Raseri

Hans ansikte, en rödglödgad vulkan mitt uppe i sitt utbrott, jättelika lavakulor
och stenar slungades ut ur öppningens vredgade käft, yrande rökmoln svarta for
ut, gula tegelstenar och trasiga paraplyn likaså. Allt som var i närheten smältes
ned av den höga temperaturen och rapades upp i svavelosande, knottriga ångor.
Det helvetiska ansiktet av en man i fyrtioårsåldern basunerande ut skatologiska
svordomar och skrek hål på luften av raseri. Kroppen fick liv och svällde upp
likt en röd ballong- allt emedan mannen fortsatte sina förbannelser. Ögonen
spräcktes och hans förut monokroma ansikte skiftade ständigt färg, likt en förvirrad
kameleont. Ur öronen sprang ett rödsilvrigt sken som dallrade i den gasmätta
luften.

- Satans, helvetes, jävla, skit! Jag skall nog få tag på dig!

Vad var det som upprörde denna man, så till den grad att han mot sin vilja
och sitt förnuft, till trots brukade dessa ord, som så länge legat längst inne
och väl undangömt från hans annars så vältaliga gom? Jo, nej det skall jag inte
avslöja. För då vore denna historia blott en historia och väl inget annat än
en sådan. Att så tidigt och i detta skede förtälja orsaken till mannens fruktansvärda
anfall vore mot alla regler om spänningen i en text, och därför, besinna er
kära läsare, för än hava han inte nått kulmen av sitt hejdlösa utbrott. Njet,
ty detta är enbart början på en lång process, jag vet inte varför den fortsätter
som den gör, kanske har han inget stopp på sig själv, inga gränser. Hur vore
det att beskriva detta förlopp, istället för att mala på om absolut ingenting?

För den ivrige läsarens skull fortsätter jag motvilligt beskrivningen av den
vettvillige mannen: Hans näsa, likt en blommig palsternacka, sköt ut från sitt
ansiktes trädgård och brändes upp i stora eldkvastar. De xylitolbehandlade tänderna
skakade och skallrade och frossade och knakade och krossade och gnagde och malde
och tuggade och högg och bet och knallade.

- Nej, nu får det väl ändå räcka! Sådana smutsigheter! Jag har aldrig sett
maken på mer otidsenliga skändligheter!

Vad är nu detta, börjar han tala till mig? Det är ju jag som skriver om honom.
Det är jag som är han, upprepar jag för mig själv. Men då är ju han jag? Och
det är jag som vrålar och skriker av raseri. Men det kan inte vara möjligt. Det kan inte vara omöjligt. Hur skulle det se ut? Det går inte. Jag kan inte vara han, det är fullkomligt omöjligt. Jag tänker inte lyssna på mina egna
ord längre.

Skriven av: Piotr Olvenfyr