Pussbussen

PussBussen
Han stormar ut från gruppchefens kontor, klämmer fingret när han ska dra igen dörren och känner hur ansiktet hettar. Rodnad som bränner ut i örsnibbarna. Denna skam. Alla oförrätter som tycks förfölja honom. Nej, hade chefen sagt, och det vette fan om där inte fanns ett litet elakt glitter i ögonen på honom. Chefen är populär. Alla tycker att han är lätt att ha och göra med. Han har anställt tre kvinnor sista månaden i någon slags dunkel jämställdhetsvåg. Kvinnor och bussar - särkilt de med dragspel i mitten - hör inte ihop. Med bultande finger och två rodnande öron får han alltså nobben. Ingen ledighet på fredag. Inget folkrace att åka till. Brorsan ska ställa upp, och han har tillbringat många timmar och pulat i garaget, äntligen dags att visa folket i byn att bröderna Hemberg duger någonting till.
Ute på gårdsplanen bränner höstkylan i öronen. Förbannade skit! Ända sedan skoltiden har skäms - öronen förföljt honom, avslöjat hans besvikelse, och varit en källa till skratt och pekande fingrar. Nu, i storstaden, femton år senare. Ingen pekar längre, och skratten hålls tysta tills han åtminstone lämnat fikarummet, annars är där ingen förändring alls.

Längst bort står hans vagn, typiskt det också. Någon har förmodligen tagit reda på att det är hans buss och parkerat den på plats 312, trångt och jävligt att komma ut är det. Inte förrän han öppnat automatdörrarna med specialnyckeln, hängt upp den blå uniformsjackan, rättat till stol och backspeglar, börjar brännkänslan ge med sig i öronen. Han blir sittande. Den asfalterade ytan täckt med diagonalparkerade röda bussar smälter ihop i ett enda rött jytter. Blod. Smaken i munnen får honom att vakna till. Han har bitit sig i kinden och den tunna slemhinnehuden har spruckit upp, och de röda dropparna smakar äckel. På med radion. Brassa Rockfavoriter i ensamhet medan vagnen lyder honom fint. Motorn vill väl. Full tank. En annan tanke fyller honom och för ett ögonblick erfar han nästan något som liknar lycka. Fan, tänk om jag skulle dra norrut. Komma till brorsan med en rånad SL-buss. Alla skulle glo, men det skulle kännas skönt. Som en riddare, stajla in i byn, skrämma skiten ur Per och hans märkvärdiga familj. Hämta brorsan och sedan aldrig mer komma tillbaka.

Den vita Mazdans signalhorn väcker honom ur rånardrömmen, och med blyfoten på bromsen hinner han precis undan att ramma bilen i sidan. Pulsen stiger till döds-metalnivå, ratten trycks hårt in i magen och ett fuck – you - finger genom Mazda - rutan triggar svarta dansande prickar för ögonen. Inte ens som herre i sin egna röda kommunalfarkost går han fri från olycka. Den i kommunen mest olycksdrabbade är, förutom han själv, korsningen han nu närmar sig. Han får fokus. Vrider huvudet åt vänster mot den dubbelfiliga motorvägsvinkeln. Folk verkar tycka det är roligt att ligga i innerfilen och stoppa upp flödet på ren jävulskap. Flödet i tinningen pulserar ljudlöst och hårt. En, sju, en BMW, bussen från landsort och sedan gasar han ut i smeten.

Bron bjuder på en ruskigt snygg vy. Den är kortvarig men man hinner se alla småvikar och stora kåkar. Här bor lyckat folk. Strandtomt och ändå nära till stan. Hemma är det inget märkvärdigt med vatten, mest blåsväder och svårtillgänglig terräng som inte lämpar sig för skoter – åkning. Bron är kort. Han svänger av motorvägen, rullar fram till stoppskylten och får alla fyra hjulen stilla en sekund innan blinkers och styrningen går till vänster. Lokal slinga med hållplatser var tjugonde meter. Mycket pensionärer. Folk som frågar om bussen går till Slussen fastän det står på fronten. Han får lust att säga nej, den här färden går rakt ända in i helvetet, välkommen ombord. Skolan efter uppförslutet med rödljuset där folk ibland får stå oupplockade när det har snöat för mycket. Det är också en sak; i den här stan blir man förvånad varje december när det kommer snö. Plogbilarna formligen exploderar fram ur sina gömslen, bussarna är försenade och det verkar som att året som var har fallit i glömska. Fy fan, han skulle ta med hela bunten upp, då skulle dom få se på snö. Pulsa fram till brevlådan. Kanske inte kunna ta sig till jobbet förrän Erik med plogen nyktrat till och kommit och skyfflat undan så det går att komma ut med bilarna på allmän väg. Erik är förbannat duktig på att ploga, han har problem med spriten bara, och han tar inte hänsyn till meteorologens förvarning på teven kvällen innan, utslocknad av den skafferisvala Explorern och fast i sin egen dimma. Väder som väder.

När dörrarna pyser upp för att släppa på tre skoltjejer spelar Rockklassiker Gary Moore´s ”Still got the Blues for you” och han bränner av ett leende mot de påklivande Canada – Goose – tjejerna. Läckerbitar med sina bara magar och jeans som slutar precis på höften. Hemma hade morsan bett dom dra upp byxorna ordentligt. Magarna fnissar och han ser i backspegeln deras bakdelar vagga tajt när dom vinglar till längst bak i bussen. Han undrar vart Fia tog vägen egentligen. Hon kom aldrig riktigt med i gemenskapen, inflyttad med sin farsa. Hon sa inte så mycket. Han hade gått fram och pratat med henne på Konsum en gång, frågat om hon trivdes i byn och om hon hade lust att följa med till Trehörningen till helgen. Dans och vänskap, och kanske hon skulle lära känna sina grannar bättre på det viset, och hon som var tjej tyckte väl att det var roligt med dans? Fylla och slagsmål, och ingen som kände någon egentligen, och dansstegen var lätta, nästan obefintligt få att räkna. Men det sa han inte. Hon hade tackat nej, och nästan sett skrämd ut. Som en fågelunge. En dag dök hon bara inte upp i skolan. Ingen visste säkert och fröken hade tystnadsplikt när det gällde svåra familjeärenden sa hon.

Kvinnor kvinnor – inte var det lätt inte. Obegripligt komplicerade. Lynniga med sitt humör. Det var fan lättare att växla en oljetorr bil än att hänga med i deras svängar ibland.
” Hallå! – stanna! Jag ska av här! ”
Han har missat sista hållplatsen i tätbebyggelsen och är redan på väg ut på motorvägssträckan in mot stan. Vad ska han göra? Släppa kärringen i mittrefugen eller? Han känner hur öronen börjar brinna. Han använder ogärna pratmikrofonen när han kör buss, han låter för jävla löjlig, nästan lite bögig i den, så han trycker ner foten på gaspedalen och undviker att titta i backspegeln. Ett mummel sprids i den främre delen av bussen. Lösryckta ord.
”.. hur kan han..? ”
” ..anställer SL för folk..? ”
Öronen dunkar i takt med med den rocklåt som kommer efter Garys, och han känner åter blodsmaken i kinden. Sträckan fram till reningsverket, som är första stoppet efter motorvägsleden är dubbel – kilometrad och när han svänger in på hållplatsen glömmer han att trycka upp automatfunktionen och damen han missat att släppa av får igång mobben.
” Kan du inte öppna dörrarna idiot!? ..” Hon stampar hårt i bussgångsgolvet samtidigt som spridda skratt stänker ner hans redan överhettade öron med värme. Han hittar knappen, dörrarna pyser upp och hon är ute. När han gör u – svängen vid slutstation Slussen, tömmer bussen på folk och sedan stänger dörrarna bakom dem blir han sittande. Fem minuters rast. Gå och pissa och kanske hinna trycka ut en blaskig kopp automatkaffe innan returen. Han har sju timmar kvar på sitt pass. Denna gången lyckades han inte rymma, men en slags välbehagskänsla infinner sig då han tänker på att han nästan genomfört en gisslankupp. Om den stampande damen hade varit sist kvar på bussen, kanske hon hade fått uppleva ett ännu längre avstånd mellan hållplatser. Sjuttio mil borde ha kunnat få tyst på henne och gjort henne mindre mobb – benägen. Han skulle ha släppt av henne vid macken strax innan avfarten till byn, vinkat och önskat henne lycka till. Lite tacksamhet kanske hon skulle ha lärt sig tills nästa buss plockat upp henne för hemresa. En tur om dagen med Wedins buss. Då klagar man inte, särskilt inte efter att ha stått i sjuttongradig vinterkyla utanför en nattstängd mack med tre mil till närmsta telefonkiosk.

Skriven av: Li Carola Tamm