Pojken & Lotushäxan

Det var en gång en liten pojke som bodde i ett stort slott tillsammans med sin mamma och pappa, slottet hette Himmelvy. Pojken och hans föräldrar skulle ut och resa om 2 dagar till en stor festival som låg en bit bortifrån Himmelvy, men innan dess skulle hela familjen packa. Pojken satte igång med packningen, samtidigt funderade han på om vad som kommer att hända under festivalen. Men sedan insåg pojken att han måste fortsätta packa, under tiden satt mamma och pappa i sovrummet och diskuterade. Då sa mamma:

”Tänk vad roligt vi kommer att ha på festivalen!”

”Eller hur?” sa pappa.

”Jag hoppas att vår lille son kommer att tycka om festivalen.”

”Det lär han göra ska du se.”

Pappa tittade på klockan, sedan sa han:

”Det börjar bli sent nu, vi kanske ska gå och lägga oss.”

”Det tycker jag att vi gör”, sa mamma.

De gick ner till barnkammaren, och där satt pojken med resväskan i handen.

”Nu är jag färdig!” sa pojken med en belåten blick.

”Vad duktig du är.” sa pappa glatt.

”Tack!”

”Det är dags att gå och lägga sig, det är en stor dag imorgon.”

”Vad är det som händer imorgon?”

”Vi ska fortsätta packa, och sedan på kvällen så måste vi lägga oss i tid.”

”Varför det?”

”För att vi ska upp tidigt den morgonen, festivalen ligger jättelångt bort från Himmelvy.”

”Hur långt är det på ett ungefär?”

”Det är ungefär 20 mil, så vi kommer att bli tvungna att göra en del stopp emellan.”

”Jag önskade att vi kunde åka imorgon bitti.”

”Men nu har vi inte tid med det, nu ska du sova.”

”Okej!”

Pojken gick bort till sin säng och kröp ner, mamma rättade till täcket och la det långsamt över pojken så att bara ansiktet syntes. Sedan sa mamma:

”God natt lille pojk, vi ses imorgon.”

”Det gör vi”, sa pojken.

Mamma gav en puss på kinden, sedan gick hon och pappa ut från barnkammaren och upp till deras sovrum. Nästa morgon vaknade pojken tidigt, mamma och pappa sov fortfarande. Men pojken var klarvaken som en tupp, han gick ner för den långa trappan i slottskorridoren och ut på verandan. I samma stund tänkte han:

”Imorgon bär det av, mot den stora festivalen. Jag önskade att vi kunde bege oss redan ikväll.”

Pojken tittade upp mot den klarblåa himlen och log, under tiden hade mamma och pappa vaknat. De skulle ner och käka frukost, på vägen bort till frukosten stötte de på pojken som satt på trappan strax intill verandan. Mamma sa:

”Jag och pappa hade tänkt käka frukost, har du lust att följa med?”

”Visst!” sa pojken glatt.

”Idag ska vi fortsätta packa, och ikväll så tänkte jag att vi skulle käka middag på en väldigt fin restaurang som inte ligger så långt bort. Vad tror du om det?” frågade pappa.

”Det låter bra, men nu är jag hungrig. Jag vill ha frukost.”

”Då ska du få det.”

Hela familjen gick in i köket och fixade frukosten, någon stund senare gick pojken upp till barnkammaren och lekte med sina leksaker. Mamma och pappa fortsatte packa, den kvällen åkte hela familjen till restaurangen. Men när de skulle tillbaka till slottet så fick dem syn på någon, hela familjen stannade till. Sedan sa pojken:

”Vem är det?”

”Jag vet inte, vi kanske inte ska gå fram.” sa mamma orolig.

”Larva er inte, det kanske är någon som har gått vilse. Jag tänker se efter.” sa pappa bestämt.

”Nej! Snälla, gör det inte.” sa pojken stressad.

”Vad håller du på med, kom tillbaka.” sa mamma stressad.

Pappa gick fram till personen, sedan sa han:

”Hallå där! Vart ska du någonstans? Har du gått vilse?”

Personen vände sig om, sedan sa hen:

”Jag har inte gått vilse, men däremot letar jag efter någon?”

”Och vem är det?” frågade pappa.

”Jo, det är du!”

”Va?! Varför just jag?”

”Följ med mig bara, du kommer få veta allting så fort vi är framme.”

”Vart ska vi?”

”Hem till mig såklart, och ni två där borta. Ni får inte följa med!”

”Varför inte det?” sa pojken argt.

”Därför att jag säger det.”

”Du är dum!”

”Vad sa du att jag var?”

”Du är dum!”

”Där gick droppen, jag ska allt visa dig vad jag har.”

Personen tog fram sin trollstav och riktade den mot pappa, sedan sa hen:

”Bland svampar och mossor, runt larver och iglar, nu förvandlar jag dig till mossans heliga dröm!”

Pappa svävade uppe i luften, plötsligt dök det upp ett grönt moln som förvandlade honom till en liten grön groda. Pappa föll snabbt ner mot marken, sedan sa han:

”Vad har du gjort? *ribbit*”

”Det där förtjänar du, din lortpadda!” skrek personen som i själva verket var en häxa.

”Vem är du egentligen, och vad har du gjort med pappa?!” skrek pojken rasande.

”Mitt namn är Lotushäxan, och jag är en av skogens elakaste häxor genom tiderna. Jag förvandlar människor till antingen en groda eller en flugsvamp, och det förtjänar de personer som inte har lydigt min order.”

”Och vad har jag och mamma gjort, vi har inte gjort någonting.”

”Det har ni visst, men det tänker jag inte berätta för er. Du följer med mig .”

”Kommer inte frågan, ska du ta mitt barn?” sa mamma argt.

”Det ska inte du lägga dig i, du håller tyst.” sa Lotushäxan.

”Du bestämmer inte om vad jag ska göra, stick här ifrån!”

”TYST MED DIG!!!”

”Skrik inte, din snorunge!” sa pojken irriterad.

”Jag är väl ingen snorunge, och bara för att du kallade mig snorunge så blir jag tvungen att kidnappa dig.” sa Lotushäxan argt.

”Nej! Låt mig vara!”

Lotushäxan sprang bort till pojken och stoppade ner honom i en stor säck med ett litet hål, pojken försökte ta sig ut. Men innan han visste ordet av, så hade Lotushäxan knutit fast ett rep alldeles intill öppningen. Men hon glömde bort hålet, den kunde pojken andas igenom. Men det han inte pojken tänka så mycket på, han började sprattla med benen och sparka på säcken som bara den.

”Släpp ut mig, din dumma häxa!” skrek pojken.

”Kalla mig vad du vill, men jag kommer inte lyssna på dig.” skrattade Lotushäxan hånfullt.

”Pappa, hjälp mig!”

”Vad ska jag göra?” skrek pappa oroligt.

”Kom till mig!”

Pappa hoppade så långt han kunde och ända bort till säcken.

”Hoppa in här, genom hålet.” viskade pojken.

”Okej!” sa pappa.

Pojken gjorde hålet lite större så att pappa skulle lyckas komma in, och det gjorde han. Pojken tog emot pappa med båda händerna, sedan sa han:

”Det kommer ordna sig, jag lovar.”

”Men vad ska mamma göra?” frågade pappa.

”Hon måste meddela varenda människa om det här, så att hon kan hitta hem till Lotushäxan.”

”Vet hon någonting om det här?”

”Nej, men jag kan göra ett tecken åt henne, så att hon vet.”

”Okej, men skynda dig.”

Pojken stack ut sin högra hand igenom hålet, när mamma fick syn på pojkens hand så fokuserade hon på vilka tecken pojken gjorde. Efter en stund stoppade pojken ner handen i säcken igen, Lotushäxan skulle precis kidnappa pappa, men då insåg hon att pappa var borta. Hon kollade sig omkring, sedan sa hon:

”Vart är du någonstans, kom fram din lilla lortpadda?!”

Mamma smög bakåt, sedan sprang hon bort till en buske och gömde sig. Hon tittade upp från busken och på Lotushäxan, hon var riktigt arg. Efter en stund orkade inte Lotushäxan vänta längre, hon fortsatte till fots längre och längre in i skogen. Sedan sa hon:

”När vi kommer hem till mig, så ska du spärras in i den trånga lotusburen där ingen kan ta sig ut. Är det förstått?”

”Ja det är förstått.” suckade pojken.

Mamma började springa bort till närmsta by för att meddela varenda bybo där om vad som hade hänt, när hon kom fram till byn så stötte hon på en gammal tant som hette Helénia. Mamma sa:

”Hej! Du måste hjälpa mig med en sak.”

”Men oj, vad är det som har hänt?” frågade Helénia oroligt.

”Jo, min son och hans pappa har blivit kidnappade av Lotushäxan.”

”Åh herregud! Det låter ju fruktansvärt.”

”Du måste meddela varenda en i den här byn om det här, men jag måste rädda pojken och hans pappa innan det är för sent.”

”Vet du vart Lotushäxan bor någonstans, för annars så kan jag hjälpa på vägen.”

”Det skulle vara en ära av dig, men jag behöver någon som kan hjälpa mig att rädda de.”

”Jag känner två starka karlar som kan hjälpa dig, och jag lovar dig, de är snälla.”

”Åh vad bra! Tror du att du skulle kunna hämta dem?”

”Självklart!”

Helénia ropade på dem, och rätt som det var kom de i full fart mot mamma och Helénia.

”Okej grabbar, det här är.. Vad heter du?” sa Helénia.

”Jag heter Lina”, sa mamma.

”Hej Lina! Vi ska hjälpa dig, jag heter Bino och det här är Nino”, sa den ena karln.

”Hej Bino, trevligt att träffas!”

”Hej Lina!” sa Nino.

”Hej Nino, trevligt att träffas!”

”Ni måste hjälpa Nina att rädda hennes son och hans pappa från Lotushäxan”, sa Helénia.

”Det fixar vi, och du också Nina!” sa Bino.

”Bra! Då kan ni börja bege er mot Lotushäxan, hon bor i de allra djupaste skogarna, i en stor stubbe med en massa lotusblommor överallt. Så ifall ni får syn på en lotusblomma, då är ni på rätt väg.”

”Hur dödar man Lotushäxan?” frågade mamma.

”Enligt berättelsen om Lotushäxan, så tål hon inte brännässlor. Om Lotushäxan blir träffad av en brännässla, så smälter hon och dör. Jag har med mig en liten säck med brännässlor, men kom ihåg. Låt inte Lotushäxan känna doften av brännässlor, för ifall hon gör det så förvandlar hon brännässlorna till aska. Så använd brännässlorna när det verkligen behövs. Okej?”

”Okej, vi fattar!

”Bra, tag med er den här säcken och förvara den på ett hemligt ställe så att inte Lotushäxan lyckas misstänka något i förväg.”

Mamma stoppade ner säcken innanför klänningen, sedan började hon, Bino och Nino att fortsätta raka vägen in i de djupaste skogarna och efter lotusblommorna. När de hade kommit en bit inne i skogen så fick dem syn på en lotusblomma, Nino sa:

”Titta! En lotusblomma, vi är nog på rätt väg.”

”Det är vi nog, kom så fortsätter vi.”, sa mamma.

Alla tre fortsatte längre och längre in i skogen, efter en lång stund fick Bino syn på en massa lotusblommor och en stor gammal stubbe. Nu hade de äntligen nått sitt mål, de var framme.

”Vi gjorde det!” skrek mamma.

”Kolla vad mycket lotusblommor det finns här”, sa Nino.

”Nu måste vi fokusera, vi har ett uppdrag att lösa”, sa Bino.

”Just det, vi skulle rädda pojken och hans pappa.”

”Det finns ingen tid att stå här och babbla, nu måste vi rädda dem”, sa mamma allvarligt.

”Okej! Då gör vi det!”

Alla tre gick fram till dörren och öppnade den långsamt och tyst, Bino stack försiktigt in huvudet igenom springan och kikade efter. Lotushäxan syntes inte till, men pojken och pappa gjorde det. De satt instängda i en stor bur med väldigt små utrymmen, pojken höll pappa i båda händerna.

”Där är dem!” viskade Bino.

”Vad gör vi nu?” frågade Nino.

”Lotushäxan är inte här inne, hon är nog uppe och sover.”

”Då kan vi passa på att gå in till dem innan Lotushäxan vaknar”, sa mamma.

”Det gör vi!” sa Bino.

Mamma gick långsamt över tröskeln och bort till pojken, sedan viskade hon:

”Ni kan komma nu, kusten är klar!”

”Okej, vi kommer!” viskade Bino.

Bino och Nino öppnade dörren så tyst de kunde, sedan gick alla tre bort till pojken och pappa, Nino tittade på pojken med förtjusande ögon. Sedan sa han:

”Är det där pojken?”

”Japp! Det är det, han sover”, sa mamma.

”Ska inte vi väcka honom?”

”Jo! Det ska vi.”

Mamma stack in handen genom buren och la den på pojkens panna, sedan sa hon med en lugn och svag röst:

”Älskling! Det är jag, din mamma. Jag är här för att rädda dig.”

Pojken öppnade ena ögat och när han tillslut fick syn på mamma, så reste han sig upp snabbt och sa:

”Mamma, är det verkligen du?”

”Ja älskling! Det är jag, din mor”, sa mamma.

”Är du här för att rädda mig och pappa?”

Han skulle precis ta ett kliv närmare, men då såg han Bino och Nino framför sig. Pojken hoppade till.

”Vilka är det där?!” sa pojken förskräckt.

”Det här är Bino och Nino, de ska också rädda dig och pappa”, sa mamma.

Plötsligt hördes ett fotsteg från övervåningen, Bino och Nino tittade efter. Det kunde väl ändå inte vara det de tror att det är, kan det vara Lotushäxan? Nino tittade efter långsamt, plötsligt fick han syn på Lotushäxan som hade sovit färdigt middag och som nu gick ner för trappan långsamt och högt.

Alla höll andan, ljudet från fotstegen närmade sig. Nu var Lotushäxan nära, fotstegen kom närmare och närmare. Tillslut kom Lotushäxan ner för trappan, och innan hon visste ordet av, så fick hon syn på mamma, Bino och Nino alldeles intill pojken. Lotushäxan blev rasande, hon skrek:

”Vad gör ni här, hur tog ni er hit?!”

”Det säger vi inte!” sa mamma bestämt.

”Ni kommer aldrig få ut pojken från lotusburen, det är lika bra att ge upp. Det är kört med er, ni gjorde så gott ni kunde. Men tyvärr lyckades ni inte, och det är erat fel.”

”Vårt fel? Det var ju du som kidnappade pojken och pappa, försök inte. Vi alla vet nog vem det är som ligger bakom detta, och det är du Lotushäxan. Det är du som har gjort det, inte vi.”

”Har du bevis, isåfall är det du som ligger bakom detta?”

”Tja, jag har väl inget bevis riktigt. Men däremot har jag någonting helt annat, men det är hemligt.”

Lotushäxan höjde ena ögonbrynet och sa:

”Varför är det hemligt för?”

”Därför! Nu vill jag att du blundar med båda ögonen och inte tittar förrän jag säger att det är okej att titta. Och jag lovar, det här är inget skämt, så du kan lita på mig till 100%. ”

”Okej, då blundar jag!”

Mamma reste sig upp smög så tyst hon bara kunde och bort till Lotushäxans rygg, hon tog fram säcken med brännässlorna och öppnade den. Sedan sa mamma:

”Nu kan du titta!”

Lotushäxan öppnade båda ögonen och skulle precis säga någonting när hon plötsligt kände en lukt, Lotushäxan vred på huvudet och stirrade på mamma med en arg blick. Sedan sa hon:

”Vad är det där för något?! Det är väl inte brännässlor du håller där eller?”

”Jo! Det är det, god natt!” sa mamma stolt.

”Ge hit den är du snäll!”

”Aldrig!”

Mamma kastade iväg brännässlorna till Bino och Nino, sedan sa Bino:

”Vill du ha den här eller?”

”Ja det vill jag! Ge hit den!” skrek Lotushäxan.

”Du kan få de, men då måste du vinna över mig och Nino på armbrytning.”

”Jag antar utmaningen, för jag är nämligen riktigt stark jag med.”

”Okej! Då kör vi!”

Bino och Lotushäxan satte sig ner på varsin pall framför ett runt bord, sedan sa Bino:

”Vi kör en omgång bara!”

”Okej, då vet jag det!” sa Lotushäxan hånfullt.

Bino och Lotushäxan lyfte upp varsin hand och tryckte den mot varandra, sedan sa Lotushäxan:

”Klara, färdiga, gå!”

Bino tryckte ner Lotushäxans hand mot bordet så hårt han kunde, men Lotushäxans var en aning starkare. Så tyvärr vann hon och inte Bino, men det var inte över än. Hon skulle möta Nino på en omgång. Bino gick iväg till mamma och Nino satte sig vid bordet, nu stod det mellan han och Lotushäxan.

”Klara, färdiga, gå!” sa Lotushäxan.

Nino tryckte ner Lotushäxans hand så hårt han kunde, men Lotushäxan var en aning svagare. Så den här gången vann Nino, han gick bort till Bino och mamma. Sedan sa han:

”Eftersom du inte vann över Bino, så måste jag tyvärr ta säcken ifrån dig.”

”Kommer inte på frågan, det här ska bli till aska”, sa Lotushäxan.

Hon tog fram sin trollstav och sa:

”Bland tulpaner och rosor, bland liljor och nässlor. Nu förvandlar jag denna växt till underjordens heliga mardrö..”

Men längre hann hon inte säga, för rätt som det var kände hon någon ta säcken ifrån henne. Lotushäxan skrek av ilska:

”Vem tog säcken?!”

”Menade du den här”, sa mamma med säcken i handen.

”Ge tillbaka den, nu!”

”Försent!”

Mamma hällde ner alla brännässlor på Lotushäxan, hon gav till ett högt vrål och skrek:

”HJÄÄLP!!! VAD HAR DU GJORT?! DU VET VÄL ATT JAG INTE TÅL BRÄNNÄSSLOR!!! JAG SMÄLLTER, JAG SMÄLLTER!!!! DU SKA FÅ FÖR DET HÄR!!!!”

Lotushäxan höll på att bilda en stor äcklig slemhög, i samma stund hände någonting märkvärdigt. Lotusburen kollapsade i flera tusen bitar och pappa förvandlades till en människa igen, mamma gav till ett glatt leende och började gråta av lycka. Hon gick fram till pojken och kramade honom, Bino och Nino gick fram till pappa och kramade honom.

”Åh! Min son, du är oskadd. Tack och lov att du lever”, grät mamma av ren lycka.

”Äsch! Det var bara bra att du räddade mig och pappa från Lotushäxan”, sa pojken glatt.

”Hur är det med dig pappa?”

”Jag är okej, det känns så himla bra att vara vanlig igen”, sa pappa lycklig.

”Vet du vad pappa?” frågade pojken.

”Nej, vadå?”

”Jag tyckte att du passade bra som en groda faktiskt, men jag tycker även om dig som en vanlig människa också.”

”Det var fint sagt!” sa mamma stolt.

”Och vet du vad du är för något mamma?”

”Vadå?”

”Du är en hjälte, och det är Bino och Nino också.”

Mamma gav pojken en stor kram, sedan sa hon:

”Nu tycker jag att vi åker hem och sover de sista timmarna innan vi beger oss mot festivalen.”

”Det tycker jag med”, sa pojken.

Mamma, pappa och pojken reste sig upp, de gick ut genom dörren och Bino och Nino hakade på dem en bit. Sedan sa Nino:

”Ni hade väl tänkt säga farväl innan ni åker?”

Pojken vände sig om, sedan sa han:

”Ja just det, det får inte jag glömma. Mamma, pappa. Ska inte vi säga hejdå till Bino och Nino?”

”Det måste vi göra, kom så gör vi det”, sa mamma.

Pojken, mamma och pappa gick fram till Bino och Nino och gav en sista kram, sedan sa pojken:

”Hejdå Bino!”

”Hejdå!” sa Bino.

”Hejdå Nino!”

”Hejdå!” sa Nino.

När alla hade sagt hejdå så gick hela familjen tillbaka till slottet och sov de sista timmarna innan festivalen, nästa morgon vaknade pojken tidigt. Han gick upp till mamma och pappa som låg och sov fortfarande, pojken ryckte lite på täcket. Sedan sa han:

”Mamma, pappa. Det är dags att vakna, idag ska vi till festivalen.”

Mamma och pappa reste sig upp, sedan sa mamma:

”Vi kommer älskling!”

Efter en stund gick hela familjen ner till hästarna och vagnen, sedan la alla tre ner väskorna i bakluckan och satte sig i vagnen. Nu kunde resan börja, äntligen skulle hela familjen åka iväg till festivalen. Vagnen började röra på sig, men till slut åkte hela familjen från slottet och ända bort till festivalen. De passerade en massa åkrar, skogar, höga berg och långa alléer. Pojken kände sig lycklig, nu var de på väg till festivalen.

Och så levde hela familjen lycklig i alla sina dagar!

Författare:

Publicerat

Dela: