en väska hade de gömt en k-pist och en bunt flygblad. Då bilen stannade till för rött ljus, körde motorcykeln upp bredvid och tömde vapnets magasin mot de tre männen i bilen. Chauffören föll ut genom dörren i ett försök att fly undan förövarna – han sköts till döds på platsen. Vaktmästarens kropp slets sönder i kulregnet och återfanns med det blodiga huvudet hängande utanför den krossade sidorutan. Buback, ensam i baksätet, träffades av 13 kulor som fullständigt genomborrade hans huvud och bål. Mercedesen fortsatte för egen maskin ytterligare knappt 50 meter, innan den till sist stoppades av en vägskylt. De två attentatsmännen spred därefter lugnt ut sina flygblad och fortsatte i måttlig fart in mot stadens centrum…

På en punkt hade bibliotekarien och hennes kollega misstagit sig: Gudrun Ensslin satt inte i fängelse. Hon var död. Tillsammans med sina medfångar, Andreas Baader och Jan-Carl Raspe, hade hon begått självmord i det beryktade ”Stamheimfängelset” utanför Stuttgart i oktober 1977. Ulrike Meinhof tog sitt liv året innan. Omständigheterna kring dödsfallen var oklara. RAF hävdade att ”självmorden” var iscensatta av staten i syfte att knäcka organisationen. Tyska myndigheter avfärdade anklagelserna och försvarade sig med ett utlåtande från läkare som bekräftade självmordsteorin. Omständigheterna blev aldrig helt klarlagda…

Trots att attentaten i sig väckte min fulla avsky och antipati återkom jag hela tiden till kärnfrågan: Hur kom det sig att dessa terrorister - ett gäng ungdomar med ett par månaders vapenträning i Palestina - kunde inbilla sig att staten, med sina obegränsade resurser, skulle förlora kampen i det långa loppet? Dessa terrorister, eller ”rebeller” som de själva föredrog att kalla sig, måste på något sätt ha impregnerats av en övertygelse om att just deras idéer var överlägsna samhällets, att deras tankar om samhällelig ordning hade stöd av folket och till sist skulle segra i kampen. Hur kunde de ens tro att detta var möjligt?

I RAF:s deklaration 235:3 från 1972, fann jag svaret: ”Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora reguljära styrkor, förlorar makthavaren/ockupanten till slut kampen."

Var detta skälet till terroristernas övertygelse om att Davids kamp mot Goliat med tiden skulle lyckas? Vilka vettvillingar, tänkte jag för mig själv när jag gick till sängs den kvällen. ”Var Sofi då en vettvilling?” frågade jag mig. ”Troligen”, måste svaret bli. Min insikt hade väckts om att dessa radikala idéer på något sätt funnit sin väg till min kära syster. Därför såg jag det nu som min plikt att förhindra att de också slog rot i hennes medvetande. Men hur skulle jag gå tillväga? Allt tydligare förstod jag att Rickard var den felande länken. Det var honom jag måste kartlägga. Det var honom jag måste konfrontera.

Veckorna förlöpte och julen kom och gick. Under december hade blötan och mildvädret envetet bitit sig fast och hållit snön borta från gator och torg. Det uteblivna vita pudret hörde till stadens osvikliga karaktärsdrag. Vintern såg alltså inte heller detta år ut att bli det inkomstbringande extraknäck som stadens snöröjare hoppats på. Fastighetsägarna var glada dock. De hade undsluppit ett ryggkrävande arbete och kunde låta snöskovlarna stå overksamma innanför de täckta portarna. Barn och andra romantiskt lagda, dit jag själv räknade mig, fick snällt invänta sportlovet i februari – då lovade snöfallen komma med kälkar och pulkor i släptåg – så hade åtminstone meteorologerna förutspått.

Jag lyckades tränga undan alla tankar om Rickard och Baader-Meinhof veckorna efter mitt besök på biblioteket. Skälet var enkelt. Feghet inför något obehagligt. Jag tordes helt enkelt inte konfrontera honom. Men något måste hända, det insåg jag. Något måste göras nu! Informationen fanns: Jag visste var Rickard bodde och vad han hette i efternamn. Det hade Sofi berättat för mig. Adressen, Ostindiefarargatan 3, 2 trappor, låg bara ett par kvarter från min bostad. Efternamnet var tyskklingande, Klaussen, Rickard Klaussen. Jag bestämde mig för att handla genast. Nästa dag, lördagen den 27:e, sökte jag upp honom i hemmet.
Rickard svarade direkt när jag ringde på porttelefonen. Jag blev väl mottagen. Hans frukostmackor låg halvätna på köksbordet och kaffeångorna puffade hemtrevligt från kokaren på köksbänken. Klockan var halv tio.
”Vill du ha kaffe?” frågade han i samma ögonblick jag kom in.
”Tack, inte nu … senare”, sade jag.
”Ursäkta jag kommer så här tidigt, men jag vill tala med dig om en viktig sak.”
”Visst, kör igång bara, Victor, vad har du på hjärtat?”
”Sist vi sågs råkade jag höra ett samtal du och Sofi höll i lägenheten.”
”O fan, när du var ute?”
”Ja, ytterdörren var inte riktigt stängd. Vad ni sade då förbryllade mig först … men nu tror jag mig veta vad det handlade om.”
”Jaså, och det är?”
”Det vet du nog bäst själv – ni citerade bl a ett gäng västtyska terrorister, Röda arméfraktionen, RAF.”
”Jag förstår nog inte riktigt. Kan du vara mer specifik?”
” Kapitel VIII, RAF Zeitung: Begreppet Stadsgerilla – om att förstöra den statliga maktapparaten. Ringer det en klocka?”
”Ja, vi talade nog lite löst om olika saker, bl a det. Men också om orättvisor i största allmänhet. Ursäkta, men vad har det med dig att göra?”
”Det har väl för fan med mig att göra – min syster skall för helvete inte dras in i någonting kriminellt!”
”Lille Victor. Du vet inte vad du snackar om. Kriminellt – pyttsan!”
”Pyttsan?! RAF är terrorister. De mördar oskyldiga människor, Rickard. För bara några år sen, 1977, sköt de människor i parti och minut, se t ex på Siegfried Buback! Och Jürgen Ponto!”
”Buback!, Buback!" skrek han. Hur i helvete kan du försvara honom?! Den jäveln hotade spruta in isotoper i Ulrike Meinhofs hjärna för att se om det fanns sjuka vävnader! Visste du det?! Han var dessutom aktiv nazist under hela kriget!”
”Men terror är väl fan inte svaret, de kommer aldrig att lyckas, de är ung…”
”Fel! De är inte terrorister! De är rebeller! De slåss mot ett djupt orättvist ekonomiskt system. Rebellen kan aldrig besegras eftersom han möter döden frivilligt. Han kan dödas men hans rörelse förnyas ständigt genom att nya medlemmar kommer till. Det enda som kan få rebellen att ge upp är genom dialog och konkreta överenskommelser – aldrig soldater och vapen!”

Det blev alldeles tyst i den lilla lägenheten. Kaffet var odrucket, mackorna låg kvar. Rickard insåg att han gått för långt. Det var uppenbart. Han ville släta över:
”Victor, jag älskar Sofi. Hon är det finaste som finns. Jag skulle aldrig dra in henne i något farligt, tro mig. Det enda jag menar är att jag har förståelse för RAF:s bevekelsegrunder. Det är inget brottsligt i sig. Jag skulle aldrig ansluta mig till deras rörelse, än mindre delta i deras verksamheter. Inte Sofi heller – absolut inte. Aldrig!”
”Hur kan du vara så säker på det?”
”Jag bara vet det.”
”Är det ett löfte eller säger du så bara för att hålla mig lugn? Lovar du se till att hålla Sofi borta från dem?”
”Det är ett löfte. Jag lovar!”

Efter den inledande konfrontationen planade samtalet så småningom ut. Jag kände mig lugnare. Rickards röst lät övertygande på något märkligt vis. Han menade att jag övertolkat vad som sagts, att jag inte förstått sammanhanget. Vi drack en kopp kaffe, småpratade lite till, innan jag beredde mig på avgång. Till sist lovade vi varandra att hålla kontakten, om något skulle hända i München, om Sofi förändrades. På väg ut - när Rickard slamrade i köket och torkade av smulorna på bordet - fick jag syn på ett par uppsprättade brev på hallbordet. Ett var ifrån Västtyskland, från Sofi. Jag kände igen handstilen. En röst inom mig manade: ”Sno det!, Sno det!” I en kvick, omärklig rörelse gömde jag undan brevet i fickan.

På hemvägen kom funderingarna. Vad stod det i brevet? Fanns där avslöjanden? Plötsligt gick det upp för mig att det var lördag. Klockan var 12. Gatulivet hade så smått börjat vakna till liv. Människor och trafik satte sig i rörelse. Butikernas korta öppettider fick var och en att hasta lite extra för att hinna med allt på inköpslistorna. Tvärs över gatan, vid entrén till Västra kyrkogården, lade jag märke till en blomsterhandel med färdigbundna kistkransar på en träställning utanför. De påminde om de olympiska ringarna där de hängde i dubbla rader, tre överst, två underst. På en hjulkärra bredvid, stod krukor med blomster i skarpa färger som log näpet mot den svarta asfalten inunder. I backen upp mot Sannaplan låg konditorier och charkuterier med lördagsköande människor ringlande utanför, som en stor, böjlig svans utmed trottoaren. I bageriet, högst upp i backen, fick jag beskedet att det nybakta tagit slut vid 11-tiden. Så brukade det vara. Så också denna lördag. Vid 14-tiden avtog kommersen. Butikerna stängde. Folk drog sig hemåt för att hålla helg.

Då jag kom hem ringde telefonen. Det var Rickard. ”Brevet från Sofi?!” sade han med irriterad stämma, ”…det låg på hallbordet, du måste ha tagit det ... när du gick?!”
”Vad pratar du om? Jag har inte sett något brev … än mindre tagit det”, svarade jag. ”Fan! Var är det då?” fortsatte Rickard. Långt om länge lät han sig övertygas. Jag hade inte tagit brevet. Han insåg att han måste förlagt det, sade han. Han bad om ursäkt. Just som vi var i färd med att avsluta samtalet frågade jag: "Stod det något intressant i brevet, förresten? Något nytt från Sofi?”
”Nej”, sade Rickard, ”bara att hon mådde bra och installerat sig väl … inget mer.” Vi lade på.

Senare på eftermiddagen var det tänkt att jag skulle ta mig till mor och far. Det hade jag lovat. Men allra först stod betydligt viktigare göromål på agendan: Brevet från Sofi: Jag drog upp det skrynklade kuvertet ur fickan. Det var poststämplat i München, Post Amt, 16 nov 1982. Det var alltså avsänt en dryg månad tidigare. Texten var skriven med rött bläck. Stilen var Sofis, ovanligt hafsig visserligen, och med flera stavfel, men definitivt Sofis. Det verkade ha tillkommit under stress. Brevet löd:

"Tisdag, 16 nov, Rickard! Älskade!
Nu har det hänt! Christian är infångad! De sa det på radion alldeles nyss! Vid gömman utanför Hamburg – ett bakhåll! Klara är förtvivlad. Hon sitter i fönstret och väntar oroligt hela tiden. Hon är rädd. Jävligt rädd! Hon säger att lägenheten kan vara smittad, att det kan vara livsfarligt att stanna kvar. Vi håller på att leta efter annat boende. Vad skall jag göra? Jag är ju inte inblandad – men hon! Vad skall jag göra? Komma hem? Eller har du fler ´rena´ adresser i München??? Hör av dig! Skicka dem i så fall per brev! Men ring inte!!!!! De avlyssnar allt, t.o.m telefonkioskerna!! Alla är skiträdda!!
S.
PS Postade detta på järnvägsstationen mitt under rusningstrafiken – vågar inte annat
… vet ju inte vad de hittat … i Christians fickor eller väska…telefonnummer?, adresser?, namn?.... "

Jag lät brevet falla till golvet. Darrande slet jag upp garderoben där mina gamla tidningar förvarades. ”Måste hitta GP, onsdag 17 november”, mumlade jag, ”…måste för helvete hitta artikeln.” Där! Onsdag, 17 november, 1982. På förstasidan en kort notis: ”Misstänkt terrorist fast”. Jag bläddrade raskt vidare till huvudartikeln på sidan 6… Där stod det:
”Västtyskland: Terroristledare greps. Den efterspanade västtyske terroristen Christian Klar greps av polis i en skog utanför den lilla byn Friedrichsruh söder om Hamburg på tisdagen, meddelade åklagarmyndigheten. Klar, 30, tros vara den ledande strategen inom terroristgruppen RAF, Rote Armee Fraktion, också kallad Baader-Meinhof. Klar misstänks för delaktighet i två aktioner som blev höjdpunkten för terrorismen i Västtyskland, dels mordet på bankiren Jürgen Ponto i juli 1977 samt kidnappningen och mordet på arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer i september samma år…”

Jag lade ifrån mig tidningen, tittade rakt fram med tom blick och begravde sedan ansiktet i mina händer. På det viset satt jag en stund. Och funderade: Det var alltså den Christian min syster oroade sig för: Christian Klar. En av de värsta förbrytarna. ”Ledande strateg”, kallades han i tidningen. En sak var nu fullständigt klar: Jag måste till München. Omedelbart! Jag tänkte ut en djärv plan medan jag packade det viktigaste i en ryggväska. Min första åtgärd var att ringa och underrätta mig om nästa flyg till Västtyskland. 18.40 fick jag till svar, då gick där ett Lufthansaplan från Landvetter – ankomst München, 21.15. Direktflyg.

Det blir bra, tänkte jag, det ger mig nästan fyra timmar. Nästa samtal gick till mor och far. Jag berättade för dem vad som hänt. Men endast valda delar. Inte hela historien. Följaktligen sades ingenting om terroristkopplingen och inget om Rickards inblandning. Jag meddelade bara att Sofi omedelbart behövde min assistans. Hon var sjuk, ljög jag. Far erbjöd mig lift till flyget. Han lät orolig som vanligt. Mor ville absolut resa med. ”Det går inte”, blev mitt svar, ”jag måste resa ensam … Sofi var noga med att jag åker själv.” Mor lät sig till sist övertalas – motvilligt accepterade hon att Sofi just nu inte ville träffa någon annan än sin bror.

En timme senare, i bilen på väg till flygplatsen, pratade far osammanhängande hela tiden. Jag lyssnade inte, svarade bara lakoniskt ”ja” eller ”nej” om vartannat, oberoende vad han sade. Han verkade inte bry sig. Han levde i sin värld och fortsatte mala. Jag själv drömde mig bort en smula. Min blick gled över instrumentpanelen, vackert svart med strategiskt utplacerade silvriga inslag. Under rattens blänksvärta, vaggade och glittrade bilnycklarna i takt med bilens mjuka guppande. Silverknoppen på handbromshantaget glänste i kapp med växelspakens stav som kröntes av en greppvänlig, väl tilltagen svart knopp…
En förmaning från far fick mig att vakna till: ”Lova att ringa hem och berätta så snart du vet, att allt är okey med Sofi”. ”Jaja, jag lovar”, svarade jag i vresig ton. Det enda som fr o m nu upptog min hjärna var att få hem Sofi fortast möjligt. Hem till Sverige. Antagligen skulle hon motsätta sig det. Men jag hade beslutat mig för att försöka lura henne, ljuga för henne om att mor hastigt drabbats av hjärtflimmer och låg på intensiven. Så skulle jag säga! Det var min plan. Jag måste också låta upprörd, tänkte jag, säga att läget var kritiskt, att mor behövde Sofi vid sin sida. Det borde fungera…

När jag en stund senare satt ensam i transithallen, efter att ha tagit adjö av far, mindes jag plötsligt Rickards lögn om innehållet i brevet, om att Sofi mådde bra och att inget nytt hade inträffat. ”En sån jävla lögnare”, tänkte jag, ”vilken jävla terrorist!” Samtidigt var det fel att enbart lasta Rickard för allt som gått snett. Också Sofi bar ansvar för sitt agerande. Hon kunde inte fritas från sin koppling till dessa kriminella, naiva, dödsbejakande terrorister. Hon hade själv valt att resa till München, själv velat bo hos Klara (som för övrigt verkade långt mer insyltad än Sofi). Men det fanns ytterligare en faktor som komplicerade situationen: RAF:s medlemslojalitet. En terrorrörelse med den kapaciteten och beslutsamheten innebar enorma svårigheter att ta sig ur: Om man en gång dragits in i deras nät så var det praktiskt taget omöjligt att hitta en väg ut igen. Jag jämförde med kristna rörelser i USA, som den där Pastor Jones - rörelsen, där medlemmar tvingats följa sin ledare in i ett kollektivt självmord.

Den psykologiska kraften var jämförbar. Nu kände jag visserligen inte till i vilken grad Sofi var insyltad, men att hon umgåtts med personer i RAF:s yttre krets var tillräckligt. Därför måste hon avvänjas, få professionell medicinsk och psykologisk hjälp. Och hon måste få stöd av dem som älskar henne mest – familjen i Göteborg.

På flyget ner fick jag frossa och plötslig andnöd. Min astmamedicin låg glömd hemma på byrån i lägenheten. Jag svor över min dumhet. Ett tag såg läget faktiskt ganska kritiskt ut. En av flygvärdinnorna blev riktigt orolig. Medresenärerna likaså. En dam på sätet bakom skrek högt att jag fått hjärtattack. Slutligen ropade någon klok person i högtaleriet efter läkare, varvid en liten korpulent man med kal hjässa dök upp vid min sida. Han hette Heinz och genast sträckte han sig efter syrgasmasken i luckan ovanför mig. Efter någon minut hävdes astmaattacken och jag kvicknade till.

Lufthansaplanet landade på Flughafen München vid utsatt tid, kl 21.15.
Mindre än 30 minuter senare satt jag i taxin på väg mot Sofis lägenhet i Neu Schwabing. Ett tunt snöfall hade sedan några minuter börjat måla om staden i vitt. Genom bilrutan noterade jag hur de skarpa konturerna efterhand suddades ut och hur huskroppar, fordon och statyer avtecknade sig som väldiga porslinsföremål mot den svarta decemberhimlen. Jag drömde mig bort ett slag i det nya landskapet.

Exakt klockan 10 på kvällen den 27 december klev jag ur bilen vid Klara och Sofis bostadsadress på Clemensstrasse 19. Jag ringde på dörrklockan vid entrén. Inget svar. Kylan bet i mina kinder och min barhuvade skalle längtade efter skydd och värme. Jag frös. Två trasiga gatlampor ovanför betydde att det nyfallna snötäcket utgjorde gatstumpens enda belysning. Jag tryckte mig närmare porten för att undgå vätan. Fortfarande inget svar från lägenheten. I mitt sökande efter alternativ funderade jag på att leta upp en telefonkiosk för att försöka ringa Sofi, men så mindes jag hennes varningar i brevet. Jag lät bli.

Istället bestämde mig för att leta jag upp ett billigt matställe i närheten, som jag tidigare observerat från taxifönstret. Där kunde jag värma min nedkylda kropp och få något i mig, samtidigt som jag funderade över nästa steg. I samma ögonblick jag vände mig om fick jag syn på en figur under ett mörkt paraply på motsatta trottoarsidan. Figuren närmade sig långsamt, stannade då och då, vände sig ängsligt om, som om den upplevde sig förföljd av någon, och fortsatte sedan. Nyfikenheten grep tag i mig. Den fick mig att korsa gatan och följa efter. Då jag var alldeles tätt inpå stannade figuren tvärt. ”Sofi?” sade jag lågt, ”det är jag, Victor … din bror.” Plötsligt började hon springa – det var en kvinna - i allt vansinnigare takt, upp mot torget en bit bort. Jag sprang efter. Vi korsade gatan två, tre gånger, sprang i sick-sack, i vild jakt. Strax innan torget, ett 100-tal meter ifrån lägenheten, utanför en upplyst butiksskylt, kom jag ifatt och grep tag i hennes arm. Hon slängde paraplyet, slet sig loss och ställde sig med ryggen mot butiksfönstret.

Det var Sofi! Hon uppträdde aggressivt. Orden sprutade ur hennes mun, som en anklagad inför sin domare, offensivt, närmast hatiskt. Så hejdade hon sig, som för att undgå att dra till sig uppmärksamhet. Istället började hon viska, så högt hon bara vågade, utan att övergå i tal.
”Klara är försvunnen”, fräste hon … ”arresterad!"
”Vad menar du?”, försökte jag.
”Hon är fast! Fattar du? Fast!! Jag är säker! Hon kommer tjalla … tjalla på oss alla!”
Jag fattade kraftigt tag om min systers skuldror, skakade henne, fäste blicken på henne, rakt in i hennes ögon: ”Var Klara och Christian ett par? Var Klara Christians älskarinna? Är du inblandad?” Hon slet sig loss. ”Bry dig inte om det, Victor! Jag varnar dig: Bry dig inte – och jag känner dessutom ingen jävla Christian!”

”Jag läste ditt brev till Rickard, Sofi. Jag vet vem han är. Jag vet allt.” Hon låtsades inte höra utan fortsatte: ”De kom och tog henne på morgonen, …i förra veckan … när jag var ute”.
”Vilka är de?”, frågade jag.
”Polisgrisarna fattar du väl … grannarna sade att de varit där, med fem bilar eller mer … och automatkarbiner! … Jag är säker på att de tog Klara med sig!”
Jag försökte lugna henne, få henne att lyssna, förklara att Klara kanske slunkit ur nätet på något sätt. Taktiken var att ställa en rad frågor i snabb följd, som hon kände sig tvingad att besvara. Hennes logiska tänkande började så smått aktiveras. Jag insåg att det var min enda chans, att få henne krypa ur sitt hårda skal, genom att bombardera henne med frågor. Så mindes jag min plan, om mors sjukdom, jag måste hålla mig till den! Med allvarlig ton beskrev jag mors hastiga insjuknande. Sofi verkade först tveka om sanningshalten. Hon tycktes inte riktigt förstå. Men när det efterhand gick upp för henne att mor verkligen var sjuk och insåg att läget var kritiskt var det som om någonting lossnade, som om hon plötsligt greppade allvaret. Jag nådde henne!

Jag fortsatte att vara aktiv resten av kvällen, tog varje chans att få hennes fysiska sinnen att arbeta, som en psykolog bearbetar ett traumatiskt tillstånd hos sin patient.
Vi tog oss till matstället jag förut noterat, ´Pizza und Spass´. Här spenderade vi timmar, ätandes, drickandes, i högljutt men förtroligt samspråk. Den enkla restaurangen fungerade som en perfekt kuliss för våra samtal, mysig, belamrad med människor, en sylta där alla tycktes sköta sitt. Atmosfären gjorde Sofi trygg, liksom vårt prat. Lugnet återvände. Kring midnatt tog jag mod till mig och frågade: ”Var sover du någonstans i natt?”
”Vad menar du?” Hon stirrade på mig med de stora ögonen som jag lärt känna så väl under alla år. ”Alltså … jag menar … slaggar du i din och Klaras lägenhet … eller någon annanstans?”
”I olika lägenheter … skiftar varje natt, hos kompisar”, var det omedelbara svaret.
"Har du kvar nyckeln? … och i så fall, kan vi sova där i natt, tror du? Jag har faktiskt inte bokat något hotell.” Detta var naturligtvis en vit lögn - jag hade förbokat rum på hotell Kreuzberg i centrum, men jag måste se lägenheten, till varje pris. Där fanns kanske svar på fler frågor.

Min syster molteg, ignorerade frågan, sörplade istället på tredje muggen kaffe och sökte efter intressantare människor att fästa blicken på. Efter att ha upprepat frågan på nytt tvekade hon: ”Jag vet inte … tänk om polisen eller GSG9 har våningen under uppsikt, vad fan gör vi då?” Denna beteckning, GSG9, var bekant för mig. Det var benämningen på den tyska polisens särskilda insatsgrupp i terroristärenden, grundad 1972, efter en serie flygkapningar inom Sicherheits ... ”Ok, jag tror jag vågar”, avbröt Sofi. ”Vi kan sova i lägenheten om du vill – men du får fanemej ta skiten om de bryter upp låset, lovar du det?” Jag lovade, och tillade att flygbiljetterna hem till Göteborg nästa morgon redan var införskaffade.

Den natten sov vi gott i lägenheten. Sofi verkade sansad av min närvaro, samlad på något vis, åtminstone till det yttre. Jag stärktes i förhoppningen om att planen såg ut att lyckas. I gryningsljuset såg jag henne stiga upp för att samla ihop sina pinaler. Klockan 7 var hon färdig och väckte mig med en breddfylld kopp varmt kaffe i handen. ”Här - skynda dig”, sade hon, ”drick upp, finns inget att äta, tyvärr … vi får ta nåt på flygplatsen.” Jag lydde omgående, skräckslagen att hon på nytt skulle ändra sig.

Flygbiljetterna som stack upp ur innerfickan vittnade om Lufthansaplanets avgångstid mot Göteborg, 10:50. Vi anlände till flygplatsen ett par timmar innan. Jag minns den känsla av vällust som for igenom mig när jag såg flygmaskinerna lyfta, ett efter ett, på andra sidan det väldiga panoramafönstret i foajén.

Just som vi nådde incheckningsdiskarna, fattade en ung kvinna tag i Sofis kappa. Hon verkade upprörd. ”Kommen Sie!”, sade hon viskande, ”Kommen Sie!” Kvinnan bar solglasögon, en svart, lång kappa och ett par nedsmutsade gymnstikskor. Hon uppträdde oroligt. Jag minns att hennes välskötta, blonda pagefrisyr skar sig mot klädseln. Sofi blev först helt förbryllad och försökte slita sig loss. Men kvinnan hade ett fast grepp. Jag var på vippen att gripa in, men Sofi höjde handen tvärt, som för att hejda mig. ”Klara? Är det du?” utbrast hon med dämpad ton, vänd mot kvinnan. Denne nickade, synbarligen lättad. Sofi drogs bryskt till sidan, for med som en dammråtta i ett vinddrag. Jag blev kvar, avvaktande.

Sofi och Klara resonerade länge. Så slet Sofi tag i min arm:
”Kom med till toaletterna”, viskade hon. Väl framme förklarade hon alltsammans. ”Det är Klara, … hon har lyckats undkomma polisen … och har nu ett falskt pass. Hon kommer att åka med oss till Sverige. Försök inte hindra det, Victor, det finns inget du kan göra åt saken.” Jag blev alldeles rasande, försökte inpränta det alldeles skogstokiga i ett sådant företag, använde alla konstens knep att ta henne ur idiotin. Men ingenting bet. Sofi hade bestämt sig. När jag trots det inte gav efter, brast det för min syster. Hon brände sina klarblå ögon i mina och sade med kraften av ett hammarslag: ”Victor, jag vet att detta är rätt beslut. Stoppar du mig nu, ser du mig aldrig igen. Aldrig! Fattar du?!”

Några minuter senare sniglade vi oss åter fram mot incheckningen efter att först införskaffat en biljett också till Klara…
Vid passkontrollen försvann Sofi oförklarligt. Klara blev orolig. Men så återvände hon med en ursäktande gest och en loj kommentar om att toalettbesöket varit nödvändigt.
I kön stod vi nu alla tre, först Sofi, därefter Klara, sist jag. Strax blev det rörelse bakom disken. Passkontrollanten tillkallade en kollega och bad om avlösning. Sofi och Klara blev stående framför disken, småspråkande. Jag försökte skynda på processen en smula genom att irriterat konstatera: ”Vårt flyg går om en halvtimme … vi har bråttom." Kollegan, en sömning man i 55-årsåldern med lugg och tjocka läppar, höjde ögonbrynet men brydde sig i övrigt inte nämnvärt om vår brådska. Efter en liten stund återvände den förste kontrollanten och viskade något i kollegans öra. Denne grymtade, mönstrade passen igen, skickade iväg vårt bagage på bandet. Alla tre tilläts passera. ”Herre Gud, vilken lättnad”, hörde jag Sofi viska till Klara när vi närmade oss ´gaten´.

Den tvåmotoriga, relativt nybyggda MD-81:an, gav ifrån sig ett vasst susande strax innan den mäktiga flygplanskroppen började backa. Så blev det ett kort uppehåll. Kärran bromsade in och det knastrade till i högtalarna. Det var piloten. Han meddelade att vi måste invänta ytterligare en passagerare innan maskinen fick tillstånd att rulla ut på plattan. Det suckades bland passagerarna.
Sofi och jag hade tagit plats intill varann. Klara hamnade på sätet framför, vid gången, på plats 17B. Vi satt tysta alla tre. Då och då vände sig Klara och log mot Sofi, som å sin sida, undvek att titta tillbaks. Hon slöt istället ögonen…
Strax därefter hörde vi en dörr öppnas och stängas samt några röster som talade lågmäld tyska bakom det fördragna draperiet utanför cockpit. Plötsligt skrek någon och skynket slets åt sidan. Flera poliser med dragna vapen stormade in i kabinen under öronbedövande väsen. De rusade fram, slet upp Klara från säte 17B och tvingade ned henne på golvet med en K-pist riktad mot huvudet: "Terrorist!! Achtung!! Terrorist!!" skrek de. Öronbedövande. Överallt skrek och grät människor, främst barn. En automatkarbin var också riktad mot mig. Mina händer var knäppta ovanför huvudet i enlighet med ordern från polisen som just riktat sitt vapen mot mig. Jag skakade okontrollerat. I tumultet försökte poliserna släpa ut Klara. Hon skrek: ”Bitte vorsichtig! … Bitte vorsichtig!“ Tredje gången fick hon ett hårt slag av en gevärskolv mot tinningen och tuppade av. Poliserna slet sedan ut henne med våldsam kraft. Hemska scener utspelade sig…
Alla vi andra måste lämna flygmaskinen, en efter en. Man beordrade tömning och genomsökning av planet, efter eventuella vapen eller sprängmedel. Halvspringande fördes vi genom dunkla flygplatskorridorer, beledsagade av ett 10-tal, hjälmförsedda män med skottsäkra västar, vilka alla utgjorde sekundärstyrkan av kommandostyrkan GSG9…

Med fyra timmars försening - som innefattade korta förhör med samtliga passagerare, däribland Sofi och jag själv, där vi tvingades frånkänna oss alla kopplingar till den efterlyste terroristen Klara Steiertanz, anklagad för samröre med den beryktade Baader-Meinhof-gruppen – tilläts vi fortsätta flygningen mot Sverige.

När Lufthansamaskinen äntligen lättade från plattan i München och nosen åter riktades mot Göteborg, vände jag mig till min syster på sätet bredvid:
”Det där gjorde du riktigt bra, syrran.”
”Tack.”
”Du har ju en riktig skådespelartalang, vet jag.”
”Du var väl inte så pjåkig du heller – när fattade du hur det låg till?”
”I brevet till Rickard – jag begrep efter ett tag att du skrev i kod. Men jag kunde inte klura ut exakt vad du ville ha sagt…, så jag åkte ner för att se med egna ögon.”
”Och sen då? I München. När fattade du hur allt hängde ihop?”
”Telefonsamtalen. I lägenheten. Jag hörde att du smög upp mitt i natten och ringde … först till Klara och sen till en person som jag tolkar som din poliskälla … du lockade henne i fällan, eller hur?”
”Det kan jag ju inte neka till. Hon förtjänade det. Men jag kollade faktiskt först att du sov, vilket du tydligen inte gjorde… men kanske var det bäst som skedde … att du visste vad som skulle hända … annars hade du säkert inte gått med på att Klara följde med, eller?”
”Nej, säkert inte … ”
”Då så, allt ok?”
”Nej, en fråga till: Varför, Sofi?”
”Det kan väl du svara på”, sade Sofi och knackade på mannen i sätet framför. Rickard vände sig om. ”Tjena!”
”Okej, nu blir jag förvånad, det medges – men … låt mig gissa. Toalettbesöket vid passkontrollen?”
”Yes, Sofi ringde mig under sitt ´toabesök´. Det var signalen. Jag har varit i München en vecka, för att stötta Sofi – och planera fällan”, förklarade Rickard.
”Så allt var fake – också ert samtal i lägenheten i Göteborg … och din spelade terroristsympati, Rickard?”
”Vi hade inte möjlighet att blanda in fler personer … för mycket stod på spel, tyvärr. När du började bli frågvis beslöt vi att hålla dig utanför.”
”Men varför just Klara?"
”Hon började misstänka Sofi och hotade ange oss … det hade inneburit oerhört stor fara för oss båda …”
”Och brevet då … kodat?”
”Orden ´smittad´ och ´ren´ i kombination med Klaras namn utlöste en signal, det var därför jag flög ner.”

Sofi hade åter slutit ögonen. Själv satt jag och funderade över infångandet av Christian Klar. Var det Sofis och Rickards underrättelser som låg bakom också det? Tankarna malde. Beslöt dock att inte fråga … kanske var det bäst att låta saken bero, ville liksom inte längre trampa minerad mark, kände jag…

MD-81:an girade och utförde en väldig lov kring den relativt nybyggda flygplatsen utanför Göteborg. Det rådde dimma. Ett blåsvart nimbusmoln omslöt den glänsande flygplanskroppen och regnet strilade hårt mot kabinfönstren. Jag såg skådespelet och gladdes samtidigt över att den senaste tidens otäckheter nu var väck, att allt äntligen funnit sin lösning. Under resan hem hade Sofi slumrat till och lutade länge sitt vackra huvud mot min skuldra. Jag mindes tillbaka att hon betett sig så vid ett par enstaka tillfällen bakåt i tiden – varje gång i samband med att den där totala tryggheten infunnit sig efter en tids osäkerhet. Vid dessa tidpunkter sökte hon tryggheten hos sin bror. Det kändes underbart. Livsglädjen hade återigen återvänt till min syster.
Min … kära … syster … Sofi!

Författare:

Publicerat

Dela: