Röda lockar


Det brinner i bröstet, jag flämtar efter luft, drar ett djupt andetag och andas in skogens bekanta lukt av mossa. Där är jag, den tilltufsade flickan som kommer rusandes fram genom skogen. Granris piskar mig i ansiktet och kottar och barr sticker mig under fötterna, det gör ont, men jag känner det inte. För den enda tanke som fyller mitt huvud är hon. Min lillasyster. Hon med de lockiga röda håret och de mörkgröna ögon. Hon med de korta benen, de runda kinderna och det klingande skrattet. Min lillasyster, borta. För jag har tappat bort henne. Jag försöker desperat skrika hennes namn, men det går inte. Min röst ger upp, kanske är det lika bra då ljudet som lämnar min strupe låter som en kråka, en kråka som skriker av sorg och ånger, av skuldkänslor och förtvivlan.

Jag stannar, faller ner på mina knän och lyssnar till ekot av min egen röst. Andas in och försöker få kontroll över min andning. Samma fråga upprepas om och om igen i mitt huvud, var, var, var. Var är hon? Jag borrar ner fingrarna i mossan och drar. River upp långa spår i de mjuka, gröna växterna. Lyfter upp mossan som jag rivit bort och börjar dela den i mindre stycken, det lugnar mig och jag återfinner koncentrationen som jag förlorat.

Jag lyfter blicken uppåt, betraktar det stora grentaket. De få solstrålar som lyckas leta sig in genom de tjocka lager av grangrenar bländar mig. Min puls är hög, kroppen är varm och törstar efter vatten. Jag försöker samla mig själv, reser mig sakta upp och mina tankarna går genast tillbaka till henne.. Jag ser henne framför mig, hennes ögon är slutna, hon ligger stilla nere på marken. De röda lockarna är hoptrasslade, jord täcker hennes hy och de är blod, blod överallt. Ruskar på huvudet, hon lever, de måste hon göra.

Jag har fått upp farten igen, rusar inte längre fram men går inte heller. Min blick vandrar över de mossklädda stenarna, fallna träd och dess rotvältor. Jag ryser då tanken slår mig att min lillasyster kan finnas under en av dem, tänker på de historier som berättats om barn funna under enorma rotvältor. Min tankar söker sig tillbaka till henne, jag saknar henne, jag saknar precis allt om henne, hennes klangfulla röst, hennes strålande leende och hennes röda, vackra lockar.

Ett svagt ljud från de som skulle kunna vara en bäck närmar sig, jag ruskar på huvudet och intalar mig tyst att det endast är jag som hallucinerar. Min hals skriker efter vatten, tveksamt provar jag min röst och ropar hennes namn. Jag är fortfarande hes men jag låter inte som en kråka längre. Ljudet av porlande vatten ökar och mina ögon letar vilt och desperat efter vattnet. Halsen bränner av törst och mina fötter, ben och händer har fått en mörkare ton av den smuts min kropp klätt sig i.

Jag rycker till, vattnet är kallt och strömmen stark. De kyler om foten och jag får gåshud. Vattnet är inte rent men jag bryr mig inte då törsten blockerar alla andra tankar, jag kupar händerna och för dem ner under vattenytan. Den starka strömmen och sjögräset kittlar mig på handryggen, jag tittar ner på den bruna leriga botten och för händerna tillbaka upp ovanför ytan. Glupskt klunkar jag mig i vattnet, de är kallt och smakar jord och sand. Jag fyller ännu en gång händerna och dricker, tvättar händer och ansikte. När jag stoppar i foten för andra gången och känner strömmen dra i mig slår tanken mig plötsligt att min lillasyster har kunnat trilla i här. Glädjen och lyckan över vattnet försvinner snabbt och genast drar jag upp foten igen.

Mitt sökande fortsätter, jag tvingar mig själv att fortsätta gå, men jag finner inga spår efter min syster. Jag är trött, hela kroppen värker men den värsta smärtan finns i mina utmattade fötter. Jag sätter mig ner på en stubbe, mitt bland det grönklädda landskapet. Tittar på insekterna som klättrar fram över mossan, de stora blåbärsrisen som dominerar i landskapet. Jag suckar, sluter ögonen och lyssnar på hackspettens ekande toner, fåglarnas sånger och prasslet från träden. Tänker på henne, min lillasyster, hon med de röda lockarna.

Författare:

Publicerat

Dela: