Publicerat
Kategori: Novell

Pojktjejen

Morgonsolen lös starkt in genom fönstret och slingrade sig in i glipan mellanfönstret och gardinen. Ljust, solen är i mina ögon som vanligt. I natt har jag sovit bra vilket troligen resulterade i att jag ser ut som en zombie. Mitt långa rödbruna hår är säkert som ett pentroll och jag har nog påsar under ögonen. VÄNTA... vad är klockan?! Jag fumlar med handen på mitt skrivbord efter min linshållare. Juste jag ser inte så bra men vägrar ha glasögon. Jag sätter i kontakterna och som vanligt så känns det som om jag har en ögonfrans i ögat.... Men när jag väl kan se klockan på andra sidan rummet är den 7.36?! Jag flyger upp i en jävla fart och självklart får jag väl blodtrycksfall på det hela och svimmar. Ja den här dagen börjar ju bra.. När jag vaknar är det till min mammas anlete 5 cm från mitt. Såklart gör ju inte chocken mitt liv bättre för att jag sätter mig upp fort som f*n och skallar mamma. Hon får ur sig ett >> Alexandra vafan!! << och vi börjar asgarva åt hela situationen. Jag försover mig och ser ut som en zombie får sedan blodtrycksfall som resulterar i att jag svimmar mitt på min matta, för att sedan skalla mamma. Inte nog med det så är det första skoldagen på en ny skola. Jag har alltid varit den lite märkliga tjejen i klassen, bad girl och pojktjej. Men jag har aldrig haft onda avsikter, jag hatar bara mest av allt när oskyldiga blir mobbade. Så man kan säga att jag skipar rättvisa genom att typ halvt spöa upp mobbare. Det var så jag fick min första vän hon blev mobbad tills jag spöade de som skadade henne. Hon ville bli som jag och jag lärde henne. Men vi blev relegerade för att vi mobbade folk? Visst men vi jagade mest bort mobbare och om de trodde att de kunde ta oss an oss tja visade vi dem hur fel de hade. Men vi fick inte gå på samma skola så jag kommer nog aldrig se henne mer men vi försöker hålla kontakten. Mamma är inte besviken på oss utan skolan för hon blev illa behandlad när hon var yngre precis som jag och hon önskar att det fanns någon som jag på hennes skola så aa. Jag står framför spegeln i mina kläder som bara består av hoddie, röd idag och ett par svarta håliga jeans med höga stövlar. Mitt rödbruna år sitter i sin bulle som det gör när jag inte skipar rättvisa. Jo jag släpper ut håret när jag skipar rättvisa för att dem ska få se att man inte ska luras av utseendet. Jag vet att jag är vacker med mitt långa hår, stora blå ögon och markerade käkar. Men jag bryr mig inte om det så mycket för jag vill inte bli självupptagen som alla andra tjejer med sitt smink och korta kjolar och tajta magtröjor. Jag äger inget smink jag äger knappt balsam liksom. Jag saknar min kompis och att gå genom korridorerna med henne och alla kollar på oss med respekt för “rödgrön” det var vårat smeknamn, jag som var ledaren och alltid hade röda och svarta kläder på mig och hon med grön och svart. Jag skrattar för mig själv åt alla minnen med henne och allt vi gjorde tillsammans. Hur många liv vi befriade från mobbing. Då kommer jag på att det är 10 min innan skolan börjar och springer ner till mamma och säger hejdå och i kramas i minst 5 minuter för nästa gång jag kommer hem är om 6 månader. Till dess kommer jag att bo på skolan med högst tre andra elever. Jag går snabbt till skolan och kommer fram till en stor stenbyggnad med blanka väggar. Byggnaden måste minst vara 10 våningar högt, Jag tvivlar på att fönstren går att öppna efter 5:e. Jag måste hitta rektorns kontor så går runt på den asfalterade gårdsplanen och letar efter någon indikation på vilken dörr jag ska gå in