Pojken som samlade på blickar



Peter lade sig ner på den vikta trasmattan och slöt ögonen. Skulderbladen stödde obehagligt mot golvet. Ifrån köket kunde han höra hur de småskrattande pratade på. Klirret från koppar mot fat blandades med doften av nybryggt kaffe.
”När man är död ligger armarna så här.” Han öppnade ögonen och la armarna ut från kroppen.
Johanna stod på det första trappsteget och vickade med ena foten. Hennes smutsiga fingrar höll hårt om ledstången. Plötsligt skakade hon på huvudet.
”Nej.”
Peter lyfte på huvudet och tittade på henne.
”Man kan ligga hur som helst när man är död.”
Peter skakade på huvudet. Under några sekunder tittade de rakt in i varandras ögon och sorlet från köket blev bakgrund för deras tystnad. Så slet hon plötsligt åt sig kontrollen och rusade mot dörröppningen.
”Pappa”, skrek hon och Peter lät återigen huvudet falla mot golvet. ”Hur ser man ut när man är död?”
För en nästan omärklig stund blev det tyst.
”Varför undrar du det?”
”Man måste ju inte ha armarna utåt, så här.” Hennes armar flög upp samtidigt som hon föll till golvet. Peters mamma började skratta och snart skrattade de alla.
”Kom hit.” Johanna satte sig i sin pappas knä.
”Nej, man måste inte ligga sådär.”
Hon tog en chokladbit och hoppade ner igen. Med segrarens långsamma, värdiga steg vandrade hon ut i hallen igen. Inte förrän hennes fötter nästan nuddade vid Peters huvud stannade hon.
”Där ser du.” Ett litet leende spred sig över ansiktet.
Han öppnade ögonen och hon släppte chokladbiten. Det dunsade i huvudet när den hans träffade pannan.
”Kom.” Han kastade sig upp på fötter och öppnade ytterdörren.
”Vad gör du?”
Han fortsatte springa. Längst gatan låg gula och röda höstlöv i drivor. Små, tunna regndroppar krossades mot hans ansikte. Trots att det inte längre fanns någon anledning att springa fortsatte han. Farten och ansträngningen fick besvikelsen att dämpas.
”Vänta.”
Han stannade mitt på ängen och vände sig om. Hans hår var blött och den tjocka polotröjan hängde tung mot kroppen. Några hundra meter bort såg han ljusen från köket genom diset. Det blev snabbt mörkare.
”Tror du inte att jag vet hur man ser ut när man är död?”
Hon stod alldeles stilla och böjde huvudet lätt framåt.
”Kom vi går tillbaka in.”
Han sa inget och de började gå mot huset. Fukten trängde in genom gympaskorna och deras fötter blev stela.
”Trodde du att man ligger sådär när man är död?”, frågade han.
Hon tittade på honom.
”Det var ju du som sa det.”
Han var tyst och tittade upp mot himlen. I en liten reva av valvets ena hörn kunde han se att solen fanns kvar där bakom. De upprivna kanterna färgades röda och strålarna bröts ytterliggare av regndropparna som hängde i hans ögonfransar.
När de kom fram till trappan stannade han och tittade in i hennes blågröna ögon en sista gång. Han fattade tag med handen om det ruttnande, vita trät i räcket och ställde sig stadigt med ena foten på det understa trappsteget. Under nästan en minut försökte han fokusera på pupillerna.
Han gick in.

Hösten 2002

Författare:

Publicerat

Dela: