Rånare på Toftastallet

Rånare på Toftastallet

Jag var sen som vanligt när jag kom till stallet Toftastallet. Cornelia och Natalie var redan där. Natalie bodde granne med ridskolan så hon kommer jämt dit först.
- Äntligen! Var har du varit, Cissa? sa Cornelia och knäppte ridhjälmen under hakan.
Cornelia och Natalie kallar mig alltid för Cissa. Jag heter egentligen Felicia, men sen mamma börjat kalla mig Cissa har alla gjort det. Jag gillar inte när någon kallar mig Felicia, jag vet inte riktigt varför.
- Jag hittade inte nyckeln, sa jag.
- Nu har alla kommit! sa min ridlärare Annika. Idag ska vi rida cavaletti.
- Men det är ju för enkelt för oss! klagade Lisa.
- Det kanske det är, men det är bra gymnastik för hästarna.
- Jaja, men vilken häst får jag?
- Det får du se!

Hoppas jag får Amigo, tänkte jag. Amigo var min favorithäst.
De hästarna som fanns i stallet var:
Amigo, en 7årig connemaraponny.
Mint, en 12årig shetlandsponny.
Mozart, en 10årig haflinger.
Misty, en 15årig connemara.
Smokey, en 6årig Welsh.
Alladin, en 10årig korsning.
Herkules, en 9årig Nordsvensk.
Också Beata, ett 8årigt halvblod.

- Lisa, du ska ha Mozart, Natalie, du ska ha Herkules, Cissa, du ska ha Amigo Sanne du ska ha...
- Yes, sa jag och rusade mot Amigos box.
- Hej Amigo, sa jag milt, när jag gick in till honom.
Han kollade på mig på det där sättet han brukar göra med sina sorgsna ögon och sin hängiga underläpp.
Jag hämtade en låda med ryktborstar i och började rykta den bruna pälsen och den svarta manen.
Amigo var oftast snäll i boxen, men han var envis när man skulle kratsa hovarna.
- Lyft Amigo! Lyft! skrek jag till honom när jag kratsade hovarna.
- Har du problem, Felicia? hörde jag plötsligt en röst säga.
Det var Lisa. Hon stod i boxdörren och glodde på mig med irriterande ögon.
- Nej, det har jag inte, och om jag hade behövt hjälp så skulle jag inte ha bett dig! sa jag argt. Gå till Mozart och ta hand om honom i stället!
Jag gick till Annika och bad om hjälp.
- Behöver du verkligen hjälp med hovarna? frågade hon nyfiket.
- Mmm, sa jag lågt och gick före in i Amigos box.
Men när jag kom in hoppade jag högt, för där stod Lisa och kratsade hovarna på Amigo.
- Åh, vad duktig du är, Lisa. Det var väl snällt att hjälpa Cissa med hovarna, eller vad tycker du Cissa? sa Annika.
- Ja, jättebra, sa jag surt.
När Annika hade gått därifrån sa jag till Lisa:
- Det här är min sköthäst, inte din och jag bad dig aldrig om hjälp!
- Det är inte alls din sköthäst!
- Nej men snart, stick härifrån!
Lisa flinade åt mig så hennes glugg syntes när hon gick ut från boxen.
Jag klappade Amigo.
- Stackars lilla gubben, sa jag och kramade om hans hals. Nu ska jag hämta sadeln, så jag undrar om du får vara i fred.
Jag skyndade att hämta sadeln.


När alla var klara med att sadla och tränsa gick vi ut på ridbanan och ställde upp på medellinjen.
- Spänn sadelgjorden, dra ner stigbyglarna och sitt upp, sa Annika.
Typiskt, jag fick Lisa och Mozart bakom mig, tänkte jag när vi började skritta längs fyrkantspåret. Vi tränade på att galoppera över cavaletti och hoppa höga hinder. Mozart bet Amigo i rumpan, så Amigo sparkade Mozart.


Efter ridlektionen sa Annika till mig:
- Cissa, följ med mig här.
Jag följde med Annika in i sadelkammaren. Hon stängde dörren bakom mig.
- Jag tycker att du rider jättebra, och du och Amigo passar jättebra ihop. Så därför vill jag, att om du vill, så får du bli skötare för Amigo och komma upp hit nästan varje dag och rida honom.
Jag satt tyst en lång stund. Jag var helt stel av lycka så jag visste inte vad jag skulle säga.
Tillslut skrek jag:
- Tack, så jätte mycket, Annika. Jag kastade mig i famnen på henne.
- Jag visste att du skulle bli glad!
Jag sprang till Amigos box. Jag kramade och pussade honom.


Jag skuttade ut till Cornelia och Natalie som stod och väntade på mig.
- Jag ska bli skötare för Amigo!
Kapitel 2.
- Mamma! Jag ska bli skötare för Amigo! skrek jag när jag kom hem från stallet.
- Nej men, vad kul! sa mamma.
- Och jag är första skötare också! sa jag överlyckligt.
- Oj! sa mamma och satte in en plåt bullar i ugnen.
- Jag ska åka dit nästan varenda dag och sköta om honom! skrek jag.
- Men du vet väl att du måste mocka varje dag också? skojade pappa.

Nästa dag cyklade jag upp till stallet. Jag var tvungen att cykla upp där väldigt ofta nu när Annika och hennes familj var bortresta.
Jag hörde en gnäggning från en hungrig liten häst i hagen.
- Åh Amigo! sa jag, jag måste mocka först.
Jag mockade snabbt. Och sen tog jag in Amigo och gav honom lite hö.


Vi tog en liten ridtur i skogen och hoppade över stockar och lite sånt.

När vi kom hem var både jag och Amigo trötta. Jag ledde in honom i boxen. Jag gick och lade mig i höt som var utanför Amigos box, och innan jag visste ordet av det somnade jag.

Jag vaknade av att jag hörde röster som jag inte kände igen.
Plötsligt såg jag män med svarta huvor över ansiktet gå in till lilla Mint.
Jag förstod direkt. Det var natt och jag hade glömt att stänga dörren till stallet. Så nu hade rånare försökt komma in och stjäla hästarna!
Jag smög mig till Amigos box och lät dörren stå öppen, så han kunde springa ut. Sen öppnade jag dörren till de andra hästarnas boxar. Alla hästar sprang ut ur stallet utom Mint som var fast hos männen.
- Vad tusan gör du din lilla skit! skrek en av männen till mig.
Jag blev livrädd och sprang ut ur stallet, ut i skogen. Jag sprang och sprang tills jag inte orkade mer. Jag satte mig på en stubbe.
Men det var då jag insåg vad jag gjort! Jag hade ju släppt ut alla hästar ur stallet och de hade förstås rymt.
Åh, vad skulle jag göra. Jag bara satt där på stubben och höll på att somna.
Men tillslut började jag började leta efter Amigo och de andra hästarna.
Men plötsligt så…
– Iiiiiiiiihhhh! skrek jag. Vad var det som rörde sig där borta?
Varelsen gick mot mig. Jag backade, men jag råkade backa på ett träd. Jag var så rädd så jag vågade inte svänga.


Kapitel 3.

Varelsen kom närmare och närmare. Då såg jag att det var Amigo.
- Åh Amigo, vad du skräms, grät jag.
- Hohoho! hörde jag en uggla hoa.
Jag var jätterädd. Om jag inte fick tag på alla hästar innan Annika kommer hem är jag körd från stallet.
- Nnnnhhhiii! Kom det plötsligt fram ur Amigo.
Då hörde jag att Amigo fick svar! Man hörde hur en häst var på väg hit. Det dundrade i marken.
Jag såg inte vilken av hästarna det var först, men sen när den kom närmare såg jag att det var Beata.
Det prasslade i buskarna framför oss. Hästarna blev rädda, så jag fick hålla hårt i grimmorna. Jag bara önskade att jag hade haft grimskaft till dem.
Då såg jag att en människa kom ut ur buskarna.


Kapitel 4.
- Åh, Natta! sa jag när Natalie klev fram ur buskarna. Jag har varit jätterädd! Vad gör du här så sent?
- Jag vaknade av att det lät som om en av hästarna var panikslagen, så jag gick upp, klädde på mig och sprang till stallet. När jag kom till stallet såg jag att dörren var öppen och det hördes röster som var arga inifrån, jag smög in och fick se att tjuvar höll på och ta ut Mint. Jag blev rädd, så jag sprang ut i skogen. Och vet du, dörrarna var öppna till boxarna! sa Natalie oroligt.
- Mmm, det var jag, sa jag och rodnade, men det syntes som tur var inte i mörkret. Jag berättade allt jag varit med om.
- Nu måste jag nog få försöka få tag på alla hästar i skogen. Men det blir inte lätt. Du kan gå och lägga dig om du vill, sa jag och klappade Amigo.
- Nej, sa Natalie bestämt.
- Menar du att du hjälper mig? klämde jag fram.
- Ja!
- Du är min bästa vän , Natta.
När vi letat en stund, och vi hittat Mozart och Alladin, smög vi oss tillbaka till stallet. Eller jag kan inte säga att vi smög bara så direkt. Vi var väldigt osäkra på vägen dit.
- Åh, vad jobbigt det är att hålla två hästar bara i grimmor, muttrade Nathalie.
- Ja, sa jag. Och vi ser ju knappast inget i mörkret.
Men när vi äntligen kom fram såg vi hur tjuvarna försökte lasta på stackars Mint på hästtranssporten.
Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken när jag såg Mint kämpa och gnägga för att komma undan männen. Männen fick slå på honom för att han skulle gå in i hästtransporten
- Jag måste ringa polisen, sa Natalie och drog fram sin mobil ur pyjamas fickan.
- Bra, klämde jag fram.


Kapitel 5.
- Det dröjer så länge, sa jag.
- Vadå? sa Natalie.
- Polisen, sa jag och lugnade Amigo som började bli otålig. Vi måste stoppa tjuvarna så de inte kommer undan med Mint, sa jag.
- Men… började Natalie.
- Vi måste vara modiga, Natta, sa jag. Tänk på Mint.
- Okej då.

Vi sprang släppte hästarna och sprang fram.
- Släpp, Mint! skrek Natalie.
- Vi har ringt polisen! skrek jag.
- Flickor små, vi har köpt den här hästen, sa en av männen.
- Varför är ni här på natten och har rånarkläder då? sa jag kaxigt.
Nu var mannen riktigt arg. Han skulle precis drämma till oss då vi hörde sirener och en polisbil köra upp för backen.
Polisen grep männen.
Vi tog in Mint i hans box och gav honom lite kraftfoder och vatten.

En polis kom in. Vi fick berätta allt ihop i vårt klubbrum och polisen fick smaka av våran goda milkshake.
- Det är nog bäst att du ringer till din mamma nu, Felicia, sa polisen och tog en klunk milkshake.
- Ja, sa jag, och blev nästan lite sur att polisen sa Felicia.
- Ni får ledigt från skolan i morgon, så att ni kan sova ut på morgonen, sa polisen bestämt, när han såg hur vi gäspade.
- Okej, tack, sa Natalie.
- Vi ringer till Annika och letar upp hästarna. Så, vi fixar resten. Milkshaken var jätte god, sa polisen.
- Tack ännu en gång, sa Natalie.


En dag kom jag till stallet, alla hästarna var där! Jag är så glad att det ordnade sig tillslut.
- Felicia, kom, sa Annika. Jag förstod att det var något viktigt eftersom hon sa Felicia till mig. Jag har hört det som har hänt, fortsatte hon.
- Ja, sa jag och rodnade.
- Jag tycker du fixade det bra, sa Annika.
- Va? sa jag och blev väldigt förvånad. Jag gjorde ju så hästarna rymde och… sa jag men Annika avbröt mig.
- Men om du inte släppt ut de hade de kanske blivit stulna allihop och då kanske vi aldrig hade fått tag på tjuvarna. Du får fortsätta vara skötare för Amigo, Cissa. Amigo gillar dig. Han förstod vad som hände i går.
- Åh! Tack! sa jag. Fast den här gången var jag mycket gladare!

Jag gick in till Amigo och kramade honom. Men då kom Lisa.
- Förlåt att jag var så kaxig häromdan, sa hon. Jag har hört det som hänt. Du var jätte modig.
- Tack och förlåt, sa jag.
- Du, jag har blivit skötare för Mozart, sa Lisa stolt. Så jag ville tacka dig för att du hittade Mozart.
- Jag ville hitta alla hästar så klart!

Just nu har jag och Amigo det bra! Vi rider på en grön äng och det är så härligt!

Slut!

Skriven av: Sofia Smedberg