i. Snart hittar jag en skylt där det står “ lärarkontor” på så jag öppnar den tunga dörren och kommer in i en lång korridor och allra längst bord står en stor röd skylt med ordet “REKTOR” på. Jag går långsamt genom korridoren mot dörren, samtidigt som jag kollar på den ljust grå tapeten som skiftar i blå. Det låter mycket när jag går över det mörka trägolvet. Alla dörrar har samma färg som golvet med guldiga handtag. Jag börjar undra hur många lärare det är för det är minst fyrtio dörrar. Jag kommer fram till dörren det står att det är rektorns kontor på, jag knackar försiktigt på dörren och hör en kvinnoröst säga >>ja?<< jag öppnar försiktigt dörren och går in. Jag kliver in i ett rum med vita tapeter, mörkt trägolv och ett stort glasparti med svarta golvlånga gardiner. I mitten av rummet var det ett svart stort träskrivbord och bakom det satt en kvinna i trettioårsåldern. Med brunt axellångt hår och hon såg helt förskräckt ut med uppspärrade blå ögon. Jag lyckas få ur mig ett ganska stadigt >>Hej, jag är den nya eleven Alexandra Lind << Hon ser ut som om hon precis fått en kniv i ryggen. Snart säger hon >> oj, eh jag verkar ha läst ditt namn fel jag trodde att du hette Alexander Lind och accepterade dig därför till den här pojkskolan, men vet du va du kan fortfarande gå här om du vill men på två villkor med belöning. Okej så villkoren är att du måste låtsas vara en kille och att du inte från säga något alls om att du är en tjej. Belöningen är att du får ett viktigt diplom varje år. Deal? << Min hjärna snurrar jag kille, nej tjej, vänta diplom om jag är kille i tre år!? Jag hinner inte reda ut min hjärnas kaos innan det far ur mig >> Okej << hon ser nöjd ut och ber mig att sitta medans hon kallar på skolsystern och teaterläraren. Snart kom en kvinna och man in i rummet. Kvinnan hade en vid blus och ett par svarta kostymbyxor. Hon hade brunt lockigt axellångt hår. Hon hade svarta skor och ett vitt diadem. Mannen hade en stor skjorta men blått och orange mönster. Han hade kort lila hår och glasögon med ett par bruna kostymbyxor och svarta skor. Rektorn bad mannen att hämta en naturlig peruk som såg pojkig ut och tillbehör (kläder etc). Hon bad kvinnan att göra mig mer pojkig. Men inte klipp mitt hår eller något sånt. Jag sa inte emot för jag ville ju gå här och jag har aldrig haft något större problem med att se pojkig ut. Kvinnan ledde mig till “sjuksalen” eller vad det nu heter. Hon bad mig att ta av mig tröjan och bhn för att linda mig. Jag har inga problem med det för hon har ju också bröst liksom och det är ju inte som att hon ska utnyttja mig liksom. Jag har alltid litat på skolsystrar och lärare. När jag är lindad ber hon mig att ta på mig något som liknar en skottsäker väst. Den kallas tydligen en “binder” jag gör som hon säger. När jag gjort det och den sitter bra så ger hon mig en vit skjorta och en röd slips. Jag får behålla mina jeans på mig dem såg nog tillräckligt pojkiga ut. Sedan förklarar hon att när jag får slut på mensskydd ska jag komma till henne direkt eller innan. Hon låter nu mannen komma in och han sätter upp mitt hår i ett slags hårnät och sedan en peruk ovanpå. Nu fick jag kolla mig i spegeln och till min förvåning ser jag faktiskt ut som en snygg kille. Detta tack vare att jag inte har superfeminin kropp. Jag fick en lapp med rumsnummer, våning och kod till dörren. Jag skulle bo med andra killar för att inte väcka uppmärksamhet/ misstankar. Så nu kommer jag att få dela rum med tre andra killar högst. Hoppas fan att dem inte är snygga för då kommer jag ju att implodera. Jag kommer fram till min lägenhet och slår in koden och öppnar dörren. Shit min röst bra att jag kom på det nu... Jag står i ett litet kök/ hall med ljust gula tapeter och mörkbrunt trägolv som det verkar vara överallt. Under mig var det en liten matta och på den stod det tre par skor. F*ck... jag kollar upp och tittar rakt på tre killar som kollar tillbaka på mig. Jag känner hur jag blir varm i ansiktet för dem är ju SNYGGA som dem inte fick vara. Jag lyckas att kontrollera min röst och säger med lagom mörk röst >> Hej mitt namn är Alexander och jag är ny här och ska bo här tydligen<< och kliar mig nervöst på nacken som killar brukar. De verkar köpa att jag är kille och en av dem kommer mot mig. Han var kanske ett halvt huvud längre än mig. Han hade underbart bruna ögon som skiftade mot rött och mellanblont hår. Han kollade mig i ögonen och sa samtidigt som han sträckte fram handen >> Hej, Thomas << Jag tog hans hand och skakade den snabbt så at det inte skulle verka löjligt. Hans röst var mörk och ljuvlig att lyssna på. Han hade en likadan skjorta som jag och slips också men skjortan till skillnad från min var halvt instoppad, innanför hans blåa jeans. Mitt hjärta slog några extra slag, ånej jag har nog blivit kär. Nästa kille kom och han hade svart hår med lugg som nästan täckte det ena av hans smaragdgröna ögon . Han var väldigt blek och såg nästan skandinavisk ut på något sätt. Hen hade nästan samma kläder som jag bara att hans skjorta var helt instoppad. Han sträckte fram handen och sa >> Marin<< hans röst var inte så mörk och han var typ lika lång som jag. Den sista och längsta av oss som kanske var ett huvud längre än mig. Han kom mot mig och han hade kort rött hår och fräknar med exakt samma outfit som jag, han sa >> Harry<< och tog min hand. När jag packat upp och de sagt vilken säng jag kunde ta så satt vi allihop i soffan och kollade film tills alla suggestivt gått och lagt sig var jag ensam kvar för att kunna göra mig iordning. Jag tog mina saker och gick in på toan och tog av mig peruken men behöll hårnätet på för vem vet. Satte jag på mig ett par kalsonger ovanpå mina trosor för att det inte skulle bli wierd om någon såg mig gå upp imorron. Jag behöll min binder på bara för att och när jag kom ut i det lilla sovrummet som alla delade på med fyra sängar i så såg jag att Marin satt upp på sin säng och tittade mor mig. Jag är tacksam att det var kolsvart i rummet för annars hade han sett mitt hårnät. Han bara satt där och kollade på mig och jag blev väldigt generad men det kunde han ju inte se. Jag frågade honom >> Vad är det? << och han svarade >> är det säkert att du heter Alexander du ser inte ut som en? << jag fattade vad han menade men skämtade bort det genom att svara >> Japp men du kan kalla mig Alex om det är bättre, haha<< jag tyckte att jag såg ett leende även om det var kolsvart i rummet. Snart sa han >> haha okej, men det var inte så jag menade, det var en diskret fråga om du var en tjej<< mitt hjärta stannade nästan men jag lyckades att hålla rösten stadig och svarade >> Haha, varför skulle jag vara en tjej det är ju olagligt att tjejer och killar delar skollägenheter. Vad fick dig att tro det? << sa jag och skrattade tyst. Han vred lite på huvudet som om jag var dum och kom sedan på att jag tog ut mina kontakter i badrummet så det är nog inte så mörkt som jag trott. Marin sa snart >> duvet ditt hårnät kanske avslöjade dig<< jag begravde mitt ansikte i händerna och gav ifrån mig något läte i stil med ett gnyende. Jag fick ur mig något som lät helt osammanhängande >> Onej, rektorn jag oj fan kille peruk..linser-blind<< nu kunde jag höra honom skratta och jag sa att han skulle vara tyst för att inte väcka de andra. Vi pratade inte så mycket mer men jag berättade bara om vad jag och rektorn kommit överens om. Jag fick honom också att hålla klaffen om det. Sen Berättade jag kort om vem jag var och visade honom hur mitt hår såg ut som utsläppt för att han skulle hålla klaffen ville han se mitt rediga hår. Jag vaknar tidigare än alla andra och går upp och in på toan för att bli “Alexander”. När jag kom ut satt de andra och pratade och jag Marin blinkade som för att säga att han inte sagt något om mitt Alexandra. Alla satt på sidan av sina sängar i pyjamasbyxor och såg nu att alla tre var vältränade. Jag sa >> gomorrn<< och de andra svarade likadant. När alla hade gjort sig iordning åt vi mackor och oboy till frukost. Vi pratade om vilka lektioner vi skulle ha idag och det visade sig att alla var i samma klass. Phew... då har jag åtminstone en vän. Efter tre lektioner så skulle vi precis ha lunch i lägenheten när jag vänder mig om från mitt skåp och bumpar in i en äldre kille som var minst två huvuden längre än mig han hade inte ett förlåtande ansiktsuttryck. Han kollade ner på mig och sa argt >> Se dig för!<< jag svarar med ett >> okej då. << han kollar på mig igen och frågar >> VAD sa du!?<< jag svarade >> hör du dåligt O-K-E-J D-Å << han tar tag i min slips och jag gör mig redo för en strid. Han trycker upp mig mot skåpen och säger högt >> säg om det << jag kollar på honom lugnt och säger >> O-K-E-J<< han kollar på mig och precis då knäar jag honom. Han faller ner på knä och jag tar tag i hans krage och trycker ner honom på golvet medan jag gränslar honom så att han inte kan ta sig upp och klipper till honom med knytnäven. Folk hade samlats runt oss och precis när jag träffar hans käke hör jag alla säga >ooohh< och jag reser mig och folk banar väg, röd är tillbaks. När jag kommer ur folkmassan möter jag Harry, Marin och Thomas som ser ut som tre fån där de står och gapar. Jag skrattar och säger >> Vad? << och dem frågar >> Vart har du lärt dig det, btw du vet att du precis spöat skolans starkaste och tuffaste snubbe? << Jag kollar förvånat på dem, pfft han skolans tuffaste och starkaste kille är inte han det är jag och jag är en tjej men det vet ju inte dem. Så jag säger >> HAH, inte längre det är jag << Harry och Thomas står och kollar oförstående på mig och Marin som vet att jag är en tjej och att jag precis spöat den mest fruktade killen på skolan. Detta slutar med att jag dras in på toan av Thomas och Harry medans Marin bara följer med. De ställer mig mot väggen och frågar >> vad är så roligt, vi fattar att det är något. << Jag blir knallröd i ansiktet när Thomas är 5 cm från mitt anlete. Jag tar mig ur hans grepp och byter plats på oss. Jag släpper honom och tar av mig peruken och hårnätet. Jag visar dem även att jag har en binder på mig. Medans jag knäppe skjortan igen kollar jag upp och alla tre är knallröda i ansiktet. Jag får damp och säger >> Var det inte vad du väntade dig?! << säger jag och skrattar sen fortsätter jag >>Ja aom ni fattar heter jag ju inte Alexander men Alexandra och jag är inte en kille. Jag lärde mig att slåss genom att vara mobbad sedan den personen som räddar personer från mobbare. På min förra skola kallades jag och min vän/ kompanjon för rödgrön och jag var den röda ledaren. Alla fruktde mig men jag skadar ingen som inte skadar andra eller mig. Men blev relegerad och placerad här. Vill ni veta mer? Ja juste jag och rektorn har en deal at jag får gå här om jag är en “kille” och som belöning får jag ett diplom varje år.<< De ser ännu mer generade ut nu. Efter det orkade jag inte bry mig längre, men jag fick gå kvar för att rektorn hade varit dum i huvudet och inte kunde förmå sig att relegera mig för hennes misstag. Det blev jag och Thomas, tack vare att Harry och Marin försökte få ihop oss. Jag är fortfarande den mest fruktade personen på skolan och kallas “Röd” igen. Ingen mobbas på denna skolan tack vare mig. Harry och Marin visade sig båda va bisexuella och jag och Thomas fick hop dem också. Förra året dock hade några som trodde dem var starkare än mig för att dem var tre stycken. Löjligt, de utmanade mig i slagsmål på fotbollsplan och jag tänkte berätta om det. Jag är lite imponerad själv för att jag slogs själv. Tre killar mot en tjej de såg starka ut, de var alla tre längre och större än mig. Tror ni att det gav mig nerver tror ni fel. Om de bara hade vetat vad som väntade. Då hade dem varit long gone. Okej så jag stod där medans dem peppade varandra och hela skolan stod runt oss och vi hade kanske en cirkel med 40 m i diameter. De stod ganska nära så när de började gå runt mig så att jag var omringad gjorde dem den cirkeln jag var “fast” i mindre och mindre. Den jag antar var ledaren kom mot mig, hans långa bruna lugg hängde stripig ner framför ögonen där han gick och jag höll koll på de andra. Hans bruna ögon stirrade motbjudande på mig. Han stod nu en meter från mig och han började prata >> Är du säker på att du valt rätt jag menar vi är många fler än dig. Dina killar kan inte hjälpa dig nu. << jag svarar >> jag väljer aldrig fel men du har<< och smatidigt som jag avslutar det knäar jag honom och hans hejdukar kommer springande mot mig. En av dem var snabbare än den andra och det drog jag fördel av. Jag såg den snabbaste som var blond höja sin hand och jag tog tag i den och slängde honom över mig på den andra svarthåriga hejduken. Jag hör alla ropa och heja >> RÖD! << ledaren ser vettskrämd ut när jag vänder mig om och går mot honom där han sitter på knä. Jag säger >> Jag slår vad om att du trodde att du skulle vinna denna fajten och skolans respekt men till nästa gång underskatta inte motståndaren, och skaffa hejdukar som åtminstone inte är dumma. << säger jag och vänder mig om när jag hör honom ställa sig upp, jag blir förbannad och vänder mig om. Där står han och borstar av smutsen från hans knän. Jag springer mot honom och fäller honom medans jag sitter gränsle över han rygg och håller i hans armar samtidigt som jag säger >> Bara så duvet är du smutsig nu och om du inte fattar bättre ligger man kvar tills motståndaren gått av arenan annars betyder det att du vill ha mer.<< han kollar argt snett upp på mig, då jag fortsätter med en fråga >>vill du ha mer? << han nickar och jag ropar som en förvarning >> HAN VILLE HA MER NÄR JAG FRÅGADE!! << jag ser rädsla fyllas i hans ansikte men han bad själv om de. Jag vänder honom så han ligger på ryggen och höjer handen och ger honom en hård jävla örfil.... Nu är detta åtta år sedan och jag blev utmanad ibland men detta var den mest idiotiska utmanaren, han bytte skola.. Nu lever jag med Thomas och våran fina dotter som nu redan i dagis står upp mot mobbare. Sådan mor sådan dotter. Jag jobbar som polis och Thomas som advokat han har alltid varit bra på att prata och få folk på hans sida. Nog om mig min dotter Anna har nog en historia en dag också....

Jag gillar att skriva och vill pubilicera vad jag skriver. Jag är fjorton år och tar emot all respons❤️
Amanda är medlem sedan 2019 Amanda har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren