Radiotelegrafisten

Radiotelegrafisten


Den 9 juli 1957 lämnade den svenska tankbåten Justus Waller hamnen i Ras Tanura i Persiska Viken med full last av råolja som ungefär två veckor senare skulle lossas i Durban i Sydafrika. Fartyget hade passerat Ormussundet och styrde nästan rakt syd ut i Indiska Oceanen. Den tryckande hettan och höga fuktigheten inne i viken hade nu bytts till ett mera drägligt klimat. Det hade någon dag tidigare blåst hårda vindar som nu hade mojnat men lämnat kvar en kraftig dyning som gjorde att fartyget rullade.

Radiotelegrafist Lennart Bogren satt i sin radiohytt och arbetade med löneberäkningar för besättningen samtidigt som han med ett öra lyssnade på radiotrafiken. Den frekvens som mestadels stod inställd på långvågsmottagaren var 500 KHz och där kunde man höra radiotrafiken mellan olika båtar som fanns i närheten. Denna frekvens var även avsedd för anrop om någon skulle komma i sjönöd. Två gånger med tre minuter varje timma var radiotrafiken tyst på denna frekvens för att ge möjlighet att höra även svagare signaler. Det som Lennart hörde utan att medvetet anstränga sig var båtar som lämnade rapport till kuststationer man passerade men även trafik andra båtar emellan.
Då Lennart lämnade sitt pass i radiohytten slog han på en reservmottagare som reagerade för vissa kombinationer av signaler som kunde betyda nödsignal och i så fall slog på ett larm som kunde uppfattas ända ute på kommandobryggan.

Ett par dagar senare meddelade överstyrmannen från kommandobryggan att man passerade ön Socotra på styrbord sida. Vinden tilltog nu i styrka och gjorde att sjön blev grov. Man uppskattade vågornas höjt till mer än fem meter. När fartyget rullade brukade Lennart hålla sig i med en hand i ett handtag i sändaren för att med den andra hantera penna eller telgrafinyckel.

Efter lunchen i befälsmässen akterut brukade Lennart sätta på reservmottagaren och gå in i sin egen hytt som låg mitt emot radiohytten och ta sig en tupplur. I dag kände han sig inte trött utan gick in i radiohytten för att avsluta en del handlingar som kaptenen skulle ha senare på dagen. Lennart slog av reservmottagaren och ställde in 500 KHz på långvågsmottagaren. Han kunde uppfatta trafik mellan två liberianska tankbåtar. Strax inträffade den s.k.tystnadsperioden och då avslutade liberiabåtarna sin sändning. Plötsligt hörde Lennart någon som började använda en sändare i tystnadsperioden. Detta brukade ofta göra att något annat fartyg skickade ut en liten varning med koden SP som betydde ”silence period” för att få den störande att tystna. Något fartyg längre bort sände SP. Detta påverkade dock inte den som sände. Dessutom brukade den en sändningsform som normalt inte användes som kallades A2. Denna signal gav större genomslag vid störningar. Plötsligt började sändaren att ge morsekoder. Vad som nu hände var något som Lennart aldrig skulle glömma. Han hörde och registrerade koderna men hamnade i ett tillstånd av tillfällig handlingsförlamning. Det han hörde hade han varit med att öva när han gick sin utbildning men aldrig sedan dess hört i det verkliga livet. Tre-korta-tre-långa-tre-korta. Äntligen vaknade han till full besinning och tog fram penna och telegramblankett. Han började skriva ned allt han hörde:

”SOS SOS SOS de HPIK. SS Clarisse in distress nearer ships approach position probably need help.”

Han skrev även ned den angivna position. Han rusade ut till navigationshytten och lämnade telegrammet till styrmannen som läste detta och genast gick ned och hämtade kaptenen i salongen. Lennart fick nu den egna positionen av kaptenen och gick tillbaka in i radiohytten och ropade upp SS Clarisse. Vad han nu hörde var det flera andra fartyg som försökte komma i kontakt med den nödställde. Lennart utväxlade sedan positioner med tre andra fartyg som av de starka signalerna att döma, verkade befinna sig närmast. Han lämnade detta till kaptenen som skulle avgöra vilket fartyg som låg bäst till för att bistå den nödställde.
Han försökte på nytt få kontakt med Clarisse men nu utan resultat. Vad hade hänt? Något av de tre andra fartygen ropade men även detta var förgäves. Efter cirka 20 nervösa minuter hördes äntligen Clarisse på nytt men nu med den karaktärisktiska tonen från en nödsändare. Nödsändaren drevs normalt av batterier så Lennart drog den slutsatsen att generatorerna i Clarisses maskinrum inte längre fungerade.
Lennart meddelade kaptenen att kontakten med Clarisse var upprättad igen. Samtidigt hade styrmännen och kaptenen jämfört de olika fartygens position i förhållande till Clarisse och upptäckte att det egna fartyget låg närmast den nödställde. Kaptenen skrev ned ett telegram som sändes till Clarisse och där meddelades att Justus Waller skulle lägga om kursen mot den nödställde och uppskattade gångtiden till cirka en timma.

Kaptenen tog ut den beräknade kursen och beordrade full fart framåt i maskinen. Lennart meddelade de övriga fartygen att assistera vid behov. Ett av dem lade ut sin kurs mot Clarisse.
Lennart ledde nu nödtrafiken och anropade Clarisse med jämna mellanrum. Det framkom så småningom att Clarisse var lastad med järnmalm och hade i den grova sjön skadats eller helt enkelt brutits sönder. Genom sprickor i skrovet hade vatten strömmat in och delvis fyllt maskinrummet.

Det var nu sen eftermiddag och om två-tre timmar skulle det börja mörkna. Lennart insåg att man nu även förde en kamp med tiden. Efter drygt en timma hörde Lennart att någon ropade på kommandobryggan att Clarisse var i sikte. Clarisse meddelade att de nu var nödsakade att lämna fartyget så fort som möjligt och gå i livbåten.

Kaptenen vidtog nu flera åtgärder. Det gällde att komma i en sådan position i förhållande till livbåten att den kunde ”fångas upp” av vågorna och driva mot Justus Waller.
Kaptenen gjorde först ett varv runt Clarisse och beordrade maskinchefen att pumpa ut dieselolja för att detta i viss mån skulle kunna dämpa vågorna. Då Justus Waller gjorde ytterligare ett varv runt Clarisse kom denna för nära och för att undvika en kollision gjorde kaptenen full fart framåt och styrde ut från Clarisse.

Nu kunde livbåten skönjas när den kom upp på vågtopparna. Då Justus Waller låg lågt i sjön, då den var fullastad, var det inte så långt avstånd mellan vattenytan och däck men vad som nu hände var att vid en vågdal var avståndet fyra-fem meter och vid en vågtopp kunde denna skölja över däck. Däckspersonalen hängde ut ett grovmaskigt nät på styrbordssidan där livbåten närmade sig. Nu återstod det mest kritiska momentet av räddningen. De 22 sjömännen i livbåten skulle en och en hoppa från livbåten till nätet på utsidan och detta skulle dessutom ske då livbåten lyftes upp av en våg. Justus Wallers matroser stod vid relingen och tog livtag på den som hoppade upp mot nätet. Lennart stod ute på kommandobryggan och beskådade dramat men efter några minuter blev spänningen så stor för honom att han inte orkade stå kvar utan gick in i radiohytten.

Efter, vad Lennart tyckte en alltför lång stund, hörde han något som liknade hurrarop. Han förstod då att alla var ombord och räddade. Efteråt berättade en matros att den siste sjömannen i livbåten, som var den äldste, missade maskorna i nätet men tack vare matrosens livtag hölls kvar vid utsidan av relingen och hivades ombord av starka matrosarmar.

När allt var över började det snabbt att skymma. Kaptenen och övriga räddande besättningsmän hade inte bara klarat sitt uppdrag utan även vunnit kampen mot klockan.
När kaptenen återtog kursen mot Durban och beordrade framåt i maskinen kunde man skönja konturerna av vraket som nu hade stark slagsida och förmodligen skulle komma att sjunka inom kort.

Vad sedan Lennart upplevde tillsammans med de räddade sjömännen på fartyget är svårt att beskriva i ord. Det var en blandning av glädjetårar och eufori.
De räddade var alla italienare. Resten av kvällen satt Lennart vid radion och ropade upp radiostationer i Italien på kortvåg för att försöka nå anhöriga med de glada budskapen om att de alla blivit räddade.


---------------------------------------------------------------

Flera decennier senare, då Lennart är pensionär, läser han i tidningen att morsesignalering inte längre skall användas för radiokommunikation till sjöss och en engelsk kustradiostation har markerat detta genom att sända en ”avskedssignal” i form av ett morsekodat ”e”. En ny tid med ny teknik som använder sig av datorer och satelliter för kommunikation har gjort morsekoden överflödig. Detta hade även till följd att hans forna yrke också var överflödigt. En styrman kunde nu sköta kommunikationen vid sidan om sina övriga uppgifter.

Lennart känner ett visst vemod. Det var ju ändå tack vare morsesignalerna han fick vara med och rädda 22 sjömän till livet.

Skriven av: Kurt Anneborg