Puerto Bananas

Puerto Bananas

Det var sent på eftermiddagen och fastän den sjunkande solen
delvis skymdes av det vulkanliknande berget, var det varmt och kvavt.
De dammiga kaktusarna och de snedväxta palmerna utmed den röda
grusvägen,andades ut, snart befriade från den brännande solen.

När jag vände mig om,kunde jag se den gamla bananjagaren
därnere vid foten av berget.Hon låg med styrbordssidan mot
träkajen och portarna i fartygssidan var öppna. Uppe på ele-
vatorernas svarta gummimattor försvann de gröna bananstock-
arna i en aldrig sinande ström, rakt ner i fartygets omättliga mage.

Jag såg hur de två tallymännen, därnere på kajen, slickade på
sina blyertspennor och noggrant räknade stockarna, som inlindade i
plast, bars fram till banden av kraftiga, bruna män på nakna svett-
glänsande axlar. Macheterna blixtrade farligt i solen och de avhuggna
grova stammarna på stockarnas nederdel, flög i en vacker vid båge
rakt ner i de buckliga pytsarna som stod på den nytjärade kajens
solvarma plankor.

Vi fortsatte upp mot vaktkuren, och det röda, torra gruset knastrade
under fötterna på oss när vi flämtande tog oss uppför branten.
Vi gick i led på den smala, dammiga vägen och jag gick först i ledet.
Den färgglada amerikanska hawaiiskjortan dolde nödtorftigt whisky-
flaskan, som jag hade gömt under skjortan. Snabbt och utan att stanna
passerade jag de bägge skäggiga männen i vaktkuren.

Jag hann bara några meter när en av vakterna ropade att jag skulle
stanna, men jag låtsades att jag ingenting hörde, och fortsatte bort
därifrån. ' Stanna!' hörde jag Reidar ropa högt och samtidigt som jag
vände mig om, small det. Det tjöt till vid mina fötter och kulan från
den stora dånande 45:an slog ner i det röda gruset strax bakom mig.

Stora kraxande fåglar flög skrämda upp från träden, sedan blev det all-
deles tyst. Jag anade dammolnet bakom mig och jag såg röken från revolvern
och jag kände hur den fräna krutdoften stack i näsan. Tiden stod still
och allt var tyst. Det var som am allt stannat upp omkring mig, som om jag
befunnit mig inuti en glasbubbla. Den hemska tystnaden varade någon sekund,
sedan sprack bubblan och borta vid vaktkuren kunde jag se Reidars och de
andras, stela och förskräckta ansikten.

Den skäggige vakten som skjutit emot mig , stirrade mig hårt in i ögonen
och när han stoppat ner den stora revolvern i det svarta läderhölstret,
gick han fram till mig. Jag kommer aldrig att glömma blicken han gav mig
när han ställde sig tätt inpå mig. Jag stod som fastvuxen där i den röda
sanden. Jag kunde inte röra mig, och allt kändes overkligt, som i en dröm.

Utan att säga ett ord öppnade han min skjorta och tog fram whiskyflaskan.
Han läste på etiketten och plötsligt log han, ett stort vänligt leende.
' Amigo ' sa han allvarligt ' No possible, no botella, ' sedan skakade
han på huvudet och vände sig till Reidar och de andra vid vaktkuren:

'Companjeros! Vamos, por favor! Aqui finito de la musica.'

Skrattande stoppade han ner whiskyflaskan i en av uniformsfickorna och
återvände till sin kamrat i vaktkuren.

Och vi? Jo, vi skyndade på darriga ben upp till första schappet...

Skriven av: Boris Söderberg