Robin- Inte som alla andra

Jag vaknade av att min katt King klöste mig på armen.
”Aj! Lägg av!, fräste jag argt, och suckade. Han skulle alltid väcka mig så himla tidigt. Han hoppade ner från min säng, och landade på golvet med en duns. Han behövde verkligen banta! Jag tittade på klockan, kvart över fem, suckade igen, och tassade med väldigt trötta steg efter King ut i köket. Jag visste vad han ville. Han ville ha mat, som vanligt.
”Varför?! Varför, King…?, mumlade jag till honom, fast jag visste att han inte brydde sig. Han brydde sig nästan bara om sin mat. Jag hällde slarvigt upp lite kattmat i hans skål, och var redan på väg in till mitt rum igen, då King mjauade bakom min rygg.
”Vad vill du nu då?, sa jag medan jag vände mig om, och såg att jag hade spillt ut jättemycket på golvet. King tittade på mig med en blick som sa:
”Mamma och pappa kommer döda dig om de ser detta, så jag tog sopkvasten och sopade upp det. Jag svor, och svor, medan King belåtet glufsade i sig sin mat. King är mycket besvärlig, för att han vill aldrig äta själv. Tror han att maten ska bita honom eller?! Så att som vanligt så slog jag mig ner bredvid honom, och lutade mig mot bordskanten. Då måste jag ha slumrat till, för att jag vaknade av mammas förvånade röst:
”Men Robin då! Har du somnat här inne nu igen?!, sa hon och suckade.
”Em.. Va?, svarade jag sömnigt, och gäspade.
”Vi har ju sagt till dig att den där katten inte kan styra ditt liv!, sa pappa irriterat.
”Jag har inget liv…, mumlade jag deprimerat medan jag hämtade flingorna. Mamma och pappa fattade ingenting! Man måste faktiskt ta hand om sitt husdjur.
”Lilla gumman…, sa mamma och pussade mig på kinden. Som om det skulle hjälpa.
”Jag vill inte flytta!, snyftade jag och sprang in på mitt rum. Jag hörde pappa sucka, och mamma mumla något till honom. Jag låg nog ner på sängen i en kvart och surade, innan jag insåg att jag fick skynda mig, om jag skulle hinna till skolan. När mamma och pappa gått till jobb, så smög jag ut ur mitt rum, och tog en macka med ost på, och stack till skolan. Jag var sur hela dagen, och mina kompisar undrade vad som stod på. Så när skolan var slut, så berättade jag vad det var.
”Jag ska flytta…, sa jag och suckade.
”Va?! Nä, du skämtar, sa Felicia.
”Nej, jag skämtar inte… Det är sant. Mina föräldrar tjafsar om hur underbart detta nya stället är, och så.
”Vad synd! Var är detta stället då?, sa Anna.
”I Skåne. Det heter Ängelholm, eller nåt sånt.
”I Skåne?! Ska du flytta från Stockholm till Skåne?!, sa alla i kör.
”Japp.., sa jag och grimaserade.
”När flyttar du då?
”Om en halv vecka ungefär.
”Så tidigt! Varför har du inte sagt något till oss innan?!, sa Linn.
”Jag var för… Ja, jag vet inte… Förbannad, sa jag.
”Men nu måste jag dra. Ses imorgon, sa jag och hoppade på cykeln.
”Okej… Hejdå!, sa dom och alla begav sig hemåt.

Tiden gick snabbt, och det började närma sig den 30 juli, då vi skulle flytta. Mamma och pappa var på jättegott humör, FAST det ända de gjorde efter jobbet var att packa. Jag hade inte så mycket att göra, mamma skötte min packning, så jag låg mest och tittade på tv, eller gjorde nåt kul med polarna nu dom allra sista dagarna.
”Men du får lova att skriva och ringa!, sa alla mina kompisar efter skolan, den dagen det var dags för mig att åka.
”Ja, jag lovar! Ni får min adress.. Vänta, jag ska skriva upp den, sa jag och plockade fram mitt lilla anteckningsblock ur min ryggsäck. Jag klottrade snabbt ner den nya adressen, på ungefär 5-6 papper och gav till mina vänner. Jag kramade alla, och lovade att komma och hälsa på snart. Men nu hade mamma och pappa kommit och hämta mig på parkeringen, så att jag skyndade mig att springa till bilen, av framför allt en anledning: Jag hade blivit hemskt tårögd. Jag hoppade in i baksätet, och vinkade en sista gång till mina klasskompisar, och överhuvudtaget till underbara Stockholm.

Det tog jättelångt tid till Ängelholm. Vi åt på en liten restaurang på vägen, där maten smakade äckligt. Jag grimaserade så mycket, att jag fick sura blickar både från personalen, och mina föräldrar.
”Men Robin, då! Varför gjorde du sådär?!, sa pappa när vi var i bilen igen.
”För att maten smakade skit!, sa jag och blängde på pappa.
”Så pratar du inte!, sa mamma, och tittade besviket och surt på mig.
”Varför kunde vi inte ätit på McDonalds istället?!, mumlade jag. Jag fick inget svar, bara sura blickar. Vi satt tysta resten av vägen. Okej, jag satt tyst hela vägen. Mamma och pappa fick snabbt sitt goda humör tillbaka, och satt och pratade och resonerade om huset och det där Ängelholm hela tiden. Jag lyssnade på min freestyle hela tiden, för att slippa snacket. Men efter en lång bilresa, så var vi äntligen framme. ”Välkommen till det underbara Ängelholm”, stod det på en skylt när vi kom in i staden. Var alla skåningar så egotrippade eller? Vi stannade vid ett radhus, i centrala Ängelholm, om man nu kan kalla det så. Det ända jag såg var ett litet kebabställe på ett hörn, en H&M, en glasskiosk, och en skola lite längre bort. Det var nog där jag skulle gå. Bara tanken fick mig att sucka.
”Är det här vi ska bo?, sa jag och höjde missnöjt på ögonbrynen.
”Ja, det är det!, sa mamma glatt, utan att ens lägga märke till min sura betoning.
”På första våningen?!, försökte jag igen, ännu surare. Men nej, mamma och pappa brydde sig inte.
”Det är väl bra! Du har jättenära till skolan! Mitt i centrum! Som du alltid velat, gumman, sa pappa och klappade mig på mitt korta hår, precis som om jag var hans lilla flicka.
”Men pappa! Det är ju inte så jag menade! Det är väl skillnad på Stockholm-centrum och detta!, sa jag, som alltid bott i Spånga, som inte låg i centrala Stockholm. Vi hade alltid fått ta bussen in till centrum, mina kompisar och jag, och det behövde jag inte nu! Vad SUPERBRA, då!, tänkte jag och flinade hånfullt och fnyste.
”Kom nu Robin. Hjälp oss att bära in, sa mamma. Jag tog mina saker, och bar in i den tomma lägenheten. Pappa visade mig mitt nya rum, och jag fnyste ännu en gång.
”Men snälla Robin, var inte så negativ! Jag lovar att du kommer få det jättefint här inne…, sa han och log mot mig. Vi sov på madrasser den första natten, och jag vaknade sån tur var inte så tidigt. Klockan sju. Precis lagom! Jag började åtta i skolan. Pappa och mamma ville följa med mig den första dagen, men jag vägrade.
”Nej, nej och NEJ!, sa jag. Alla skulle skrattat åt mig.
”Jaja.. Gör som du vill då, sa mamma och suckade. Jag gick in på mitt rum, och tog på mig mina säckiga, svarta byxor, och min pösiga tjocktröja. Nu såg jag verkligen ut som en tuff brud.
”Hoppas att du får det bra!, sa pappa innan jag gick. Och var inte för stökig. Skåningarna är inte vana vid tuffa stockholmare, sa han och flinade. Jag log tillbaka, och kände mig både nervös och glad. Jag tog min ryggsäck, och mamma och pappa gav mig en kram, och sen gick jag över gatan, mot min nya skola. Jag gick tufft in på skolan och smaskade på mitt tuggummi. Jag ville visa att jag inte var värsta nörden bara för att jag var ny. Men en sak hade jag inte tänkt på. Vissa som inte kände mig hade faktiskt trott att jag var en kille. Jag hade ju kort hår, och en killig klädstil. Och så blev det!
”Hej, Är du ny eller?, sa en lång kille till mig, på sin breda skånska. Jag förstod ganska bra, så jag svarade snabbt:
”Ja, det är jag. Jag heter Robin.
”Haha… Kolla, han snackar stockholmska!, sa killen till sina polare, som stod och hängde mot tegelväggen.
”Är du från Stockholm?, sa dom, och flockades runt mig.
”Em.. Ja, sa jag nervöst. Sån tur var ringde det in! Jag gick snabbt och ställde mig i ledet utanför klass 7b. Tjejerna kollade undrande på mig, de visste nog inte om jag var kille eller tjej. Jag märkte att det var kill- och tjejled, så jag blev nervös. Men jag fick ju erkänna att jag var tjej, så jag ställde mig i tjejernas led. Killarna glodde storögd på mig, och tjejerna viskade. Vår lärare kom och ställde sig i dörröppningen. Han tittade ut över leden, och sa på sin skånska:
”Hm… Du där, nya, längst bak i tjejernas led…
”Ja…?, sa jag nervöst.
”Du ska inte skoja med mig! Jag är inte lättlurad. Ställ dig nu i rätt led är du snäll, sa han strängt. Jag blev skakig i benen.
”Men… Jag står i rätt led, sa jag pipigt.
”Ställ dig i rätt led!!!, röt läraren och blängde på mig. Vad bra detta hade börjat…. Men vad skulle jag göra. Jag ville ju inte säga emot igen, så att jag fick ställa mig i killarnas led. De sa schysst till mig:
”Han är sån… Skit i han, tjejen!, och log.
”Mm… Tack!, sa jag generat. Alla gick in och satte sig på sina platser. Läraren, som tydligen hette Bertil Persson, tog med mig fram till katedern och sa till mig att jag skulle presentera mig, medan han böjde sig ner och rotade i sin låda. Jag harklade mig och sa tydligt:
”Jag är tretton år, och kommer ifrån Stockholm..
Bertil fnyste, och sa snorkigt:
”Inget mer? Är du tjej eller grabb?, sa han och skådade mig noga uppifrån och ner. Jag hörde en massa fniss och viskningar nedifrån klassrummet. Jag blev så arg, att jag sa:
”Ni där nere! Håll käften!
Det blev tyst. Så tyst att man hade kunnat höra en nål falla till golvet.
”Ursäkta?! Ursäkta, fröken stockholmare!, sa Bertil varnande, och fortsatte:
”Du ska inte komma hit, och tro att du äger! Det är ingen annan än jag, som bestämmer!, röt han till mig med sin dånande röst.
”Jag ska svara på er fråga! Jag är tjej, sa jag kort innan jag marscherade till min plats, bredvid en av killarna som hade varit schysst mot mig i ledet. Han tittade beundrat på mig, och log. Jag log tillbaka, även om jag kände mig usel. Det var matte, och hela tiden stod Bertil och vakade över mig, och om jag gjorde minsta lilla fel, så röt han högt:
”Nu har du gjort fel igen!
Så att hela klassen vände sig om och tittade på mig. Jag blängde på alla tjejerna, som tittade snett på mig hela tiden men sina spacklade ansikten. Ibland räckte jag tungan till dom. Då tittade dom äcklat ner i sina matteböcker, och jag flinade åt Rick, som satt bredvid mig. Han log tillbaka, och ibland så blinkade han åt mig. Han var hemskt schysst. På rasten var jag med Rick och hans kompisar. Det var bara killar, men de tyckte att jag var ball, och jag förstod snabbt att det var med dom jag hörde ihop. Men när det ringde in efter tiorasten, så var det gympa. Skit också, tänkte jag, nu skulle jag behöva tala om för ännu en lärare att jag var tjej. Men jag hann inte säga något, vår gympaläraren sa åt mig att gå in till killarna. Jag blev förskräckt. Men killarna visste att jag var tjej, så de sa åt gympaläraren att jag skulle gå till tjejerna. Och det gjorde jag också.
”Hejsan killtjejen.., sa en blond tjej kaxigt till mig, och ställde sig framför ingången, så att jag inte kunde komma in. Men jag bara suckade, och puttade undan henne så att hon ramlade.
”Vad fan gör du?!, skrek hon, men jag brydde mig inte. Jag började klä av mig, och försökte att dölja mig så gott det gick. Men de såg.
”Haha… Varför har du bh?! Du behöver ju inte, sa en tjej till mig, och gick fram till mig. Jag krängde snabbt på mig mina gympakläder, och innan jag gick ner till gympasalen, så spottade jag på hennes blanka skor, så att hon skrek högt. Jag sprang snabbt till Rick och de andra, och berättade vad jag gjort, så att de asgarvade nästan hela lektionen. Men tjejerna gav sig inte. Av ”misstag” så kastade dom basketbollar på mig hela lektionen, så att jag tillslut hade slagsmål med allihopa. Jag vann såklart, men det slutade med att jag fick kvarsittning hos Bertil Persson i fyra timmar. Jag fick skriva av hela ordlistan! Vad bra den första dagen i min nya skola hade gott, tänkte jag, innan jag somnade på kvällen.


På morgonen hörde jag att mamma och pappa grälade.
”Amen Anette, du förstår väl själv att vi inte har råd med en 3:a!
”Ska Robin sova i vårt rum som hon gör nu då?! För att du ska ha ett arbetsrum?!
”Ja, så får det väl bli! Vi har ju ont om peng…
”Nä, men vi får ju inte ett skit privatliv! Herregud, Karl! Och Robin då! Tänk på henne!
”Om du kan så himla bra då, så kan ju du skaffa lite pengar åt denna familjen, Anette! Vem är det egentligen som fixar fram stålarna?!
Jag hörde hur det blev tyst. Inte knäpp tyst, för at jag hörde hur mamma grät. Jag hörde pappas steg närma sig, och jag låtsades sova. Han smällde igen ytterdörren, och jag hörde hur mammas snyftningar blev värre. Jag smög upp, och såg mamma sittandes vid köksbordet, rödgråten. Jag gick fram till henne och gav henne en kram, och mumlade:
”Allt kommer att bli bra… Ta det lugnt…
Även om jag inte var så säker på det själv. Jag plockade fram flingor och te, och sa till mamma att äta lite. Hon vägrade.
”Såja gumman, nu måste jag gå till jobb… Du klarar dig, va…?, sa hon och smög ut ur köket.
”Visst…, mumlade jag och suckade. Jag satte mig ner och började äta. Snart hörde jag ytterdörren stängas igen, fast inte lika hårt. Jag gjorde mig snabbt klar, och precis innan jag skulle gå, så hörde jag telefonen ringa. Jag tänkte att det säkert var mamma eller pappa, men där hade jag fel.
”Hallå, det är Robin…, svarade jag.
”Hejsan cooling! Det är Rick!, sa Rick.
”Hej!
”Jag skulle bara höra om vi kunde träffas och gå tillsammans, sa Rick.
”Mm… Visst kan vi det! Var ska vi träffas?
”Vid kiosken? Nu?
”Okej. Jag går ner nu!, sa jag glatt.
”Ja, bra! Hejdå!
”Hejdå!
När jag kom ner så stod mycket riktigt Rick där.
”Tja!, ropade jag.
”Hejsan!, sa han. Jag bor där borta över H&M.
”Jaha… Då är det inte så långt från mig, jag bor där uppe på första våningen!, sa jag och pekade.
”Okej.
Vi gick under tystnad, och vi var snart framme. Då såg jag att en av tjejerna kom fram till mig.
”Jag har berättat för Bertil att du snodde mina nycklar igår, sa en av dom kaxigt.
”Jag har inte…, började jag.
”Haha! Vem tror du han tror på egentligen?! Den nya, skämmiga stockholmaren, eller den söta, äkta skåningen?, sa hon och alla fnittrade.
”Håll käften innan jag klår upp dig!, skrek jag ursinnigt. Ingen skulle förolämpa mig.
”Wow! Vad rädd jag blir, då!, sa hon och låtsades gråta. Jag kollade snett på henne, och fnyste.
”Kom hit då! Här vid cykelstället på rasten!, sa jag, för jag såg att Bertil kallade på oss.
”Visst!, sa hon och marscherade iväg. Jag skakade på huvudet och tyckte synd om henne. Men det blev verkligen inte som jag trodde. Hon hade naturligtvis kallat på alla tjejerna i åttan och nian, så att det slutade med att jag förlorade.
”Vem är det som är tuff nu då?, skrattade hon. Men som vanligt hade jag någonting att snäsa till med, så jag sa:
”Ja, jag behöver i alla fall ingen hjälp för att visa att jag är bäst!, fräste jag, och stack hem. Jag brydde inte mig om att skoldagen inte var slut än.


