Reine, hönan och kärringen

Reine höll hönan i sina armar, medan hon pickade på hans grova fingrar. Hönan skakade av nervositet och pickade hårdare. Reine smekte den och gick med vacklande steg, som knastrade mot gruset. ”Såja, pullan. Det blir bra.” Bakom hönsburen var vedkubben belyst av solen, fast regnet duggade. Han hörde de andra hönsens kacklande, vilket fick honom att tänka att det han skulle göra var fel. Det var som att slå ihjäl en människa av sitt eget kött och blod. Hönan hade gett honom de mest välsmakande äggen än någon annan höna i hans ägo hade värpt. När han brukade mata hönsen, hände det ofta att han anförtrodde sig åt de små liven. De brukade nicka mot honom, som om de begrep vad han sa. Allt oftare plockade han upp hönan och lät den värma hans hud.

Reines kärring grävde i potatislandet och samlade de små potatisarna i en djup bunke. Hon grävde i den småstensfyllda jorden, tills hennes händer var sårade. På eget initiativ drev hon upp och skördade potatis. Envishet fick hennes dröm att gro. Vad hon inte visste, var att det även grodde ett tyst hat hos Reine. Hon gjorde potatissoppa flera gånger i veckan. Den intogs oftast under tystnad och Reine avslutade middagen med ett artigt ”Tack”. Hon förstod inte varför han såg missnöjd ut under maten, men när han på nolltid var ute för att mata hönsen blev han en nöjd, glad liten pojke.

De skulle bo på gården för att åldras tillsammans. Hon skulle åldras på ett värdigt, kvinnligt sätt och han på ett charmigt sätt med grårufsigt hår och solkysst hud. Tillsammans skulle de leva spartanskt. Reine skulle få hjälpa henne att göra hennes dröm sann, men potatislandet blev mer ett projekt som hon fick ta ansvar för själv. De pratade aldrig riktigt med varandra. Hon visste inte om annat än sin egen dröm och ännu mindre visste hon var hon skulle göra av sin svartsjuka. Sedan de hade skaffat sig hönsen, hade Reine spenderat allt mer tid vid hönsburen. Var hon inte värd att bli uppskattad och åtrådd? Vad fanns det för skäl? Reine, jag behöver ju dig, men du har inte tid.

Det var inte meningen att det skulle bli som det blev, men kärringen envisades, vilket fick honom att vilja kräkas. Hönan blängde på Reine med sina småkorniga ögon. ”Såja, lugn och fin.” Han satte ner hönan på vedkubben. En regndroppe rann i en smal ström utmed hans ärgade kinder. Han sträckte sig ner mot marken för att greppa yxan. Illamåendet kom allt närmare. Han torkade snabbt bort regnet och höjde yxan högt över huvudet, yxan gnagde mot hans vigselring. Hans vigselring hade smitt åt sig runt hans finger, men om hans finger inte vore så tjockt skulle han ha tagit av sig ringen för längesedan. Spyan fyllde Reines hals och han svalde tungt några gånger och plötsligt släppte han ner yxan bredvid sig och strök sig över sitt gråstänkta skägg. Han orkade inte tänka längre och det snurrade till i hans huvud samtidigt som hans ben vek sig under honom. Den skräckslagna hönan ilade iväg och tog skydd bakom hönsburen.

Kärringen tryckte sin rultiga kropp mot Reine, men han blundade för att slippa se henne. Hon knuffade på honom och klappade hans kind. Hennes hårda håruppsättning upplöstes och några slingor kletade sig mot ansiktet. Inget gensvar hördes från Reine, bara kacklande från hönsen. Hon knäppte upp knapparna i hans overall och smekte över det gråa håret på bröstet. Kärringen fnittrade och var betagen av det hon letat sig fram till. Hon drog upp sitt förkläde och sin underkjol och satte sig gränsle över Reine och drog en förväntansfull suck.

Han mumlade och kärringen stelnade till och stirrade framför sig. Hon böjde sig fram mot honom och såg att han formade munnen. ”Sa ru nåt?”, frågade hon gällt. Det var ett krampaktigt harklande som kom ur honom och kärringen böjde sig närmare. Han ville vara ifred, ville han inte det? Ur hans mun kom ett gulgrönt slem, som färgade hennes blekvita hud.

Bakom hönsburen satt hönan och var matt. Hönan låtsades picka osynliga frön i gruset. Den förstod att hålla sig borta i den situation som försiggick. Vid det här laget kände hönan till hur Reine förgäves hade kämpat mot kärringens tjat om att flytta till gården. Han grämde sig för att tala om för kärringen hur han tänkte. Hur skulle han tala om för kärringen att han bestämt sig för att bryta upp med henne?
Det började regna ytterligare. Utan minsta rörelse satt hon på huk och stirrade rakt framför sig, på hönan och ner på Reine. Reine tittade med ett halvöppet öga mot Monika. Hon var det vidrigaste han hade sett. Han kunde höra hur hon tänkte tyst.
”Hatar du me så?” hörde han henne säga.
”Säg dä igen!”
”Du hatar me!” snyftade hon.

Kärringen lade sig ner på gruset och kröp ihop i fosterställning. Ur hennes innersta stötte hon ur sig hulkning efter hulkning och snor rann.
Reines kropp värkte av ilska och han fattade sitt finger och drog i ringen. Han mindes yxan, letade med blicken och fann den. Reine sträckte sig efter den. Han kände med handen över eggen och den glänste i solen. Han försäkrade att han visste vad han gjorde, trots att han kände sig besviken på att ringen inte gick att dra bort. Utan någon längre betänketid bestämde han sig för att räkna till tre, samtidigt som han skulle andas djupt. Fingret var tryckt mot gruset och yxan strax ovanför. Ett, djupt andetag, utandning, två, inandning, utandning, men innan tre hugger han och det är hans kropp inte förberedd på.
”Va skrek du för?” undrade kärringen.
”Inget du ska bry di om!”

Reine famlade efter något att knyta och plåstra om med. Allt overalltyg var genomblött, allt utom underkläderna som var snustorra.
Kärringen hade vänt sig om i gruset och fått syn på Reine med handen i kalsongerna. Hon torkade bort några hårtestar som hade fastnat i hennes ögon. Det generade henne att se sin Reine, men hon tog det som en invit. Hon krälade sakta fram till honom.

Han gjorde sig fri från kärringens iskalla grepp, den åtsmitande ringen var borta från hans kropp. Ringen kastade han genom luften, men han såg inte var det landade.
Hon tvingade honom att lägga sig ner för att inte förlora för mycket blod, men han reste sig upp igen.
”Låt mig i alla fall hjälpa dig att knyta om.”
”Behövs inte. Jag klarar mig själv”, svarade han avspisande.

Reine kände hur hans hand bultade och värkte, men han kunde samla sig och ta ett nytt grepp om yxan. I ögonvrån såg han hur hon återtog fosterställningen och hennes ansikte såg bekymrat ut. Han höll lidelsefullt i yxan och lät den svänga som i en pendel framför henne.
Hon såg att Reine riktade yxan mot henne. Yxan rörde sig taktfullt som pendeln i en klocka. Hennes hand fattade krampaktigt ett av Reines tjocka fingrar. Hon var svag för att resa sig själv och sträckte efter Reines hand. Hennes torra läppar, var det ett tecken på att hon var trött och törstig? Ögonen då, glänste de för honom, eller var det instängd gråt? Tårar sved i ögonen, för han var så vacker att titta på. Yxeggen högg med ett kraftigt hugg, och det räckte. Handen tappade taget om hans finger. En tår rullade på sidan av ansiktet.

Reine släppte yxan intill sig. Hans andning var snabb och tankarna var borta. En rysning gick som en stöt genom hela kroppen. Han trodde att han hade feber, för han kände sig yr. Han glömde att andas under den korta stunden. En suck stöttes ur honom när han satte sig ner på gruset.

Ganska snart kuvade han sina händer kring ansiktet. Hade han blivit helt vansinnig? Han kunde inte riktigt veta. Plötsligt kom han att tänka på hönan. Den var säkert rädd, tänkte Reine. Han grävde långt ner i overallfickan och fann några frön. ”Pullera, pullera!” Hönan kom fram och pickade vant ur Reines hand. Hönan älskade honom högt, vad som än hade hänt. Han lät den komma nära hans hud, för utan tvekan älskade han det lilla livet gränslöst.

© Lisa

Skriven av: Lisa