Sabina

Sabina tar fram sin guldiga ögonskugga och lägger försiktigt ett tunt lager på ögonlocken.
- Åh! Får jag låna? Sarah dyker upp bredvid Sabina i spegeln med kajalen i högsta hugg.
- Vänta! Säger Sabina och tittar kritiskt på sin sminkning.
- Vad bra det blev. Säger Sarah och granskar Sabina.
Sabina fnyser och räcker Sarah ögonskuggan.
- Vet du vart festen är eller? Undrar Sabina och fluffar till sitt långa, mörkbruna hår.
- Aa... Inte så långt härifrån. Hos han Patrick du vet?
- Öh... Nej? Sabina höjer frågande på ögonbrynen.
- Han långa, mörkhåriga killen.
- Äh... Skitsamma. Sabina går fram till Sarahs garderob och börjar rota bland kläderna. Det finns mycket att välja på. Sarah har så mycket kläder att hon skulle kunna öppna affär.
- Kan jag ta den här? Sabina håller upp ett svart linne med guldtryck.
Sarah granskar plagget innan hon nickar kort. Sabina kränger av sej sin tjocktröja och drar linnet över huvudet. Det knackar på dörren och Sarahs mamma Vanessa sticker in huvudet.
- Hej Tjejer! Säger hon och ler.
- Hej! Säger Sabina och sätter sej i den rosa fåtöljen vid fönstret och tar en klunk utav sin femte cider.
- Ska ni på fest? Vanessa öppnar dörren på vid gavel och kliver in i rummet.
- Ja. Säger Sarah och börjar kleta på mascara på ögonfransarna.
- Okej. Då kan ni behöva dom här! Vanessa plockar upp något ur fickan och kastar i riktning mot tjejerna. Sabina böjer sej ner mot golvet för att se vad det är.
- Kådisar? Mamma! Sarah lägger ner sin mascara på sminkbordet och vänder sej häftigt om mot sin mamma.
- Dom kan komma till användning ju. Säger Vanessa snopet.
- Nej! Det kan dom inte! Säger Sarah och gör en avvärjande gest mot sin mamma.
- Okej, okej! Säger Vanessa och blinkar mot Sabina innan hon försvinner ut genom dörren.
- Varför ska hon vara så pinsam? Säger Sarah och plockar snabbt upp dom små paketen från golvet och lägger ner dom i väskan.
- Ska du ha? Undrar hon och viftar med ett av dom framför Sabina.
- Nej! Verkligen inte! Säger Sabina och skakar häftigt på huvudet.
Men Sabina tycker inte att Vanessa är pinsam. Tvärtom. Är det någons morsa som är pinsam så är det hennes. Sabinas föräldrar är djupt religiösa. Dom har prytt lägenheten med Jesuskors, broderier med budord och målningar med Jesus, Abraham, Moses och allt man kan tänka sej. I bokhyllan står flera olika biblar och i cd-hyllan finns skivor med psalmmusik och allt möjligt skräp. Inte många av Sabinas kompisar har fått komma in i lägenheten, förutom Sarah då.
Och kondomer skulle Sabina aldrig få av sin mamma. Hennes föräldrar anser nämligen att man inte ska ha sex före man är gift. Nä... Pinsam är Vanessa verkligen inte.
- Ska vi dra då? Säger Sarah och vänder sej om mot Sabina.
- Aa... Vänta! Ska bara ta på mej lite kajal! Säger Sabina och reser häftigt på sej och grabbar tag i den svarta kajalpennan. Hon ramar snabbt in sina mörkbruna ögon och stoppar sedan tillbaka pennan i Sarahs sminkväska.
- Så! Säger hon och följer efter Sarah ut i hallen.

Patrick bor i en stor, gul villa lite längre ner på gatan där Sarah bor. Det är mörkt i alla fönstren och musiken hörs på lång väg.
- Undra om grannarna kommer klaga! Skrattar Sarah och öppnar ytterdörren. Inne i hallen är det kokhett och mörkt. På golvet ligger skor huller om buller och Sabina och Sarah får hålla i sej i hatthyllan för att inte snubbla. Det är fullt av folk överallt som dansar och tjoar.
- Hej! Tre killar kommer fram till Sarah och en av dom kramar henne.
- Kul att ni kunde komma! Ropar han och nickar lite åt Sabina. Han börjar småprata lite med Sarah, men Sabina kan inte höra vad dom säger, musiken är för hög. Istället börjar hon se sej omkring. Hon känner igen lite folk från skolan, men dom flesta har hon aldrig träffat förut. Hon suckar lite. Hur länge ska Sarah snacka med den där typen egentligen?
- Sarah! Sabina rycker otåligt i Sarahs tröja.
- Ja. Sarah vänder motvilligt på huvudet.
- Jag är törstig. Kom så hittar vi något att dricka. Säger Sabina och tar ett fast grepp om Sarahs arm. Sarah följer motvilligt med. Dom går ut i köket. Därinne är lampan tänd, köket är stort och det står flaskor med vin och sprit lite här och var. På det gigantiska köksbordet står cider, öl och Coca Cola.
Sabina öppnar en flaska vin och häller upp till sej själv och Sarah. Vinet är gott. Hon fyller på glaset om och om igen.
- Ska vi dansa Sabina? Sarah öppnar en flaska öl och nickar ut mot vardagsrummet. Sabina tar tag i en oöppnad flaska. Hon vet inte vad det är i. Men det är skitsamma. Hon känner för att supa sej full ikväll.
På vägen ut till vardagsrummet öppnar hon flaskan och halsar stora klunkar av den beska drycken. Hon och Sarah klämmer sej in i klungan av varma, svettiga kroppar som dansar i det stora vardagsrummet. Sabina börjar röra sej i takt till musiken samtidigt som hon halsar ur flaskan. Killen som hälsade på Sarah förut dyker upp från ingenstans och slingrar sej tätt omkring Sarah. Det kanske är Patrick? Sabina vet inte riktigt. Hon känner att alkoholen börjar ta över hennes kropp. Hon börjar dansa allt vildare. I ögonvrån ser hon hur Patrick sticker ner tungan i halsen på Sarah. Det är så typiskt henne. Så fort hon visar sej på en fest så dröjer det knappt fem minuter innan hon strular med någon. Sabina vinglar till lite. Men får tag i någons axel och lyckas återfå balansen igen. Plötsligt känner hon två stora händer runt sina höfter. Hon vänder sej för att se vem det är. Men det är för mörkt, för suddigt. Hon vänder sej om och börjar dansa mot personen som fortfarande håller henne i ett stadigt grepp. Hon tar tag med ena handen runt hans nacke. Den är varm och lite svettig. Sarah och Patrick glider förbi. Det ser ut som att dom ska äta upp varandra. Killen som Sabina dansar med drar med henne bort mot soffan. Sabina sätter sej tacksamt ner i soffan. Spriten och all cider som hon drack hemma hos Sarah skvalpar runt i magen. Killen sätter sej tätt intill henne, lägger ena handen på hennes lår och kysser henne. Sabina blundar och njuter. Killen drar sej tillbaka. Fortfarande kan inte Sabina se hans ansikte.
- Du är så fin... Viskar han i hennes öra. Hans röst är mörk och han sluddrar lite. Sabina fnissar och killen reser sej upp.
- Kom! Vi går bort lite! Säger han och tar tag i hennes hand. På vingliga ben reser sej Sabina upp och följer efter honom genom folkmassan. Hon fnissar hysteriskt. Men hon vet inte riktigt åt vad. Killen börjar gå upp för en spiraltrappa. Sabina följer med. Vinglar till och håller på att ramla baklänges. Men killen får tag i henne i sista sekunden. Sabina skrattar och vinglar upp för trappan.
På övervåningen är det kolsvart. Killen känner med handen på väggen och får tillslut tag i ett handtag. Han öppnar dörren och drar in Sabina i rummet. En liten lampa står tänd på nattduksbordet bredvid en stor dubbelsäng. Nu kanske hon kan se killen. Hon blinkar gång på gång för att kunna se klart. Men det går inte så bra. Plötsligt ligger hon på sängen med killen över sej.

Sabina vaknar och blinkar i det skarpa ljuset som lyser in genom fönstret. Huvudet dunkar och hon mår illa av smärtan. Hon sätter sej upp på sänggaveln och håller ena handen mot huvudet. Men, varför har hon inga kläder på sej? Hon tittar ner på sin kropp. Hon har bara bh på sej. Snabbt hittar hon sina kläder på golvet och tar på sej dom. Hon minns ingenting från igår. Hon går ut ur rummet och tassar ner för trappan. Hennes kropp känns tung och hon har svårt att röra sej. Nere i vardagsrummet ligger folk lite här och var. På golvet, i soffan, under tvbordet. Det luktar svett och spyor överallt. På golvet ligger krossade flaskor, chips, utspilld öl och burkar.
Patrick kommer ut i vardagsrummet med en stor, svart sopsäck i handen. Han börjar plocka upp skräpet från golvet.
- Hallå? Sabina går ner för trappan och fram mot Patrick.
- Hej. Säger Patrick och lyfter på huvudet.
- Vart är Sarah? Undrar Sabina och ser sej omkring.
- I köket. Säger Patrick och sparkar till en kille som ligger framför hans fötter.
Sabina går ut i köket. Där är det också stökigt. Sarah går också runt med en sopsäck och städar.
- Hej... Säger Sabina trött och sjunker ner på en köksstol.
- Där är du! Säger Sarah och rusar fram mot Sabina.
- Här är jag... Tjoho. Sabina gör en gest med handen och blundar.
- Hur är det? Sarah sätter sej på knä framför Sabina och granskar henne oroligt.
- Bakis som fan. Suckar Sabina och tar sej för pannan.
- Vi kanske ska dra hem då... Säger Sarah och ställer ifrån sej sopsäcken. Sabina nickar sakta och gör ett försök att resa sej upp. Men hennes kropp är för trött och det strålar till i huvudet. Hon böjer sej ner och spyr på golvet.
- Såja. Säger Sarah och håller undan Sabinas hår.
- Patrick! Jag drar hem! Ropar hon och tar tag i Sabina.
- Men vafan! Vi måste ju städa här. Patrick dyker upp i dörröppningen. Han ser surt på Sarah, Sabina och spyorna på golvet.
- Men du ser väl att hon inte mår bra! Säger Sarah och leder ut Sabina ur köket. Dom går ut i hallen och Sarah rotar fram deras skor.
Dom går ut. Det är ganska kyligt ute och borta vid horisonten syns en stor, röd sol.
- Hur mycket drack du egentligen? Undrar Sarah och hjälper Sabina ut genom grinden.
- Jag vet inte... Kommer bara ihåg att vi kom hit. Sen är allt borta.
- Men du fick till det? Flinar Sarah.
- Va?
- Jag såg dej allt, Dirty Girl! Säger Sarah och skrattar lite.
Sabina rynkar pannan och försöker minnas. Men det går inte.
- Kanske... Säger hon och höjer på ögonbrynen. Hon berättar inte för Sarah att hon vaknade i en dubbelsäng. Utan kläder. Det ska förbli hennes hemlighet.
- Du vet inte ens vem det var?! Utbrister Sarah och stannar. Hennes ögon är stora som golfbollar.
- Jag minns inget säger jag ju. Säger Sabina irriterat.
- Vafan Sabina! Du hånglade ju med en kändis! Skriker Sarah och tittar chockat på Sabina.
- Haha... Elvis Presley eller? Jag orkar inte skoja nu Sarah.
- Men skärp dej! Klart du märkte att Tokio Hotel var där?
Det snurrar i Sabinas huvud. Hon orkar knappt prata.
- Jaha?
- Du strulade med Tom! Gitarristen... Han med dreads du vet? Sarah öppnar grinden till sitt hus och går in i den stora trädgården.
- Jag sa ju att jag inte orkar med skämt! Sabina stirrar arg på sin bästis och tar sej för pannan igen. Det dunkar därinne. Som om hjärnan kokade eller något.
- Men allvar Sabina. Jag skojar inte. Sarah tittar allvarligt tillbaka in i Sabinas mörka ögon.
- Så. Du menar alltså att killen som jag var med igår är Tom Kaulitz?
- Ja. Sarah nickar och börjar rota efter nycklarna i sin väska.
Även fast Sabina mycket väl vet att tvillingarna Kaulitz bor i området, så kan hon inte fatta att dom var där...
- Men dom är ju typ aldrig hemma. Säger Sabina och fuktar läpparna med tungspetsen.
- Nu var dom tydligen där. Basisten var också där. Han Georg. Sarah har fått upp nycklarna och stoppar in en av dom i låset.
- Jaha.
- Så du tycker inte att det är något speciellt med att du har strulat med en kändis? Sarah tittar förvånat på Sabina som står och lutar sej mot husväggen. Sabina rycker på axlarna. Hon vet inte vad hon tycker. Hon mår för dåligt just nu.
Sarah sätter ena fingret för munnen och öppnar sakta ytterdörren. Tyst smyger tjejerna in i hallen och fortsätter vidare in i Sarahs rum. Sabina sjunker ner på Sarahs säng och stönar av smärtan i huvudet.
- Jag kan hämta några huvudvärkstabletter, vänta här. Säger Sarah och försvinner ut genom dörren.
- Jag ska ingenstans... Mumlar Sabina för sej själv och kryper ner under det rosa täcket. Sarah kommer tillbaka med ett glas vatten och två, vita tabletter som hon lägger i Sabinas hand.
- Varsågod. Säger hon och börjar sen dra fram extrasängen som ligger hopfällt i lådan under sängen. Sabina sväljer båda tabletterna samtidigt och dricker upp hela glaset med vatten. Det är nog det godaste hon druckit på länge. Sen vänder hon sej om mot väggen och blundar.

När Sabina vaknar är huvudvärken borta och hon känner sej mycket piggare. Hon sätter sej upp i sängen. Hon tittar på Sarahs klocka på väggen. Hon är nio. Sabina blir förvirrad. Vet inte riktigt om det är dag eller natt. Hon reser sej upp och går fram till sängen där Sarah ligger.
- Sarah. Hon puttar lite på Sarahs axel.
- Va? Sarah öppnar ögonen och suckar.
- Jag ska nog gå hem nu. Sabina hämtar sin väska och plockar i sitt smink som ligger kvar på sminkbordet.
- Hejdå... Säger Sarah sluddrigt och blundar. Sabina går ut i hallen.
- Hej Sabina! Sabina vänder sej om och ser Vanessa stå i dörröppningen till köket.
- Hade ni det kul igår?
Sabina nickar och sätter på sej skorna.
- Det blev sent va? Vanessa ler och lägger huvudet på sned.
- Ganska... Svarar Sabina och ler lite.
- Din mamma har ringt flera gånger.
Sabina suckar och tittar skamset ner i golvet.
- Då är det väl bäst att jag går hem då. Säger Sabina och öppnar ytterdörren.
- Hejdå Vanessa.
Sabina går ut i mörkret, det enda ljuset kommer ifrån den stora månen mitt på himlen. Sabina lyfter på huvudet och tittar upp på den mörka himlen. Tusentals stjärnor lyser däruppe. Hon stoppar händerna i jeansfickorna och traskar hemåt.

- Var i hela friden har du varit hela dagen! Mamma, Katrin står med händerna på höfterna och tittar allvarligt på Sabina.
- Vanessa sa att ni kom hem sent i går!
- Ja.
- Drack du? Har du druckit Sabina!?! Mamma börjar skälla på henne, skrika om att Gud straffar såna som henne.
Sabina orkar inte lyssna. Istället stänger hon av öronen och stirrar på korset på väggen. Korset där Jesus hänger. Hon undviker att möta Katrins blick.
- Lyssnar du på mej Sabina?
Sabina tar blicken från Jesus kropp på väggen. Hennes ögon är mörka när hon ser på sin mamma.
- Nej. Svarar hon och tränger sej förbi mamma och går in på sitt rum, stänger dörren med en smäll.
Hon lägger sej på sängen och stoppar in hörlurarna till mp3n i öronen. Sätter på hög musik. Hon börjar tänka tillbaka på onsdagskvällen. Hon och Sarah var hemma hos henne, sminkade sej. Sen gick dom hem till Patrick... Sen är det tomt... Men. Hon minns i alla fall att hon kysstes med en kille. Plötsligt minns hon vad Sarah sa till henne imorse... Att det var Tom Kaulitz. Men... Det är ju omöjligt, helt löjligt! Hon drar lite på munnen. Sarah var väl full. Men ändå. Tanken slår henne. Tänk om. Tänk om.

Sabina vaknar på fredagsmorgonen. Fortfarande med hörlurarna i öronen. Det knackar på dörren.
- Sarah är i telefonen. Det är pappa.
- Ja. Sabina sätter sej yrvaket upp i sängen och öppnar dörren, hon tar emot den trådlösa telefonen och stänger dörren igen.
- Ah?
- Hej gumman! Väckte jag dej?
- Det är lugnt. Sabina lägger sej ner på sängen med telefonen i handen.
- Jo, jag tänkte. Patrick ska ha filmkväll ikväll. Lust att hänga på? Sarah låter glad och uppspelt.
- Vettefan...
- Alltså... Vi ska ju inte supa och så.
- Nänä... Men morsan fick spader när jag kom hem igår kväll.
- Aha... Men. Du kan väl försöka komma i alla fall? Annars känner jag ingen där förutom Patrick. Säger Sarah med bedjan i rösten.
- Jaja, jag ska försöka. Men jag lovar inget.
- Du är bäst!
- Jag vet. Säger Sabina och flinar.
- Men då ses vi ikväll då!
- Kanske.
- Kanske!
Sabina lägger på. Hon reser sej upp och går ut från sitt rum. Det luktar mat i hela lägenheten. Det kurrar till i Sabinas mage. Hon går ut i badrummet och granskar dej själv i spegeln. Hennes ögon är rödsprängda, läpparna spruckna och håret är trassligt. Hon reder ut dom värsta tovorna med hårborsten innan hon klär av sej, slänger alla kläderna i tvättkorgen och går in i duschen. Hon sätter på duschen, vrider upp värmen och låter vattnet väcka hennes kropp till liv bit för bit.
- Hur många timmar har du sovit nu på sistone egentligen? Mamma snörper ihop sina röda läppstiftsläppar till ett litet smalt sträck där hon står vid spisen och lagar mat.
Sabina rycker på axlarna och börjar plocka ut tallrikar och glas ur skåpen. Hon ställer ut dom på köksbordet och plockar fram bestick ur en av lådorna. Sen sätter hon sej ner vid bordet och pillar lite på en röd pelargon i fönstret. Ett rött blad ramlar av och singlar sakta ner på bordet.
- Vad ska du göra ikväll då? Mamma plockar fram pepparburken och börjar peppra i en kastrull.
- Det är filmkväll hemma hos Patrick. Svarar Sabina och skjuter lite diskret ner blombladet på det smutsfria golvet.
- Jaha. Och du tror att du ska få gå?
- Ja. Svarar Sabina kort och pillar lite på en gaffel.
Mamma stänger av plattan på spisen och ställer fram en kastrull med köttgryta och en med potatis på köksbordet.
- Stefan! Mat!
Pappa kommer in i rummet. Han ser ganska ynklig ut tycker Sabina. Han har åldrats. Det gråa håret på hans huvud är tunnare än någonsin och han har stora påsar under ögonen. Han sätter sej ner vid bordet .
Mamma plockar fram en sallad ur kylskåpet och sätter sej sedan vid bordet.
- Bordsbön. Mamma och pappa knäpper sina händer och blundar. Sabina suckar och lutar hakan i handen.
- Gode Gud. Välsigna maten. Amen. Mamma och pappa öppnar ögonen och börjar ta för sej av maten. Sabina lastar upp rejält med mat på sin tallrik. Hon har aldrig fattat det där med bordsbön. När hon var yngre tvingade hennes föräldrar henne att be. Både bordsbön och kvällsbön. Men nu vägrar Sabina.
- Sabina tycker att hon ska få gå ut och dricka ikväll igen. Säger mamma surt och petar in ett salladsblad i munnen. Pappa säger ingenting utan granskar bara Sabina genom sina glasögon.
- Visst ska hon inte få det? Stefan? Eller hur? Mamma lägger ner sin gaffel och spänner ögonen i sin man.
Pappa grymtar något ohörbart till svar och tittar ner på sin potatis. Han gillar inte att ställa sej på någons sida. Han vill inte hålla med någon. Så har det alltid varit.
- Jag ska inte dricka. Protesterar Sabina.
- Tss! Dej kan man ju inte lita på. Fnyser mamma och häller upp ett glas vatten åt sej.
- Men jag tänker gå i alla fall.
- Nähä du unga dam. Du stannar hemma med oss ikväll. Mamma reser sej upp och hämtar saltet.
- Fan heller. Jag tänker inte sitta här hemma med er!
Både mamma och pappa tittar chockat på henne.
- Ursäkta? Svor du? Mamma ställer ner saltet med en liten smäll på bordet.
- Du kommer hamna i helvetet om du fortsätter så. Mumlar pappa.
- Jag skiter i det! Jag bor redan i helvetet! Säger Sabina och lämnar bordet. Hon är arg. Arg för att just hon var tvungen att födas i denna knäppa familj. Helvetes, jävla skithus!
Hon går in på sitt rum, klär på sej och sminkar sej lite. Sen går hon bestämt ut i hallen och börjar ta på sej skorna.
- Har du inte fattat vad vi har sagt Sabina? Mamma dyker upp i hallen.
Sabina svarar inte utan tittar bara argt på henne.
- Du går ingenstans idag.
- Hindra mej då? Sabina öppnar dörren och går ut i trapphuset.
- Jävla kärring! Skriker hon till den stängda dörren.
Med släpande steg går hon ner för trappan och ut genom porten. Det är härligt ute. Fåglarna kvittrar och solen värmer skönt mot hennes bara armar. Hon tar ett djupt andetag och blundar mot solen.

Sabina öppnar ytterdörren hemma hos Sarah. Sarah och Sabina ringer aldrig på hos varandra , dom bara kliver in.
- Hallå? Ropar hon och sparkar av sej skorna.
Det här är som Sabinas andra familj, hennes andra hem. Dit hon går när hon tröttnar på sin egen familj och sitt eget hem med kors och biblar. Sarahs hus är helt tvärtemot Sabinas. Allt är nyrenoverat, fräscht med moderna möbler. Det är inte heller kliniskt rent som hemma hos Sabina. Här är det okej om det ligger en tidning på tvbordet. Okej om tallrikarna inte är helt avsköljda innan dom stoppas in i diskmaskinen. Okej om det ligger en liten dammråtta i något hörn.
Sarah kommer ut i hallen.
- Hej! Hon ger Sabina en lång kram.
- Morsan och farsan är inte hemma. Dom är och letar nya tapeter till vardagsrummet.
- Men ni tapetserade ju om där nyss?
- Ja, men dom tycker att dom är för omoderna. Sarah går före in på sitt rum.
Sabina suckar. Tänk om hennes föräldrar också kunde byta tapeter ibland. Vara mer som Vanessa och Kaj.
- Vad hände mellan dej och Patrik i onsdags då? Sabina slår sej ner i den rosa fåtöljen på Sarahs rum.
Sarah flinar och sätter sej ner på sin säng.
- Massa... Säger hon och slickar sej lite om munnen.
- Är det på allvar?
- Tror det... Han bjöd ju hem mej på filmkväll i alla fall.
- Men... Tänk om han blir arg när jag kommer?
- Tss! Han tyckte att du kunde följa med. Sarah ler hemlighetsfullt.
- Därför att?
Sarah svarar inte. Hon fortsätter bara att le.
- Varför ser du ut sådär för? Sabina tar en av kuddarna i fåtöljen och kastar mot Sarah.
- Tom är där. Säger Sarah och tar kudden i famnen.
- Men åh! Sabina sjunker ner i fåtöljen och håller händerna för ansiktet.
- Vad?
- Sarah! Jag känner inte människan! Säger Sabina mellan fingrarna.
- Nej. Juste. Men du kommer lära känna honom. Tro mej.
- Jag vägrar att gå dit!
- Gör du inte alls det. Flinar Sarah och kramar kudden.
- Jo! Det är ju pinsamt ju...
- Inte då. Du ska gå och där med basta!



Sarah försöker dra ut Sabina genom ytterdörren.
- Jag vägrar, jag vägrar! Skriker Sabina gång på gång.
- Skärp dej! Skriker Sarah, högröd i ansiktet av ansträngning. Tillslut lyckas hon få ut henne genom dörren.
- Kom så går vi. Säger Sarah och börjar dra i Sabinas arm.
- Neej! Sabina skriker och sätter sej demonstrativt ner på marken. Precis som när hon var fem år och inte fick en nalle i leksaksaffären som hon ville ha. Då satte hon sej också ner på golvet mitt i affären och skrek. Mamma skämdes så att hon höll på och dö. Tillslut fick hon köpa nallen åt Sabina så att hon skulle sluta skrika och lämna affären. Efteråt fick dom gå till kyrkan och be om förlåtelse till Gud.
- Men Sabina! Hur gammal är du egentligen? Suckar Sarah och torkar bort svetten i pannan med baksidan av handen.
Sabina lägger armarna i kors över bröstet och skjuter surt ut underläppen.
- Akta så att inte någon mås bajsar på din underläpp. Säger Sarah och tittar upp på himlen.
- Va? Säger Sabina och börjar gapskratta. Hon skrattar så mycket att hon ramlar baklänges i gruset.
Sarah börjar också skratta. Dom skrattar tills tårarna rinner.
- Kom nu. Säger Sarah och torkar tårarna. Sabina orkar inte protestera längre utan reser sej upp.
- Fan vad du ser ut. Suckar Sarah och börjar borsta Sabina på ryggen.
Sabina kan inte sluta skratta.
- Jag känner mej ju som din morsa! Säger Sarah och tar Sabina i handen.


- Hej! Patrick släpper in dom i hallen. Ger Sarah en lång kyss. Sabina tar av sej skorna. Och går förbi dom in i vardagsrummet. Hon känner knappt igen sej. Sist hon var här såg det ut som ett bombnedslag. Nu är allt välstädat och rent. Och en svag doft av rosor finns i hela rummet.
- Märkte dina päron att det hade vart fest här eller? Sabina vänder sej om mot Patrick som fortfarande står med tungan i halsen på Sarah. Dom lämnar motvilligt varandras läppar.
- Om dom gjorde! Har aldrig fått så mycket skäll i hela mitt liv. Jag kommer inte få mitt studiebidrag på flera månader. Skrattar Patrick och tar med sej Sarah in i vardagsrummet.
- När kommer som andra? Undrar Sarah och blinkar mot Sabina.
- Snart... hoppas jag. Patrick kastar en blick på den stora golvklockan som står mot ena väggen. I samma sekund öppnas ytterdörren och mörka röster hörs.
Patrick skyndar ut i hallen.
- Tja! Säger han glatt. Han visar in nykomlingarna i vardagsrummet. Två av killarna känner Sabina igen. Det är dom som var med Patrick i onsdags kväll. En liten, spinkig tjej med blont hår står tätt hopslingrad med en utav dom. Bakom dom två står han, Tom. Sabina känner igen honom från bilder hon sett på Internet och i tidningar. Han tittar upp, möter hennes blick.
Sabina minns. Minns hans händer som smekte hennes ansikte. Minns hans piercingsmycke när dom kysstes. Minns hans kropp nära hennes. Minns hans lukt.
- Varsågoda och slå er ner! Säger Patrick och gör en gest mot den stora, vita hörnsoffan.
- Sarah? Hjälper du mej? Patrick nickar mot köket. Sarah nickar och följer med honom. Hon ler lyckligt.
Det blir tyst i vardagsrummet. Pinsamt tyst. Ingen säger något eller rör sej ur fläcken. Det enda som hörs är slamret från köket och tickandet från golvklockan.
- Jaha... Ska vi sätta oss? Piper den blonda tjejen och rör sej bort mot soffan. Alla mumlar något ohörbart till svar och följer efter henne.
Inte hamna bredvid Tom, inte hamna bredvid Tom. Sabina håller ena tummen och hoppas. Men såklart så är det ingen som hör hennes inre böner. Hon hamnar bredvid Tom i alla fall.
- Sådär ja! Patrick och Sarah kommer tillbaka ut i vardagsrummet. Sabine tycker att alla i soffan drar en lättad suck.
Patrick och Sarah ställer fram, chips, jornötsringar, cider, öl och Coca Cola på bordet.
- Ta för er! Säger Patrick och klämmer sej ner i soffan.
Tom kommer närmare.
- Tjocka på er! Ropar Sarah och trycker ner sin lilla rumpa i soffan.
Nu är soffan fylld till bristningsgränsen. Tom sitter så nära nu. Sabina kan känna hans lår mot sitt. En av hans dreads kittlar henne på kinden. Hon vågar inte vrida på huvudet. Inte titta någon annanstans än rakt fram.
- Vad blir det för film? Undrar Tom och öppnar en cider.
- Saw 3. Patrick viftar med en dvd film framför näsan på Tom, innan han går fram till tvn och stoppar in skivan i dvdspelaren. Han tänder några värmeljus på tvbordet och släcker sedan lamporna i taket.
Sabina sitter stel som en pinne i soffan. Vågar knappt andas. Hon sneglar på Tom. Han sitter också orörlig. Andas tungt och långsamt. Sabinas händer är svettiga. Och hon försöker diskret torka av dom på jeansen.
Plötslig känner hon en hand på sitt vänstra lår. Hon sneglar ner och ser Toms hand. Sabinas hjärta pickar snabbt och hennes händer dryper av svett. Hon känner hur Toms ansikte kommer närmare hennes.
- Vart tog du vägen häromdagen? Viskar han i hennes öra. Sabina blir ännu stelare i kroppen. Hon vrider på huvudet och möter Toms blick. Hans ögon är bruna och djupa. Nästan så att man kan drunkna i dom.
Sabina rycker på axlarna.
- Jag mådde dåligt... Viskar hon tillbaka, hon darrar lite på rösten.
Tom tar tag i hennes hand. Sabina blir livrädd. Han måste tycka att hon är jätteäcklig... Svettiga Sabina! Men Tom verkar inte reagera. Han börjar sakta smeka hennes hand med tummen. Sabina ryser. Hon lutar sej försiktigt mot Toms axel.


Sabina drar tröjan tätare om kroppen. Det är grått ute, det duggar och blåser. Sabina huttrar och ångrar att hon inte tog på sej jackan som mamma ville. Sabina är på väg mot Melindas fik i stan. Hon ska träffa Tom där. Vackra, underbara Tom. Allt kändes så bra den där filmkvällen hemma hos Patrick. Hon satt i Toms famn hela kvällen. Andades in doften av hans parfym, lekte med hans hår. Tom bad om ursäkt för det som hände på onsdagen. Han var full. Men han kom ändå ihåg allt sa han. Sabina sa att det inte gjorde något, hon var också full. Men hon tyckte det var pinsamt att hon själv inte mindes något.
Sabina öppnar den tunga ekdörren med den stora glasrutan i på fiket. Hon kliver in i den mysiga lokalen.
Mirandas fik är inte direkt stort. Det finns kanske femton stycken små, runda bord med vinröda dukar och värmeljus på. Längst bort i det högra hörnet finns disken med allt från, bakelser till kakor och wienerbröd. Sabina ser sej omkring. En mörk silhuett vid ett bord i hörnet närmast Sabina reser sej upp och vinkar mot henne. Hon ser att det är Tom. Hon går fram till Tom och ger honom en lång kram. Hon kränger av sej sin blöta tjocktröja och hänger den på stolen.
- Ska du ha något? Undrar Tom och plockar fram 10 Euro ur ena byxfickan.
- Kaffe tack. Säger Sabina och sätter sej ner. Tom nickar och går iväg. Sabina granskar honom. Idag har han på sej en vit T-shirt med något stort tryck på. Ett par ljusa, stora jeans och en vit keps. Han är riktigt snygg. Riktigt jävla snygg.
Tom kommer tillbaka med en kaffekopp, en Coca Cola och en kanelbulle.
- Sådär ja. Säger han och ställer ner koppen framför Sabina.
- Tack. Hon tittar upp och ler mot honom.
Tom sätter sej ner och häller upp Colan i sitt glas.
- Hur länge kommer du stanna här? Undrar Sabina och smuttar på det varma kaffet.
- Nja... Runt tre månader i alla fall. Säger Tom och bryter en bit av kanelbullen och stoppar den i munnen.
- Jaha. Skönt?
- Jag vet inte. Det brukar alltid bli rätt trist på slutet. Då längtar man liksom efter att turnera igen.
- Okej... Sabina ler och kupar händerna runt kaffekoppen. Hon ser in i dom bruna ögonen och fylls utav en bubblande känsla. Det känns som om hela kroppen är fylld utav sockerdricka. Hon tar blicken från hans ögon och riktar den istället ner i det svarta kaffet. Följer en bubbla därnere som flyter runt.

- Ska du hänga med hem till mej? Säger Tom och reser sej upp. Sabina tvekar. Sedan nickar hon och dricker upp det sista kaffet ur kaffekoppen. Hon tar på sej sin tjocktröja och följer efter Tom ut i regnet.
- Vackert väder. Säger Tom och flinar. Han tar tag i Sabinas hand. Tur! Tänker Sabina, nu kan han inte känna min handsvett i alla fall.
Dom traskar på den folktomma gatan hand i hand. Det är inte så värst långt hem till Tom. Han bor i en lite, vit villa men blommande syrenbuskar runt ikring. Tom går upp för den lilla stentrappan och låser upp ytterdörren.
- Har vi tur så är ingen hemma. Säger Tom och låter Sabina gå före in i hallen. Hallen är liten och trång. På krokarna på hatthyllan hänger fullt utav jackor. Och på hatthyllan ligger kepsar och mössor huller om buller.
- Kom. Tom går före in i vardagsrummet. Det är ganska stort med några bokhyllor, en stor soffa, en fåtölj och en tv.
- Sätt dej. Tom sätter sej i soffan och klappar med handen på platsen bredvid sej. Sabina går fram till soffan och sätter sej bredvid honom. Han lägger amen om henne och smeker henne under hakan med pekfingret. Han närmar sej. Sabina sluter ögonen och känner Toms läppar mot sina. Hon kan känna hans piercing.
- Hallå där? Sabina rycker till och drar sina läppar ifrån Toms. I dörröppningen står en lång, spinkig kille. Med långt, svart hår som hänger ner över axlarna. Sabina känner igen honom. Sångaren i Tokio Hotel. Bill.
- Tja lillbrorsan! Tom ler stolt mot killen i dörröppningen.
- Hej. Killen går fram mot Sabina och sträcker fram en hand. Sabina tar den och ler.
- Kan du lämna oss ifred? Flinar Tom och viftar med handen.
- Sorry. Säger Bill och går ut ur rummet.
- Så. Säger Tom.
- Vart var vi?


Sex veckor? Nä, det kan inte stämma. Sabina står i sitt rum med almanackan i handen. Hon försöker minnas när hon hade mens sist. Men det kan väl inte vara sex veckor sen? Hm... Den tredje juni hade hon det inte. Då var hon och badade med Sarah, och det var inte efter det. Men när var det då? Hm... Den 20 juni.. Ja. Den 20 juni var det.
Oj.... Det är ju den 1 Augusti idag. Jo. Det är sex veckor sen. Sabinas kropp blir kall som is. Det måste bara vara tillfälligt. Mensen brukar ju vara lite konstig... Eller nej. Men hon har ju läst att den kan vara lite oregelbunden när man är ung. Så måste det vara. Inget annat. Nej. Sabina Är helt övertygad om att det är så det är . Hon försöker i alla fall övertyga sej själv om att det är så. Men en klump av oro har lagt sej i hennes mage.
Men Sabina inser snart att hon hade fel. Att hon har försökt lura sej själv. För veckorna går. Mensen kommer inte.

Sabina står i badrummet. Granskar sej själv i spegeln. Nånstans i huvudet fattar hon vad som har hänt. Men hon vill inte förstå. Allt är ju så självklart, uppenbart. Hon vet ju vad som hände på festen hos Patrick. Hon vet vad som hände med Tom. Tårarna tränger fram. Rullar ner för hennes kinder. Hon sjunker ner på golvet, med ryggen mot den bruna kakelväggen. Hennes blick hamnar på broderiet som hänger över toalettstolen. “Må Gud vara med dej”. Hon begraver ansiktet i händerna och gråter så att hon hulkar. Hon vill inte vara med längre. Fan! Varför har hon inte tänkt på det förut?
Hon försöker samla tankarna. Vad ska hon göra? Att ta hjälp utav sina föräldrar är helt uteslutet. Dom skulle bli helt förstörda. Hon tvekar. Hon har ingen lust att prata med varken Sarah eller Tom heller... Inte förrän det är helt säkert.


Sabina sitter i en stor, mörkröd soffa i ungdomsmottagningens väntrum. Hon fumlar nervöst med sin nummerlapp. Det är snart hennes tur.
Väntrummet är ganska litet. Väggarna är vitmålade och det finns två soffor, några röda fåtöljer, ett tidningsställ och mängder med tavlor som pryder väggarna. Det finns även två stycken dörrar. På båda två sitter en liten skylt där det står Barnmorska.
Det är ganska mysigt härinne. Det är väl det som är meningen också. Sabina tittar nervöst mot tavlan med nummer som visar vems tur det är. Just nu är det 66. Saga tittar ner på sin nummerlapp, hon har 67. En utav dörrarna öppnas och en lång, blek flicka går ut och lämnar dörren på glänt. Sabinas händer skakar och hon sväljer hårt. Hela tiden fokuserar hon på nummertavlan. Plötsligt ändras siffran. 67. På skakiga ben reser hon sej ur soffan och börjar gå mot den halvöppna dörren. Hon öppnar den försiktigt och kikar in. Rummet är stort och ljust. Ett skrivbord med en dator på står mitt i rummet. På ena sidan av skrivbordet står två stycken mörkblåa fåtöljer och på andra sidan sitter en kvinna i 30 års åldern. Hon har brunt, lockigt hår och glasögon. Hon ser snäll ut. Kvinnan vänder sej mot Sabina.
- Hejsan. Kom in du. Säger kvinnan och ler.
Sabina går fram till en utav fåtöljerna och sätter sej ner.
- Jag heter Eva. Säger kvinnan och ler ännu mer.
- Jag heter Sabina. Mumlar hon tyst.
- Kan jag hjälpa dej med något Sabina? Säger Eva och blir lite allvarligare.
Sabina andas häftigt. Hon fumlar fortfarande med nummerlappen som vid det här laget har blivit knölig och gått i bitar.
- Jag... Jag... Jag... Sabina får inte ut orden ur munnen.
- Du?
- Jag skulle vilja göra ett graviditetstest. Sabina darrar på rösten och måste ta blicken från Eva.
- Jaha. Det ska vi nog kunna ordna. Kan du säga ditt namn och personnummer? Eva börjar knappa lite på datorn. Sabina måste samla tankarna för att ens komma ihåg sitt personnummer.
- Sådär ja...
- Mina föräldrar får inte veta något va? Undrar Sabina och slickar sej nervöst om läpparna.
- Nej, nej. Säger Eva och skakar på huvudet så lockarna hoppar.
- Vad bra.
- Hur längesen var det du hade sex? Undrar Eva och börjar rota i en av skrivbordslådorna.
- Fyra, fem veckor sen. Säger Sabina och smular sönder nummerlappen helt.
- Okej... Här får du. Kissa i den här och kom sedan tillbaka in hit. Eva räcker Sabina ett smalt plaströr.
- Vart är toaletten?
- Kom så ska jag visa dej. Eva visar Sabina till toaletten och går sedan tillbaka till sitt rum.
Sabinas hjärta bankar när hon låser toalettdörren. Hon granskar plaströret. Hur ska hon kunna kissa i den?

Sabina går tillbaka med det lilla röret i handen. Hon försöker gömma den i tröjärmen när hon går genom väntrummet som är ganska fullt av folk. Hon går tillbaka in till Evas rum och stänger lättat dörren efter sej.
- Gick det bra? Undrar Eva och plockar fram någonting ur en liten kartongförpackning. Sabina nickar och räcker Eva röret.
- Hur länge tar det innan man vet? Sabina sätter sej nervöst ner i fåtöljen.
- Några minuter bara. Säger Eva.
- Titta här. Om det är ett plus så är det positivt och om det är ett minus så är det negativt. Eva pekar på en liten ruta på den stickan som ligger på hennes skrivbord.
Sabina har aldrig sett ett gravtest förut. Gravtest är ju för vuxna kvinnor. Inte för sextonåriga tjejer.
Det är knäpptyst i rummet. Både Eva och Sabina sitter och tittar på den lilla rutan. Sabinas hjärta dunkar högt. Undra om Eva kan höra det? Plötsligt dyker det upp ett litet plustecken i rutan.
- Det är positivt. Säger Eva och möter Sabinas blick.
- Så jag är inte gravid? Säger Sabina och andas lättat ut. Oron är över.
- Jo. Positivt menas att man är gravid.
Sabinas kropp fryser till is. Hennes hjärta slutar för ett ögonblick att slå. Hon mår illa.
- Det kan inte vara fel då? Sabina darrar på rösten.
Eva skakar på huvudet.
- Nej. Visar det positivt så är det alltid rätt.
Några stora tårar rullar ner för Sabinas kinder. Hon kan inte hjälpa det.
- Har du någon som du kan prata med? Din pojkvän? Eva lägger sin hand ovanpå Sabinas på skrivbordet.
Tom? Vad ska Tom säga?
Sabina rycker på axlarna och torkar bort en tår med handen, den blir svart av smink.
- Det är nog bra om du berättar för dina föräldrar också. Sen måste du börjar fundera på hur du ska göra. Eva plockar fram några broschyrer ur sin skrivbordslåda och räcker Sabina dom.
- Tänka på vad?
- Om du vill föda ditt barn eller inte. Eva tittar på Sabina med sina havsblå ögon.
- Vadå? Kan jag det?`
- Det är klart. Det är din kropp och ditt barn. Du får göra vad du vill.
Tanken har aldrig slagit Sabina. Hon trodde inte att sextonåringar fick ha barn. Men mamma och pappa skulle aldrig tillåta det. Och hur skulle det gå med Tom? Han skulle aldrig vilja ha henne och barnet. Eller?
- Men jag vill inte ha barn. Sabina skakar häftigt på huvudet.
- Du vill alltså göra en abort?
- Ja...
- Vi kan boka en tid åt dej på sjukhuset. Men det är bra om du berättar för dina föräldrar innan.
- Men om jag inte vill det då?
- Då behöver du inte. Men läkaren vill helst att föräldrarna är medvetna om att patienten genomgår en abort.
Sabina nickar. Men innerst inne vet hon att hon inte för alla pengar i världen skulle berätta för sina föräldrar.

Sarah är lika uppåt och glad som vanligt. Hon babblar på om hur kul det är att både hon och Sabina har pojkvänner.
- Vi blev ju tillsammans nästan samtidigt! Säger hon och ler så hennes kritvita tänder syns.
Sabina ler bara lite till svar. Men allt känns så konstig. Hon känner inte för att träffa Tom just nu. Men hon kan ju inte låta bli heller. Då skulle ju både han och Sarah undra vad som hade hänt med henne.
- Nu kommer dom! Kvittrar Sarah och ställer sej vid fönstret.
Sabina blir tung inombords. Det knyter sej i magen på henne. Sarah springer ut ur vardagsrummet och in i hallen. Sabina hör hur ytterdörren öppnas och Patrick och Sarah kysser varandra så det låter i hela huset.
- Vart är Sabina? Toms mörka stämma ljuder genom huset. Sabina blir lite glad. Knuten löser upp sej en smula. Hon har saknat honom. Jättemycket.
Tom kommer in i vardagsrummet. Han har på sej en grön tröja idag och en grön keps. Han ler mot henne och sträcker ut armarna.
- Får man en kram av världens vackraste flicka?
Sabina ler och reser sej upp, kastar sej i famnen på Tom. Hon borrar in sitt ansikte i hans tröja och andas in hans doft. Hon blundar och känner att hon aldrig vill släppa honom.
Men Tom släpper henne.
- Hur är det med dej? Du ser ledsen ut. Han lägger pekfingret under hakan på Sabina och granskar henne med sina mörkbruna ögon.
- Det är bra. Jag är bara trött. Sabina ler lite.
- Vad bra. Du får ju inte vara ledsen. Tom drar henne till sej och kysser henne. Sabinas hjärta börjar slå fortare och det börjar flyga runt fjärilar i magen på henne.
Tom sätter sej i soffan och Sabina sätter sej ner bredvid honom. Han lägger armen om henne och hon lutar sej mot hans axel. Allt känns redan mycket bättre. Snart kommer allt vara bra igen. På måndag ska Sabina till sjukhuset och ta bort det som byggt bo inuti henne. Då kommer allt att bli som vanligt igen. Misstaget kommer vara borta, glömt.

Sabina sitter i sin säng och bläddrar i en tidning. Plötsligt dyker en bild upp på Tokio Hotel. Hon granskar bilden noga. Bandet står på rad. Tom näst längst till höger. Han håller handen utsträckt och ler lite snett mot kameran. Vad fin han är. Hennes Tom. Sabina lägger ena handen på magen. Tänk så vacker du skulle bli.
Nej. Vad håller hon på med? Det ska inte bli något barn här inte. Det ska ut. På måndag.

Sabina är på väg till sjukhuset. Solen lyser och på himlen syns inte ett moln. Sarah ville åka och bada idag. Hon vart chockad att Sabina inte ville följa med. Men Sabina skyllde på att hon kände sej dålig. Hon hade helst velat ha med Sarah hit. Men hon vet ju inte ens något. Det skulle bara bli komplicerat. Då skulle Sarah veta hela sitt liv att Sabina hade varit gravid. Om Sabina inte säger något alls så kommer ju allt detta vara glömt snart.
Sabina är nervös. Hennes mage känns som en krigszon. Hon har nog aldrig varit såhär nervös i hela sitt liv. Hon gillar inte sjukhus och hon har aldrig opereras i hela sitt liv. Även fast man nog inte kan kalla en abort för en operation. Men i alla fall.
Sabina går in genom den stora ingången. Här har hon bara varit några få gånger. En bit bort till höger finns en stor, grå reception och rakt fram finns en damm. Sabina känner sej bortkommen. Hon går fram till receptionen och frågar vart hon ska.
- Fjärde våningen. Säger tanten bakom disken. Sabina tycker att tanten tittar konstigt på henne. Klart att hon undrar. Sabina ska inte vara här. Det här är en plats för vuxna kvinnor.
Sabina tackar och går bort mot hissarna. Som tur är så blir hon ensam i hissen. Hon trycker på knappen med en fyra på och dörrarna stängs.
Hon pustar ut och lutar sej mot hissväggen.
Vad är det jag håller på med?
I Sabinas huvud snurrar tankarna runt, runt. Klart att hon vill göra abort. Ta bort misstaget.
Det är din kropp och ditt barn... Evas ord spelas upp i Sabinas huvud. Hennes barn. Toms barn. Det ska bort, dö. Sabina har inte tänkt på det förut. Idag ska Sabinas och Toms barn dödas. Det ska tas ut i en operationssal och dö.
Det är ju... Mord. Eller?
Hissen stannar och dörrarna öppnas. På osäkra ben tar Sabina ett steg ut ur hissen. Hon stannar tvärt. Lägger ena handen på magen och blundar. Sedan tar hon ett steg tillbaka och hissdörrarna stängs.



- Men gumman! Varför har du inte sagt något? Sarah drar in Sabina i sin parfymdoftande famn och smeker hennes hår.
- Jag vet inte...
- Så du tänkte gå in i en operationssal utan att jag skulle vara med och stötta dej?!
- Förlåt...
- Äh... Säg inte förlåt. Sarah ler och smeker Sabina på kinden.
Sabina pustar ut. Det känns skönt att ha berättat för Sarah nu.
- Men när ska du göra aborten då?
- Va?
- Ja... När ska du göra den?
- Jag funderar på att inte göra abort...
- Vah?! Du skojar eller hur? Sarah tittar storögd på Sabina.
Sabina bara skakar på huvudet och tittar ner på den ljusrosa mattan på golvet i Sarahs rum.
- Men du fattar väl att det inte går?! Du kommer förstöra hela din tonårstid. När jag drar ut och festar så ska du sitta och torka kräk och bajs?
Sabina suckar.
- Jaha?
- Men du kommer ju aldrig ha tid att vara med mej ju!
- Så allt handlar om dej nu eller? Sabina tar blicken från mattan och spänner ögonen i Sarah.
Sarah backar med händerna skyddande framför sej.
- Förlåt, förlåt. Det var inte så jag menade. Säger hon snabbt.
- Nähä. Men det lät som det.
- Men det känns bara så konstigt. Jag vill inte att du gör något som du kommer ångra sen. Sarah går fram till Sabina och lägger ena handen på hennes knä.
- Mm...
- Tom vet inget va?
- Nä.
- Vad kommer han säga då?
- Jag vet inte. Sabina suckar och reser sej häftigt upp från sängen.
- Nähä... När tänkte du berätta det då?
- Jag vet inte. Säger Sabina och rycker på axlarna.
- Vad kommer dina föräldrar säga då?
- Dom kommer väl skicka mej till något kloster i typ Chile. Säger Sabina och skrattar lite.
- Allvarligt?!
- Neej...
- Men lova mej att du berättar för dina föräldrar i alla fall.
Sabina nickar.


När Sabina kommer hem sitter hennes föräldrar och spelar kort i soffan i vardagsrummet. Någon gammal kyrkmusik hörs i hela lägenheten. Sabinas händer skakar och hennes hjärta dunkar hårt. Hon går in i vardagsrummet och sätter sej på en stol vid fönstret.
- Hej gumman. Ska du vara med och spela? Undrar pappa och skjuter upp glasögonen med pekfingret.
Sabina skakar på huvudet.
- Vi måste prata lite...
- Jaha. Är det något viktigt? Undrar mamma och höjer frågande på ögonbrynen.
Sabina darrar på rösten av nervositet.
- Mm... Sabina går fram till den gamla cd-spelaren som mamma köpte på loppis förra året och stänger av musiken.
- Jag är gravid. Sabina säger det bara rakt ut.
- Ursäkta? Mamma lägger ner korten på bordet och stirrar på Sabina som om hon inte kunde tro sina öron.
- Jag är gravid. Upprepar Sabina och sätter sej ner på stolen igen.
I några sekunder är det helt knäpptyst i rummet. Varken Sabina eller hennes föräldrar andas. Plötsligt bryts tystnaden av att mamma börjar störtgråta.
- Det är inte sant. Säger hon och lutar sej mot sin mans axel.
- Vem är pappan? Säger pappa strängt och petar nervöst upp sina glasögon.
- Tom...
- Vem?
- Tom Kaulitz... Han som bor en bit bort. Han och hans bror är medlemmar i ett känt band.
- Jaha. Som om det spelar någon roll! Vad tror du att folk ska tycka om mamma och mej om dom fick veta att du går runt som en sköka och blir på smällen?! Pappa är arg. Han skriker så porslinsprydnaderna skallrar. Mamma snyftar högt.
Sköka betyder dålig flicka. Men Sabina reagerar inte på det.
- Jag ringer till sjukhuset nu på en gång och bokar tid för en abort. Sedan tänker jag ringa till den där Tom och pränta in lite vett i skallen på honom! Pappa stryker sej över det tunna håret.
- Nej. Sabina skakar på huvudet.
- Vad säger du? Mamma lyfter på huvudet och tittar på Sabina med rödgråtna ögon.
- Jag har redan varit på sjukhuset. Men jag ångrade mej. Jag vill inte göra abort.
- Du vet inte vad du pratar om! Pappas ögon är svarta av raseri.
- Jo. Det vet jag visste.
- Du är sexton år! Snyftar mamma och tar ett krampaktigt tag om sin mans spinkiga arm.
Sabina blir arg. Hon måste väl få göra som hon vill. Det är en människa dom pratar om. En människa som hennes föräldrar vill ta livet av.
- Jag skiter fullständigt i vad ni säger. Sabina reser sej upp och går ut i hallen.
- Vi har inte pratat färdig om det här än! Sabina hör hur hennes pappa är på väg ut i hallen. Hon skyndar sej att ta på sej skorna och rusar ut ur lägenheten. Hon smäller igen dörren i ansiktet på pappa.
Hon springer ner för trapporna som om hon vore jagad av en mördare. Fast det är ju så. Pappa vill mörda hennes barn. Sabina kommer ut i den svala sommarkvällen. Hon fryser lite, hon glömde att ta med sej tröjan som hon slängde på hallgolvet när hon kom hem.
Hon stoppar händerna i jeansfickorna och börjar gå. Hon vet inte vart. Hennes ögon fylls utav tårar som sakta rinner ner för hennes kinder.
Plötsligt står hon utanför Toms hus. Det lyser ur som små vita fönstrena. Sabina tvekar. Det kanske är lika bra att få det gjort nu på en gång. Hon går in i den gröna trädgården. Hon torkar bort tårarna och försöker samla tankarna innan hon ringer på dörren. Den öppnas ganska snabbt utav Bill. Han ser ganska annorlunda ut nu än vad han gör på dom affischerna som Sabina har sett. Han har inget smink och håret är rufsigt och står i alla väderstreck.
- Hej. Säger han och ler lite.
- Är Tom hemma?
Bill nickar och släpper in Sabina i den hemtrevliga, lilla hallen.
- Han sitter i vardagsrummet. Bill låser dörren och försvinner upp för trappan.
Sabina går in i vardagsrummet. Tom sitter med en spelkontroll i händerna och är helt försjunken i tv-spelet.
- Hej. Säger Sabina och ler stelt.
Tom rycker till och tittar snabbt upp.
- Hej! Fan. Nu förlorade jag... Tom tittar bedrövligt på tv-skärmen och rynkar pannan.
Sabina går fram till soffan och sätter sej ner bredvid Tom.
- Hur är det med dej? Tom tar en av Sabinas mörka hårslingor mellan sina fingrar.
- Jag är med barn. Säger Sabina tyst och undviker att titta Tom i ögonen.
- Oj då... Tom släpper hårslingan och biter lite i sin läppiercing.
- Men... Men det går väl att ta bort eller? Tom flyttar sej lite närmare Sabina och lägger sin ena hand beskyddande om hennes nacke.
- Jo. Men jag är inte så säker på att jag vill göra det. Sabina biter sej hårt i underläppen och väntar på att Tom ska bli arg.
- Varför inte? Tom blir inte arg. Tvärtom. Tonen i hans röst är lugn och mjuk.
- Jag skulle känna mej som en mördare. Sabina vänder på huvudet och möter Toms mörka ögon. Dom tittar varmt tillbaka mot henne.
- Men hur skulle det gå? Om du får ett barn alltså. Jag kommer ju aldrig vara här. Jag har ju en lägenhet i Hamburg som jag bor i i vanliga fall.
Sabina har aldrig tänkt på det. Paniken tar tag i hennes kropp. Tänk om hon aldrig mer får träffa Tom.
- Det har jag aldrig tänkt på...
- Och jag vill inte ha barn just nu. Jag är 18 år och lever livet Sabina. Jag turnerar med mitt band som jag har velat ända sen jag var liten. Inget är viktigare för mej än bandet.
Det hugger till lite i Sabinas bröst när Tom säger så. Hon lägger ena handen på magen. Han vill inte ha oss, vi kommer aldrig betyda något för honom. Tänker hon till barnet. Men samtidigt förstår hon honom. Hon känner sej genast i vägen.
- Förlåt. Säger hon tyst.
Tom skakar häftigt på huvudet, så hans dreads flyger.
- Det är lika mycket mitt fel att det här hände. Men det är bara du som kan bestämma va som ska hända nu. Tom smeker hennes nacke och pratar lugnt och tyst.
Sabina känner det som om hon hade hela världen i sina händer. Som om allt i världen hängde på henne.
- Men jag kan fortfarande inte döda det. Säger hon och känner hur en tår droppar ner på hennes ena hand.
- Okej... Men finns det ingen annan lösning?
Sabina rycker tafatt på axlarna och tittar ner o golvet.
- Kan man inte typ adoptera bort det?
Sabina tittar upp på Tom igen.
- Kanske...
- Då får ju barnet leva. Men komma till två föräldrar som verkligen vill ha det.
Hur kan Tom veta så mycket? Han låter inte som en 18-årig kändis utan mer som en vuxen psykolog.
- Du behöver väl inte bestämma dej nu va? Kom så kan vi väl tänka på något annat. Är du hungrig?
Sabina nickar och tårarna strömmar ner för hennes kinder. Han är för bra för att vara sann. Hur kunde hon tro att han skulle bli arg? Att han skulle hata henne?
- Ska vi baka lite pizza kanske? Men säg inget till Bill för då äter han bara upp hela. Säger Tom och flinar lite. Han sträcker fram sin hand mot Sabina. Hon tar den och han leder henne ut till köket.
När Sabina kryper ner i sängen bredvid Tom i det lilla sovrummet senare på kvällen är hon lyckligare än någonsin. Hon hade inte tänkt på barnet eller sina föräldrar på hela kvällen. Hon och Tom hade bakat pizza i köket och sedan ätit vid det runda köksbordet tillsammans med Bill. Sedan spelade alla tre monopol. Men Bill bara fuskade hela tiden. Så det slutade med att Tom och Sabina brottade ner Bill på köksgolvet och kittlade honom.
Sabina ler där hon ligger i mörkret tätt intill Tom. Allt hade varit perfekt ikväll. Men snart kommer hon ihåg. Tom stannar inte länge till. Snart kommer allt vara slut. Hon tar tag i Toms hand och håller den hårt. Som om han skulle gå upp i rök vilken sekund som helst. Han får inte lämna oss. Tänker hon och kryper närmare honom.


Nästa dag går Sabina hem. Som tur är så är hennes föräldrar inte hemma när hon kliver in i hallen. Hon går in på sitt rum och låser dörren efter sej. Sedan går hon fram till fåtöljen vid fönstret och sätter sej ner. Hon stoppar in handen under tröjan och lägger en på magen. Hon ryser till när hon känner den kalla handen mot sin hud. Hon funderar på det Tom sa igår. Om adoption. Hur gör man då?
Sabina suckar. Varför skulle det här hända överhuvudtaget? Hon måste själv medge att allt skulle blivit mycket lättare om hon bara kunde ta bort barnet. Men hon kan inte. Hon smeker försiktigt huden på magen med pekfingret. Undra vad resten av bandet kommer säga när dom får veta... Vad kommer alla tidningar att skriva? Dom flesta i hela världen kommer veta att hon är gravid. Folk gör nog vad som helst för att få dej. Tänker hon till magen.
Det knackar på dörren.
- Öppna Sabina. Det är mamma. Hon låter allvarlig.
- Nej. Svarar Sabina kort och drar snabbt ut handen ur tröjan.
- Jo. Vi måste prata. Mamma börjar rycka i handtaget.
- Öppna! Mamma skriker och börjar slå på dörren. Sabina blir rädd och trycker sej mot fönsterbrädan. Mamma brukar aldrig bli arg. När hon blir upprörd brukar hon antingen bara se besviken ut eller börja gråta. Såhär har hon aldrig gjort tidigare.
- Öppna Sabina!
Sabina vill gå fram till dörren och öppna. Men hennes kropp är stel som cement. Den vägrar att göra som hon säger. Till och med hennes tunga strejkar. Hon får inte fram ett ljud.
Mamma slutar att banka på dörren. Men Sabina hör att hon står kvar utanför.
- Du tar inte med dej någon unge in i min lägenhet i alla fall! Då får du tamejfan bo på gatan din horunge! Mamma skriker. Högt och gällt.
Mammas ord träffar Sabina som en knytnäve i magen. Mamma menar allvar. Sabina har aldrig hört henne svära i hela sitt liv. Mamma vill inte ha henne. Sabina sjunker ihop som ett litet barn mot väggen. Hon slår i huvudet i fönsterbrädan, men bryr sej inte. Hon lutar huvudet mot knäna och börjar gråta. I vanliga fall struntar hon helt i vad hennes föräldrar säger. Hon bryr sej inte ett skit om vad dom tycker eller tänker. Men dom orden gör ont. Dom stannar kvar i Sabinas huvud hela kvällen och hela natten. Dom svider, likt ett brännsår på insidan av henne.


Sabina öppnar Sarahs ytterdörr och kliver in i hallen. Därinne är det full fart. Sarahs pappa springer runt och dammsuger och inne köket lagas det mat. Det luktar gott. Men Sabina blir illamående av lukten. Väldigt illamående. Sarahs pappa hejar på Sabina och försvinner sedan iväg in i vardagsrummet med dammsugaren. Sabina går in i Sarahs rum. Sarah står framför spegeln och borstar håret. Hon vänder sej om och ler när hon hör Sabina.
- Hallå! Men... Hur är det med dej? Du är ju helt grön i ansiktet! Sarah springer fram till Sabina och tittar henne i ögonen med den där mammiga blicken.
- Mår typ illa. Sabina hinner inte ens sätta sej ner på sängen innan hon känner hur middagen glider upp i halsen. Snabbt får hon tag på papperskorgen. Sabina hatar att kräkas. Hatar att känna hur magsäcken trycks ihop och känna den unkna spysmaken i munnen.
- Är du sjuk? Sarah lägger en arm runt Sabinas axlar.
- Nej. Sabina lyfter huvudet ur papperskorgen och tittar på Sarah.
- Vad är det då?
- Gissa tre gånger.
- Aha... Sarah går fram till sitt sminkbord och hämtar ett paket med pappersservetter och räcker Sabina det.
Sabina tar tacksamt ut en servett och torkar sej om munnen.
- Gå ut i badrummet och tvätta dej. Säger Sarah och grimaserar illa när hon tar papperskorgen ur Sabinas knä. Sabina reser sej upp och går ut i badrummet. Där är det för ovanlighetens skull hur prydligt som helst. Handfatet, badkaret och toastolen glänser bländvita och spegeln har inte ett fingeravtryck eller en fettfläck.
Sabina undviker att se sej själv i den stora spegeln när hon går fram till handfatet och sätter på kranen. Hon tvättar ansiktet noga. Det kalla vattnet känns härligt mot huden. Hon blir även tvungen att tvätta lite av luggen som råkade bli doppad i spyorna. Hon sköljer munnen flera gånger, trots det så försvinner inte spysmaken ur munnen.
Hon går tillbaka in på Sarahs rum. Sarah står i bara bh och jeans framför den höga spegeln och håller upp ett linne framför sej. På golvet framför hennes fötter ligger en stor hög utav linnen och toppar.
- Ska du någonstans? Sabina stannar upp i dörröppningen och granskar Sarah.
- Nej. Patrick och hans familj ska hit. Säger Sarah och slänger linnet på golvet.
- Jaha... När?
- Vet inte.... Om en halvtimma kanske. Sarah dyker in med huvudet i garderoben och börjar rota därinne så kläderna flyger åt alla möjliga håll. Hon tar tag i ett svart, urringat linne med paljetter på som hon sätter på sej och granskar sedan kritiskt sin spegelbild.
- Fan, helvete! Muttrar Sarah och tar av sej det svarta linnet som får sällskapa med dom andra kläderna på golvet.
- Då kanske jag ska gå snart. Säger Sabina och börjar pilla på en liten vit porslinshund på byrån.
- Äh. Det är lugnt. Sarah stannar upp och vänder sej om mot Sabina och granskar henne uppifrån och ner.
- Vad tjock du har blivit. Säger hon och rynkar pannan.
- Tss! Det har jag inte alls det!
- Jo... Det syns.
- Det syns inte alls! Sabina går fram till spegeln och tittar på sej själv i profil.
Nej. Hon ser ut precis som vanligt.
- Jag är ju bara i typ första eller andra månaden. Det syns inte.


Tjugo minuter senare lämnar Sabina Sarahs hus. Hon vill inte vara kvar när Patrick och hans rikemansföräldrar kommer. Hon funderar på om hon ska gå hem till Tom. Hon längtar efter honom. Hela hennes kropp längtar efter honom. Men det är en bit att gå. Hon orkar inte just nu. Hon har huvudvärk och hela hennes kropp känns som bly.
Mittemot Sarahs villa ligger en stor park med fullt av träd, buskar och blomrabatter. Det finns en lekpark, en tennisplan, en grillplats och en skateboardramp. Sarah och Sabina har så gott som växt upp i den parken. Det var i den lekparken som dom träffades för första gången när dom var fyra år gamla. Sabina satt och gjorde ett sandslott i sandlådan, plötsligt stod bara Sarah där. Hon frågade om hon fick vara med och bygga. Sabina hade först tvekat. Hon ville helst bygga själv, men hon vågade inte svara annat än ja. Hon ångrar sej verkligen inte.
När Sarah och Sabina blev äldre så brukade dom gå ut med Sarahs föräldrar till tennisplanen och spela tennis. Då kändes det som om dom var en enda stor lycklig familj.
Sabina sätter sej ner på en parkbänk vid tennisplanen. Det är ingen där just nu. Hon sjunker ner på bänken så hon kan luta huvudet mot ryggstödet. Vindarna är ljumma och får löven att börja dansa mjukt och lugnt. På den mörka himlen syns tusentals och åter tusentals stjärnor. Både stora och små. Månen är bara en smal skärva men trots det lyser den starkt ner över trädtopparna.
Hon blundar och suckar tungt. Plötsligt hörs ett gällt “pling”. Hon rycker till och sätter sej skräckslaget upp. Hjärtat dunkar fort. Nu kommer hon ihåg att hon bytte sms-signal för några dagar sen. Varför valde hon en sån högljudd signal? Sabina plockar fram telefonen ur jeansfickan. Det är inte världens modernaste telefon direkt. Hennes mamma är emot mobiltelefoner och all strålning. Så både hon och hennes pappa vägrade att köpa en mobil till henne. Den telefonen hon har nu fick hon för flera år sedan av Sarah, det är hennes gamla. Men den är uråldrig. Men Sabina har inte råd att köpa en ny just nu.
På displayen ser hon att sms:et är från Sarah. Sabina tittar bort mot Sarahs hus. Hennes fönster är ut mot parken. Det lyser därinne, men inte en människa syns till. Sabina öppnar sms:et. Hon stelnar till när hon läser raderna som står där. Hennes hjärta slutar att slå. Hon blir kall.
“Patrick berättade att Tom har åkt tillbaka till Hamburg =( Finns om du vill prata älskling <3”
Sabina läser sms:et om och om igen. Hon kanske läser fel, misstolkar Sarahs sms. Men hon fattar snart att det hon läser är rätt. Tom är borta.
Sabinas hjärta har gått i tusen bitar. Varför har han bara lämnat henne? Inte ens sagt hejdå. Hon börjar med ens att frysa. Håret på armarna reser sej och hon får gåshud. Hon skakar av köld. Hon reser sej upp. Vet inte vart hon ska gå. Hem kan hon inte gå. Hennes föräldrar har bildad ett pakt mot henne “prata inte med Sabina tills ungen är död pakten”. Dom vägrar helt enkelt att prata med henne. Bara ignorerar henne vid matbordet när hon ber mamma att skicka mjölken. Sabina står inte ut med det. Till Sarah kan hon inte heller gå. Hon vill inte tränga sej på. Och hem till Tom... Hem till Tom kan hon inte heller gå. Hennes flyktställen är inte längre tillgängliga för henne. Hon har inget annat val än att styra stegen hemåt.

När Sabina kommer innanför dörren är det knäpptyst i lägenheten. Ingen ropar hej till henne, ingen kommer ut i hallen och frågar vart hon har varit. Ändå vet Sabina att henne föräldrar är hemma. En tung sten har lagt sej i Sabinas bröst. En sten full av sorg. Varför ska det vara såhär? Varför ska den man älskar bara försvinna?
Hon går in i vardagsrummet. Pappa sitter med glasögonen på nästippen och läser tidningen och mamma sitter med sitt broderi som hon har hållit på med i flera veckor nu. Det föreställer ett landskap med höga berg, ängar och skogar.
Ingen utav dom tittar upp när Sabina kommer in.
- Hej... Säger Sabina försiktigt.
Inget svar.
- Hej. Säger Sabina igen. Den här gången högre och mer bestämt.
Fortfarande inget svar.
- Ni kan väl åtminstone prata med mej! Sabina skriker. Hon är arg. Arg för att allt går snett och för att hennes föräldrar vägrar prata med henne. Även hennes sorg har förvandlats till vrede. Hon tar ut sin sorg på sina föräldrar.
Pappa lyfter på huvudet och petar upp glasögonen med pekfingret.
- Det verkar inte finnas något att prata om. Säger mamma lågt, utan att ta blicken från broderiet. Dej kan man ju inte diskutera med.
- Inte med er heller. Ni vill bara en sak och bryr er inte ett skit om vad jag vill! Det är faktiskt mitt barn!
Mamma släpper broderiet som om det vore förgiftat. Hon tittar upp på Sabina med ögon svarta som natthimlen.
- Du tror att du vet bättre än vad jag gör Sabina. Du måste fatta att jag är vuxen och vet bättre än du! Säger mamma syrligt.
Sabina hatar när vuxna säger så. “Jag är äldre än dej, så jag vet bättre”. Varför måste det vara så? Sabina kanske vet bättre vad hon själv vill än vad mamma gör.
- Men jag tänker inte behålla barnet om du tror det. Jag fattar väl också att jag inte kan ta hand om ett barn!
Mamma lägger ifrån sej broderiet på bordet och tar samtidigt blicken ifrån Sabina. Sabina fattar att mamma samlar tid att tänka.
- Jaså? Säger hon tillslut.
- Ja. Om ni bara hade lyssnat på mej fån början så kanske vi hade sluppit det här tjafset!
- Men vad tror du att folk ska säga när du kommer gåendes på gatan, tjock som en flodhäst. Alla kommer förstå. Pappa viker prydligt ihop tidningen och lägger den i knät.
- Ja. Folk kommer börja prata. Fyller mamma i.
- Och? Jag tänker inte rätta mej efter alla skvallerkärringar. Sabina biter sej nervöst i underläppen.
- Akta din tunga Sabina! Säger pappa förskräckt.
- Vad menar du med att du inte ska behålla barnet? Undrar mamma.
- Man kan adoptera bort det.
- Jag tycker fortfarande inte att det är någon bra idé att fullfölja graviditeten. Säger mamma.
- Jag har bestämt mej. Och ni behöver varken tjata på mej eller ignorera mej. Jag kommer inte att ändra mej. Sabina reser sej upp och lämnar vardagsrummet.
Hon går in på sitt rum och slänger sej på sängen. Borrar ner ansiktet i kudden och gråter. Hon känner sej ensam, övergiven. Plötsligt plingar det till igen. Hon blir lika rädd nu som när hon var i parken. Hon plockar upp sin telefon. Ett sms från Tom.
“Förlåt mej älskling. Jag klarade inte av att säga hejdå.<3”
Tårarna strömmar ner för kinderna på Sabina när hon läser sms:et. Han har inte övergett henne. Eller, det är ju klart att han inte skulle göra. Varför trodde hon det? Sabina pussar lätt mobildislayen med Toms meddelande på.

Veckorna smyger fram. Snabbare än någonsin. Sabina försöker hålla sej sysselsatt för att slippa tänka så mycket. Då tänker hon inte på Tom, då känner hon inte heller hur mycket hon saknar honom. Han har lämnat Tyskland nu. Tokio Hotel är på turné runt halva Europa. Men varje dag får Sabina minst 7 sms av honom och ibland ringer han också. Det känns bra. Han har inte glömt henne.
Innan Sabina träffade Tom hade hon läst om honom i någon veckotidning. Där framställdes han som att vara värsta playarn. Det stod till och med att han inte trodde på kärlek. Sabina vet inte om det var sant, men hon har ändå funderat mycket på den där artikeln. Trott att hon inte var något mer för Tom än ett strul. Men tydligen var hon det.
Stämningen mellan Sabina och hennes föräldrar har blivit bättre. Dom nämner inget om det som har hänt. Eller jo. En gång när mamma bad Sabina att ringa en barnmorska och be om en tid för undersökning. Sabina blev glad då. Det visade att mamma faktiskt brydde sej lite i alla fall.

Sabina försöker desperat att knäppa sina jeans. Det går inte. Hon drar in magen så mycket hon kan och försöker igen. Men det går helt enkelt inte. Hon suckar och kliver ur sina jeans. Hon har blivit ganska stor nu. Eller rättare sagt väldigt stor. I en bok som hon kollade i på skolbiblioteket så fanns det bilder på hur stor magen var ungefär beroende på vilken månad man var i. När hon tittade på bilden för fjärde månaden så blev hon chokad. Kvinnan på bilden hade en ganska liten mage. I varje fall om man jämför med Sabinas. Sarah tror att det är tvillingar därinne. Men Sabina tycker det är skitsnack.
Hon tar fram sina gråa tajts ur garderoben och sätter på sej dom och sen tar hon en vit, lång T-shirt över. Den är pösig och döljer hennes runda mage.
Sabina är nervös. Idag efter skolan ska hon och Sarah till en barnmorska och göra ultraljud.


I skolan verkar ingen ha märkt något än i alla fall. Men Sabina undviker att krama andra än Sarah.
Gympan är också ett problem. Sabina slöar alltid med flit till gympalektionen så att alla redan ska ha hunnit bytt om när hon kommer. Efteråt brukar hon stanna kvar i gympasalen och kanske hjälpa till med något. Plocka ihop bollar, eller andra redskap.
Det resulterar i att on alltid kommer försent till nästa lektion. Sarah också. Men Sabina har bestämt sej för att ingen ska få veta. Om hon kan hålla det hemligt tills barnet är fött så är det ingen fara. Hon kan komma tillbaka till skolan igen och allt kan vara som vanligt. Framförallt är hon rädd för att någon ska få veta vem pappan är. Tänk om det börjar stå i alla tidningar och det kommer upp på nyheterna på tv. Usch. Sabina vill inte ens tänka tanken. St

Skriven av: Sarah G