”Robin… Är min lilla sötnos vaken?, hörde jag mamma viska.
”Nee…, mumlade jag sömnigt. Mamma kramade mig, och det kändes som förr.
”Vad är klockan?, frågade jag och lyfte huvudet från kudden.
”Kvart över sju, sa mamma och smekte mig över håret.
”Okej, sa jag och gick upp. Mamma gick efter mig ut i köket, och jag slevade i mig lite fil.
”Anette! Kom hit ett slag!, ropade pappa utifrån vardagsrummet. Mamma reste sig motvilligt, och log mot mig innan hon gick ut till pappa. Jag lyssnade spänt.
”Jag fick ett telefonsamtal igår kväll, Anette.
”Jaha.. Vem var det då?, sa mamma.
”Robins rektor, svarade pappa sammanbitet. Jag kände hur en kall rysning gick längs ryggraden.
”Han ville att vi skulle prata med Robin om det som hände igår, fortsatte pappa, lika allvarligt.
”Vad hade hon gjort?, sa mamma oroligt.
”Hon hade tydligen stuckit ifrån skolan på tiorasten, utan tillåtelse. Också hade hon varit hemskt bråkig hela veckan, hade Bertil hört från de andra tjejerna i klassen, sa pappa högt, så att jag skulle höra hur arg han var. Det var tyst länge, och jag kunde höra hur mamma suckade. Jag hörde arga steg närma sig, och jag låtsades som jag inte hade lyssnat.
”Är detta sant?!, sa mamma bestämt. Jag satt tyst och stirrade ner i tallriken.
”Svara mig!, röt mamma. All hennes tidigare glädje var borta. Jag kände hur klumpen i halsen växte.
”Ja, sa jag tyst.
”Varför gjorde du så?!, sa mamma ilsket. Jag ryckte på axlarna. Mamma förstod att det var hopplöst att prata med mig, så hon tog min tallrik och ställde i diskhon, även om jag inte var klar. Hon slängde mina mackor i soppåsen, och röt:
”Gå och gör dig i ordning! Skynda på! Jag gjorde som hon sa. Sedan gick jag till skolan med uselt humör. När jag kommit in i klassrummet, så väste Rick till mig:
”Varför väntade du inte på mig? Jag spärrade upp ögonen, och suckade. Det hade jag glömt.
”Jag glömde… Förlåt mig, sa jag.
”Det är okej…, sa Rick och log mot mig. På rasten spelade Rick basket med de andra, för att jag ville vara själv. Jag hade tänkt utforska skolgården lite mer. Och jag såg tjejgänget röka på en cigarett vid cykelställena. Jag trampade på en pinne som gick itu, och det hördes, så de vände sig om. Jag gömde mig bakom en buske, och spionerade på dom. Jag satt på huk, också hände det. Jag tappade balansen. Jag föll rakt igenom busken. Och det var inte bara en buske, utan en taggbuske. Det gjorde jätteont, och jag var säker på att det blödde.
”Kolla! Det är killtjejen!, utbrast en tjej hånfullt.
”Ojsan! Jag tror visst jag upptäckte er…, sa jag och flinade.
”Fattar du att om det här kommer ut så är du död innan du hinner blinka!, sa bosstjejen och puttade på mig. Jag låtsades som ingenting, och gäspade.
”Mm… Visst! Jag ska inte säga något…, sa jag, och såg deras lättade ansikten, men fortsatte:
”… om ni håller er borta från mig, och sköter era egna skitsaker!
De spärrade upp ögonen, och puttade till mig.
”Aldrig livet! Det är ett nöje att mobba dig, Robin!, sa dom.
”Jaja… Som du vill då! Då går jag då, sa jag och började gå iväg från dom. De flinade överlägset.
”… och säger till Bertil!, sa jag och började springa. Jag hörde hur de ropade efter mig:
”Då blir det slagsmål med åttorna i morgon, då, för din del!
Jag stannade upp, och tänkte efter. Nej, med åttorna ville jag inte tampas igen. Jag styrde istället mot Rick.
”Hej, bad girl! Har du utforskat skolgården nu?, sa Rick när jag kom dit. Han flinade på sitt speciella sätt, men jag log inte tillbaka.
”Nej, men hallå där! Nu är det någonting du inte berättar!, sa Rick och såg mystisk ut. Vad är det?
”Nej, det är inget. Verkligen inte, sa jag och låtsades le. Detta ville jag ta hand om själv. Rick skakade på huvudet, och mumlade:
”Som du vill då! Vad ska vi göra nu då? Plugga matte?, sa han och blinkade.
”Mm.. Visst!, sa jag och lyckades pressa fram ett svagt leende. Rick småskrattade, och utan att jag märkte det så drog Rick mig bort till ett hörn av skolgården, vid matsalen, och särskolan. Han var hemskt generad, och jag visste varken ut eller in.
”Jag har velat säga detta ända sen din första dag här på skolan, då du log mot mig, och vi blev polare.. Vill du bli ihop med mig?, sa han och tittade ner i marken. Jag blev helt ställd. Det var tyst i säkert en halv minut.
”Va..? Men… Jag trodde… att vi… bara var vänner. Alltså jag vet inte, lyckades jag pressa fram, och kände mig lika generad som Rick. Men…, fortsatte jag, men Rick avbröt mig.
”Nej, förlåt. Jag är en idiot, sa han sorgset och traskade iväg. Jag stod helt stilla i säkert 10 min., och försökte smälta det jag just hört. Jag kände mig tillslut dum som tvekade, Rick var ju faktiskt en jättefin kille, som jag gärna hade kunnat vara tillsammans med. Jag ångrade mig något hemskt. Men mer hann jag inte tänka, för då dök tjejerna upp. Dom pekade på en handikappad kille i rullstol några meter ifrån mig, som dreglade, och sa:
”Det där är ju din tvillingbror! Vad var det nu han hette? Robert, Robin?, sa en av dom, och alla skrattade hånfullt. Jag var så chockad att jag inte kom på något att säga, så att jag bara gick iväg.
”Vad fan var det med henne?!
”Men, hallå! Vi kanske inte ska vara så taskiga mot henne…
”Va?! Stick du, om det inte passar!, hörde jag dom säga.

Dagen gick snabbt, och Rick brydde sig inte om mig. Så fort jag mötte hans blick, så blev han röd i ansiktet, och tittade ner i bänken. Sista lektionen var engelska, och jag var så trött på allting, så att jag nästan somnade. När vi hade slutat för dagen, så sprang jag snabbt in på lärarrummet. Jag tänkte berätta vad jag sett på rasten. Jag kikade försiktigt in, harklade mig, och sa:
”Ursäkta…? Är Bertil Persson, lärare i 7b, där? Det tog ett tag innan jag fick svar. Alla lärarna var så utmattade när klockan var över 3.
”Nej, tyvärr. Han gick hem för en timme sedan.
På vägen hem kände jag mig hemskt fånig. Varför skulle jag säga till Bertil?! Han skulle ju ändå inte tro mig! Han hatade ju mig. Usch, vilken dålig dag jag haft! När jag var hemma tröstade jag mig med lite chokladpudding med grädde. Mamma kom lite över sex. Jag låg på min säng och läste Kalle Anka, och kände mig lika usel som förut.
”Robin? Är du hemma?, frågade mamma. Jag hade bestämt mig för att inte svara, så jag förblev tyst som en mus. Men tillslut hittade mamma mig. Gråtandes under täcket.
”Nämen, lilla gumman! Vad har hänt?, sa mamma, och satte sig på sängkanten. Då kunde jag inte hålla tillbaka det längre. Jag berättade allt om divorna i klassen, Bertil som hatade mig, och naturligtvis, Rick. Mamma suckade och skakade på huvudet.
”Ring Rick nu med detsamma, uppmanade mamma mig. Jag gjorde som hon sa.
”Hej det är Roxana!, hörde jag Ricks lillasyster svara glatt i andra änden. Jag harklade mig, och sa vänligt:
”Hejsan Roxana! Jag skulle bara höra om storebror är där…
”Ja, det är han, vänta lite, svarade Roxana, men återkom snabbt.
”Han ville inte prata med dig, sa Roxana sorgset. Jag blev ursinnig.
”Men fan…, mumlade jag.
”Vad sa du?, undrade Roxana förvirrat. Vad betyder fan?
”Ehm…, ingenting, sa jag generat. Då hörde jag plötsligt Ricks grova röst i luren:
”Ja, hej…, sa han blygt, som om det var första gången han pratade med mig.
”Hej…, sa jag stumt.
”Jag får väl ta detta samtalet, så att du inte lär min syrra fler svordomar…, sa Rick och man hörde riktigt hur han flinade.
”Var det någonting du ville?, sa han och låtsades som ingenting.
”Sluta…
”Okej… Men du tycker väl att jag är världens knäppaste kille, eller hur?, sa Rick.
”Nej, det tycker jag verkligen inte!, sa jag. Kan du komma hit en stund?
Han tvekade.
”Alltså Robin… Jag vet inte, sa han.
”Jaha…, mumlade jag ledset.
”Men varför vill du att jag kommer till dig?, frågade han.
Jag blev tyst. Varför skulle allt vara så jobbigt?!
”Hallå…? Robin?, sa Rick.
Jag la på. Jag återgick till min Kalle Anka, och bestämde mig för att inte gå till skolan imorgon.
”Hur gick det? Vad sa han, gumman?, ropade mamma.
”Det är okej…, ropade jag tillbaka även om det inte alls var okej.
”Vad bra! Jag ska köra och handla. Klarar du dig själv?, frågade mamma.
”Visst…, mumlade jag. Det skulle bli skönt att få vara ensam.
”Okej. Hejdå, Robin!, sa mamma och stängde ytterdörren.
Jag började gråta. Då hörde jag att någon ringde på dörren. Jag tänkte att det borde vara mamma som glömt något, men hade inte hon nycklar med sig? Jag gick sakta upp, och bort till dörren. Jag öppnade, och var beredd på att gå in i mitt rum igen, men det var inte alls mamma! Det var Rick!
”Ehm… Hej…, sa han och log svagt. Jag log tillbaka. ”Vi behöver prata…, fortsatte han nervöst, och jag förstod. Han hann inte säga mer, för att jag slängde mig runt hans hals, och kysste honom. Vi stod där ute i trappen och kysstes länge, länge. Tillslut släppte han mig. Vi tittade varandra djupt i ögonen.
”Får jag komma in?, sa han och flinade.
”Javisst!, sa jag, och torkade mig i ansiktet, jag såg väl hemsk ut så mycket jag hade gråtit. Vi gick in på mitt rum och satte oss på sängen. Han höll min hand, och var alldeles varm, även om han hade varit ute i kylan.
”Varför kom du?, frågade jag.
”Jag ångrade mig. Alla kan ju göra misstag. Jag var dum som inte accepterade ditt nej, och betedde mig som en barnunge som förlorat ett familjespel, sa han och skrattade.
”Men jag älskar dig, Rick! Jag blev bara chockad, och hade aldrig tänk mig oss två på detta sätt. Jag var korkad, sa jag.
”Jag älskar dig också Robin, sa Rick. Du är så speciell. Jag blev generad, och flinade.
”Du med… Du är så snäll. Inte som andra, störiga killar, sa jag och log.
”Haha…, skrattade Rick.
Vi satt tysta en stund.
”Så… Ska vi gå ut och spela fotboll?, frågade Rick.
”Ja, det är klart vi kan!, svarade jag glatt. Också gick vi ut. Rick och jag hade jätteroligt tillsammans. Efter två timmar av kämpande, så blev vi trötta.
”Puh… Ska vi gå hem till mig nu?, frågade Rick, flåsande.
”Mm…, sa jag trött, men glatt. Detta var första gången jag var hemma hos Rick. Han förklarade att han var hemma själv med sin lillasyster, och jag nickade förstående.
”Nämen tjenare!, sa jag glatt till Roxana. Det måste vara du som är Roxana!
”Ja, det är jag! Du är väl Robin, va?, frågade Roxana, och studerade mig uppifrån och ner. Hon log, och sa att min tröja var snygg.
”Hur gammal är du?, frågade jag Roxana med kaka i munnen. Vi satt nu i Ricks vardagsrum och fikade.
”Jag blir tio år i november, sa Roxana stolt. Jag nickade, och log vänligt.
”Hur många år är du då?, frågade Roxana mig.
”Jag blir fjorton om en vecka, sa jag.
”Om en vecka?!, utbrast Rick förvånat. Så tidigt!
”Hehe… Ja, sa jag och flinade. Vi gick in på Ricks rum. Han hade ett stort intresse för fotboll, det märktes. Fotbollsspelare på väggarna. Men på hans skrivbord stod ett foto på mig, som han fått när vi hade fotograferats i skolan. Han hade förstorat det, och hade det i en hjärtram.
”När gjorde du det?!, sa jag smickrat.
”Den dagen då jag fått fotot, sa Rick.
”Aah…, mumlade jag. Vi låg på sängen och tittade på film, i några timmar, tills jag skulle gå hem.
”Hejdå älskling!, sa jag.
”Jaja! Vi ses imorgon, gullet!, sa Rick och skrattade.
”Ja, sötnos, sa jag och slängde en slängkyss.

”Hej, mamma!, ropade jag när jag gick in i min lägenhet.
”Hej! Var har du varit?, frågade mamma nyfiket.
”Hos Rick…, sa jag generat.
”Jaså?, sa mamma retsamt. Hon fattade mycket mer än jag trodde.
Mamma kom ut i hallen, och gav mig en kram.

Efter skolan gick Rick och jag på bio och såg ”Sagan om ringen”. Den var riktigt bra! Inte en direkt kärleksfilm, kanske, men Rick och jag höll handen hela filmen.

När jag satt och läste serietidningar på kvällen så ringde telefonen.
”Tja.. Robin här!, sa jag glatt, för att jag var bombsäker på att det var Rick. Men istället hörde jag fniss i luren.
”Hallå?! Vem är det?!, frågade jag irriterat och suckade. Viskningar blev svaret. Jag förstod inte vem det var höll på att störa sig.
”Men hallå?!, skrek jag irriterat.
”Ja, hej din mes!, hörde jag tillslut i luren. Det är Emma, Petra, Mathilda och Lasitsh.
Jag förstod att det var klassens populäraste tjejer som ringde.
”Jaha… Men vad vill ni då?, frågade jag kaxigt.
”Vad vi vill? Jo, vi vill att du slutar i vår klass, din nörd. Vår klass har fått dåligt rykte på grund av dig! Du har förstört allt!
”Aldrig livet att jag kommer slu…, började jag, men de hade redan lagt på.
Jag satte mig vid datorn, och kollade mina mejl. Jag hade fått ett, och läste det förhoppningsfullt.

Avsändare: [email protected]
Hej kära lilla Robin!
Nu säger vi det på allvar, för du är väl så dum i huvudet att du inte kan fatta så mycket i din pyttelilla hjärna! Du ska sluta i vår klass! Vi hatar dig! Det är inte så roligt att tillbaka brev från snygga killar, som säger: Nja, du är nog inget för mig.. Du går ju i den där Robins klass.. Så om du inte slutar, och flyttar från vår stad, så kommer vi göra så att du slutar, själva. Fundera på vad vi menar med detta, mes!
Med vänliga hälsningar
Emma Petra Mathilda Lasitsh


Jag fastnade på en rad: ”Så om du inte slutar, och flyttar från vår stad, så kommer vi göra så att du slutar, själva”. Vad menade dom med det? Dom kunde ju i alla fall inte klå mig.. Efter några minuter, så krafsade jag ner:

Avsändare: [email protected]
Hej på er!
Vad inbillar ni er för?! Jag kommer aldrig att sluta, det är bara så! Och vad menar ni med att ni kommer att göra så att jag slutar? Skulle inte tro det! Skriv inte mer till mer, era korkade divor!
Robin

Nästa dag när jag kom till skolan så tittade alla så konstigt på mig.
”Vad är det?!, frågade jag förvånat, men ingen rörde en min.
”Robin! Robin!, ropade Rick, när han kom springande tvärs över skolgården.
Är det verkligen sant?
”Vadå?, frågade jag förvirrat.
”Kom här.., sa Rick snabbt, och drog med mig bort till lärarrummet. Hela väggen var full av klotter! Det stod såhär:
Bertil Persson är bög! Med vänliga hälsningar Robin
”Va?! Jag har inte skrivit det! Jag svär, Rick!
”Ja, jag tror dig, men resten av skolan tror att det är du, eftersom du hatar Bertil. Jag kastade en snabb blick ut över skolgården, och mötte en kajal målad blick. Jo, nämligen Emmas blick. Den var hånfull, och full med hat.
”Det var dom…, mumlade jag.
”Va?, sa Rick.
”Det var Emma och dom som gjorde det! Dom hatar ju mig!
”Ja, det var kanske dom… Men hur ska vi kunna bevisa det?, frågade Rick.
”Det är omöjligt.., svarade jag, precis innan det ringde in.
Resten av veckan blev lika hemsk. Emmas gäng höll på och gjorde bort mig hela tiden, och det slutade med att jag satt kvar med Bertil varje dag efter skolan. I slutet var mina föräldrar upprörda, och undrade varför jag hade kommit hem så sent varje dag.
”Robin! Vad är detta?! Kvarsittning?!, skrek pappa när han rotade i min väska, och hittade ett papper från Bertil.
”Ja.., sa jag och vände bort ansiktet.
”Ja?! Detta är inte acceptabelt, fröken lilla, sa mamma argt.
”Mm…, mumlade jag.
”Du har alltså haft kvarsittning i en hel vecka! Varför?!, skrek pappa och tog tag i mig, med ett hårt grepp.
”Aj! Pappa, jag har inte gjort något! Det var Emma och dom, ni vet, som höll på, och gav mig skulden! Jag lovar!, skrek jag.
”Nej Robin! Skyll inte på dom alltid! Nu är det bra! Det blir ingen resa till Stockholm i helgen! Glöm det!, sa mamma. Jag sprang gråtandes in och slängde mig på sängen.

Åren gick. Jag hade det jättejobbigt i skolan. Jag bråkade nästan varje dag med mina föräldrar. Kvarsittningen fortsatte, och jag blev underkänd när jag gick ut högstadiet. Min ända tröst var Rick. Han tog hand om mig, och hjälpte mig med läxorna när jag hade det svårt. En dag bröt jag ihop. Bara la mig ner på sängen och bestämde mig för att inte leva mer.
”Lilla gumman… Vad är det?, frågade mamma, när hon försiktigt kom in i mitt rum.
”Det vet du mycket väl!, mumlade jag. Mamma kramade om mig, och jag betedde mig som ett litet barn, även om jag faktiskt var sexton år. Jag hörde en dag hur mamma och pappa pratade, om hur jobbigt jag hade det. Jag vaknade av det, och hörde hur fåglarna kvittrade. Även om det var första dagen på mitt sommarlov, så kände jag mig usel.
”Robin..? Är du vaken?, frågade pappa, och gläntade på dörren.
”Ja.., sa jag och borrade in huvudet i kudden.
”Det är frukost.., ropade mamma från köket. Jag tassade upp, och satte mig vid bordet.
”Vi vill prata med dig om en sak., sa pappa allvarligt.
”Ja.., instämde mamma.
”Du får själv bestämma. Vi har märkt att du har det jobbigt, och vi tänkte att vi kunde flytta tillbaka till Stockholm nu innan du ska börja i första ring, sa pappa.
”Det är upp till dig, bara du mår bra!, sa mamma.
”Jaa!!!, ville jag ropa, men en del av mig sa emot. Om jag skulle flytta tillbaka till Stockholm, så skulle jag vara tvungen att ge upp Rick.
”Jag ska tänka på det.., började jag.
”Det är Rick va?, sa mamma sorgset.
”Ja…, det är det. Jag älskar honom, mamma!
”Vi vet.., sa pappa. Men du får själv avgöra. Tänk på saken. Du har hela sommarlovet på dig.
”Ja, tack så himla mycket! Nu ska jag gå till Rick…, sa jag, och tänkte att jag skulle berätta att jag skulle resa tillbaka till Stockholm. För att jag hade bestämt mig.

”Hej gullet!, utbrast Rick med ett skratt, när jag kom.
”Hej snygging! Var jag punktlig?
”Haha… Japp, det var du! Som vanligt!, sa han och pussade mig.
Kom in!
”Hej Robin!, sa Ricks pappa och mamma i kör.
”Hejsan.., sa jag och log.
”Tja, Robin!, sa Ricks tvillingbror Roberto, som visserligen inte såg likadan ut som Rick, som tur var!
”Hej, hej!, sa jag och log.
”Robin, kom! Får jag sminka dig?, frågade Roxana.
”Javisst! Om det är okej för dig Rick?, sa jag glatt.
”Jaja, sa han och flinade.
”Hur vill du sminka mig? Som en prinsessa, igen?, frågade jag Roxana.
”Nej, nej! Det var för två år sen jag ville sånt, Robin! Du ska se ut som Britney Spears! Jag är faktiskt mer mogen nu!, sa Roxana och fnissade.
”Jasså? Är man det när man blir tolv?, frågade jag och log.
”Ja, det är man!, sa Roxana, och tog fram sitt smink. När hon var klar, så kollade jag på mig i spegeln.
”Oj då! Riktigt snyggt!, sa jag uppmuntrande till Roxana.
”Tack!
Rick kom in och skådade mig länge, länge.
”Nu ser du ut som minst arton!, sa Rick, men släppte inte blicken från mig.
”Ja, verkligen! Du är väl sexton nu?, frågade Roxana.
”Ja, det är jag!, sa jag.
”Robin, vi går in i mitt rum nu, sa Rick lite otåligt.
”Okej! Tack för sminkningen, Roxana!, sa jag innan jag följde med Rick in på rummet.
”Vadå, ska ni hångla nu eller?, ropade Roxana och fnissade.
Rick och jag svarade inte, det ändå som fanns i våra tankar var varandra.
”Jag älskar dig, Robin!, sa han.
”Jag älskar dig också, Rick!
Vi kysstes, länge, länge. Sedan ville han lite mer, men idag kunde jag bara inte. Jag orkade inte bära på det längre. Jag drog mig ifrån honom, och satte mig ner på hans säng.
”Vad är det?, frågade Rick oroligt. Jag var tyst. Jag samlade mod, och sa tillslut:
”Jag ska flytta… Tillbaka till Stockholm, sa jag tyst.
”Va?!, utbrast Rick. Det får du inte!
”Jo, jag har bestämt mig, sa jag sorgset. Det föll något blött nerför Ricks kind. Kunde verkligen killar gråta?
”Jag är ledsen…, sa jag.
”Men vi då? Hur ska det bli med oss?, frågade Rick.
”Jag vet inte, Rick.. Jag älskar dig, men jag klarar inte att bo här mer.. Jag har det jättejobbigt!
”Jag vet…, sa Rick.
”Ja…
”När åker du?
”Snart…, sa jag. Så jag tänkte att vi kunde ha myskväll hos mig imorgon. Den sista myskvällen!
”Ja, absolut! När ska jag komma?, frågade Rick.
”Klockan sju blir väl bra?
”Ja, så gör vi!, sa Rick, och försökte samla sig.
”Jag måste nog hem nu.., sa jag. Han följde mig till dörren, och kysste mig, hastigt.
”Hejdå Rick!
”Hejdå Robin..

Klockan närmade sig sju, och jag hade klätt upp mig, och gjort mig fin. Mamma och pappa packade för fullt, de hade bestämt att vi skulle åka redan nästa dag. Det ringde på dörren. Jag sprang och öppnade. Där stod Rick. Snyggare än någonsin.
”Hej.., sa jag och kramade honom.
”Hej.., sa han och lämnade fram en bukett med röda rosor.
”Tack!
”Varsågod!
Vi gick in i vardagsrummet, där jag hade ställt upp chips, godis och sånt.
”Hej Rick!, sa mamma och pappa.
”Hej!, svarade Rick
Stämningen var spänd. Hemskt spänd.
”Detta är vår sista dag tillsammans. Jag åker i morgon.., sa jag sorgset.
”Jaha, okej, sa han. Ledset. Jag stod inte ut med att se hans sorgsna hundvalpsliknande ögon.
”Jag hyrde en film.., började jag försiktigt. Notting Hill.
”Den har jag sett tre gånger, sa Rick.
”Jaha.. Va synd.. Jag visste inte!, sa jag.
”Nä, det gör inget. Jag kan se den en fjärde gång, sa Rick och log ett fejkat leende. Varför var han så konstig?!
”Vad fin du är!, försökte jag.
”Tack.
Jag satte på filmen. Rick satt helt tyst och långt ifrån mig. Jag flyttade lite närmare, och la mitt huvud på hans axel. Den var hård, och kall.
”Ta lite chips…, sa jag.
”Nej tack. Jag är inte hungrig, sa han.
”Men man äter väl inte chips för att man är hungrig heller!, fräste jag plötsligt.
”Oj, förlåt.., mumlade jag.
Ingen reaktion. Tillslut blev jag riktigt förbannad, och skrek:
”Om det inte passar Notting Hill, chips, och mig, så kan du ju gå hem!
Rick tittade först på mig. Sorgsen blick. Sedan reste han sig, tackade, och gick. Jag började gråta. Mamma kom in och tröstade. Jag gick och la mig.


”Mamma…, kallade jag inifrån mitt sovrum. Jag hörde tassande steg närma sig.
”Robin… Har du inte somnat än? Klockan är halv tre.. (gäsp)
”Jag kan inte somna, mamma… Alla tankar bara far runt i huvudet på mig!, sa jag.
”Lilla gumman min…, sa mamma och vaggade mig i sin famn.
”Varför ska livet vara så svårt?! Jag orkar inte mer! Jag orkar inte mer!, snyftade jag.
”Jag vet, älskling. Vi flyttar härifrån. Snart! Men försök att sova nu…, sa mamma och la sig bredvid mig. Då somnade jag tillslut.

”Robin! Nu åker vi!, ropade pappa till mig inifrån vardagsrummet.
”Ja, jag kommer! Ska bara ta ett varv i lägenheten och se så jag inte glömt någonting!, ropade jag glatt tillbaka. Äntligen skulle vi flytta! Jag gick runt och tittade, bakom hyllor och inuti lådor. Då jag skulle öppna min skrivbordslåda, och titta, så var det inte tomt. Där låg ett uppsprättat, rosa kuvert med Rick lite krokiga handstil. Jag tog upp det och tittade på datumet. Det var två år sedan Rick hade skrivit det till mig. Då hade jag precis fyllt 14 år. Jag kom ihåg när jag läste det sist. Liggandes på min säng, leendes. Nu var jag 16! Jag höll i brevet försiktigt, och läste:
Hej Robin!
Jag saknar dig, nu när du är i Spanien! Så långt borta från mig. Jag vill bara hålla om dig, min Robin. Jag önskar att du var här hos mig nu. Jag känner mig så ensam utan dig! Det känns som en del av mig saknas när du är borta. Ja, nu när du läser detta så är du ju hemma, förstås, för jag kan ju inte skicka det till Spanien precis! Haha.. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan dig. Jag älskar dig!
För alltid din
Rick
Det föll sakta en tår nerför min kind, och det värkte i mitt hjärta. Jag, som blev glad av brevet sist jag läste det, var så obeskrivligt ledsen nu, när jag skulle lämna honom. Men det var ju faktiskt hans fel. Varför skulle han vara så sur, när jag hade gjort det så mysigt?
”Robin! Kommer du?!, ropade mamma lite småirriterat.
”Jaja! Jag kommer nu…, mumlade jag, och gick ut i hallen. Jag bar ut mina väskor i hallen, där mamma och pappa stod, otåligt. Innan jag stängde ytterdörren så stoppade jag ner det rosa kuvertet i fickan.

”Ska det bli skönt att komma hem igen?, frågade mamma mig, när jag satt i baksätet i bilen, på väg till Stockholm igen.
”Mm…, mumlade jag.
”Tänk att det var hela tre år sedan vi åkte den här sträckan!, sa pappa, innan han gnolade vidare på ”Stockholm i mitt hjärta”, från Allsång på Skansen.
”Ja, det var längesen!, sa mamma och jag i kör, och fnissade efteråt. Men en del av mig fattades. Rick. Jag vände mig om och tittade bak på Ängelholm, som vi sakta lämnade bakom oss. Jag visste inte om jag var ledsen eller glad. Då såg jag honom! Rick var på väg till skolan! Han tittade på mig. Länge. Sedan höjde han handen, till en vinkning. Jag vinkade tillbaka, dumt nog. För att vinkningen var inte till mig, utan till en annan tjej, som kom springandes till honom. Han kallade på henne, och tog sin arm över henne, beskyddande, som han alltid gjort med mig. Sedan kysste han henne! Mitt på munnen! Jag blev chockad, och satt bara och glodde, medan de två figurerna försvann. Rick och en annan tjej.

Jag hade tydligen somnat under bilresan, för plötsligt pep min mobil, som väckte mig. Jag gäspade, och tittade på meddelandet som jag hade fått. Jag blev med ens förväntansfull, tänk om det var från Rick! Men sen kom jag och tänka på att just det, Rick och jag var ju inte tillsammans längre. Avsändaren var: 0704377534. Jag hade ingen aning vem det kunde vara. Jag öppnade meddelandet. Såhär stod det:

Hej Robin!
Tack för din tid med oss! Det var väldigt trevligt att få mobba dig, klassens lilla killtjej! Men tack än en gång, för att du lämnade Rick också. Han tyckte säkert att du var jobbig! Nu ska vi försöka få honom på kroken, som du fick. Tänk, du hade fisken på kroken, men kastade tillbaka den igen, som man säger. Jaja, nu ska jag sluta, jag vill inte slösa ett öre till på dig, din mes. Lycka till med Stockholm och allt! Tack för att vi inte ses mer igen, din äckliga stockholmare!
Emma

Jag suckade, och svarade genast tillbaka, för sista gången i hela mitt liv. Nu skulle hon få..!


Tja Emma!
Ja, tack för att ni har förstört en del av mitt liv, era skämmiga divor! Ni tror ni är så himla G, va? Men vet ni vad?! Ni beter er som småbarn, som inte lärt sig hur man uppför sig! Ni har ingen respekt för mig, så varför ska jag ha för er?! Det känns så jäkligt skönt att få lämna denna bottenstaden! Men en person har varit min enda tröst. Vet ni vem? Nej, inte mamma om du trodde det, korkade Emma! Rick! Rick har varit skitsnäll mot mig, och han har faktiskt älskat mig, som jag har älskat honom. Och tro inte att han har tyckt att jag är jobbig, nej nej! Det är bara du som inte fattar dig på kärlek, lilla Emma! Men så hände en sak, som du inte har ett dugg med att göra, och det tog slut. Så varsågod! Försök du att charma honom, men han gillar inte såna billiga tjejer som dig, bara så du vet! Så gör inte bort dig, gumman! Men jag är naturligtvis glad för hans skull om han hittar någon ny tjej, och kommer inte att sitta och sörja för honom. Nu ska jag börja på mitt nya liv, mitt vuxna liv, och det ska inte du lägga dig i! Inte Rick heller för den delen! Lämna mig ifred bara! Kan det vara så svårt?! Du och ditt coola (not) gäng är och kommer att förbli barnungar, som inte kommer att komma någon vart i livet. Ni kommer bara spring efter killar hela tiden! Så bye bye era dumma flickor! Nu lämnar jag Ängelholm och er för alltid!
Robin
Det kändes riktigt bra efter att jag hade skickat det, men jag visste att det skulle bli dyrt. Men när jag skrev att Rick inte fanns med i mitt liv längre, så värkte det i bröstet. Jag kände klumpen i halsen, men tänkte att jag kunde ju inte böla nu, när jag var sexton år gammal! Jag satte på min urgamla freestyle, och tänkte på den gången då jag och min bästis Linn var på Onoff och köpte den tillsammans. Jag hade inte haft någon kontakt alls med mina kompisar på tre år nu, och jag undrade hur deras liv var nu. Hade dom glömt mig? Det var det jag var mest rädd för. Visst hade jag skickat brev till Linn, Anna och Felicia och fått svar, men brevskickning höll ju inte så länge, så efter några månader så tappade vi kontakten helt. Men jag var fortfarande bombsäker på att det inte fanns några andra kompisar som dom. Dom var så himla snälla, och jag saknade dom så mycket! Men nu känns det så konstigt. Men jag kommer över det! Allt skulle bli bra när jag kommer dit. Allt skullle bli bra.

”Hallå…? Robin?, viskade mamma. Har du nu somnat igen?
”…Va? (Gäsp) Somnade jag?
”Ja, det gjorde du, sa pappa och flinade.
”Nu är vi framme, gumman!, ropade mamma. Vi får bo hos mormor och morfar tills vi hittar eget. Det är väl okej?
”Ja, klart!, sa jag glatt.
Jag såg mormor och morfar stå och vinka, och sedan rusa fram till bilen.
”Nämen hej Anette! Hur är det?, frågade mormor och hjälpte mamma med väskorna ut ur bilen.
”Hejsan!, sa morfar.
Jag steg ur bilen, och log.
”Vem är detta? Gömd under kepsen…? Nej, det är inte…, hörde jag mormor viska till morfar.
”Jo, det är det…, viskade morfar och skrattade.
”Oj! Är det min lilla Robin! Herregud vad stor du har blivit!, ropade mormor förtjust, och slet i mig. Jag fnissade, och kramade mormor. Jag kunde känna doften av hennes goda parfym. Den lukten hade jag saknat.
”Hej Robin! Nu är du så stor som sexton år!, sa morfar glatt, och gav mig en stor morfar kram. Jag bar in väskorna i huset, och gick upp på övervåningen, där gästrummet låg, det som jag kallade mitt rum. Jag tittade på gamla foton som mormor och morfar hade satt upp på väggarna, när jag var liten. Ett foto när jag och Linn lekte i sandlådan. Jag var såklart vildast av alla treåringarna i kvarteret. Ett annat foto på mig och morfar när vi var på Gröna Lund, när jag var sju. Ännu ett foto, på mig, Linn och Anna, som Felicia tog när vi hade fyllt tio, och var ute på vår första shoppingrunda ensamma. Jag stod och höll i en stor kasse full med kläder och andra saker, och flinade belåtet på fotot.
Jag log, och skrattade lite för mig själv. Jag visste att alla mina fina minnen fanns här i Stockholm, ja, nästan alla. Men mitt leende försvann inte, på hela dagen, och jag tänkte inte ett dugg på Rick, ända tills det blev kväll, och jag gick och la mig. Då var jag lite småsorgsen, innan jag lugnt somnade in.

Jag slog upp ögonen, och visste först inte var jag var. Just det! Jag var ju i Stockholm nu, hos mormor och morfar. Ett brett leende spred sig snabbt över mitt ansikte, och jag klädde på mig snabbt, och gick ner till köket, där mormor och morfar satt och åt.
”Oj då! Redan uppe?, utbrast morfar när han såg mig.
”Ja..., sa jag och flinade.
”Klockan är ju bara sju!, sa mormor. Sover man inte till tolv när man är sexton?
Jag skrattade, och satte mig ner.
”Har du sovit gott?, frågade morfar, och gav mig yoghurten och flingorna.
”Tack…, mumlade jag, och fortsatte: Ja, jag har sovit jättegott!
”Va bra! Det är ju söndag idag, så du har väl inga speciella planer?, frågade mormor.
”Hm.. Bor Linn, Anna och Felicia kvar här?, frågade jag, och höll tummarna under bordet.
”… Ja, Linn har jag sett…, började morfar.
”Och Anna har jag också sett…
”Men Felicia då?, frågade jag och stoppade in en sked yoghurt med cornflakes i munnen.
”Henne har jag inte sett på länge…, sa morfar trevande. Tror du hon har flyttat. Maj-Britt?
”Jag vet inte…, sa mormor.
Ja, det hade ju faktiskt gått tre år, men kunde verkligen Felicia ha flyttat? Jag åt snabbt upp, tackade för maten, och gick ut lite. Jag tog med mobilen, och gick till stan. Jag ville se stan igen, efter så lång tid. Mamma, som hade varit chef på en tandklinik, hade slutat, och det hade tydligen blivit kaos, för att tandkliniken Örnen hade slagit igen. Jag stod framför det gröna huset, där ett nytt företag hade öppnat. Nämligen Arvids Ab, som förmodligen var ett byggföretag. Jag gick förbi pappas gamla byggfabrik, Normans bygge, som också såg igenslagen ut. Plötsligt slogs jag av en hemsk tanke. Tänk så var vi inte välkomna här längre! Tänk så skulle jag bli utfryst på min gamla skola, eftersom det var så längesen jag var där. Och tänk så ville mina kompisar inte vara med mig nu. Jag slog bort tankarna, och gick bort till Gamla stan, där jag gillade att strosa runt när jag inte hade något bättre för mig. Jag satte mig ner på en bänk, tog ett djupt andetag, och slog Linns telefonnummer, som jag fortfarande kom ihåg. Jag tryckte på Yes, och signaler hördes. Tut… tut…
”Hej det är Charlotta!, hörde jag i luren, och förstod att det var Linns mamma.
”Em…, det är Robin. Robin Sundström, sa jag nervöst. Det blev tyst. Sedan hörde jag Linns mamma utropa:
”Nej! Är det du, Robin lilla?! Linns bästis?!
”Ja…, sa jag glatt.
”Åh, herregud! Var är du?, frågade Linns mamma chockat.
”I Stockholm. Vi har flyttat tillbaka till Stockholm nu, sa jag.
”Nämen gud! Linn har saknat dig så mycket! Hon kommer att bli jätteglad! Vänta lite, du ska få prata med henne! Hejdå Robin!
”Okej.. Hejdå!, sa jag, och kände mig förväntansfull. Nu skulle jag äntligen få prata med min bästis, efter tre år.
”Hej…, sa Linn nervöst.
”Hej…, sa jag lika nervöst.
”Hur är det?, frågade Linn trevande.
”Det är bra! Hur är det med dig?, frågade jag lite mindre nervöst.
”Ganska bra… Jag har saknat dig så himla mycket!, sa Linn.
”Och jag har saknat dig! Är du fortfarande med Felicia och Anna?, frågade jag.
”Ja, med Anna, för att Felicia flyttade till Västerås för ungefär ett halvår sen.. Hade du många kompisar i Ängelholm?
”Nej, inga knappt. Jag var mest med en kille som hette Rick, sa jag, och blev med ens lite generad.
”Nä! Du och en kille?!, utbrast Linn. Nu kändes stämningen inte alls spänd.
”Jag berättar mer sen! Kan du komma ut en stund?, frågade jag.
”Klart! Var är du?
”I Gamla stan.
”Ah.. Typiskt dig! Men jag kommer dit.. Vänta några minuter bara!
”Okej!, sa jag glatt.
”Vi ses! Hejdå, sa Linn.
”Hejdå så länge!, sa jag.
Jag satt och väntade. Plötsligt såg jag en figur komma gående emot mig. Jag visste vem det var. Ett brett leende spred sig över mitt annars ganska bleka ansikte. Jag reste mig, och sprang mot Linn, som även hon började springa. Jag närmade mig henne, och kastade mig om henne. Hon kramade hårt tillbaka. Sedan släppte vi varandra, och stod en stund och bara tittade på varandra, och log.
”Hej..!, sa jag tillslut.
”Hej, sa Linn.
”Gud vad du har förändrats!, utbrast jag. Linn, som hade varit minst en decimeter kortare än mig i sjuan, hade växt, och till och med blivit längre än mig. Hon hade alltid varit utvecklad, men såg hennes bröst till och med färdig växta ut. Jag, däremot hade inte så stora. Det hade jag aldrig haft. Jag hade alltid varit en pojkflicka. Både till sättet att vara på, och på utseendet. Linn, däremot, hade varit rena motsatsen. Hon hade alltid varit så flickig man kan vara. Rosa kläder, och nagellack, bl.a. Det hade hon fortfarande. Folk hade alltid tyckt att det var konstigt hur så olika barn kunde komma så bra överens. Men Linn hade aldrig varit divig, även om hon kanske sett ut så.
”Tycker du?, frågade Linn och skådade sig själv. Jo, fast det är ju klart.. Du har ju inte sett mig sedan sjuan..
”Nä, det är ju klart.., sa jag och ryckte på axlarna.
”Åh.. Det är så mycket jag vill prata om, men jag vet inte var jag ska börja!, sa Linn, och flinade.
”Ja! Samma här!, sa jag.
”Ska vi gå en runda, sen kan vi ju gå hem till mig!, sa Linn glatt, och började gå.
”Ja, nu får du berätta! Hur har stämningen varit här hemma?, frågade jag förväntansfullt.
”Helt okej, faktiskt.. Men jag, Felicia och Anna saknade dig jättemycket när du hade flyttat! Sen vande vi oss vid att vara själva.. Och sen flyttade ju Felicia också! Så vi hade liksom bara varandra.., sa Linn och ryckte på axlarna.
”Mm.., mumlade jag.
”Men den här killen! Rikard, eller vad han hette.. Berätta!, utbrast Linn plötsligt.
”Rick.. Jo, såhär var det, sa jag och började berätta hela historien i Ängelholm. När jag hade slutat satt Linn och gapade.
”Gud! Hur kunde ett sånt förhållande sluta så? Va sorgligt.., sa Linn medlidande.
”Ja, ingen aning..
”Du borde ringa och snacka med honom, gumman!, sa Linn och la huvudet på sned.
”Nä.. Han vill inte höra av mig längre.. Han har ju redan ny tjej, ju..!, sa jag och ryckte på axlarna.
”Ja, det är klart.., instämde Linn.
”Ska vi gå till skolan och titta? Din gamla skola, alltså.. Och min gamla också, för den delen. Vi ska ju börja gymnasiet nu ju!, sa hon.
”Just det! Usch, va snabbt tiden går! Ja, vi går och kollar!, sa jag förväntansfullt.
Linn och jag vandrade under tystnad en stund. Snart var vi framme vid Vårbroskolan. Ett brett leende spred sig över mitt bleka ansikte. Linn sneglade glatt på mig, och log, hon med.
”Alla mina minnen finns här, Linn! Jag fattar inte hur jag kunde lämna allt detta.., sa jag och suckade.
”Mm.. Ska vi hälsa på Anna nu?
”Ja! Det gör vi!

Snart stod vi utanför Annas hus, henne tänkte vi börja med. Jag blev med ens så nervös! Linn rörde sitt finger mot ringklockan, och tryckte till. Man hörde tassande steg innanför.
”Hej Linn!, utbrast Anna när hon fick syn på Linn, som stod framför mig. ”Vem är med dig..?
Anna sneglade bakom Linn, och jag steg fram.
”Vem…?, mumlade Anna när hon fick syn på mig. Sedan spärrade hon upp sina stora, gröna ögon.
”Robin?!, sa hon chockad, och log brett.
”Ja, jag har flyttat tillbaka nu.., sa jag och flinade.
”Herregud! Kom in!, sa Anna och puffade in oss i den välbekanta lägenheten.
”Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka!, sa Anna, fortfarande i chocktillstånd.
”Nej.. Inte jag heller, sa jag. Sedan berättade jag allting om Rick, mobbningen osv. Anna hade faktiskt inte förändrats så mycket. Hon hade kanske blivit lite längre, men inget annat såg annorlunda ut.
”Visst har Linns tuttar blivit stora?!, frågade Anna plötsligt, och fnissade. Linn spärrade förstummat upp ögonen, och stötte till Anna i sidan med armbågen.
”Ja!, sa jag och nickade menande, och skrattade.
”Din jävel! Hahaha!, utbrast Linn, när hon insåg vad sina vänner tyckte, båda två. Alla tre började skratta högt, och kasta kuddar på varandra, som de alltid gjort.
”Anna! Stop that, right now!, skrek en mansröst från vardagsrummet. Anna hade en amerikans pappa och en svensk mamma, och hennes pappa var ganska sträng, och ville inte bli störd.
”OK dad! We will.., ropade Anna tillbaka, fnissandes. Men vi kunde inte hålla oss, så vi började skratta igen. Högre än innan. Nu visste ingen av oss vad vi skrattade åt, men det var väl för att vi inte hade setts på länge.
”Anna! Didn’t you hear me?! I’m watching football!, skrek Annas pappa, och man hörde snart ljudliga steg som kom närmare.
”Sch! Nu kommer han!, viskade Anna varnande, och vi tystnade.
”That’s it! Here I come!, hörde man, medan dörren gick upp.
”Dad.. Förlåt!, började Anna direkt, men hennes pappa stod bara och glodde på mig.
”Robin?! Är det verkligen du?, utbrast Annas pappa, och sken upp.
”Ja.., sa jag och hälsade.
”Okej, tjejer.. Jag ska lämna er ifred nu, men ta det lite lugnare va?, sa Annas pappa lugnt, och blinkade med ena ögat.
”Japp.., sa vi i kör.
”Oj då! Han kan visst vara schysst ändå?, viskade Linn till Anna, och fick en stor hjärtkudde i ansiktet direkt.


Ja, och efter några veckor var det dags för gymnasiet. Jag hade lagt mina mörka år i skolan bakom mig, och blivit den gamla vanliga, ambitiösa Robin igen. Men visst, betygen från åttan och nian hängde ju fortfarande med, och gav mig lite dåligt rykte, men annars kämpade jag på som sjutton. Så jag kom in på den linjen jag velat, med Anna. Linn läste något annat. Och åren gick. Alla märkte att jag blev lyckligare och lyckligare, allt var så underbart. Jag trivdes verkligen i mitt gamla Stockholm.

En dag begav sig Linn, Anna och jag till Skansen, och allsången. Nu stannade vi faktiskt inte och tittade på dem små, söta kaninungarna längre, vi var ju faktiskt sexton år gamla. Medan jag satt och sjöng för full hals på Stockholm i mitt hjärta, fick jag syn på ett par stora, bruna ögon i mängden. Han tittade rätt på mig, och höll kvar blicken länge, länge. Jag insåg att det var Rick! Honom hade inte jag tänkt på hur länge som helst! Jag mötte hans blick, förstummad, men tittade sedan bort, och slutade sjunga. Jag var djupt inne i mina egna tankar.
”Robin! Vad är det?, sa Linn, när hon såg att jag hade blivit allvarlig, helt plötsligt.
”Nej, ingenting!, sa jag och lyckades pressa fram ett leende.
”Okej.., sa Linn och ryckte på axlarna.


Den natten var det omöjligt för mig att somna. Jag bara låg och grubblade, och tänkte på synen idag.
”Var det bara inbillning, eller satt han verkligen där?
”Nej, usch nu tänker jag galet!
”Åh, herregud! Jag kanske är galen!, gick runt i huvudet på mig.
Tillslut somnade jag gott i min säng hemma hos mormor och morfar.

”Pip pip! Pip pip!, ekade plötsligt i mitt stora rum. Jag trevade mig fram, med handen, med fortfarande stängda ögon.
”Var är den förbannade avstängningsknappen?!, mumlade jag sömnigt undertiden. Tillslut fann jag den och tryckte till. Jag grymtade, och vände mig om i sängen. Men oj, det var ju skola idag! Kom jag plötsligt och tänka på. Jag hasade mig upp ur sängen, och tittade på klockan. Halv tio..
”HALV TIO?!, skrek jag förtvivlat när jag insåg vad klockan var. Och jag som började klockan nio idag, min första dag på gymnasiet. Jag fick panik, och rusade ner för trappan.
”Mormor, morfar?! Mamma, pappa?! Klockan är halv tio! Varför väckte ni mig inte?!, ropade jag upprört. Men det var knäpptyst i hela huset. Just det, dem var ju på jobbet, och mormor och morfar var ju på utflykt i skogen. Jag skulle precis öppna kylen, när jag fick syn på en lapp där på. Så här löd den:

Hej Robin!
Pappa och jag är på jobb. Hoppas du har sovit gott, men dock inte försovit dig. Du börjar ju nio idag, på gymnasiet. Min lilla flicka har blivit så stor! Det ska säkert gå bra nu på din första dag. Ställ inte till med för mycket bråk bara! Vi ses vid fem, då jag slutar.
Mamma

Jag suckade när jag läste meningen: ”Hoppas du sovit gott, men dock inte försovit dig.” Fan också! Jag slängde i mig lite flingor och mjölk, klädde på mig, och stack iväg till skolan. Tur att jag hade kollat upp var skolan låg, dagen innan. Jag gick upp på övervåningen, slängde på mig ett par jeans, och en svart, långärmad tröja. Sminkade mig lite, också par det av på den gamla cykeln, till min nya skola.

Veckan gick snabbt, och snart var det helg igen. Jag, Linn, Anna och några andra hade varit ute och festat, och jag kom hem vid klockan tolv. Jag öppnade dörren försiktigt, för att alla sov, och smög in i det mörka huset. När jag trampade på dörrmattan hörde jag ett prasslande ljud. Jag hade trampat på posten! Jag böjde mig ner, och plockade upp det jag hade under fötterna. Jag gick ut i köket, och tände lampan. Jag bläddrade igenom posten, även om jag visste att inget brukade vara till mig. Men där hade jag fel! Jag hittade ett litet kuvert, med söta klistermärken på. Där stod textat snyggt på framsidan: Robin Sundström, Mårtensgatan 38C, 517 49 Stockholm. Jag tog med mig kuvertet upp till mitt rum, och satte mig på min säng. Jag sprättade förväntansfullt upp kuvertet och vecklade ut brevet. Så här stod det:
Hej Robin!
Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men jag skriver detta brevet ändå. Jag saknar dig jättemycket, och det gör säkert min storebror också, även om han kanske inte visar det. Jag hann inte säga hejdå till dig, du åkte så fort. Vi hade så kul tillsammans, och jag vill att du ska komma tillbaka. Jag längtar efter dig. Det är säkert omöjligt, för du trivs väl i Stockholm, och går vidare med ditt liv, men det skulle ha varit kul om du hade kommit ner till oss och hälsat på. Men du och Rick är väl ovänner nu, så jag vet inte.. Han är i alla fall uppe i Stockholm nu, hos en kompis. Ni kanske har sett varandra? Jag hoppas att ni blir tillsammans igen, för du är världens bästa ”Storebrorsflickvän”! Kramar
//Roxanna
Klart jag inte hade glömt Roxanna, hon som varit så gullig. Jag saknade henne med, men visste inte hur jag skulle göra. Roxanna hade varit så ledsen att jag flyttat, så att hon skrivit ett brev! Jag blev rörd. Min adress hade ju Rick fått för längesen, när vi var tillsammans, så att han skulle kunna nå mig här i Stockholm. Men vi hade såklart tappat kontakten helt nu. Det kändes sorgligt, och jag bestämde mig för att svara på brevet. Jag tog tag i en penna, och började skriva.
Hej Roxanna!
Nej, såklart har jag inte glömt dig. Du som var så gullig och snäll. Jag saknar dig också, och hoppas att allt är bra nu, när du börjat högstadiet. Det är nu allting händer, så se upp för killarna! Jag förmodar att du kommer hitta en riktigt fin kille som kommer att gilla dig. Jag har börjat gymnasiet nu, och har det bra här i Stockholm. Ja, det är sant, jag försöker att gå vidare med mitt liv. Och det tycker jag att du också ska göra. Det hörs sorgligt, men du och jag kommer nog inte träffas nåt mer. Jag och Rick är ju inte tillsammans längre. Det funkade ju inte. Ha det så bra, och lycka till nu i framtiden! Och förresten, grattis i förskott.
//Robin
Det kändes sorgligt när jag skrivit det, men jag sa ju bara sanningen. Nästa dag la jag på det på brevlådan, och ringde till tjejerna. Vi bestämde oss för att gå på stan. Vi gick in och satte oss på en restaurang, som hette To-maten. Den fanns i Ängelholm också, och jag och Rick gick alltid dit. Jag hade precis bestämt vad jag skulle ha, då jag såg den långe kyparen komma emot oss. Jag tittade ner i matsedeln, medan jag väntade på min tur att beställa. När Linn var klar öppnade jag munnen, och tittade upp. Jag fick inte fram ett ljud. Kyparen framför mig var Rick! Jag stakade mig oavbrutet.
”Ehm.. Jag.., började jag, men fick inte fram någonting. Linn och Anna glodde sarkastiskt på mig, och mumlade någonting till varandra.
”Vad gör du här?, sa jag tillslut, när jag fått tillbaka talförmågan.
”Jag jobbar här…, sa Rick utan något tecken på att han kände igen mig. Spelade han bara? Linn och Anna fnissade, och mumlade generat till mig att jag skulle beställa.
”Känner du inte igen mig?, frågade jag och tittade rätt in i hans stora, bruna ögon.
”Vad ska du ha då?, frågade han oberört, och suckade otåligt. Jag flämtade förvånat till. Hur vågade han förolämpa mig så?! Jag tyckte att jag såg det där lilla retsamma flinet i hans ansikte, men beställde snabbt vad jag skulle ha. Rick tog våra matsedlar, och tågade iväg.
”Vad i hela fridens namn var det där?!, utbrast Anna och Linn i kör strax efter.
”Det var Rick!, viskade jag.
”Rick från Ängelholm?!, ropade Linn chockat.
”Sch..! Ja, han!, viskade jag.
”Shit.., mumlade Anna.
”Och han låtsades som ingenting! Sånt svin!, sa Linn och suckade.
”Ja, eller hur!, instämde jag.
Vi åt snabbt, för att vi var hungriga, och skulle precis betala när Rick kom emot oss med dessertmenyn.
”Får jag bjuda på lite efterrätt, mina damer?, sa han och hindrade oss. Han blinkade med ena ögat mot mig. Det var i det ögonblicket jag visste att gnistan fortfarande fanns mellan oss! Efter vi hade ätit upp slutade Rick jobbet. Han fick följa med oss ut, och vi gick inte så mycket längre i stan, utan traskade hemåt, vi fyra. Det kändes bra att gå där med Rick. Vi höll inte varandra i handen eller så, för att vi var tvungna att prata ut lite innan. Men vi hade i alla fall tagit upp kontakten med varandra, och det kändes fint. När vi kommit hem förstod Linn och Anna att jag och Rick ville vara ensamma. Jag förklarade var jag bodde och han följde med. Stämningen var minst sagt spänd, vi hade ju inte träffat varandra på ganska länge. Vi gick in i lägenheten då vi genast blev bemötta av mormor och morfar.
”Nämen hejsan Robin! Och vem är den här unge mannen då?, sa mormor och höjde retsamt på ena ögonbrynet.
”Det här är Rick, min pojk.., började jag, men insåg att vi inte var ihop längre.
”Hennes kompis, från Ängelholm, fyllde Rick snabbt i, och morfar stirrade nyfiket på Rick.
”Morfar!, sa jag och blängde på min gloende morfar.
”Amen Bengt då!, sa mormor och stötte morfar i sidan med armbågen. Rick log lite nervöst, och sedan gick vi upp på mitt rum. Jag slog mig ner på min säng med en duns. Rick sneglade osäkert på mig. Den stackaren visste ju inte vad han skulle göra. Men det var väl inte han som var stackare? Han hade ju en ny tjej ju och så! Varför skulle jag titta ursäktande på honom? Jag fick med ens något kyligt i blicken, som han märkte direkt.
”Vad är det?, frågade han nervöst och ryckte på axlarna.
”Vad är det?!, upprepade jag menande, och han tittade skuldmedvetet ner i golvet.
”Rick, vi måste prata ut.. Vad hände egentligen den där kvällen hos mig? Han skakade på huvudet, fnös och höjde sarkastiskt på ögonbrynen.
”Du flyttade bara, och sket i mig!, sa han kyligt, fortfarande med blicken ner i mattan. Nu kunde jag inte fatta varför jag trodde att någon gnista fanns kvar mellan oss.
”Men Rick! Du vet ju hur jobbigt jag hade det i skolan och..
”Kärlek övervinner allt! Det har du sagt till mig!, avbröt han sammanbitet. Jag var tyst i några sekunder, men mumlade sedan:
”Inte i det där läget..
”Det där läget? Jag älskade dig över allt annat på jorden, Robin, och du bara lämnade mig helt oberört!, utbrast Rick och blängde på mig.
”Jag lämnade dig, ja, men inte oberört! Du vet inte hur många ledsna kvällar jag hade när jag var tvungen att välja! Men mina betyg var urkassa, och hade aldrig kommit någon vart i livet om jag bott kvar i Ängelholm! Det vet du!
Han satt nu tyst, och suckade.
Jag tittade bedjande på honom, och tillslut sa han:
”Jag vet. Förlåt mig. Men det var bara det att jag är så hemskt förälskad i dig, Robin!
Jag hoppade till. Sa han ”är”?! Jag spärrade upp ögonen och tittade undrande in i Ricks glasartade ögon. Han nickade, och blev plötsligt röd i ansiktet, precis som den gången han berättat att han var kär i mig i sjuan. Nu fattade jag ingenting. Han hade kysst en annan tjej, och varit kylig mot mig för några minuter sen. Och nu säger han att han fortfarande är kär i mig. Jag log förvirrat mot honom, och han log tillbaka.
”Men… När jag var på väg ifrån Ängelholm såg jag dig… Tillsammans med en annan tjej. Jag blev chockad, sa jag och suckade.
”Jaså, Marianna?
”Jag vet inte vad hon hette!
”Marianna är en gammal barndomskompis till mig, och jag bad henne om en tjänst. Vi följde efter din bil, och stannade upp och kysstes bara för att göra dig svartsjuk. Det var min idé, och hon gick med på det för min skull. Det var absolut inget annat, jag lovar, sa Rick och bet sig generat i läppen.
”Varför kysste du en gammal barndomskompis för att göra mig avundsjuk, Rick?! Det är ju patetiskt!, sa jag upprört.
”Jag vet, men jag var så himla besviken och sårad, och kände för att såra dig som du sårade mig.
”Det var dumt.
”Jag vet.
Rick tittade ursäktande på mig med sin gulligaste min, och bad om ursäkt. Jag flinade mot honom, och tillade:
”Det finns ingen som du, Rick!
”Det finns ingen som du heller, Robin!
Vi tittade varandra djupt in i ögonen, och sedan kysstes vi. En sann, varm kyss, som alltid skulle finnas kvar i mitt hjärta. Det visste jag den kvällen, när Rick och jag återförenades.

Rick förklarade att han skulle vara hos sin kompis, David, i några dagar till. Sedan skulle han såklart tillbaka till Ängelholm. Det gick inte och beskriva den besvikelsen och sorgen jag kände när han skulle läm

Skriven av: Josefine Hellström Hansson