Priset för att flyga

Brännande nakna fötter sprang i det daggvåta gräset. En smärta spred sig i den unga kvinnans bröst för varje flämtande andetag. Hon stannade till framför en hög, vidsträckt stenmur och sneglade uppåt mot dess vakter. Statyer av bevingade krigare stirrade ner på henne, det kändes som att de dömde ut henne. Hennes egna vingarna låg ledlösa längst ryggen.
"Jag kommer klara av det, jag ska gottgöra mig," ropade hon andfått till de högre makterna.
Lukten av blod och rök slingrade sig till hennes näsa. Det kunde inte dröja länge innan den skulle vara ikapp, hon var tvungen att fortsätta längre bort. Längre än vägarna gick.
Ändå vågade hon inte springa i hallen som ledde genom muren. De gamla förfäderna som byggt dessa imponerande murar krävde vördnad. Hon vågade inte stå emot deras vilja, inte ens nu när deras städer låg i ruiner och hon var på flykt för sitt liv.
Den stora ingången hade förr hållits stängd med en massiv trädörr men nu hade den ruttnat bort och lät en morgontrött sol skina fram från slutet av hallen. Väggarna inuti muren var täckta av målningar som visade mytiska kreatur och de ärevördiga krigare som dräpt dem. Under kvinnans skavda fötter kände hon en strävhet och såg rester av det som en gång varit en glänsande röd matta. Dammet låg tungt omkring henne, detta var en obesökt och dödsstilla sal.
Ögonblicket av lugn var snart över när hon kom ut i grönskan på andra sidan. Med ett djupt andetag fortsatte hon att springa. Ett dånande ljud hördes från gången bakom henne. Den var nära nu och hade äntligen fått syn på sitt byte igen. Den sprang ivrigt efter på sina fyra muskulösa tassar och lämnade mattan under sig som aska.
Bevara mig gudar, jag ska inte falla för olydnad igen, tänkte hon.

Solen steg snabbt upp till sin rätta plats på himlen. Ett sädesfält framför kvinnan skimrade som att det vore gjort av guld. Den var bara ett par hundra meter bort, hon hade inget annat val än att slänga sig in i fältets täta växtlighet. Hon stötte framåt och balanserade för att inte falla på de många gropar och stenar som låg dolda i fältet. Ändå skrek hon plötsligt till och föll handlöst ner på marken.
”Om bara mina vingar kunde lyfta mig från denna helveteshåla och bära mig hem,” svor hon samtidigt som hon lyfte sig upp på sina sönderskrapade händer.
Det fanns ingen tid att förlora, lågor hade glupskt börjat förtära allt omkring henne. Halvt haltande, halvt springandes tog hon sig fram till en stor hålighet i fältet. Mitt i hålrummet fanns räddningen, en liten damm.
Hon vadade ut till mitten av dammen. Det klara vattnet visade hennes spegelbild med de brunfläckade vingarna, endast iklädd en söndertrasad och bränd vit klänning. Men det var något mer. Något blänkte där under. Vågor bildades och bröt sönder hennes form när hon sträckte sig efter det hon sett. Trevande i den leriga bottnen fann hennes hand ett fäste. Hon drog upp ett blankt och vasst svärd – som nytt.
Ett öronbedövande ylande hördes över det döende fältet. Kvinnan gjorde sig redo med båda händerna om fästet. Det fanns ingenstans att ta vägen, hon var omringad av ett eldhav.
Plötsligt hoppade en skugga fram och besten slöt sig in i hennes cirkel. Hela dess essens brann, så mycket att den själv tagit skada. Den stank ruttet kött och droppade blod där den stod framför henne. Om det gick att se förbi alla otaliga sår skulle besten påminna om en väldigt muskulös och massiv varg. När den ställde sig upp på sina bakben var den dubbelt så lång som henne.
”Kom och ta mig då om du vågar!” skrek hon så högt hon förmådde. ”Se mig nu, gudar!”
Prövande satte varg-besten ner en tass i dammen och ryggade undan. Ett ångmoln bildades och besten började cirkulera sitt byte på ett säkert avstånd.
”Jag visste väl att du inte hade det i dig,” fortsatte hon håna, när hon egentligen var rädd. Den enda säkerheten hon hade var att stanna kvar i vattnet.
De stod där tillsammans under en längre tid, medan eldhavet började svalna. Besten verkade ha tröttnat och vände sig om för att gå när den utan förvarning hoppade rakt ut i dammen.
Ångmolnet som bildades gjorde i princip henne helt blind, hon visste inte vart den befann sig, hon visste ingenting. Men den var stor, så det var omöjligt att missa. Aggressivt svingade hon sitt svärd runt omkring sig själv. Besten lyckades hålla sig undan men viftandet gav något, molnet började lätta i hennes närhet.
Flåsande stannade hon upp, började stilla sin panik och fokuserade sedan alla sina sinnen på att känna av besten. En massiv tass kom ifrån vänster och slog omkull henne, samtidigt som hon själv lyckades få in ett hugg i den. Monstret ylade till av smärta och kvinnan kämpade sig upp på stående fot igen. Nu visste hon vart den var, dess stank var uppenbar även i vattnet.
Hon högg och slog mot den, jagade upp den på land. Hon var inte längre rädd för att lämna vattnet, besten var skadad den med. Dess skyddande eld verkade inte återhämta sig så snabbt efter badet, detta var hennes enda chans.
Den fick in ett till slag på hennes vänstra sida och slet sig fast i hennes vinge. Hon skrek av smärta och blod forsade ner längs hela kroppen. Men hon lyckades hålla kvar svärdet med bara sin högra hand. När monstret högg med sin gigantiska käft dök hon in under den och svärdet fann sin plats i dess hals. Kvinnan låg tryckt mot bestens kind, hörde dess flåsande sista andetag för att sedan falla ihop på marken. Hon låg kvar ovanpå den och försökte hämta sin anda.
”Du hade det i dig trots allt... Och jag med.”
Det började svida och först insåg hon inte vad som höll på att ske, men rent instinktivt drog hon undan och slängde sig tillbaka i vattnet. Besten glödde och brann och blev till slut en hög med aska.
Med sina sista krafter kravlade hon sig upp på kanten av dammen och log lättat över att ha undkommit ännu en död bara för att känna sitt medvetande glida bort. In i sista sekunden kämpade hon mot de svarta händer som sträckte sig in över hennes synfält.

Hon öppnade ögonen och flackade runt med blicken. Först var allt suddigt och bortdomnat men snart kunde hon känna att hon var varm, inlindad och befann sig i en ombonad säng. Resten av rummet var opersonligt dekorerat i vit polerad marmor. Pelare sträckte sig upp i det höga välvda taket. Någon satt på en stol bredvid henne.
”Mamma..?” var det enda hon kunde viska fram.
”Jag är här, jag är här för dig älskling. Åh Elma, jag visste inte om du någonsin skulle vakna upp igen,” sa hennes mor ömt och sträckte fram ett vattenglas, ”Här, du måste vara törstig.”
Elma försökte sätta sig upp och kved när hon blev påmind om sina skador, ilningar for genom båda hennes vingar och hon flämtade till över smärtan i den vänstra vingen. Men det var något mer.
Hon tog emot vattenglaset från sin oroliga mor och drack girigt upp hela innehållet.
”Vad fick de dig att gå igenom? Min stackars flicka...”
”Så mycket har hänt, mamma, jag har sprungit natt och dag på den vilda marken. Jag har kämpat mot bestar från förr och fått uppleva vår härkomst. Men mamma, var mina skador värda det? Får jag flyga igen?” frågade Elma med tårar i ögonen. Hon kände svaret som snurrade i huvudet.
Hennes mamma log, om än sorgset.
”Elma jag vet inte om det var värt det men rådet godkände din insats, du har återgäldat dig själv. Du får flyga igen men jag vet inte ens om du kan... ”
Elma nickade. ”Jag måste få testa, jag måste veta.”
Hennes mor visste att det inte skulle gå att övertala sin dotter till att ligga kvar. Det var den orubbliga viljan som hade lett henne till denna situation från första början. Hon teg bara och hjälpte sin kvidande dotter upp. Ledde henne hela vägen fram till ytterdörrarna.
Elma skakade av smärta och adrenalin, allting var som ett brus av overklighet. Hon slog upp de massiva dörrarna och en stark vind slog nästan omkull henne, men hennes mor var stöd nog för att hålla henne kvar. Om hon föll ner i den djupa ravinen framför deras hem skulle hon dö.
Hon spred ut sina vingar. Bandagen som satt runt om hennes vänstra vinge slets loss av den kraftiga vinden och fladdrade vidare in. Elma drog ett djupt andetag, tog ett steg och föll.
Hon föll.
Och hon flög.

Författare:

Publicerat

Dela: