Recention/Reflexion: FIGHT CLUB

Filmtitel: Fight Club
Utkom år: 1999
Speltid: 2h 19min
Land: USA
Regissör: David Fincher
Medverkande: Brad Pitt, Edward Norton, Helena Bonhgam Carter, Meat Loaf



David Fincher har haft en gyllene stjärna över sig sedan han började arbeta som filmregissör. Han slog igenom 1997 med den omtalade thrillern Seven. Den blev en av årets största filmer, och Fincher följde troget upp denna succé året efter med den välgjorda The Game. År 1999 gav han så ut sin intressanta tolkning av vart dagens samhälle är på väg: Fight Club.
Den här filmen är definitivt en av de mest intressanta och mångdimensionella filmerna som har gjorts på senare år. Filmtiteln, filmkonvolutet och kategorin antyder alla att Fight Club är ännu en annorlunda regisserad, men dock upplevelselös amerikansk actionfilm, med överdrivna slagsmålsscener och onödigt mycket vapen, blod och övervåld. Man kan se Fight Club på det sättet, även om den inte riktigt innehåller allt detta.
Men ser man filmen med eftertanke upptäcker man snart att den innehåller oändligt mycket mer än övervåld och blod. Fight Club är en skildring av det moderna konsumtionssamhället, och människans till synes desperata sökande efter materialistiska livskvalitéer.
Den är också en smygande varning om vad som kan hända då konsumtionssamhället går för långt och trampar över oss människor.

Edward Norton, som övertygade oss storliga som manipulerande rasist i American History X, spelar i Fight Club den namnlöse huvudpersonen. Han har ett inramat ungkarlsliv med ett högavlönat arbete åt en av de stora amerikanska bilfirmorna. Han har sömnproblem, brist på fritidsintressen, och lever ensam i en stor lägenhet som är inredd likt rummen i en IKEA-katalog. Detta på grund av hans otroliga köpmani och känsla av att han absolut måste ha de saker han ser skulle passa till lägenheten.
Efter ett läkarbesök där Norton desperat försöker få doktorn att upptäcka någon sjukdom på honom, finner han av en slump en ny inblick i sitt liv. Han upptäcker alla krisgrupper och möten för dödssjuka människor som finns runt om i staden där han bor. Han börjar under falskt namn och påhittad sjukdom besöka dessa, och finner där sin enda känsla i livet av medmänsklighet. Äntligen har han människor omkring sig som bryr sig om just honom och hans nypåfunna problem. Där kan han få prata och gråta ut, och dessutom finna tröst.
Dock dyker den kedjerökande och mentalt nergångna Marla Singer, spelad av Helena Bonham Carter, upp på dessa möten. Hon visar sig vara ute på precis samma grunder som Norton. Hon är inte alls sjuk, hon har bara en underlig depression i livet om att hon inte kan dö, trots att hon inte själv undviker det. Hon ger omvärlden alla chanser att ta livet av henne. Dock överlever hon med sin stora tur.

På en av de flygresor som ingår i Nortons arbete, möter han den karismatiske Tyler Durden, excellent spelad av Brad Pitt. De inleder ett annorlunda samtal där Durden bland annat påstår att syrgasen i flygplanen endast är till för att droga passagerarna så att de lättare accepterar sitt öde vid en kraschlandning. Norton menar på att Durden är den klart mest intressanta portionsförpackade vän han någonsin träffat. Med det menar han att det inte bara är maten som är portionsförpackad under en flygresa, utan även medpassageraren på sätet bredvid. Den tid som flygresan tar är den tid man får tillsammans i livet, och sedan aldrig mer.
De båda utbyter telefonnummer, vilket Norton får användning av när han landar. Hans bagage är borta och när han kommer hem visar det sig att hela hans lägenhet står i brand. Tyler Durden är då hans enda utväg, och tillsammans på en bar diskuterar de vad Norton egentligen har förlorat. Norton anser att det inte var prylar som förintades i branden, utan han själv, medan Durden invänder med att säga att människorna idag inte är annat än konsumenter, som till slut kommer att ägas av de saker de tidigare köpt. Objekt och materialistiska tillgångar blir deras liv, och vad har det för värde i människans ursprungliga ’jagar- och samlar-samhälle’, undrar Durden? På vilken plats i samhället kommer människan?

Efter detta barbesök visar Durden ett något udda sätt att fly vardagen, och få Norton att glömma sin uppbrunna lägenhet och förlorade saker. Genom slagsmål infinner de sig i en unik känsla att vara pånyttfödda. Fler personer i samma kritiska livssituation som Norton ansluter sig så småningom till gruppen som bildas varje kväll bakom baren, och snart anordnar Durden och Norton det första ’arrangerade’ Fight Club-mötet i barens källare.
Med tiden ansluter sig ännu fler och nya Fight Club-rörelser bildas över hela USA. Tyler Durden ses som deras gemensamma ledare i denna samhällsfrigörelse och återfödelse.
I kampen mot konsumtionssamhället manipulerar Tyler Durden sina anhängare till robotlika människor, och använder de till vandalisering av affärer, kontorsbyggnader och bilar.
Durdens slutgiltiga ”projekt” är att spränga hela kontokortstjänsternas huvudbyggnad, eftersom de ekonomiska skulderna då raderas ut, och alla världens människor hamnar på noll.
Detta projekt, som han kallar Projekt Mayhem, skulle naturligtvis skapa kaos över hela jorden.
Men innan denna händelse inträffar låter Tyler Durden huvudpersonen Norton få veta något som kommer att förändra Nortons situation drastiskt.
Tyler Durden är Norton!
Norton är Tyler Durden!
Tyler Durden är Nortons alter ego, som han själv helt omedvetande har skapat i brist på självförtroende och självtillit. Durden är allt som Norton önskar att han vore, men inte kan bli.
Norton själv har skapat Fight Club, låtit orsaka all förödelse, och är nu dessutom på väg att nollställa hela världens skulder, vilket han som sitt ursprungliga jag aldrig kan tillåta.

Både författaren till novellen Fight Club, Chuck Palahniuk, och regissören David Fincher är uppväxta i kristet religiösa hem, och båda tycks ha en vilja att förmedla något av denna kristendom i novellen respektive filmen Fight Club. För lite av tanken med Fight Club är att människan ska hitta tillbaka till sig själv, sitt ursprung och sin medmänsklighet, vilket ju är grundtanken inom den kristna tron också.
Man kan gå långt i tanken på vad den här filmen egentligen vill säga. Spekulationer om huruvida Fight Club skulle kunna ses som en religiös allegori, och vidare Tyler Durden som en något splittrad Messiasgestalt är mycket intressanta. Durden vill få oss människor att uppleva något vi har glömt, att finna något vi har förlorat. Han anser att vi går för långt in i den moderna världen där vi utvecklar vår omvärld i snabbare takt än oss själva. Han menar också på att människorna i allt för hög grad har kommit att anamma de något subtila filosofierna existentialism och det närbesläktade absurdism, där många funnit mening i själva meningslösheten.
Å andra finns det många kristet troende som skulle tala emot dessa spekulationer.
En ny Messias skulle troligen bete sig något annorlunda i vår moderna tid än vad Jesus gjorde på sin tid, men Tyler Durden gör mycket som direkt talar emot att han skulle kunna vara någon Missiasgestalt.
De kristet troende menar på att en ny Messias aldrig skulle vara diktatoriskt bestämmande på samma sätt som Tyler Durden är i Fight Club. Hans sätt att styra och råda över sina anhängare är på intet sätt humant, utan kan närmast jämföras med diktatorisk nazism eller fascism (Hitler sågs också som en Messias på sin tid i Tyskland).
Medlemmarna får under Projekt Mayhem inte ens nämnas vid namn, och absolut inte ställa några frågor.
Detta handlingssätt motsäger faktiskt något som Durden själv sade i ett tidigare skede i filmen, nämligen att ”utan att ifrågasätta går vi genom livet med en naiv inställning till allting”.
Tyler Durden säger också vid ett annat tillfälle ”du måste överväga möjligheten att Gud inte tycker om dig. Det är inte det värsta som kan hända”.
Är inte det Satans replik från Nietzsches bok: ”Gud älskar dig inte”…

Tyler Durden har genom hela filmen en mängd idéer och tankar kring vad vi människor kan sägas vara, vissa mer poetiska än rimliga och riktiga, men trots detta mycket tänkvärda. Han poängterar starkt vid flertalet tillfällen att vi ska sluta försöka vara någon annan i livet, för vi kommer aldrig att finna någon mening i det.
Därmed kommer vi inte heller finna något vettigt sätt att utrycka oss själva på. Männen i Fight Club finner ett sätt att utrycka sig på, nämligen genom att slåss.
Men där kan man säga att Durden gjort lite lätt för sig. Alla människor är nämligen kapabla till att slåss. Så då kan man ju knappast erkänna att han funnit något rimligt uttryckssätt för dessa sargade själar som visar sig på klubben.
Detta är säkerligen ett sätt som många mördare och psykiskt störda människor ser världen på.

Fight Club presenterar ett ganska logiskt slut på den materialistiska trenden som delvis kan sägas ligga till grund för vårt moderna samhälle.
Om Tyler Durden kan framstå som en möjlig frälsare för oss människor kan man diskutera, men Fight Club kan mycket väl ses som en varning för oss åskådare om vad som kan tänkas hända om vi människor blir alltför infångade i vår materialistiska värld, och sedan fastnar i ett evighetshjul av existentialism, där våra ägodelar verkligen är mer värdefulla än vi själva.
Då kommer det definitivt komma falska Messias (vilket också Bibeln säger) och försöka väcka oss till liv igen.
Tyler Durden kan då möjligen ses som en sådan.

Fight Club är en lätt överdriven ”tänk-om-filosofi”, som har gjorts av David Fincher i första hand för att väcka tankar till insikt och sätta ett ärr i våra till synes rena själar.
Bibeln säger ”Ty när han, för vilken och genom allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande.” (Heb 2:10) På samma sätt påstår Tyler Durden att han vägrar genomlida livet utan ett ärr. Han ser sig själv som en frälsare för andra, genom Nortons rollfigur, precis som Gud var en frälsare för andra genom Jesus.
Dock måste man ändå säga att Durden är den onda sidan av Norton, den som annars inte kommer fram. I Nortons fall gjorde den dock det pga. Nortons händelselösa och inramade liv. Han hade helt enkelt ingen anledning att stå emot Tyler Durden inom sig.

Det här är en film som i möjligaste mån försöker lära oss tittare något viktigt. Tyler Durden beskriver det mycket bra när han säger ”du är inte ditt jobb eller hur mycket pengar du har på banken. Du är inte bilen du kör, innehållet i din plånbok eller dina kläder”, och ”sluta vara perfekt; låt dig utvecklas”.
Fight Club tar också en stor politisk roll genom att sägas vara freudiansk, dvs. reducerar sociala normer, och samtidigt marxistisk, eftersom den reducerar materialistiska tillhörigheter.
Filmen har (troligen utan Finchers vetskap) en stark koppling till islams missionerande Ahmadiya-rörelse som just sätter sig upp mot västerlandets materialism, och som samtidigt försöker bättra på människors syn på mänskliga världen.
Filmen i sig kan också ses som alltför mansdominerad, då Marla Singer trots allt får en ganska liten roll i filmens egentliga tema. Ändå tycks även hon påverkas av Fight Clubs reputation. Under filmens gång kan nämligen den noggranne iakttagaren se hur Marla sakteligen slutar att kedjeröka och slutar använda sina mörka solglasögon dag som natt.

Det ska inte sopas under mattan att den här filmen är mycket våldsam på sina valda ställen. Detta gör dock att den sätter ännu djupare märken i själen, men samtidigt måste man alltid se igenom den amerikanska filmvärldens knep för att locka tittare. Att krydda en film med onödiga våldsscener har länge varit ett billigt och effektivt sådant knep. Vad som här kan sägas vara en skillnad i den filosofin är att Fight Club egentligen inte visar utövandet av våld mot andra, utan snarare våldet i utövande på en själv. Om detta nu kan märkas, våld är ju alltid våld.
När man ser filmen kan man känna sig både äcklad av det råa våldet, men även bli äcklad av sig själv eftersom man någonstans inser att filmen är riktad mot sådana som oss. Det är vi som lever upp till den materialistiska livskänslan som motarbetas i filmen.
Man får en annan syn på vad det egentligen är man värdesätter i livet, och visst måste man erkänna en sak: vad vore man utan sina saker?
Kanske någonting bättre ändå.
Något vi inte har upptäckt i livet ännu…

Skriven av: Joakim Eriksson