Punkten

'Punkten'

Jag känner mig annorlunda; det har hänt något. Mitt hjärta har knytit sig. En svart, ondskefull magma har börjat produceras. Tyvärr i mitten av mitt hjärta.

Sakta men fruktansvärt säkert sprider sig denna frustration. Från hjärtat far den vidare, denna oerhörda, överväldigande känsla. Avancemanget är odiskutabelt; snart är jag fångad.

Hjälp! Genom små vener har det spridit sig till min stackars högerarm!
Aggressioner vill få utlopp; här gäller det att hålla huvudet kallt. Små spasmiska ryck i pekfingret bidrar till väldigt konstiga blickar. Funderar på att förklara vad som sker, men inser att blickarna definitivt inte hade upphört då.
Folket omkring mig glömmer snabbt bort incidenten och fortsätter vara sociala.
Nu börjar jag känna något i magen, något bubblande, något frätande. Jag befinner mig dock fortfarande i förnekelsestadiet och tar mig en samarin.
Blåögd som jag är hjälper detta. Dock endast i ett par minuter. En kraftig motreplik i form av en ilsken höft bevisar att detta är något allvarligt.
Nu är även halva huvudet infekterat, och jag börjar få svårt att behålla kontrollen. Munnen reagerar mycket konstigt; förvrängda meningar slungas ut mot, konstigt nog, två nära vänner. Det är inga komplimanger direkt, och snart börjar de bli irriterade.
Trots allt detta skyller jag fortfarande på diverse omständigheter och bestämmer mig för att den där ölen, det var den sista!
Glad över att veta att min berusning kommer att försvinna, och med den mitt konstiga tillstånd, bestämmer jag mig för att be om ursäkt till mina vänner.
Jag reser mig sakta ur soffan och börjar försiktigt min vandring.

Nej! Gud vad pinsamt!
Just när jag skulle tilltala min goda vänner blev jag angripen igen. Och det här var ett kraftgt anfall. Tydligen har det spridit sig i hela kroppen nu, för min fot envisades med att stampa oberört på mina, redan förargade, vänners fötter. Jag försökte förgäves förklara mig, men allt jag fick tillbaka var fnysningar och förnedrande kommentarer. Jag förbannade min högerfot genom att med hjälp av vänsterfoten straffa den hårt. Just som jag stod och sparkade min högerfot med min vänsterfot, hörde jag en fruktansvärd tystnad. Jag såg mig omkring och insåg att detta var pricken över I:et. Den perfekta kvällen var ett faktum! Blickarna, som innan var betydligen mer förstående, var nu av karaktären 'har-du-glömt-din-personalassisten-hemma'.

Jag letade efter medlidande hos mina två vänner, men de hade plötsligt börjat kela och gosa. Jag kände hur den förgiftade magman svedde mina ögon. Jag kände hur den förgiftade magman ombäddade min hjärna.
Sedan gick jag hem. Ensam.

Svartsjuka.

Skriven av: Björn Wiberg