Publicerat
Kategori: Novell

Rådjurens öga


Han steg av bilen och öppnade bakluckan. Han tog ut en spann och stappade ner två handskar i den och låste bildörren. Hans tjocka gummistövlar bröt det långa yviga gräset och blandmossen på väg in mot skogen där han hade varit många gånger förut och plockat svamp.
Han mindes när elsa och han tog dit på sensommaren och lät sina flinka vana fingrar leta upp kantareller och annat som dolde sig i den dunkla bädden av skogsmark. Fritidstugan någon kilometer bort hade varit deras andra hem varje sommar i tjugosju år. Han åkte inte ut till stugan så ofta, utan begav sig emellanåt ut till deras gemensamma svampställe för att få en stunds avkoppling. När elsa dog i cancer fick det ett hastigt slut och plötsligt stod han där ensam och han förstod inte vad som hade hänt. Visst hade dem pratat om det och en viss förberedelse fanns där, och dem bägge hoppades att cancern inte skulle komma tillbaka efter flera operationer. Men en dag så fick elsa beskedet att modertumören hade spridit sig till lynfkörtlarna och det hela fick ett snabbt slut. Bertil fortsatte och gå till jobbet fastän hans kolleger såg att han var nedbruten. Han sade inte så mycket utan isolerade sig istllet från bekanta och den övriga släkten. Deras gemensamma barn förstod att pappa var djupt deprimerad och han dök inte upp på varken julafton eller aandra högtidliga tillfällen.
Ibland tog dem hem till deras far för att ta en kopp kaffe..men han sade inte så mycket. Han tittade mest ut genom rutan och var tyst. Han hade praktiskt inte sagt ett ord på dem senaste
Tolv åren. Hans mimik var neutral och varje gång dem såg i sin fars annsikte fanns där en obegriplig sorg som befärste hans ansikte och dragen visade en uppgivenhet som ingen vågade pratade om. Bertils hund, en horcht hade varit med förr i området där dem nu gick, och hunden strök längs stigens mossbeklädda kant. Det hade regnat för en stund sedan och det var fortfarande fuktigt i luften och dimbankar låg sporadiskt över skogens vy. Han vek av in mot stigen och tog sig igenom grenar och djupa mosstycken och iland råkade han sätta stövlarna i vatten gropar , men tog sig lätt därifrån och han tittade efter hunden så att han inte var alltför långt borta. Nu kände han igen sig och vek upp en massa grenar som hindrade hans väg mot favoritstället, där svamparna år efter år likt gräddgula skott bara låg och väntade på att bli plockade. Han tog sig igenom den sista biten av tätbevuxna skogspartiet och han kände lukten av stark barr, som genom fukten låg som ett täcke var han än gick.

”Raffe!!” hojtar han och hunden kom löpandes in mot öppning av skogspartiet och bertil tog sig en titt i området. Han lät sin vana blick stryka längs med det som såg ut att kunna vara undanskymd svamp..han lät sina stövlar försiktigt sparka undan det dolda över gömda svampar. Plötsligt ser han ett hav av mogna och härligt doftande kantareller och han plockar vant upp dem och lägger dem i spannen. Efter en stund har han plockat rent från området och beger sig ner mot bäcken. Han undrade varför det fanns så mycket svamp i år. Ibland kunde han och elsa gå i timmar och ibland fick dem bara en ett påar stycken. Han visste också att det inte fanns andra i skogen som plockade, och för den delen skulle det inte göra något.
Men denna gången fick han en rejäl laddning. Han veka av in mot den täta skogen och gick ned mot den sluttande terrängen. Han ser nu att det finns gott om svamp och han tänkte på elsa,” hade hon sett detta nu hade vi bara plockat i timmar..skjölt dem och rensat dem hemma..Fryst in och gjort en underbar kantarellstuvning som förr..”
Han tog sig ned mot bäcken och balanserad försiktigt för att inte snava och ahn plockade svampar efter hand. Han tittade längre ned bredvid bäcken, och han kunde tydligt se fläckvisa områden med svamp. Han hade nu fyllt hela spannen, men han ville få med sig så mycket som möjligt så han fyllde sin väska där han hade sin termos och smörgås. Raffe sniffade runt i området och ibland fick han syn på en hare, men han kunde inte springa efter dem, hunden hade en benskada från två års ålder, något som inte gick att göra något åt, hade veterinären sagt.




Men han var som alla andra hundar som hade någon defekt på sina ben, nöjd att få vara med husse i skogen. Men ögonen vittnade om något ledsamt när han inte kunde springa hur som helst. Precis som om han visste själv att det var något fel på dem. Var det djurens egen klokhet kanske..

Bertil kom ner till bäsckens slut och satte sig ned på en av stenarna och tittade ut över innsjön. Det var mörka moln och diset hängde som en sträng över terrängen.

Han fyllde upp kaffe i en plastmugg och tog en bit av sin smörgås. Detr var ljuvligt och han njöt över det vackra. Några fåglar dök ner från ingensstans och likt en pil borrade dem ner sina klor i vassen kring insjöns bädd. Ögonblicket senare for dem upp i ett skri och han kunde höra deras ekande bortom den plats han nu befanns sig. Raffe reste sig upp och morrade till och bertil vände sig om. Han såg något titta fram bakom dimman men han kunde inte riktig se vad det var. Plötsligt lunkar ett rådjur fram och försiktigt betraktar honom. Hunden morrar och svansen rappar rytmiskt nervöst. Bertil lägger sin hand över hortsens sträva rygg och låter handen lugnt stilla hans nervositet.” sshh..raffe..

Rådjuret tar ett par steg till och kommer närmre och stannar plötsligt. Djuret stirrar på bertil och med flackande blick är på vakt mot varje tendens till fiende..där vid bäcken slut ut mot insjön. Plötsligt kommer det fram ett tiotal andra rådjur och försiktigt betraktar bertil och hans hund. Deras stora ögon ser skrämda ut men att par av dem lunkar förbi utan att ta en om väg.
En av djuren låter sig närmas och står någon meter från bertil. Hunden ligger tyst och orörlig.

Han kunde nu förnimma djurens vilda doft av päls och andedräkt som pulserade i luften.
”otroligt..det här har jag aldrig varit med om..” tänkte bertil..”ingen kommer att tro mig.”
Han satt och njöt över detta möte och plötsligt såg han något vitt blixtra till framför honom, och han ryggade till. Flocken av rådjur sprang skrämt iväg åt alla håll utan att veta vart..bara bort från det som skrämde dem..sekunden efter stannade dem upp och betraktade omgivningen. Hunden blev rädd och bertil kunde känna darrningarna, men hans hand fortsatte och smeka ryggen för att lugna hundens rädsla något. Han satte ned koppen med kaffe förisktig på marken och såg nu ljusa punkter uppenbara sig över insjön..” vad var det..” undrade han samtidigt som han försökte koncentrera sin blick genom dimman.

Plötsligt känner han en otrolig värme genomsyra hela hans kropp och det stöter ilningar genom hela hans kropp. Kaffet i muggen fräser av väme och han undrar vad i herrans namn som händer. Svamparna i spannen sprätter fram och tillbaka och plasten på spannens övre kant viker sig i en sträng av smält plast. Hunden gnyr och känner sig orolig.
Bertil känner något i hela kroppen och stirrar förhäxat ut mot vattnet.
Ett tiotal ljusbollar korasr varandra och rymiskt tar sig närmre där bertil sitter.
” vad i helskotta e dett..” hör han sig själv säga, han blir nu rädd och undrar om han bara inte skall resa sig och gå därifrån omedelbart!! Var det åskkulor eller vad..visst fanns det fenomen som var oförklarliga..men detta och all värmen..svampen och kaffet..vad var det som hände.

Plötsligt ser han en gestalt farmför sig som var omslutet av ett ljus han aldrig hade sett tidigare.Det var vitare än vit och han blev helt förvirrad. Plötsligt fick han en känsla av totalt lugn. Något kom över honom..något slöt hans rädsla i total klarvakenhet om att dette skedde..”var inte rädd mitt barn..var inte rädd..” hörde han en röst säga till honom.


Han hörde den klart och tydligt. Men det fanns ingen där. Det kom liksom inifrån.
Och rösten var inte på svenska..det var det som var märkligt..men han förstod ändå..på något konstigt vis vad som sades..” var inte rädd mitt barn..
Plötsligt känner han en varm stöt och han andas till med rädsla och vänder huvudet om på högra sidan. Det är helt ljust som tusen ljusars ljus, och hela hans kropp vibrerar.



Han ser plötsligt en haka och en mun framträda..” han blundar för en sekund och tittar åter upp..och stirrar rakt in dem vackraste ögonen han någonsin har sett. Det var inte mänskligt att vara så vacker och ögonen hade ett djup och godhet som trängde igenom allt vad mänksklighet betydde. Kvinnan med sitt ljusa ansikte lät sin hand strtka försiktigt på hans axlar och det brände till. Han hörde henne i sina tankar. ” var inte rädd mitt barn..” han kunde inte yppa ett ord och han var som totalt förlamad.plötsligt ser han en likadan kvinna vid sin vänstra sida, med samma intensitet i hennes aura och dem båda sjöng något..
Han visste att det inte var på svenska, men han förstod ändå vad dem sade..han kände igen det..men det fanns ändå inte där. Han visste vad dem sjöng men ändå inte!

Hunden låg nu och sov djupt..hade dem påverkat hunden till att somna..
” Bertil..” hörde han en röst säga..och plötsligt ser han sin hustrus ansikte framför honom..
han stirrade. Plötsligt darrade han på munnen..” ..elsa....” han sträckte fram handen precis som han skulle kunna känna henne..” elsa.., yppade han igen men nu långsammare..
är det du..? är det du elsa...elsa är det du....????? han reser sig upp och han känner inte sina ben utan bara går rakt fram mot sin underbara äslkade hustru som lämnade honom för många år sedan och som han fortfarande älskar ..han ansikte får ett förtvivlat uttryck och han han skriker ut sin förtvivlan..” elsaaa..” han sträcker fram handen och går mot henne..han gråter hejdlöst. Kvinnan som uppenbarade sig som elsa flyter liksom fram..svävar fram mjukt och kring hennes aura av ljus fladdar det svansar i guldfärgat moln. ”..hon log och hon såg ut som när dem träffades första gången..”..elsa..är det du...” tänkte han och plötsligt får han sitt svar
”..ja det är jag elsa..din hustru..jag har låtit vårt favoritställe blomstra av dem härligaste svampar..jag vet att du älskar dem..” hans ben vak sig och han föll ihop på knä och grät
” fattar du vad jag har saknat dig...”, säger han stötvis mellan dem förtvivlade och förrvirrade gråten..” fattar du vad jag har saknat dig ..” han tittar på henne med blodsprängda ögon och hans fårade ansikte förstärks nu med all den anspänning som nu sker. ” jag finns alltid hos dig mitt barn och härligaste man..min kärlek till dig kommer att återförenas när du är klar med ditt..hos oss finns det ingen tid..det är bara ett vara..vi möts..och du vaknar till liv igen...”
Hon ler nu mot honom och någonstans visste han att det var sant.

Plötsligt hör han hunden skälla högt och han vänder sig impulsivt om,
”raffe!! Ropar han och hunden söker sig till husse som sitter på knä vid insjöns strandkant
hunden sätter sig ned och slickar sin husse ipå kinden. Han kände att det hade hänt något, hunden visste att husse hade gråtit. Han lät sin sträviga tunga slicka av husses kinder rent från den salta gråten som fortsatte att rinna från hans ögon. Men nu i tysthet.
Dem satt båda och bertil såg ingen mer. Inga änglar eller vad det nu var. Ingen elsa.
Ingenting. Var det hela en dröm..





Bertil reser sig upp och vankar upp mot sina ting, spannen kaffet och väskan.
Han går långsamt och han känner att det börjar bli lite kallt.


Han låter sig gå tillbaka samma väg han kom ifrån. Hans tankar är nu fundersamma över det inträffade. Han tänkte tillbaka på dem fina minnen som han hade med sin hustru och hans tankar och funderingar fick en del svar. Men på ett oväntat sätt. Framme vid bilen lade han in sina grejer i bakluckan och bytte från skor til stövlar. Det började plötsligt och regna och han hörde en åskknall en bit därifrån. Han tittar efter sin hund..” raffe..kom hit..” skriker han och visslar högt. Plötsligt ser han hunden komma springandes fort genom skogen ut mot bilen, den skäller vilt och är upprymd..den springer runt sin egen svans och hoppar upp mot bertils ben och är ivrig att få bekräftelse.

Han låter vindrutetorkarna slå bort det ihärdiga regnet och hunden sitter på passagerarsidan och tittar ut. Bertil ler åt vad sm har hänt..vad det än var som skedde..om det fanns någon förklaring eller ej..han hade ialla fall en spann med dem godaste kantareller med sig hem,
Hans hund hade återfått springförmågan och var tydligen ofattbart lycklig, för att få friheten på sina fyra ben tillbaka..

Genom den skogsbevuxna vägen it mot 90 vägen..tillbaka mot civilisationen..stod rådjuren i klasar och betraktade den vita volvon som med försiktighet tog sig fram genom lera och grus..


Skriven av: Fredrik Reimarker

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren