Roadmovie

Han ringde och undrade om jag hade lust att åka med till Bjärnum kommande fredag och plocka upp deras nya soffa på hennes fars möbellager. De gifte sig för några år sen. I och för sig skulle han kunna ordna det på egen hand, men det är ju inte så kul att ligga och köra flera timmar helt själv. Det hade inte blivit så mycket kontakt oss emellan sedan jag kom hem från utlandet. Jag var borta i ett halvår och kom hem på försommaren. Jag tror han ringde två gånger under det halvåret. Nu var det oktober. Ärligt talat var det dåligt med kontakten innan dess också. Men det kanske blir så. Det är prioriteringar man gör. Jag orkade knappt tjata om att han skulle dyka upp på reporna med bandet längre. Det var alltid något i vägen. Tvättid eller besök hos hennes familj. Eller korpfotboll.
Det är klart att jag följde med. Han hade lånat bil, en Mazda 626, och plockade upp mig här hemma. Vi tankade och hämtade släpet på Statoil vid Lundavägen. Höger körriktningsvisare på släpet krånglade lite men vi fick ordning på det till slut. Kontakten var väl lite oxiderad. Vi körde nordost genom Skåne på E22:an. Förbi Lund och vidare. Han hade bränt en skiva med The Wedding Present som gick på slumpavspelning på bilstereon. Dem hade jag inte lyssnat på på väldigt länge. Musiken väckte minnen om en tid med ett liv i varandras närhet och gemensamma mål. Som pojkar som tycker väldigt mycket om varandra kan ha i tonåren och de tidiga tjugoåren. Vi log och sjöng med lite då och då. Han trummade på ratten och jag på mina knän. Vi höll på att missa avfarten till riksväg 23 vid Hurva men lyckades ta av i sista sekunden. Skönt. Det hade varit irriterande att behöva vända med släpet. Det var vackert kring Ringsjön. Jag skulle säga någonting om vädret men jag minns faktiskt inte hur det var. Höör är väldigt långsträckt i relation till hur litet samhället är. Som Anderslöv ungefär. Jag ringde henne och hörde mig för om vägbeskrivning i själva Bjärnum. Det skulle inte gå att missa. Ett större vitt hus på själva huvudvägen genom Bjärnum. Det skulle finnas en företagsflagga också.
Det tog knappa två timmar att komma fram. Vi körde ganska sakta längs huvudvägen och tittade efter huset. Det finns väldigt många möbelfirmor i Bjärnum. Till slut, i andra änden av samhället fick vi syn på huset och flaggan. Det låg på vänster sida av vägen, så vi vände och parkerade på cykelvägen utanför entrén. Vi skulle ju inte stanna så länge. Möbelfirman delade kontorsvåning med ett antal andra företag en trappa upp. Vi gick upp och frågade receptionisten var möbelfirmans sekreterare satt. Nere till vänster, sade hon. Vi hittade sekreteraren och hälsade snällt. Han hade träffat henne förut, så de utbytte några vänliga fraser. Sekreteraren bläddrade i sina papper. Det var tydligen ett bord också. Det fanns uppe på kontoret, och inte på lagret. Hon plockade fram bordet och ringde sedan ner till lagret för att förbereda dem på vår ankomst. De skulle plocka fram soffan. Sedan fick vi instruktioner om hur vi skulle köra runt huset för att komma till lageravdelningen. Vi bar ner bordet. Han tog skivan och jag benen. När vi kom ner till bilen igen upptäckte vi att det satt ett hänglås på släpet, som vi inte hade fått någon nyckel till på Statoil. Vi lastade in bordet i bilen i stället. Det var inte så stort. Jag tyckte att vi skulle försöka låna en bultsax någonstans. Han höll med, men ville ringa Statoil först och berätta hur det låg till, och att det var långt till Malmö och att vi tänkte klippa upp låset. Vi hittade telefonnumret på hyreskvittot. Han ringde. De var väldigt ursäktande och sade att naturligtvis skulle vi klippa upp låset. Sekreteraren kollade med lagerkillarna. De hade en bultsax på lagret. Skönt. Då slapp vi köra runt i Bjärnum och fråga på mackarna. Vi körde runt huset och parkerade utanför lageringången. Den låg cirka en och en halv meter över markytan. Det fanns en lasthiss och en liten genombruten aluminiumtrappa. Lagerkillarna letade efter bultsaxen, och hittade den efter en liten stund. De varnade för att den inte var speciellt bra, men han tyckte att det gick lätt att klippa av låset. Han behövde inte ens ta i, sade han.
Soffdelarna som hade plockats fram var inplastade. Fast det var för många delar. Efter lite fundering och kontroll av etiketter tillsammans med lagerkillarna kom vi fram till vilka delar som var våra. Fyra delar var det. Vi bar ner dem för trappan. Så tunga var de inte, men ganska otympliga. Men vi behövde inte använda lasthissen. Vi lastade in dem i släpet. Plasten soffdelarna var inpackade i var väldigt smutsig, så det blev vi också. Våra händer var alldeles svarta. Vi frågade lagerkillarna om det fanns någon toalett. Det gjorde det. De kommenterade att jag hade en svart smutsfläck i pannan. Vi sköljde av oss på toaletten. Det var den smutsigaste toalett jag någonsin sett. Jag pinkade. Spolningen fungerade inte och jag fick inte igen kranen till handfatet helt.
Sen satte vi oss i bilen och började köra hemåt. Han satte på samma skiva på slumpmässig avspelning. Det var den enda vi hade med oss. Ibland kom det en låt vi hade hört tidigare under resan och då tryckte vi fram till nästa. Om det inte råkade vara en av våra favoriter, då lät vi den vara. I Hässleholmstrakten någonstans stannade vi och fikade på en liten, ålderdomlig vägkrog. Det kan ha varit i Vankiva eller Sösdala. Det luktade inrökt och lite mögligt. Som hos min dagmamma när jag var liten. Det är märkligt hur doftintryck kan förflytta en i tid och rum. Ett par från något slaviskt land var innehavare. Det hördes på brytningen. De serverade dessutom Cevapcici förutom vanlig korv med mos. På väggen upptäckte jag ett inglasat autograferat fotografi av Southampton FC från början av 90-talet. Jag visade honom det och log. Då borde Matt Letissier vara med, sade han. Han kan mycket om fotboll. Vi letade efter Letissiers autograf och han hittade den snart. Där är den, sade han. Han log. Vi rökte varsin cigarett och drack vårt kaffe. Han påpekade att kaffet smakade som på Koppen. Det var fiket i Ystad som vi gick på i tonåren. Det smakade inte speciellt gott men det smakade ungdom. Efter tio minuter, en kvart satte vi oss i bilen igen. Det var lite trångt att backa ut med släpet men det gick bra.
En bit efter Hurva var vi tvungna att tanka igen. Vi såg en mack och försökte ta oss dit men körde av på fel väg efter avfarten. Vi fick vända. Som tur var kom det en smal grusväg på höger sida som följde en åker parallellt med den större vägen vi hade kommit ut på. Vi tog in där och vände. Vi fick backa in på åkern lite grann och det var lite uppförslut. Efter vändningen, på väg till macken, skramlade det underligt bakifrån släpet. Jag trodde att det var spännet till släpets stödhjul som hade lossnat så att hjulet nu låg emot vägen och orsakade ljudet. Så var det också, det såg vi på macken sen. Jag skruvade upp stödhjulet igen medan han tankade. Sedan var det inte särskilt långt kvar hem. Jag ringde henne och sade att vi var på ingång. Ungefär tjugo minuter senare parkerade vi på trottoaren utanför huset där de bor. När vi bar upp soffan och bordet fick vi hjälp av henne och en bekant till henne som råkade vara där. Eftersom paketen var så smutsiga, och vi med, fick vi ställa dem i trappen utanför deras lägenhet ett och ett. Där klippte hon och hennes bekant upp paketen försiktigt, utan att få smuts på händerna, och bar in soffdelarna. När vi var klara gick vi ner till bilen igen. Jag skulle hem och tog min väska i bilen. Både den och mina kläder var ganska smutsiga. Han skulle köra och lämna tillbaka släpet. Det var lite försenat så han skulle nog få betala hyra för en timme extra. Han tackade mig för hjälpen och gav mig en kram, och vi skildes åt. Jag gick hem och duschade. Jag bor bara fem minuters promenad från dem. Någon vecka senare, nästa gång vi hördes på telefon, frågade jag hur det hade blivit och han svarade att det blivit mycket lyckat, att den nya soffan passade utmärkt.
Jag tror att det nog fanns någonting som han hade velat prata med mig om på vägen, men det blev aldrig av.

Skriven av: