Romeo och Julia

Han kunde se att det lyste i fönstret högt där uppe. Med kisande ögon spände han blicken och kunde svagt urskilja en person, en skugga som gick av och an i det mörker som vilade runt dess kropp. Ljuset fladdrade till som hastigast och för ett ögonblick trodde han att det skulle slockna helt innan det stadigt tog sats och lyste lika otåligt osande som nyss. Han svalde av nervositet, kände hur strupen snördes ihop av spänning och torka. En hel dag hade han suttit gömd i buskagen nedanför den hotande borgen, i väntan på att skymningen skulle lägga sig. Nu var natten äntligen här och skuggorna löstes upp i allt det svarta och han tackade gud för att inte månen var framme.
I natt skulle det ske, hans älskade skulle komma till honom. De var bägge medvetna om vilken oerhörd risk de tog, om det straff som skulle drabba dem båda om deras hemliga möte skulle upptäckas. Han darrade i kylan som lägrade sig över honom. Nattens kalla vindar svepte obarmhärtigt ner från bergen och huttrande drog han manteln hårdare kring sig. Hon borde komma vilken minut som helst.
Då såg han vakten som långsamt tog sig en vid lov runt vindbryggan, gick med klampande steg så det ekade av stövlarnas klackar långt ut på den mörka heden. Spottade och fräste ur näsan, ruskade på sitt hjälmprydda huvud och svängde tvärt om för att fortsätta åt andra hållet. Där mötte han sin like och som två mumlande gnagare samtalade de lågt med små korta avbrott av högljudda skratt.
Med bävan i sitt unga bröst såg Romeo från buskagen hur de bägge vakterna tog lång och omständlig tid på sig, hur de pratade och skrattade som om deras tid fanns för evigt. Deras mörka gestalter tedde sig som grova satta klumpar där på bryggan. Ett svagt gnisslande kunde höras i kedjor och gångjärn när de rörde sig. Och så, som på kommando, gick de tillsammans in på borggården och lämnade efter sig ett eko av hamrande stövelklackar.
Tystnaden var nästan total, Romeo stirrade åter upp mot fönstret och blev förskräckt när han såg att ljuset var slocknat. Hon var redan på väg och han hade glömt se när ljuset blåstes ut. Hon kunde i vilken minut som helst stöta på vakterna och hamna i dilemma. Romeo reste sig upp och lyssnade intensivt efter ljud som kunde komma innanför de höga murarna. Men det enda han hörde var ett ensamt skall från en hund någonstans i fjärran. Hela hans kropp var som en stålfjäder och så spänd att den kunde brista itu vid minsta vindpust. Han vågade knappt andas för att missa någon nyans i nattens ljud. När han så tappade tålamodet och var beredd att gå de få stegen mot vindbryggan, att strunta i de konsekvenser det kunde bli om han upptäcktes, såg han plötsligt ett svagt ljussken i allt det svarta.
Ett bloss.
Och samtidigt hördes oljudet av vakternas stövlar. Romeo trädde fram ur buskaget och vågade knappt se mot vindbryggan. Var fanns hon? Blosset var försvunnet mot det mörka och hans ögon irrade runt utan att fästa på något. Hjärtat nästan upphörde med sina slag när vakterna kom ångande och gjorde en tvär gir mot honom, stannade plötsligt och glodde ut i natten, rakt mot honom där han dånande i sin vånda stod helt utlämnad och ensam. Kallsvetten dränkte hans sinne, gjorde honom knäsvag och så darrig att armar och ben hotade att överge kroppen, ta sina egna beslut och lägga sig ned på marken och domna bort.
- Vem där! gapade en av vakterna med myndig van-till-åtlydnad-stämma.
Romeo andades flämtande, stötvis, med snabba fladdrande luftströmmar. Som om lungorna gav upp och smälte ihop inom honom. Skräckslagen såg han hur de bestämt tog sig närmare honom, skramlande med svärd och spjut. Ångesten drev upp en hysteri i hans utbrända hjärna, han var redo att dö, att förintas och försvinna från jordens yta på grund av sin enda kärlek. Tårar vätte hans ögon, bildade fåror av floder mot hans kind. Så det var så här det skulle sluta, utan att ens få känna sin älskade i sina armar en sista gång.
- Svara mig främling, annars hänger ditt liv på en naggad tråd! Vakten brölade ut sin hotelse, gjorde sig redo med spjutet.
Romeo hoppade högt av förskräckelse när ett kallt hårt grepp om ankeln gjorde sig tillkänna. Det var riktigt nära att han skrek högt av rädsla. Med ångesten dunkande i sina ådror såg han hastigt ner på sina ben och stirrade på vita kalla fingrar som höll honom i ett fast grepp om benet.
- Göm dig, sa en ljus röst som han genast kände igen.
Hans älskade.
Romeo struntade i att hans klumpiga stela kropp orsakade en del oljud, struntade i att vakterna nu vrålade ut sina order och påkallade uppmärksamhet från de övriga vakter som fanns i borgen. I ögonvrån var han svagt medveten om att facklor tändes vid bröstvärnet och att hela skogen och heden runt borgen lystes upp mer och mer av de vakter som nu skyndande kom till undsättning för sina kamrater.
Hans älskade Julia. Romeo kunde knappt tro det. Hon hade kommit. Kommit mot alla odds och mot allt förnuft. Han grät av lycka och drog henne i sin famn, tryckte henne mot sitt bröst och stillade för tillfället sin rädsla och ångest. Milt sköt hon honom ifrån sig.
- Romeo, sa hon bestämt. Detta kan inte fortsätta, jag sätter både dig och mig i fara med dessa hemliga möten. Du måste förstå, min älskade, att våra liv aldrig kan sammanvävas.
Hon lade sina iskalla händer mot hans kinder, kände dess salta väta, kysste honom sakta i pannan och försökte att ignorera hans kyssar som haglade som lätta flyktiga vindar på hennes fingrar. Långsamt gick innebörden i det hon sagt upp för honom. Romeo lyfte sitt huvud och såg frågande in i det vackra ljusa ansiktet han hade så nära sig.
- Vi är ett du och jag Julia, glöm aldrig det. Ingen ska någonsin kunna skilja oss åt. Denna natt är till för oss och ska förändra våra liv, ingenting blir som förut. Låt det ske min älskade, låt det ske.
Ljudet av människor som närmade blev allt intensivare. Julia såg sig hastigt omkring i den nu av facklor upplysta natten.
- Får min far se dig här dödar han dig. Jag kan inte leva med det, kan inte fortsätta min vandring här på jorden om jag är skuld till din död. Hellre dör jag än att leva med en sådan gärning.
Romeo mötte hennes bedjande blick och i den stunden förstod han för första gången att hon aldrig kom att bli hans fastän hon aldrig tidigare varit så nära. Snyftande insåg han att all denna väntan varit förgäves, att flera hundra år skilt dem åt av släktled och fejder. Han grät bittert och samtidigt ljuvt. Han visste nu vad han måste göra.
- Dö med mig Julia, sa han lågt.
Han kände hur hon spände sig, drog sig ifrån honom. Tystnaden mellan dem var total, upplösningen nära. Överallt runtomkring hördes röster som hotande och ivrigt sökte inkräktarna. Facklornas sken fladdrade mellan träd och buskar, gjorde groteska skuggspel mot stammar och sten. Romeo slog ner blicken, våndades över sin fråga, sitt förslag. Hur vågade han? Vad var han för människa som lekte gud? Han ångrade djupt det han sagt och skulle precis till att be om förlåtelse för det skamliga förslag han så spontant slängt ur sig, när hon öppnade munnen.
- Jag dör med dig Romeo, viskade hon. Jag dör med dig.
Ingen kunde urskilja i mörkret vem som var vän eller fiende. Tillsammans reste de sig upp för att möta spjuten och dess dödande hugg.

Skriven av: Bente