Röd Snö

Röd Snö
Inledning
Sommaren var definitivt över nu. September rasade mot oktober. Hastigt vissnade löven, hastigt kallnade vattnet och hastigt frös marken. Kvällarna blev mörkare och längre, dagarna blev kallare. Oktober gled mot november som slutligen nådde december. Ett tunt lager av vit snö, hade under natten lagt sig till ro på hustak, bilar och vägar. Solen kastade dagens första efterlängtade strålar över det vita snötäcket. Krch, krch ljudet av steg ekade mot de stora radhusen. Längst den snötäckta vägen gick det en pojke. Han hade en svart jacka med en stor yvig pälskrage, han bar jeans och på huvudet hade han tryckt ner en stickad vit mössa. Han såg ut som vilken pojke som helst. Han gick med raska men något tvekande steg, han svängde av vägen och gick ner mot centrum. Hastigt svängde han sedan av mot höger och gick istället i riktning mot parken. Där solen nu börjat lysa såg det ut som någon hade släppt ner en miljon diamanter i snön. Han steg in i parken genom de stora järngrindarna och fortsatte sedan rakt in. Parken bestod av tre delar; ”Fontänen”, ”Kiosken” och av ”Statyerna”, han gick rakt fram i väg korsningen rakt mot statyerna. Han stannade framför en staty som föreställde ett dansande par, båda två med ett ”jag-vet-nått-som-inte-du-vet” leende. Pojken stod alldeles stilla framför den, plötsligt stack han in handen innanför jackan och drog fram ett brev, han placerade det vid fötterna av statyn. Sedan stack han åter in handen innanför jackan men denna gången drog han ut en glimrande silvrig kniv, personen hade nu börja gråta. Tåarna rann ner för hans allt blekare ansikte och ner i snön. Han placerade kniven vid brevet sedan slet han av sig jackan och mössan och föll på knä. Han höjde kniven nu skakade han, förmodligen inte av köld utan av rädsla. Han förde kniven till halsen.

Den 16 december
Det funkar helt enkelt inte mellan oss... Orden hade ekat i hans öron i över en månad nu, orden som hade förklarat världens undergång. Orden som hade fått muren av kärlek, glädje och sorg att rasa. Tankarna hade kärt rally i hans huvud sedan dess. Varför? Vad gjorde jag för fel? Han kunde minnas att han varit tvungen att anstränga sig mycket hårt för att inte gråta, men när tårarna tillslut hade kommit på kvällen hade det känts som om ett lager at sten följde med ut från hjärtat. Han hade älskat, eller älskade henne. Hon var anledningen till att leva, eller hon hade blivit det. Han hade inte märkt det själv förrän det var för sent, hon hade fått honom att släppa taget om allt. Hade fått honom att se svart när det gällde allt utom henne. Hon hade rivit ner hans kontakt med omvärlden bitvis och tillslutlämnat honom ensam och svag. Han hade försökt glömma henne, men senare insett att det inte gick, tiden läker alla sår sägs det men han undrade hur lång tid ett brustet hjärta och en brusten själ skulle ta att läka. Det var denna hopplöshet och tomhet som lett in honom på spåren om självmord. Att ständigt ljuga och hålla inne all smärta, det fanns ingen som visste hur han mådde. Inte hans familj, inte Karin och inte Chris. Han ända kvarvarande kompisar. I alla fall kändes det så, Karin sa alltid att Johan och de andra bara behövde lite tid på sig.
- Hur mår du? Hade Karin frågar dagen efter han och Rebecka hade gjort slut. Han minns att han inte givit henne något ordentligt svar utan bara mumlat ”Okej” eller något liknande. Pipipipipi! Ljudet av väckarklockan skar i öronen. Irriterat slog han ut handen mot nattduksborden. AJ! Han missade väckarklockan och träffade istället den vassa kanten på bordet. Han fumlade sig fram till klockan som genast tystnade och lämnade en dovt pip kvar i hans öron. Han suckade, mossan är en mycket bättre väckareklocka tänkte han, varför var hon tvungen att resa bort just denna veckan? Farsan var också iväg, på jobb i Stockholm. Han drog in handen under det varma täcket, gud så skönt. Han märkte att han höll på att slumra till, så han tvingade sig själv upp ur sängen. Han letade sig fram genom det mörka rummet, kände hur han klev på tröjor, jeans och böcker. Tillslut nådde han dörren, han rös till då han steg ut i det kalla vardagsrummet, det var ett litet rum med en soffa, en TV och ett litet bord. I ett av hörnen stod det fullt med tomma resväskor. Han gick igenom rummet, fram till en vit dörr. Han öppnade den och steg in i badrummet. Den rosa luddiga mattan kittlade lätt mot hans nakna fötter. Han fäste blicken på den stora spegeln. Framför honom såg han en pojke på 16år med tovigt brunt hår och en fin rad vita tänder. Under ögonen kunde man tydligt se svarta påsar. Påsar som symboliserade alla sömnlösa nätter. Han återvände till sitt rum, slet till sig en T-shirt och ett par blåa jeans. Frukost hade han slutat äta så istället gick han direkt ut till hallen. Han snörade på sig skorna tryckte ner sin vita mössa över huvudet och drog på sig sin parkas. Slutligen släckte han lägenheten slet åt sig nycklarna och kastade upp väskan på axeln.

Det hade snöat under natten, så ett tunt lager kristall vit sö låg utspritt över allt. Han tog ett djupt andetag av den friska luften, det stack till lite grann i näsan. Sedan började han gå, bort från de gula radhusen. Precis innan parken svängde han vänster ner mot city, nu befann han sig på en cykelbana, istället för snö var den täckt av en slaskig grå sörja. Han följde hela cykelbanan fram till fotbollsplanerna, där sneddade han tvärs över och gick i riktning mot skolan. Det dröjde inte länge innan han kunde se skolan, den tonade upp sig ståtligt bakom de höga tallarna. På skolgården vimlade det av elever, han visste inte varför men han hade en stark känsla av att någon iakttog honom. Måndag, tänkte han. Då börjar jag med svenska och SO med Per fram till lunch och sedan har jag matte med Inger och slöjd med Jan. Han grimaserade lite vid tanken. Han klev in genom de enorma ek portarna och styrde stegen mot ”Gamla Delen”, dr han hade sitt skåp. Korridorerna var fulla av glada människor som allihopa verkade prata om helgens händelser. Han fnös vid tanken. Vad har du gjort? Suttit hemma och väntat på döden, hade väl varit det mest sannings enliga svaret. Han suckade och pressade sig förbi två fnittrande tjejer från sjuan. Han passerade Cafeterian. Där inne satt det ganska många elever, mest tjejer från åttan. De tittade på honom då han gick förbi, men han låtsades inte om dem. Då han passerat dörren och kommit utom synhåll för tjejerna hörde han hur en skrattsalva bröt ut. Alltid denna mystik. Han gick fram till sitt skåp och öppnade det, tryckte in jackan och mössan. Drog ut sina böcker och en penna, en snabb titt på klockan. FUCK. Hastigt tryckte han igen skåpet och började springa mot spiraltrappan. Korridorerna hade börjat tömmas på elever och han sprang nu två trappsteg i taget. Det tog inte lång tid innan han hade nått tredje våningen. Han vek av till vänster, en lättnad spred sig snabbt genom kroppen då han fick syn på resten av klassen. Han tvärstannade och började gå och återhämta andan. Ingen i klassen verkade ta någon notis om honom. Allt var precis som vanligt. Och allt var hennes fel, hon hade fått honom att släppa taget om verkligheten. Åter igen kände han vågen inom honom, vågen av hat och avsky. Han kramade hårdare om pennan det kokade inom honom, han ville bara skrika rakt ut. Han återvände till verkligheten med en duns. Micke stod och knackade honom på axeln.
- Hörru, vi har inga lektioner förrän efter lunch Per är tydligen sjuk, innan han hunnit svara var Micke redan halvvägs genom korridoren. Han började gå mot skåpen. Det var då han såg det. Längst bort korridoren stod ”hon”. Istället för ilska och hat kände han nu en otrolig smärta. Han övervägde om han skulle gå fram till henne och bara skrika ut all hat och sorg. Han började gå mot henne, hjärtat bultade allt snabbare. Han andades snabbare och djupare. Precis när han skulle öppna munnen, dök en tredje person upp i bilden. Inte någon av hennes tjej kompisar, utan en kille. Han var ungefär lika lång som Carl och hade långt blont hår. Killen gick fram till henne, båda log. Till sin förskräckelse såg Carl hur deras läppar långsamt möttes. Han stod som fastspikad tre meter ifrån dem. Nu kunde han inte hålla tillbaka tårarna längre, de bara kom. Han märkte det knappt själv ens, men plötsligt skrek han bara rakt ut. Alla ögonen i korridoren riktades plötsligt rakt mot honom. Varför? Hon hade ju betytt allt för honom, han hade älskat henne över allt annat. Hon hade fått honom att känna sig trygg. Plötsligt vek sig benen under honom. Han reste sig slet upp sitt skåp, drog ut jackan och mössan. Sedan, utan förvarning reste han sig upp och sprang ut. Den kalla decemberluften piskade honom i ansiktet då han gråtande lämnade skolan Han sprang över fotbollsplanen, han kände det som ett enormt svart hål i bröstet. Allt kändes hopplöst, han sprang så snabbt att han knappt kände benen under sig. Bilden av de två kyssande hade klistrat fast sig på näthinnan. Han slängde upp dörren till lägenheten, rusade upp för trappan. Kastade upp dörren till sitt rum och sprang in. Han lade sig på sängen, han vet inte hur länge han låg där och grät. Det ända som han kunde minnas var att han hade somnat. Han hade sovit oroligt hela natten, flera gånger hade han vaknat alldeles kallsvettig och gått upp- Lyft upp mobilen bläddrat fram Rebeckas nummer. Gråtit, satt på stereon på högsta volym. Skrikit rakt ut i intet och slutligen åter somnat. Så hade det hållit på ända till klockan 08.00. Då hade han bestämt sig.

Han hade lämnat rummet, gått ut i hallen, tagit på sig jackan, mössan och skorna. Sedan hade han återvänt till sitt rum. Tagit ett brev från skrivbordet, stoppat ner det i jackfickan och lämnat lägenheten. Ett tunt lager av vit snö hade återigen täckt bilar, hustak och vägar. Solen kastade dagens första strålar över alltihopa. Carl gick med vingliga steg längst den glittrande vägen. Ute fanns där inga tecken på liv. Han gick i riktning mot centrum, men istället för att följa cykelbanan svängde han av till höger i riktning mot parken. Luften stack i ögonen, han andades djupare och djupare. Han slöt ögonen, allt var så fridfullt. Han steg in i parken genom de stora järngrindarna och satte riktning på staty delen. Han gick fram till en figur föreställande ett ungt dansande par, han suckade. Detta var stället ha och Rebecka hade träffats första gången på, detta var stället där de hade kyssts för första gången. Nu revs nattens någorlunda läkta ärr upp igen. Smärtan han bar inom sig var nu större än någonsin. Han slöt ögonen, han kunde höra ljudet av tårar. Tårar som alla andra skulle få fälla efter honom. Aldrig mer skulle han gråta, aldrig mer skulle hon få skada honom. Det var hans tur, hans tur att få le och skratta och vara glad. Han stack in handen innanför jackan och drog fram brevet, det placerade han omsorgsfullt vi foten på den kvinnliga statyn, han stack in handen en ytterligare gång, denna gången drog han fram en blänkande kniv. Han placerade den bredvid brevet och slet av sig jackan och mössan. Sedan tog han ett stadigt grepp om kniven, tårarna rann i strimmor ner för hans allt blekare ansikte.
- Gör det inte! Rösten kom från någon bakom honom. Han öppnade ögonen och vände sig om. Där stod Rebecka. Han var svart i ansiktet av tårar som blandats med mascara. Han fnös till och vände sig åter mot statyn. Han förde kniven mot strupen, bakom sig kunde han höra henne snyfta och han log, äntligen skulle hon få känna smärta. Han kramade allt hårdare om kniven, fingrarna började domna. Han tog ett djupt andetag, slöt ögonen och drog snabbt kniven över strupen. Det varma blodet rann längst halsen och ner över bröstet. Smärtan skar i honom, huvudet kändes allt tyngre han föll ner til marken med en dov duns.
- Neeeeeej! Rebecka förr ner på knä, hon skakade i hela kroppen. Allt började bli suddigt för honom han släppte kniven och slöt ögonen en sista gång.

Av: Tor Blendberg

Skriven av: Tor Blendberg