Regndroppar av tårar









Regndroppar av tårar





Pennan darrar i min hand eller är det min hand som darrar? Jag hör en främmande röst någonstans, nej, jag misstror mig nog. Rösten är ingen annans än mitt hjärtas röst. Den talar till mig i ensamheten, när tystnaden har brutit in i min själ.
Förr trodde jag inte att döden var så skrämmande som den verkade vara, men nu när jag konfronterar den inser jag att det inte finns något värre än att dö i ensamhet, utan att få lämna några sista ord. Det finns så mycket som jag har kvar att säga och nu måste jag bära dem med mig till graven.
Han skulle aldrig få veta, att jag i alla dessa år inte har glömt den gången vi var i stugan. Han skulle aldrig få veta att jag lämnade honom för hans skull.
En prostituerad har ingen rättighet att få uppleva den sanna lyckan, ingen rätt att älska någon med hjärtat, ingen rätt att leva som en mänsklig varelse, (det var vad jag hade lärt mig).
Jag visste inte hur det hela började men det hade ett sorgligt slut. När jag tog mitt första steg ut från stugan visste jag att vår saga hade gått till ända. Flyttfåglarna flög där uppe i oktoberhimlen till ett annat varmare ställe. Jag var också på väg till ett annat ställe men tillskillnad från dem skulle jag aldrig återvända hit igen.
Det sägs att innan man dör får man en inblick av hela sitt liv, det skulle spelas upp som en film, scen för scen och man själv bara är en åskådare.
Allt detta upplever jag just nu… jag ser dem tydligt men kan inte vidröra dem för detta bara är en illusion…



Var och en av oss har ett förflutna som vi antingen är stolta eller skäms över. Vi drabbas av onda och goda saker i livet men frågan är hur vi hanterar dem. Livet är för dyrbart och oförutsägbart för att äventyra det, därför ska man inte ta allt man har för givet för man vet inte hur dyrbart det är förrän man förlorat det.
Det är så lätt att säga allt detta men när man befinner sig i en krissituation är det inte längre så här lätt. Livet är inte längre ens bästa vän som man hade trott.
För 10 år sen lämnade jag min hemby för att besöka min mor som bosatte sig i staden X. (På grund av hänsyn till personerna i min berättelse så kan jag inte nämna deras riktiga namn och platser).
I 16 års tid hade jag aldrig lämnat byn för en enda gång, därför visste jag heller inte någonting om den grymma världen utanför som hade onda planer för mig.
Jag hade varken drömmar eller önskningar i livet för jag var nöjd med det liv jag levde. Att få hjälpa min far på risfältet var nog det enda jag ville göra i mitt liv. Min far var fiskare och min mor… henne hade jag inte träffat i över elva år. En dag packade hon sina kläder och stack ifrån oss utan ett ord. Min far tog det jätte hårt men låtsades som om det inte spelade någon roll, men ibland på nätterna hörde jag honom gråta. Trots han ansträngde sig att gråta tyst kunde jag ändå höra snyftningarna från rummet bredvid. Då ville jag bara springa in till honom så vi kunde sörja sorgen tillsammans men min kropp var helt stel och blodet kondenserade till is vilket gjorde det omöjligt för mig att resa mig upp.
Att prata om henne var tabu i vår familj, jag kom ihåg att jag en gång frågade honom varför hon lämnade oss men han avfärdade alltid min fråga genom att säga att vi skulle prata om det senare. 11 år hade gått och vi hade inte pratat om det än.
Jag och min far grälade sällan, bara en enda gång, det var då jag hängde ihop med en kille från grannbyn och far gillade inte honom. När vi gjorde slut trodde jag att min far skulle säga: ”Var vad det jag sa?” men tvärtomt, han tröstade mig genom att säga att det var killens förlust att han dumpade mig, och att jag borde vara glad att ha sluppit honom för han var mig inte värd. Jag uppskattade verkligen att han fanns där för mig men det fanns ingenting han kunde säga för att få mig må bättre. Jag låtsades ha kommit över honom för att inte oroa min far, men inom mig var jag helt förkrossad.
När jag verkligen insett att jag förlorat honom för alltid gjorde det oerhört ont invärtes som om jag hade förlorat en del av mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär i någon annan igen. Jag gjorde dumma saker för att komma över honom men det förvärra bara saken och fick mig må ännu dåligare. Efter det tog jag avstånd från omgivningen. Tanken på att vakna varje morgon var för plågsam att det inte fanns ord att beskriva.
Jag började också tappa självförtroendet och intalade till mig själv att jag inte dög till någon. Ingen gillade mig för den jag var. Min mor stack ifrån mig och nu ville heller inte killen som jag älskade ha mig. Gång på gång frågade jag mig själv varför alla som jag höll av lämnade mig? Självförtroendet sjönk kraftigt ner till botten och osäkerheten klämde fast vid mig. Ena dagen var jag mig själv och nästa dag var en helt annan person, en som jag själv hade skapat för jag trodde att alla skulle gilla mitt nya jag.
Jag trodde att folk gillade det perfekta därför försökte jag vara perfekt i deras ögon. Vid det här laget levde jag inte längre för mig själv utan för att behaga andra människor. Jag gjorde mig till lags inför dem och mådde dåligt av tanken att de inte tyckte om mig. Jag såg heller inte mina problem med blotta ögon utan att förneka för mig själv att jag mådde prima. Jag bar en mask bland folk och spelade en roll som jag trodde de gillade. Men bakom stängda dörrar kunde jag inte heller vara mig själv för att jag var vilsen mellan den jag var och den jag skapat.
Jag vågade inte hoppas längre.
Jag vågade inte älska någon mer.
Jag ville inte känna av kärleken för den bringade mig bara en massa elände, den fick mina ögon att falla tårar, mitt hjärta att brista men viktigaste av allt; den fick mig att sluta älska mig själv. Sambandet mellan hopp och kärlek är som x och y. Jag hade aldrig varit bra i matte därför var jag heller inte så kunniga i kärleken heller. Jag kände mig som en närbruten gren i en storm som kunde brytas ner i vilket ögonblick som helst, så bräcklig var jag.
Men plötsligt en dag kom en okänd kvinna hem till oss och presenterade sig som min mors släkting. Hon försökte övertala min far att låta mig besöka min mor som låg sjuk på ett sjukhus i staden X. Innan min far hann säga någonting gick jag till angrepp mot henne, och skrek åt henne att lämna vårt hem omgående.
Min far gav mig en strängande blick som menade att jag inte skulle vara oförskämd, kvinnan var trots allt gäst i vårt hem. Det var den här egenskapen hos min far som jag avskydde, han måste alltid vara snäll mot alla trots att de inte förtjänade det? Jag gav min far en sårande blick i gensvar och sprang därifrån med rinnande tårar.
Jag kom inte ihåg hur länge jag sprang men jag hade nästan inga krafter kvar i benen. Svetten rann nerför ansiktet som regn, tack vare den hårda vinden som blåste i mitt ansikte som torkade mina våta tårar, och den tycktes tala till mig att allting skulle ordna sig.
Med tröttheten i kroppen stannade jag på bryggan som sträcktes några meter ut till sjön, jag satte mig ner vid bryggkanten med fötterna plaskande i vattnet och funderade på allt som skett i mitt liv.
Om jag åkte till den där kvinnan som råkade vara mor till mig skulle det betyda att jag hade förlåtit henne, men om jag inte åkte skulle jag aldrig kunna få svar på mina frågor. Jag hade länge velat konfrontera henne men nu när jag hade chansen vågade jag inte ta den. Kanske var jag rädd för vad svaren skulle kunna bli.
Det gjorde så ont i huvudet, allting var suddigt och förvirrande. Jag hade vissa plikter mot min far, men min mor… henne ville jag bara glömma som om hon aldrig hade funnit. Var var hon då jag fällde mina första tårar på grund av kärlekskrisen i mitt liv? Jag ville ha henne vid min säng när jag vaknade upp av mardrömmar. Jag ville be henne om råd vad gällde killar och tjejproblem. Jag ville dela mina innersta hemligheter med henne, men hon fanns aldrig här, hon var som en illusion som kom och gick.
Mor, ett endast ord som påverkade mig så starkt, som fick min trygga värld att gunga. Ordet för mig var ganska tomt men ändå vägde det så mycket.

När jag kom hem satt min far fortfarande uppe och väntade på mig, kvinnan syntes inte till så jag förmodade att hon hade åkt. Jag kröp mig in i hans famn vilket jag alltid gjorde när jag var liten, han klappade mig på ryggen på ett sätt som han aldrig gjort förut. Den kvällen kom vi nära varandra än vad vi hade gjort på sexton år. Det kanske berodde på att vi aldrig hade tänkt vara ifrån varandra, därför lade vi inte ner tid på att analysera hur mycket vi var fäst vid varandra. Den kvällen lade jag för första gången märka till hur gammal han hade blivit, de svarta hårstråna hade blekas till vittgrått och rynkorna uppenbarade tydligt runt ögonen.
Tanken på att lämna honom ensam här plågade mig enormt. Han skulle bli mycket ensamt här utan mig. Jag försökte tränga undan dessa dystrar tankar och övertala mig att jag skulle komma tillbaka efter jag hade konfronterat den där kvinnan, men inte ens det fick mig må bättre.
Jag minns fortfarande fars blick där han stod vid kajen och vinkade av mig, båten gled allt längre bort från kajen och inom kort var han borta ur mitt synhåll. Jag blundade för att pränta in detta ögonblick i mitt hjärta så att jag inte skulle glömma hans ansiktsuttryckt och hans smala figur som stod där med sorgen inom sig. Han hade fällt tårar offentligt för min skull, vilket han aldrig gjort för någon förut, inte ens när min mor lämnade oss. Just då insåg jag hur mycket jag betydde för honom, jag var hela hans värld, jag var hans lilla flicka.
Det blev mörkt när vi anlände till busstationen, där hoppade vi på en buss som skulle föra oss till min mors stad. Vi pratades inte mycket under färden, hon försökte många gånger konversera med mig men jag ignorerade henne genom att titta ut genom fönsterrutorna. Egentligen var mina tankar hos min far, hos den lilla byn där jag kände mig tryggt, därför ville jag inte bli störd av någon.
När vi var framme väckte hon mig ur mina tankar genom att rycka mig i armen och sa åt mig att hålla mig tätt intill henne om jag inte ville gå vilse. När jag klev av bussen uppenbarades en stor stad framför mig, i det ögonblick kände jag mig bara en i mängden.
Kvinnan vinkade in en cykeltaxi som fick föra oss till min mor. Jag brydde mig inte vart vägen ledde till för jag var så betagen av dom stora och märkliga byggnaderna. Under tiden hade mörkret hunnit ikapp oss och för första gången i mitt liv såg jag elektriska lampor som lyste längs väggen. (I byn använde vi bara genlampor)
Cyklisten saktade in vid trottoarkanten framför ett stort hus med höga järnstaketet som omgav huset. Porten öppnades och en flicka i min ålder kom springande ut och höll den åt oss. Flickan kallade henne för husmor och välkomnade henne tillbaka, mig tog hon inte notis om.
Kvinnan sa till mig att från och med nu skulle jag bo här, sedan vände hon sig mot flickan och sa åt henne att visa mig mitt rum. Jag vägrade följa med och krävde att hon antingen skulle visa mig vägen till sjukhuset där min mor låg eller så åkte jag hem direkt. Kvinnan tog inte det jag sa på allvar utan bara gav mig ett hånande skratt. Sedan drog hon fram en cigarrett från cigarettpaketen som låg på bordet. Hon tände lätt på den och drog ett djupt bloss och blåste ut rökelser som fyllde huset med en äcklig kvävande lukt.
- Låt mig klargöra en sak för dig, flickan lilla. Din mor är skyldig mig en massa pengar, så
hon sålde dig till mig.
Jag skakade på huvudet och skrek åt henne att sluta ljuga.
- Din mor är en narkoman därför hade hon sålt dig till mig.
SÅLD???
Tankarna snurrade runt i mitt huvud, jag försökte räkna ut hela situationen men jag var så förvirrad och rädd så att min koncentrationsförmåga hade svikit mig. Från ingenstans kom två kraftiga och långa killar och grepp mig hårt i armarna och förde mig till övervåningen där jag låstes in, det var då jag insåg att jag verkligen var såld.
Efter en vecka vistelse där tvingade kvinnan ner mig till klubben för att lära mig om jobbet men jag vägrade och gjorde motstånd, tyvärr funkade det inte på henne för hon hade också metoder som kunde bryta ner ens styrkan och sunt förnuftet. Tillsist gav jag vika, för jag ville hålla mig vid liv, jag hade lovat min far att jag skulle komma tillbaka, det löftet tänkte jag inte bryta.
Under mitt så kallade JOBBET brukade jag drömma bort mig och lät mina tankar flyga till min lilla by där min far var.
Jag var ingen drömmare men för första gången i mitt liv byggde jag upp drömmar i mitt sinne, jag byggde upp en scen där far och dotter återförenades; han blev så överraskad över att se mig att hans ansikte blev helt vitt och han kunde knappt hålla balansen. Den scenen spelades upp om och om igen i mina tankar i varenda sekund. Det var det som fick mig att inte ge upp hoppet, min far gav mig styrka att kämpa mot ödet som hade fört mig hit.
Så många gånger hade jag försökt rymma från de onda människorna men lyckades aldrig. Vart jag än gömde mig kunde de ändå hitta mig tillsist, och när de hittat mig låste de in mig i källaren. Där fick jag vara i en vecka utan mat eller se en glimta av ljuset, men vatten fick jag en gång per dag. Det var deras sätt att plåga mig för att ha rymt ifrån dem. Efter en vecka utan mat släpade de mig ut till bakgården, där delades 50 piskrappar ut på min rygg, därefter hälldes saltvatten på mig tills jag svimmade av smärtan. Jag var deras levebröd, de tjänade massor pengar på mig så de hade inte tänkt släppa mig fri förrän min kropp hade föråldrats och mitt utseende vissnats.
De flesta som jag sällskapade med var antingen från utlandet eller några högsatta män som inte blev tillfredställt av sina fruar och därför sökte de lite glädje här, i Purple Rain’s bordell.
Jag minns bara fragment av vad som hände de första månader jag kom till staden X men aldrig glömmer jag rädslan som vällde inom mig.
Jag låtsades skratta när DE rörde vid mig och tackade efteråt när DE slängde pengarna på mig. Jag låtsades njuta när DE var inne i mig, på så sätt gav de mig ännu mera pengar. Kan ni föreställa er hur ett par papperslappar kunde få er att sjunka så lågt att ni aldrig kunde resa er upp igen? Men det viktigaste var att jag fick pengar och mitt liv i behåll. Det var det enda som hade något betydelse; utan pengar har man inget liv, utan liv har pengar inget värde. På något sätt hör liv och pengar ihop.
Med de pengarna kunde jag köpa mig fri, ordet FRI lät så avlägset men det ingav mig hopp, ett litet hopp om frihet.

Varje dag undrade jag över hur det var med min far, om han fortfarande levde och väntade på sin lilla flicka skulle komma hem eller om han hade dött av sorgen och saknaden till henne. Men det var bäst att inte hört någonting från honom, för jag var rädd att nyheten inte var det jag hade förväntat mig. Men så en dag besannades mina farhågor, ett brev anländes och det stod mitt namn på kuvertet. Jag fick inte ha kontakt med världen utanför därför lät de mig heller inte läsa brevet själv.
Tjänsteflickan som bevakade mig dygnet runt öppnade brevet åt mig och läste det högt, jag höll andan medan hon läste brevet för jag var rädd om jag andades för högt skulle jag missa det hon läste.

Lily, min älskade dotter!
Det var längesen jag inte har hört något från dig, jag hoppas att du mår bra var du än är. Din kusin Taira ska gifta sig om tre månader, och vår gris födde 4 friska killingar igår. Det var ett magiskt ögonblick. Du behöver inte oroar dig om din orkidé, den lever fortfarande, jag har bett Taira ta hand om den tills du kommer hem. Själv måste jag gå bort till dina förfäders värld. Min tid är ute så… ta god hand om dig och kom ihåg att alltid följa ditt hjärtas röst.
Din far.

Jag föll ner till golvet för hela min kropp var som förlamad, det kändes som om jag drunknade i ett hav av sorg vars vatten smakade saltigt, men när jag hade samlat mig igen upptäckte jag att jag hade svalt mina egna tårar.
Innan hon läste upp brevet kände jag redan till innehållet i det men trots min vetskap om det kunde jag ändå inte hålla tårarna tillbaka och sorgen som bara växte invärtes. Hela tiden hade jag vetat att jag aldrig någonsin skulle träffa min far igen men jag undanträngde tanken. Jag var rädd helt enkelt.
Jag bad henne att låta mig få behålla brevet som ett minne av min far, flickan hade lite medkänsla kvar i sitt hjärta och lät mig behålla brevet.
På grund av sorgen fick jag slippa jobba den kvällen, flickan var den enda som var kvar i huset förutom en portvakt som stod vaktad vid porten.
Jag släckte lampan i rummet och låtsades sova. Efter 30 minuter smög jag bort till dörren och tittade ut genom nyckelhålet för att försäkra hon också hade gått till sängs. Sedan gick jag bort till fönstret och förberedde rymningen. Det var vindstilla den natten och därute var det lika tyst som här inne. Jag tog av mig inneskor och satte på ett par gympadojor för att få bättre grepp sen när jag skulle klättra ner från andra våningen. Jag hade alltid varit höjdrädd men just i detta ögonblick hade jag glömt bort all rädsla, det enda som fanns i mina tankar var att rymma härifrån.
När jag äntligen nått marken smög jag sakta bort mot porten, vakten satt lutad mot ett träd vid ingången och halvsomnade. Jag gömde mig bakom en buske ungefär 100 meter från honom, det sista och enda som jag måste göra nu var att öppna porten och springa därifrån, men frågan var hur jag skulle gå till vägar utan att väcka honom. Klockan hade närmat sig tre på morgonen och kvinnan skulle komma tillbaka när som helst. Om hon upptäckte mig härute skulle hon döda mig utan att tänka sig om. Jag kröp försiktigt utan att åstadkomma något ljud, som tur var det en gräsmark under mig annars hade mina rörelser väckt vakten. Avståndet mellan mig och porten var inte långt, ungefär 100 meter men det kändes som om det var hundratals mil. Jag reste mig sakta upp och gick till porten, då och då sneglade jag på vakten som sov under trädet för att försäkra mig han fortfarande sov. Jag öppnade den tunga porten som var gjord av metall och den utgav ett högt ekande ljud, men tack och lov sov vakten som en stock. Jag samlade all mod jag hade kvar i kroppen och sprang ut genom porten utan att vända mig om. Sen svängde jag av gatan vid hörnet och sprang vidare mot det stora torget, och där bakom torget låg ett område där bara rika människor bodde. Jag var så dum att jag inte tänkte på det stället innan, vi åkte förbi området när jag först anlände hit. Om jag bara följde tillbaka samma väg skulle jag säkert hitta vägen hem. Jag kunde inte fråga folk om vägen eftersom kvinnan hade kontakter överallt, de skulle gå raka vägen till henne och förråda mig, det fanns inga jag kunde lita på.
Regnet började vräka ner över hela staden och ljudet av regnet vaggade stadsborna till sömns. Kvinnans vakter var säkert ute just nu och letade efter mig. Jag måste hitta ett gömställe nu annars var det kört.
Mina kläder var genomblöta och tröttheten hade tagit över min kropp att jag knappt orkade gå, så jag släpade mig framåt på asfalten. Plötsligt såg jag två strålkastarljusen som riktade mot mig, jag trodde det var kvinnans vakter och försökte kravla mig upp men det var halt på asfalten vilket gjorde att jag halkade och föll ner till marken, en våldsam smärta dunkade i mitt huvud därefter mindes jag ingenting mer.
När jag vaknade upp såg jag att jag befann mig i ett rum. Jag hörde ljudet av regnet och kylan trängde sig in genom fönsterspringorna. Förutom ljudet från regnet som smattrade mot fönstret var det ödsligttyst att jag nästan kunde höra mina andningar. Jag försökte kravla mig upp men kroppen kändes tung och stel, huvudet värkte som om elektricitet for igenom det. Rädslan att bli hittad av kvinnans vakter väcktes till liv igen så jag kämpade ännu hårdare att resa mig upp och sticka härifrån – vart jag nu än befann mig.
Jag såg mig omkring i rummet men det sved i ögonen så jag lyckades bara fånga fragment suddiga bilder sedan föll jag i medvetslös igen. Men jag kände att något grepp tag i mig och lade mig försiktigt ner på sängen. En varm hand lades på min panna och rösten lät som en sommarvisa som vaggade mig till sömns igen.
























För första gången på länge hade jag sovit bra som jag gjorde, hade inga hemska mardrömmar eller rädsla som förföljde mig i sömnen.
Det kändes som om jag blivit född på nytt, den tyngden som länge legat över mitt bröst hade också försvunnit. Luften runt omkring mig var inte heller längre lika kvävande och tung som igår. Jag låg länge kvar i sängen och njöt av bekvämheten i kroppen. Den lyxiga inredningen i rummet väckte många frågor till liv. Hur hade jag hamnat här? Vem var den generöse mannen eller kvinnan som hade fört mig hit? Snart skulle alla mina frågor bli besvarade eftersom den mysiske personen som räddade mitt liv hade kommit in i rummet utan att jag märkte något för jag var upptagen med mina egna tankar. Och det visade sig vara en ung man.
- Har du sovit gott? undrade han och vek undan gardinen och släppte in solljuset som lyste
upp hela rummet vilket också möjligtgjorde för mig att se honom tydligare.
Det första som fångade min uppmärksamhet hos honom var hans mörka och intensiva ögon som trängde djupt in i min själ. Han såg ut som kunde läsa mina tankar därför hade jag trängt undan dem i ett hörn där han inte kunde avläsa. Vilka härliga och ljuvliga läppar han hade! Hade jag träffat honom för ett år sen hade jag undrat hur det skulle kännas att kyssa dessa manliga läppar men tyvärr hade jag blivit mognare. Jag hade träffat för många svinniga män som hade frusit mitt hjärta till is. Kärlek för mig var bara ett tomt ord utan skal.
- Jättebra, tack, svarade jag kort.
- Glad att höra.
Jag visste inte vad det var hos honom som kunde få mig känna mig trygg i hans närhet trots vi bara hade träffats en dag. Hans blick sökte min men jag undvek den genom att stirra rakt in mot väggen. Jag skyndade mig tacka för hans gästfrihet och för att han hade räddat mitt liv innan han skulle ställa ännu fler frågor.
- Du kan stanna kvar här så länge du vill, sa han plötsligt och lyckades fånga min blick.
- Jag vill inte ställa till besvär för dig…
- Jag insisterar, avbröt han mig utan att släppa min blick. Om du är rädd att jag kommer att
tvinga dig berätta någonting som du inte är redo att berätta så behöver du inte oroa dig. Jag lovar att inte ställa frågor som du inte är beredd att svara på.
Tårarna fyllde mina ögon för ingen man hade någonsin erbjudit mig hjälp utan att kräva någonting annat i gengäld.
- Jag kan inte stanna kvar i den här staden. Den kväver mig.
- Mina föräldrar har en stuga några mil utanför här, du kan bo där tills du har hittat ett annat
ställe.
Jag visste inte varför han gjorde det och brydde mig inte längre om det var välgörenhet eller det hörde till hans natur att vara snäll eller om han hade något i baktanke för jag hade inget annat val. Jag hade ändå ingenstans att ta vägen, i alla fall ingen plats att kalla för ”hem”.
Han körde mig direkt till stugan med detsamma. Bilen rullade sakta från det tätbefolkade samhället ut till motorvägen, långt bort kunde jag se det silverglittrande vattnet och doften från havet som svävade i luften vilken påminde mig om byn. Luften här doftades nästan likadant på fälten där jag och far arbetade varje morgon. Jag slöt ögonen för att återuppleva den gamla känslan som jag en gång kände; jag såg min far i mitt inre, han stod mitt i fältet och vinkade åt mig som satt i ladan och dukade fram maten åt oss båda. Scenen varade inte länge eftersom jag blev väckt av Luike som hade stannat bilen.
- Vi är framme.
Han parkerade bilen bredvid stugan, därefter följde vi stigen som ledde ner till en stor sjö som omringade av lövskogen.
Han tog min hand i sin utan att tänka sig för och gick ner till bryggan och satte oss ned med fötterna i vattnet.
Trots den långa resan kände vi inte tröttheten i kroppen, för den vackra utsikten framför oss hade trängt bort allt. Vattnet var ljumt och skönt att jag ville ta ett bad. Han sade inte mycket, men i hans ansiktsuttryck kunde jag gissa att det pågick funderingar i hans tankar men vad kunde jag inte lista ut.
Solen försvann sakta framför ögonen på oss bakom bergstopparna som täckte av vita snön bortom sjön, snart skulle månen komma fram och dominera natthimlen tillsammans med tusentals stjärnorna. Vid vissa tillfällen var jag tvungen att nypa mig själv för att försäkra mig att jag inte befann mig i någon dröm eller illusion, utan i verklighet. För första gången kände jag mig lyckligt och fridfullt på riktigt sen jag lämnade min hemby.
Skogen stod stilla i givakt och välkomnade månen som höll dem sällskap i den mörka och vindstilla natten.
Jag visste att jag skulle bli tvungen att hitta på lögner om han skulle fråga mig om den natten. Sanningen var för hemsk och jag skämdes. Han hyste en sådan stark tillit för mig och jag utnyttjade hans förtroende på alla värsta otänkbara sätt, men det var på grund av rädslan att han skulle förakta mig. Ibland tyckte jag att jag förtjänade en Oscar eftersom jag spelade så bra inför honom. Jag orkade inte längre bära masken, för den kändes bara tyngre och tyngre. Han trodde säkert att jag bara rymde hem ifrån för att jag inte kom överens med mina föräldrar eller något liknande. Gud!!! Om han bara visste…


Jag vaknade vid gryningen av ljudet från regnet som smattrade mot fönstret, dessa regndroppar gled längs väggen av trä och landade sedan på jorden. Sakta steg jag upp ur sängen och gick på tårna ut till verandan för att betrakta regnet som föll utan slut. Det bildades bubblor på sjöns yta men de varade bara i några sekunder sedan exploderades upp i luften. Det fick mig att tänka på livet, allting skapas för att förstöras, ingenting varar för evigt, liksom den här stunden, efter morgondagen skulle jag lämna stället för alltid och återvände tillbaka till mitt gamla liv, tog itu med mina bekymmer.
Regnmolnen tog solen tillfångad och djuren föll fortfarande tryggt i sömnen. Jag satte mig ner på gungstolen ute på verandan och lyssnade till ljudet från regnet med slutna ögon. Ljudet påminde mig om det ljud som jag en gång brukade höra där hemma i byn. Jag brukade alltid sitta under palmen i regnet för att lyssna på ljudet från regndropparna som landade på palmbladen. Dessa underbara tankar fick mig att slumra till men väcktes senare av ljudet från en krossande vas som vräktes ner till trägolvet av den starka vinden.
Ljudet av krossandeglas ekades ända in till sovrummet och väckte honom. Han kom springande ut.
- Skadade du dig? frågade han och lyfte upp mina händer för att kolla om jag hade skadat
mig någonstans.
Medan han sökte efter skador på mina händer betraktade jag honom länge, hans omtänksamhet och godhet var inte konstgjord utan helt naturligt. Jag fick en stött när han rörde vid mig.
Han fick mig nästan tro på det goda om mänskligheten igen, han gav mig nästan tillbaka livslusten och det värsta av allt var att han fick mig släppa in honom i mitt hjärta. När någon rörde vid mig kände jag mig bara smutsig och skamsken fyllde mig upp till öronen men när han rörde vid mig kände jag mig inget annat än älskad.
Efter frukosten tog vi en promenad i skogen. Regnet hade upphört men regndropparna hängde fortfarande kvar på trädtopparna och marken var fortfarande fuktig. Myrorna kom krypande fram ur underjorden och träden växtes till liv igen. Dimman låg tungt i luften och gjorde att skogen såg ännu mer mystisk och magisk ut.
Vi vandrade längs stigen som löpte ända in i skogens fjärran, men jag var inte rädd för att gå vilse för han var med mig och jag kände mig trygg i hans sällskap. Så här vill jag ha det alltid, tänkte jag.
Vi höll varandra i handen och vände hemåt under tystnad. Ibland gav han mig en blick och log, sen försjönk han sig in i sina tankar igen och jag mina.
- Varför gör du allt detta för mig? Vi känner knappt varandra.
- Vill du att jag ska vara ärlig?
- Det skulle jag uppskatta.
- Det var dina ögon. Jag hade aldrig sett någon som hade sorgsna ögon som dina, men jag måste också erkänna att de är hämndfulla.
Vi blev tysta igen, det märkliga var att tystnaden som omslöt oss var inte obehagligt som det brukade vara längre. Jag såg i hans blick att det var någonting som oroade honom, han var okoncentrerad och tankspridd. Hade jag gjort något fel?
Under de senaste dagarna hade han öppnat en helt ny värld för mig, jag såg inte längre världen med misstrohet. Han fick mig att känna, han rörde vid mitt hjärta, han fick mig att blotta min själ för honom. Ju mer jag försökte hålla honom på avstånd desto mer plats fick han i mitt hjärta. Det sista jag behövde just nu var ett förhållande, speciellt med någon som inte hörde till samma klass som jag men mitt hjärta svek mig i hans närhet.
- Jag rymde den natten, for plötsligt orden ur min mun utan min vetskap.
Han stannade till och tittade på mig med forskande ögon. Nyfikenhet syntes i hans ögon. Hittills hade han inte sagt någonting än, kanske han ville att jag skulle berätta hela historien själv utan att behöva pressa mig och det uppskattade jag.
Så jag berättade hela historien för honom, varenda detalj som jag kom ihåg. Jag såg i hans ögon att han blev chockad. Kanske det var första gången han hade hört någonting så fruktansvärt, detta existerade inte i hans perfekta värld. Det kunde bara inte vara sant.
Jag var rädd att han skulle se mig med annorlunda ögon nu när han kände till sanningen om mitt liv. Så jag sprang tillbaka till stugan igen och lämnade kvar honom där för han behövde tid för att smälta allt detta. Det dröjde länge innan han kom tillbaka till stugan, kanske han hade ändrat sin inställning till mig.
Under tiden packade jag ihop några klädplagg som jag fick av honom och diverser saker ner i väskan. Här kunde jag inte längre stanna, jag hörde inte hemma här och hade aldrig gjort det heller.
- Vad håller du på med?
Jag visste inte hur länge han hade stått där men vreden syntes på hans ansikte.
- Jag ska inte göra det svårt för dig så det är bäst att jag sticker härifrån, sa jag utan att titta på honom som fortfarande stod vid dörren.
- Göra det svårt för mig? Var fick du det ifrån? sa han argt och rynkade ihop ögonbrynen.
- Jag är inte den du trodde jag var…
- Jag trodde ingenting om dig, avbröt han mig, det var därför jag ville lära känna dig bättre och det ångrar jag inte.
Hans hand smekte min ena kind och en elektriskström av kärlek for genom mina blodådrorna.
- Gör inte så, ryggade jag tillbaka.
- Avvisa du mig på grund av vem jag är eller ditt förflutna?
- Spelar det någon roll?
- Jag vet att du är förnuftigare än så, låt inte det påverkar dina känslor för mig. Ge oss en chans!
- - Vi känner inte varandra och det hela …
Han tittade vädjande på mig och försökte med blicken att låsa upp dörren till mitt hjärta.
- Jag måste gå nu, fortsatte jag och passerade honom med blicken sänkt.
- Gå inte! sträckte han sig efter min arm.
- Ge mig ett skäl för mig att stanna kvar här?
- Räcker det inte att jag har blivit fäst vid dig?
- Hur kan du säga så när vi bara känt varandra några dagar?
- För jag ser dig, för du berörde mitt hjärta, du släppte in mig i en helt annorlunda värld än den jag växte upp, för du har lidit tillräckligt…
I det ögonblick började jag tro på kärlekens makt, aldrig hade jag känt hur starkt den var och det var nära att den besegrade mig. Jag var rädd att om jag inte åkte nu skulle jag inte kunna göra det senare.
Han tog ifrån mig min resväska och ställde den på sängen sedan tog han i min hand och gick ut på verandan. I radion hördes Elvis Presleys ljuvliga röst.
” Maybe I didn’t hold you. All those lonely, lonely times.
And I guess I never told you. I’m so happy that you`re mine.
If I make you feel ‘second best, girl I’m sorry I was blind. ”
Han tryckte mig tätt intill sig, hans armar runt min midja och vi rörde oss efter musikens rytm som kombinerade med ljudet av regnet. Jag kände hans kind mot mitt hår sen sköt han mig ifrån sig en bit för att ta en riktigt titt på mig, vårar blickar fäste vid varandra ända tills vårar läppar möttes. Just då visste jag att mitt hjärta inte längre tillhörde mig själv.

… Efter alla dessa år finns du fortfarande i mitt hjärta.







Författare:

Publicerat

Dela: